Aloha Theosis


“Aloha för att lära sig det som inte kan utsägas, för att se det som ingen kan se, för att känna det om det som inte kan kännas."

- Queen Lili'uokalani

"Wenn das Menschenbild sich als lebendiges Bild seines Schöpfers erkennt, so schaut es seinen Schöpfer, indem es auf sich selber hinblickt..."

- Nicolaus Cusanus



När jag kom till Hawaii för första gången, jag var fyrtiotvå år gammal, mötte jag en andlighet kallad aloha, som hade varit mig helt obekant, men som jag kom att direkt omfatta. Det var enkelt uttryckt det centrala i orden: Nu lever inte jag utan Kristus i mig. (Gal. 2:20) Att leva i pono -- det ytterst goda -- gav tillbaka mig den levande tron.

   För mig blev detta presens: Jesus Kristus gör genom sin död det möjligt för Honom att leva mitt liv. Han vill ge oss liv i överflöd genom att ta form i oss i vardagen. Han vill inte bli beundrard och dyrkad på avstånd, som i en kyrka eller i en ritual. Han vill leva oss. Som Paulus säger: nu lever inte jag utan Kristus i mitt liv. Den som tar emot detta liv, accepterar detta liv utan villkor är själv perfekt i Hans kärlek.

Jag hade då levt som kristen och katolik i tio år. Jag hade försäkrat mig om vad Gud gör för mig och hade lärt mig uppskatta att gå med Herren i hans levande kyrka och med den saliga Gudsmodern i synnerhet. Men jag hade inte sett vad som händer när Jesus Kristus vill leva såsom dig, hur begränsad, ytlig och liderlig du än är. Detta fick jag först inse bland dofterna och blommorna på Hawaii denna sommar 1992. Sedan dess är jag en som studerar detta vidare i det praktiska livet.

   Jag har svårt att säga exakt var på Oahu jag förstod detta. Det var en blandning av dagliga strösamtal med gamla människor på affären nere vid Ala Moana, nära den katolska kyrkan där, bläddrande i böcker om Hawaii och Polynesien i bokhandlarna i Honolulu,  mässorna i Sacred Heart på Wilder Avenue,  vandringarna längs Waimanalos stränder, stunderna på meditationskudden på Diamond Zen Sangha, men särskilt under de tidiga morgnarna i mörkret på Punahoes skolgård, med kaffetermosen och de kristna morgonbönerna.

   Gamlingarna nere på Ala Moana pratade ständigt om att tvätta. Jag trodde först de jobbade i något sorts tvättföretag. Men det handlade om att tvätta minnen. Att dagligen och stundligen tvätta bort negativa minnen, var en viktig sak på deras väg till Gud, deras omvändelse, till pono, det ytterst goda vi fått. Jag tilltalades av hur "kliniskt" de såg på synderna, som de kallade pilikili, och nåden i kärleken -- aloha. Och Jesus var den Store Tvättaren. De såg dessa minnen som distraktioner av vår fullkonliga oskuld inför Gud, såsom vi är "från början" i pono.

   Snart tänkte jag som de. Jag började se mässan på morgonen som dagens tvättstund. Snart förstod jag att denna tvättning gjordes för att Herren skulle få börja leva mitt liv, för att jag skulle kunna ta emot denna gudomlighet i mitt eget liv.

   Att ta emot denna perfekta form av kärlek och därmed sin egen perfekta form i kärlek kallar jag aloha-theosis.  Termen theosis eller deifikation är ofta använd i den kristna historien. Men här får den en betydelse som är mycket påverkad av den hawaiianska receptionen av evangeliet, vilket betyder att vara i Kristus, vara i det gudomliga. Jag använder också en del hawaiianska ord för att betona kopplingen till aloha.

Att ta emot theosis i denna mening av aloha, är att ge upp alla försök att "leva som kristen" eller "leva ett kristet liv" eller "tillhöra den denomination". Som alla vet går det inte i verkligheten. Vi faller, vi rättfärdigar oss själva, vi imiterar. Kristus är vägen, sanningen och livet endast när Han själv får "göra" det. Han tar över alla våra små futtigheter och minnesdata som plågar oss när vi försöker vara goda. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle vara Hans rättfärdighet, för att tala med 2 Kor 5:18. Orden "i vårt ställe" blev  centrala för mig på ett helt nytt sätt. I min kyrka hade inte denna insikt betonats särskilt mycket.

Vad är då denna kärna av aloha? Aloha är den värme som måste födas först. Det är att vakna upp i Kristus, Ef. 5:14. Vi vaknar upp till att föda den kärlek Herren kände och nu känner inför allt och alla. Aloha är den kärlek Gud kände för världen så att inkarnationen i Jesus kunde ske för vår skull.

Utan den värmen, den elden som kroppen registrerar med välbehag, kan inte ljuset sprida sig. Och vi har detta trosval -- att inte använda mana'o, minnet och registrerandet, inte använda pu'uwai, känslosamheten och emotionerna kring minnena och tankarna -- utan lyssna till na'au, kroppen och helheten. Känns det så bra som ett Guds barn känner det i Faderns varma kärlek?

När denna värme kommer i kroppen från vår ande -- uhane -- blir de två syskonen mana'o och pu'uwai överlyckliga, för nu få de ledning från Fadern och kan växa och finna sin rätta plats. Utan den kärleken terroriseras vi av minnen, tankar, känslor, passioner, världens alla bekymmer -- pilikili.

Istället för att använda hjärnan till teologi och doktrin eller, som Johannes Arndt säger, till att skriva tusentals böcker som bara splittrar oss troende, låter vi hjärnan och minnesfunktionen värmas upp av aloha, av Guds kärlek till oss, den kärlek som ledde till inkarnationen av kärlek, Jesus. Som Arndt också skriver i sina betänkanden över Tauler, är det Jesu leverne i denna kärlek som ska leda oss varje dag och natt. Leverne -- alltså manifestation i na'au, i rörelse och handling -- är det som vi sysslar med i tron. Det är den sanna kristendomen. Den falska når aldrig dit för den går världens vägar och använder mana'o på fel sätt. Därav den "tvättning" de gamla menade vara nödvändig för mig, en intellektuell europeisk sökare.

   Själv förstår jag inte detta som en polynesisk religion utan som just kristendom med betoning på Faderns kärlek genom Kristi kärlek och Andens rörelse i oss, att acceptera denna kärlek som sin egen perfekta form. Visst har vi liknande rörelser i Europa, t ex The Iona Community. En bön som denna tyckte jag mycket om när jag mötte den första gången: 

"With the whole church WE AFFIRM THAT WE ARE MADE IN GOD’S IMAGE, BEFRIENDED BY CHRIST, EMPOWERED BY THE SPIRIT. With people everywhere WE AFFIRM GOD’S GOODNESS AT THE HEART OF HUMANITY, PLANTED MORE DEEPLY THAN ALL THAT IS WRONG. With all creation WE CELEBRATE THE MIRACLE AND WONDER OF LIFE; THE UNFOLDING PURPOSES OF GOD, FOREVER AT WORK IN OURSELVES AND THE WORLD."

Men hawaiianerna hade en betoning av kärleken som jag tog till mig. Kristus har redan dött för oss i denna kärlek. Vi behöver ingen repetition av detta. Vi behöver inte förlåtelse eller helande eller frälsning som något ytterligare. Vi behöver inte en särskild akt av tro eller invigning i de kristna mysterierna. Saken är redan ett mycket lyckosamt faktum. Att acceptera och ta emot detta faktum är enkelt, inte komplicerat eller mödosamt. Mitt ok är lätt, säger Jesus. Vi känner det när han får leva oss.


td

Min kristna tro gick från att vara en lösning på ett problem till att vara en redan färdig perfekt glädje i Kristus. Vi kan inte alltid känna denna glädje men vi kan alltid välja att återse den och begrunda den igen. Jag lärde mig på Oahu och de följande åren hemma i Sverige att åter och åter välja denna färdiga och perfekta form som är Kristus såsom mitt liv. Messias innebär just denna perfekta lycka som val för människan de år vi lever på jorden.

I den katolska kristendomen finns många bönetraditioner och jag kunde fortsätta att be i dessa traditioner men med denna förnyade tro, den aloha-kristna tro. Jag upptäckte att jag kunde läsa Pauli brev med dessa ögon och få ut mer än i den gamla läsningen där synd, skuld och rättfärdighet spelade större roll. I den uppståndne Kristus är allt redan gott och perfekt. Det finns inte judar och greker längre, det finns inte ens någon religion längre. Jag har sedan dess försökt påverka mina medkatoliker och många har lyssnat. Kanske tiden en dag blir mogen att lita på vår förnyade natur, som jag kallas theosis, i den uppståndne.

För mig blir därför theosis kristendomens verkliga budskap, det som Jesus kom för, det som all kristologisk spekulation indirekt handlar om. Det innebär att vi inser att "jag" är man i Kristus själv och all verklighet en direkt extern demonstration av man i Kristus. Genom all naturvetenskap kan vi beskriva denna externa förevisning, genom evolutionen kan vi historiskt förklara livsformerna. Och genom konsten och religionen kan vi fira detta faktum.

Genom livet som är den Heliga Kyrkan får vi del av Kristi gudomlig natur. Vi är perfekta i Honom. Att finna denna verkliga theosis och erkänna den som sin egen identitet, sin verkliga natur, är inte alla förunnat fast alla är inbjudna till festen. Det är som Fr J. Michael Miller skriver: det är inte vår egen ansträngning utan ett val av och i Kristus. Det ter sig ibland mer som ett lotteri än som en seger i ett lopp. 

”To be invited into the Church through baptism is an inestimable privilege that God squanders where he wills.”



td

Det tog tid att smälta denna aloha-theosis som var så direkt på Oahu. Jag var närmast chockad av glädje. Att föda denna pono som är Faderns kärlek till hela kosmos och oss, var så nytt för mig. Att uppståndelsen medförde vårt eget tillstånd av perfekt deltagande i Kristus var ibland bara för mycket. Men sakta blev det alltmer tillit till det som Sonen gjort och förskaffat oss alla.

   Theosis ska inte uteslutande vara ett metafysiskt eller abstrakt begrepp som endast mystiker och teologer kan syssla med. Det bör vara en genuin dygd för människan att se fram emot, kanske det yttersta hoppet för mänskligheten när alla ideologier givit vika, ungefär som den ryske filosofen Soloviev tänkte sig. Alltifrån filosoferna Leibniz och Maine de Biran kan vi handskas med detta i termer av accepterad identitet, viljans roll i det mänskliga varat, mänsklig varseblivning med uppmärksamheten riktad dels på fenomenen omkring oss, dels på vårt medvetande.

   Theosis finns hos många barn, ofta förväxlad med omnipotens. Barn förlorar sig från tid till annan i det oändliga, fast de är sysselsatta med detaljerade ting. De känner sig som allsmäktiga och glömmer all begränsning. Hos några barn sker det sällan, hos andra ofta, ibland med mycket häftig styrka. Bara med stor möda tog skolan kål på min egen omnipotens. Hos andra sker mer ofta och enkelt, de verkar helt enkelt inducera den mystiska upplevelsen genom att titta intresserat på någonting. Uppmärksamheten är kärnan i denna process.

   Många romantiska poeter och författaren försöker göra upplevelsen lite mer lärd och sofistikerad genom att kalla den för platonsk anamnes. Men det är helt klart att han inte talar om den intellektuella erinran som Platon ser som så viktig i den högre kunskapen, utan om naturliga barndomsupplevelser. Det är vardagens detaljer det själ och kroppens och kroppens kan återfinnas på ett realistiskt men ändå magiskt sätt.

   Hos barn på landsbygden som inte sitter framför teven eller internet hela dagarna tycks inte bilderna i medvetandet strömma riktigt lika fort som hos de mer medierade stadsbarnen och därmed blir deras medvetanden mer öppna för den naturliga mystiken. Förnuftet arbetar inte på högtryck, det finns mer naturlig tystnad i huvudet. Förmågan att uppfatta ren andlig sanning har ännu inte atrofierat.

   Erfarenheten är förstås mycket ofullständig och varken barnen eller de vuxna som får höra om den, förstår särskilt mycket. När de växer upp blir denna mystiska erfarenhet i regel helt bortglömd. Men sannolikt blir inte dessa barn helt igenom övertygade materialister någon gång under sitt liv (mer än kanske med munnen för att passa in i något sammanhang). De kommer alltid att i någon mening veta, bortom tankar och känslor, undermedvetet, att det finns "något bortom bergen, blommorna och sången"

  Bland vuxna finns mycket stora psykologiska skillnader, inte bara vad gäller livligheten i passion eller fantasi och styrkan i deras vilja och intellektuella förmåga, utan också vad gäller graden av atrofi i det andliga sinnet. Tänker vi på en Dan Andersson eller en William Wordsworth eller en Tennyson så ser vi personer som tycker om ensamhet och samtal med naturen. De hamnar då och då i inspirerade men oklara dimtillstånd där en annan verklighet visar sig och därmed gör klart att vi lever i en overklig skuggvärld i jämförelse med denna högre dimension. Somliga gör erfarenheter där denna vår värld transfigureras och får något heligt och mystiskt över sig, den liksom laddas med en mening som lyfter den andligt. Som ung hade jag själ och kroppv den typen av upplevelser och kan ibland återkalla dem. Världen ser då annorlunda ut, mycket intressant, mycket magisk. Samtidigt blir den ett språk som talar sig själ och kroppv, det levande ordet.
 

   Men åter andra hamnar i en trance, mer eller mindre medvetet framkallad där tiden tycks stanna och evigheten blir synlig i ögonblicket just nu.  Tidsmomentet och evigheten tycks sammanfalla i denna mystiska erfarenhet. För andra kommer det som en blixutbrott, det skakar om personen i hennes grundvalar och förändrar livet.  Det finns inga ord att beskriva erfarenheten men den har föregåtts av idogt sökande  och undersökande. Denna erfarenhet förändrar kraftigt attityden till den materiella  världen. 


td

Den bästa poesin i världen har något obeskrivbart magiskt över sig och jag tror att det beror på denna naturliga mystik som finns hos barn. Vi finner den även i konsten och i den bästa musiken. Kompositörerna och diktarna har en form av halvt medvetna upplevelser av glöden från denna theosis, det vi är i Kristi egen kärlek och de vet kanske inte om det. De tror att det endast är deras egna verk.

  Naturligtvis tilltalar deras verk våra intellekt, vår estetiska känsla och vår smak. I mycket musik, t ex Stravinsky's Våroffer, riktas den suggestiva kraften direkt till våra kroppsliga upplevelser, liksom all tung rock och blues. Men den högsta skönheten i konsten och musiken talar dock till något annat, något som kan sägas vara överjordiskt, övermänskligt, allt för fint att gråta till eller försöka beskriva på något  estetiskt gripbart sätt.

  I någon av mening är detta övernaturligt men jag vill kanske hellre kalla det extraordinärt eftersom det definitivt är av en högre andlig ordning är vardagslivet. Men i samband med detta finns här ett annat intressant fenomen som vi bör se på. Skolastikerna försäkrar oss att vi sannerligen inte kan uppfatta eller uppleva det heliga direkt i detta liv utan endast analogt via texter och argument. Vi kan bara lära känna oss i Kristus, i Gud, genom att beskriva honom i termer av det mest perfekta vi kan upptäcka som skapade varelser men ändå endast i superlativer vi inte kan inse. Samtidigt kan vi inse att man i Kristus saknar alla de ofullkomligheter vi ser i oss själva. Både perfekta i Guds kärlek och imperfekta i Guds kärlek !

 
  Men likväl stöter vi faktiskt på personer då och då som bestämt och besinningsfullt  menar att de uppfattar det heliga direkt och i just denna mening också är heliga. Dessa personer är sannolikt helt normala, kloka och eftersinnande människor. Ofta har de sett igenom ”jagets” illlusion utan att kanske kunna formulera detta i en filosofi. Därför finns de ibland, men lika ofta inte, bland meditatörer. Det kan vara en person som vare sig är teolog eller ens särskilt kyrklig som är fullt på det klara med att ingenting bevisar man i Kristus existens så säkert som det medvetande som vi alla har, ett medvetande som man i Kristus är men inte begränsas av. Varken argument eller teologiska insikter, varken mystiska upplevelser eller starka omvändelsefenomen kan vara så uppenbara som detta: vårt medvetande och dess till synes uppenbara frihet från ett begränsat ”jag”. Som Maine de Biran skrev: själen och kroppen kan endast studeras genom de akter som medvetandet utför. Ingen stor världsomvandling har skett, ingen stor moralisk förvandlig har ägt rum. Men det själens och kroppens närvaro i medvetandet är uppenbar och säker.

  Detta får oss gärna att ställa frågan: "Om du inte uppfattar dig i Kristus genom argument eller genom troslära, kan du uppfatta dig i honom genom bön?" Känslan av det allsmäktiga är ibland överväldigande. Jag skulle tro att de flesta som lever i bön, både män och kvinnor, skulle säga att de inte har någon direkt upplevelse alls av det själ och kroppens och kroppenss närvaro. Men de är medvetna om en stark längtan efter theosis, pono på hawaiianska, människan i Kristus. I förlängningen betyder detta att vi lever i kyrkan var vi än är. Vi behöver inte gå till kyrkan, vi är i kyrkan och vi går till den gemensamma liturgin.

Många skulle sannolikt säga att de längtar efter liv i Kristus snarare än har direkt uppfattning av honom och att de är mer medvetna om hans frånvaro än hans närvaro. Och kyrkan är någon annastans än där de själva är mesta tiden av dygnet. Tron och förnuftet är för dem säkrare former för det andliga livet. Även mer avancerade mystiker är i regel mer vältaliga om Kristui frånvaro än hans närvaro. Broder Lawrence säger att just våra  obehagliga känslor av elände och tomhet är helighetens säkraste plats. För de gamla på Hawaii är detta absurt -- vi är i Guds godhet just nu och livet är kyrkan.

  Vanliga troende människor som säger att de direkt, utan argument eller tro,  uppfattar sig i Gud är sannolikt tämligen många. Det är de anonyma mystikerna. Vi har ingen anledning att misstro dem. Det är ju i likhet vad många kontemplativa genom historien säger och dessutom vad en del av de stora mystikerna påstår. Erfarenheten är inte kommunikabel men bestämd. När en ordinär frisk människa med god moral och karaktär, påstår att han vid sjutton års ålder uppfattade perfekt i Guds kärleks närvaro i sin egen kropp och själ och kropp så bör vi knappast misstro honom eller säga att det är ett fall av speciell övernaturlig nåd. Om denna person var religiös blir detta förstås ett nådens medel i den andliga utvecklingen. Men jag anser nog att det vore förnuftigt att se denna erfarenhet som en naturlig dygd, ett naturens fenomen, en ovanlig andlig erfarenhet.
 
  Att praktisera själens och kroppens aloha-theosis som dygd förefaller vara det högsta en människa kan göra, men det förutsätter en rad gynnsamma förhållanden, bl a att upptäckten gjorts, att fördomar inte hindrar henne från att acceptera upptäckten som sådan, att sociala omständigheter tillåter utövandet av själens och kroppens theosis, att ett  ”döljande” lärs in eftersom vi inte har någon social form i det sekulära samhället för acceptans av theosis hos individen.

 

 

td



 


  Själens och kroppens theosis har sin början i Genesis. Vi kan använda olika metaforer. En är att allt är TOV, på hawaiianska pono, och vi är kvar i lustgården och vi kan njuta av livet. En annan är att vi blir utdrivna ur Trädgården och en ängel med svärd vaktar den. Vi ska emellertid tillbaks till Trädgården. Kristi uppståndelse är vägen tillbaka. Och samtidigt vägen framåt. Vi kan göra det redan i vårt nuvarande mänskliga liv. Få gör det. Men alla kan verkligen genomföra det! Hur gör man? Bönen, liturgin, arbetet. Ora et labora: bed och arbeta. Men situationen är svår. Det står en ängel med svärd och vaktar Trädgården. Det betyder: du måste bli krigare! En krigare med svärd. Du måste besegra eller avväpna ängeln. Det är i verkligheten vad ängeln vill. Den hemlighet som varit fördold och okänd också för änglarna, uppenbarade man i Kristus genom Maria, vår man i Kristusaförderska. I en oupplöslig förening tog Han mandom och påtog sig korset av fri vilja för vår skull. Härigenom återuppväckte Han den först skapade och frälste våra själar och kroppar från döden.

  Du måste möta ängeln med alohas värme och gå emot honom, fäktas och kämpa på rätt sätt, i sotr medkänsla. Jag kan tala om hur jag kämpar, men din kamp är din och min är min! Det handlar om att Gud ger oss rätt hjärta,  rätt vilja, få rätt insikt i detta hjärta och gör hjärtat stort nog. Det är mycket hjärta! Då klarar du ängeln som motvilligt men med beundran och humor, ja med perfekt i Guds kärlek glädje stiger åt sidan och låter dig bli perfekt i Guds kärlek igen – något som du redan varit.

  Det finns en mytiskt fungerande motvilja i GT. Fadern som redan gjort oss perfekta genom aloha, så att allt är pono, vill pröva vårt förperfekt i Guds kärlek för denna perfektion och förbjuder ätandet av kunskapens träd. Ormen och kvinnan straffas. Människan tror felaktigt att hon kan bryta  det man i Kristusomliga budet och faller ner i olydnadens ofrihet, precis som jag och du gör varje dag på jorden. Detta handlar om vår egen theosis som är en aktivitet. En passiv själ släpps inte in i Edens trädgård. 

  När vi möter den uppståndne Kristus som vårt eget liv, kan vi gå genom öppningen till Trädgården med insikt, vilja och hjärta, vi är vi både passiva och aktiva i vår ande. Vi vilar i theosis, i Kristui egen kärlek till Fadern som älskar oss och vi är aktiv i Kristui egen kärlek på en och samma gång. När vi har besegrat först förbudet genom att helt enkelt följa uppmaningen att inte äta av medvetandet om ont och gott -- och sedan med Kristi kraft besegrat ängeln med svärdet så är vi oåterkalleligt hemma i Trädgården. Vi kan inte gå bakåt och förlora vår theosis.

Detta förändrar inte vår mänsklighet. Vi blir inte effektivare eller snällare än tidigare. Vi får dock mer humor och tolerans och vi vet den fulla innebörden i de centrala orden frid, kärlek, lycka, mening, kärlek, frihet, frälsning. Vi vet vad Bibeln säger om pono och aloha. Det är detsamma som de flesta andra heliga skrifter ytterst handlar om.

  Just genom att i sig själv veta vad dessa centrala mål för människan innebär, leder till att människor i omgivningen som är medvetna, gärna söker vägledning av en person involverad i aloha-theosis. Arbetet med den Uppståndnes ljus väcker intresse. Det är dock inte alls säkert att du är den som ska vägleda någon annan.  Själens och kroppens theosis är ett naturligt tillstånd, ett återvändande. Det är äkta natur och behöver inte innebära andlig vägledning av andra. Ofta kan de bästa ledarna vara sådana som kämpar med ängeln varje morgon igen för att komma in i Trädgården, osäkra på om detta företag någonsin ska lyckas.

  Att vara tillbaka i Trädgården innebär en avslappning av allt sökande vilket omgivningen märker och betjänas av. Däremot innebär det inte någon förändring av vardagen. Många tror att ökad helighet innebär asketiskt liv eller världsfrånvändhet. Nonsens! Att arbeta för uppehället, ta hand om barn och hustru, sprida glädje bland vänner och bekanta, allt detta är bara som det är. De vardagliga tingen är enkla för den som återfått sin , theosis, man i Kristi egen kärlek.

  Det handlar inte heller om någon dyrkan av tingen och skapelsen utan om ett enkelt avdramatiserat arbetsliv och familjeliv. Att ha återfått livet i Trädgården innebär inte en moralisk reform eller personlig förbättring på något specifikt sätt.  Att dyrka detaljer i universum blir i längden fåfängt liksom att försöka uppnå moralisk perfektion. , theosis, man i Kristuss egen kärlek är vår naturliga helhet som innefattar alla fenomen i aktiv men ändå vilsam verksamhet.

  Det syndafall ner i pilikili, som hawaiianerna säger, som vi ser skildrat i Genesis är mytiskt verksamt i oss människor. Vad gör en människa som fallit? Jo, reser sig och återtar balansen och makten. Detta är inte svårt. Kroppen har alltid en tendens att orientera oss till pono, det ytterst goda. Många har för sig att det är svårt eller till och med omöjligt eller att kroppen vill något negativt. Jesu uttalande i Matt. 5:48 blir då meningslöst. Han säger helt enkelt: var perfekt som vår Fader är perfekt -- och var det i i Guds kärlek till oss. Det vore poänglöst att säga så om det var omöjligt. Det är i själ och kroppva verket enkelt när vi vågar göra det. Vad Bibeln i sin helhet handlar om är frälsningen, resningen ur syndafallet. Den som enkelt ser och hör har rest sig, avväpnat ängeln och flyttat hem till Trädgården. 

  Det är inte heller något märkvärdigt mysterium att ett stort antal människor på jorden är negativa i relation till sin aloha-theosis. Här är ateister och teister ungefär lika negativa, fast på olika sätt. Det är uppenbart negativt att förklara syndafallet som permanent tillstånd, som kyrkofadern Augustinus ibland gör. Gör vi det så måste vi införa andra kategorier som nåd, sakrament, helig tradition, helig skrift osv. Det är mellanled därför att vi förhåller oss negativt till theosis som ursprungligt tillstånd, som pono, att vara perfekt i Guds kärlek. 

Men det ursprungliga enkla sättet är det som Jesus talar om. Dessa mellanled är underbara hjälpmedel för några men krångliga och utestängande för många andra. De har inte passat för profeterna, alltifrån Abraham till Mohammed.

  Lika enkelt och anonymt som livet var i Lustgården innan pilikili -- synden -- uppstod, och den kreativa utdrivningen skedde, lika spontant och anspråkslöst sker återvändandet till Andens liv. Na'anu, hela kroppen, försöker hela tiden få kroppen in i Kristi liv, in i pono. Det beror på att na'anu är den farkost Anden använder under vårt korta jordeliv. 

Jag hör ibland hawaiianer kalla na'anu för HRV -- human recreation vehicle ! Det är ett härligt uttryck för det instrument Gud givit oss för att härbärgera den godaste viljan i rörelse genom åren vi får på jorden. Men samtidigt, som vi sagt, är kroppen en signalgivare på när de båda syskonen minne och emotion saknar ledning. Kroppen blir sjuk eller mår dåligt på något sätt. Vi måste lyssna på dessa signaler. Vad som än händer oss kroppsligen behöver vi vända oss till pono, det  yttersta goda från Gud, himmelriket som nu och för alltid är vår verkliga existens. Naturligtvis finns en viss återhållsamhet sålänge man umgås med människor som har en negativ hållning. Man behöver inte skrika ut till alla att man har väldigt stark aloha !  Men samtidigt är denna återhållsamhet som hjulet – allt liv har denna kärlek som centrum. Det är "mycket gott" som Genesis säger.

Därför är aldrig den person som återfått Andens glädje- karaktär ensam i betydelsen övergiven. Mitt i livets centrum kan hon eller han vara tillsammans med människor fast de har den negativa synen på relationen, det går utmärkt att bevara Vägens natur mitt i en förvirrad värld. Fast det gäller att ha tålamod och vara på gott humör! Det gäller ju att hjälpa andra till att komma närmare Trädgården. En präst berättade om en hektisk busstur med skrikande högstadieungdomar och pressande sommarvärme mitt inne i storstan. Mitt i tumultet sitter en rund kvinna med varukassar, svettig och flämtande i värmen, men med en djup ro och koncentration. I ena handen höll hon en rosenkrans. Hon var mitt inne i den dagens bilder, hon var på Vägen. 

Evighetens själsliga och kroppsliga Trädgård, Edens lustgård blir alltså en mytisk metafor och ska kopplas till den semitiska traditionen med Abraham, Moses, Jesus och Mohammed. Dessa religioner handlar om att återvändandet till Trädgården. Islam handlar tydligt om detta och Jesus uppmanar oss till det. Samtidigt demonstrerar Jesus själ och kroppv själ och kroppva Vägen när han dör för vår skull och för alltid förändrar villkoren för frälsning.

Det innebär att vi ska återvända, inte avstå från det för att han offrat sig för oss. Han säger tydligt: Var fullkomliga som er Fader är fullkomlig. Med Jesus är du och jag på  väg redan nu med hjälp av Anden – även om vi inte har korsfästs i den yttre meningen. Liksom Mohammed möter vi en ängel men vi besegrar den när vi återvänder, inte bara lyssnar som profeten gjorde. Det var hans uppgift, inte vår. Allas uppgift är att återkomma till vår helhet, det som Origenes och andra författare i dåtidens Alexandria kallade "apokatastasis."

 

 

td



 
 
Islam och Koranen är en tradition i västvärlden som tydligt påvisar Andens närvaro, trots att denna tradition i vår tid är extremt politiserad. Denna tradition är beroende av den judiska och den kristna och kan kanske sägas vara en ariansk form av kristendomen, alltså en heresi med många goda sidor. Denna tradition undervisar, liksom sina föregångare, om man i Kristuss tecken. Tecken (aya) är sådana naturliga företeelser som dag och natt, solen och planeterna, månen, man och kvinna, djur och växter. Dessa tecken visar perfekt i Guds kärlek och vår uppgift är att läsa tecknen och tillbe.

Det främsta tecknet är människan, skapad av perfekt i Guds kärlek.  Ser vi detta det främsta tecknet i perfekt i Guds kärleks ljus så går vi genom tecknet till Den som ger tecken och vi är åter i Trädgården. Djur och växter är redan kompletta, muslim,  helt anpassade till dengudomliga ordningen. Människans negativa attityd till denna ordning gör dem otrogna, vilket straffar sig själ och kroppv med växande negativitet. Syndafallets mening var återvändande, inte negativitet. Synden är denna negativa inställning. 

Alltifrån Genesis talar profeterna om återvändandet till vår aloha-theosis i Kristus. Det är helt naturligt att distansera oss från religionen sålänge vi inte inser att vi måste återkomma till Trädgården, till ljusriket. Men så snart den enkla insikten tvingar vårt hjärta att återvända så faller all distans. Storheten hos man i Kristus sammanfaller nu med innerligheten i vår återkomst. Att vara innerlig är att vara inne i Trädgården igen, att ha identitet i Anden, i aloha-tron.
 

 

 

 
 

td


 

Grundfrågan alltifrån Genesis till den 114:e suran i Koranen, är egentligen "Vem är man i Kristus?" En variant är: "Vem säger vi att man i Kristus är?" När vi genom att öppet och medvetet ställa denna  första fråga till sig själv och penetrera de roller vi antagit, genom att besinna oss och återvända till den nya kroppens theosis så tömmer vi oss samtidigt. Vi blir tomma på otrogenhet, öppna för dofter och syner i Trädgårdens ljuvlighet. 

Alla andra människor du möter är andliga varelser. Du måste se dem som sådana. De har sina kriser och draman. Välj pono i dina möten med dem, dag efter dag. Du kan välja en annan energi, världens pilikia. Då reproducerar du detta. Väljer du Faderns kärlek, aloha, blir den reproducerad. Du har fritt val. Det har också alla andra och du kan se dem alla som andliga varelser som gör sina val och får de följder som valet av energi leder till.

Mana'o, vårt minnestänkande, kan lura oss ordentligt. Inom religionen ser vi det när en präst talar om Kristi kärlek på ett kallt eller lidande sätt. Negativa känslor förbinds med doktrinen och dramat at försöka efterleva den. Det är mycket vanligt. Det är falsk andlighet. Vi märker genast när Guds nåd verkligen är för handen. Mana'o är informerad av aloha, av kärlek från Fadern. Kroppen, na'au, vår magkänsla erfar lidande och elände. Ingen kan missta sig. Sällheten i pono sprider ljus och glädje inom oss. Men tänkandet kan försöka lura oss. Detsamma gäller emotionerna. De kan inbilla oss att en viss känslosamhet är god medan den endast är förvirrad. Den leder in oss i en återvändsgränd. Efteråt önskar vi att vi inte varit där, dess spelade glädje är förvirrad och oäkta.

På vilket sätt vet vi att vi återvänt? Kroppen vet. Mana'o, tänkandet, både vet och inte vet. Det går inte att göra till minne och stoppa i fil. Det är då vi inte längre på djupet vet av någon annan roll än aloha-theosis. Är vi osäkra så har vi inte återvänt. Den Uppståndne Kristus lyser upp hela vår kropp, na'au.

Många människor, kanske de flesta, är inte mogna för detta nya ljus. Men vi är definitivt på väg dit. Många tror om sig själva något annat. Trygghet, värme, god levnadsstandard och god utbildning i en relativt rik kultur är omständigheter som behövs för alla. I en fattig kultur kan individen visserligen upptäcka sin rent mänskliga identitet men under svårigheter och med risk att få grumliga och kanske desperata föreställningar om sig själv, utelämnad till nyckfulla begär. Ofta blandas dessa upplevelser med obalanserade tillstånd och döljer därför det stora i den övernaturliga identiteten som Kristus ger oss.

Under samtal med människor som under otrygga omständigheter känt identitet med Andens glädje framgick det att de visste om sin gudomliga grund men samtidigt inte hade den trygghet som gör kärleken tydlig och enkel i vardagslivet. Istället dramatiseras deras upplevelser och blir föremål för överdriven uppmärksamhet. 

De hedniska religionerna har inte direkt med själens och kroppens theosis att göra. De gör varken från eller till. Kristendomen förverkligar själens och kroppens theosis,  det har vi märkt i religionshistorien - endast Jesus är man i Kristus och återuppstår ur döden och går till det nya tillstånd av liv som vi inbjuds till. Detta återfinner vi ingen annanstans i religionshistorien.  

Men i alla kulturer finns sökande människor som så att säga approximerar på den nya sanning Jesus kommer till jorden med. Utan sådana perfekta i Guds kärlek förlorar religionerna sin starka livskraft. Om de fem stora religionerna har personer som tar emot själens och kroppens theosis så är de räddade som livskraftiga symbolssystem för jordens befolkning. Men den som är perfekt i Guds kärlek i en hednisk religion stannar normalt inte kvar inom den etablerade religionen utan går i regel utanför den -- out of the box -- och söker den Kristus som övergår alla traditioner. Ibland kallas dessa för mystiker och inlemmas löst i de olika traditionerna men oftast är de anonyma.

 

 

 
 
 

td



Jag hade en gång en övning med en grupp människor som byggde på detta tema: Var idag heliga! Lev denna förmiddag som om ni vore i Kristi kärek till er inre identitet! Denna instruktion delades ut vid frukostdags. Vi splittrades och återsåg varandra vid lunch. Jag frågade vid lunchen hur det gick. Det går inte alls, sa de flesta. Det fungerar inte. Man funderar en stund på vad som kan vara heligt och man i Kristus som gudomligt vara men tänker snart på annat.

Problemet är att du inte kan låtsas vara i pono om du inte med din hela kropp är det ! Detta problem kan också ses som en utmärkt prövning för att veta vem som är vem. Som de sa på Oahu: du kan inte välja pilikili och pono på samma gång. Endera är det ena eller det andra ditt tillstånd. Och kroppen vet.

Naturligtvis kan någon annan alltid betvivla att du känner det du känner och vi har också patologiska tillstånd, vissa former av epilepsi och drogpåverkan. Men de kan vi  lämna åt sidan här. Om det är så att du känner igen din identitet som perfekt i Guds kärlek så kommer du resten av livet att låtsas vara en vanlig människa utan storhetsvansinne.  Du kommer att hylla just det vanliga, begränsade och vardagliga. Du kommer inte att bete dig som de romerska kejsare som i ett sorts vansinne trodde sig vara perfekt i Guds kärlek. Du kommer att i alla lägen föredra det lilla, anonyma och ordinära.

För den som inte vet sig vara perfekt i Guds kärlek genom aloha-tron, är det oklart vad en människa gör i världen, förutom det animaliska och sociala livet. Som en blind gammal munk i Chartreuse sa: "Vad är det för mening med existensen om man inte närmar sig Gud?" Att någon människa, Jesus inkluderad, skulle vara något annat än människa ter sig obegripligt, ja rent nonsens. Men allting är lika obegripligt för den som saknar direkt erfarenhet av det. Att förklara vad det är att simma för en person som aldrig varit i vatten och hyser direkt skräck för tanken på det,  är lika svårt. Att tala om elektroner och protoner för en som aldrig hört talas om det, är ännu svårare. Att ordet "perfekt i Guds kärlek" är främmande för många är alltså ingenting underligt.

  En människa som erfar Anden har direkt inblick i något som inte kan ses, inte höras, inte begripas. Den som inte har erfarenheten och dessutom har bestämda uppfattningar om livet, får svårt att begripa denna erfarenhet. Inte desto mindre skulle erfarenheten på djupet förändra hans eller hennes liv.


 

td


 

Även för den som intresserar sig för teofanier är det kanske lite suspekt att tala om den subjektiva insidan hos en som vet sig perfekt i Guds kärlek. På Hawaii skäms ingen för denna insikt. De har inte så mycket gemensamt med europeiska religionsvetare eller teologer. Även om dessa aloha-troende så att säga bjuder alla på att vara perfekta i Andens närvaro så kan många inte verifiera detta i sitt eget personliga liv. Då blir erbjudandet ihåligt. Det blir till och med oförskämt.
 

Därför är vanligt obildat och fattigt folk bäst att vara tillsammans med. De vet vad kvalitet i närvaro och tillvaro är. Om någon känner sig perfekt i Guds kärlek så är det väl så, helt enkelt. Vad kan man invända mot det? Själ och kroppv känner de sig eländiga för det mesta, och då är det verkligen så. Religionen stärker dem när den beskriver eländet och lovar räddning. Om någon känner sig perfekt i Guds kärlek är det bara att gratulera. Skönt att någon är perfekt i Guds kärlek mitt i alltihopa!

 

När en individ upptäcker eller inser sin enhet i Anden  ryser hon eller han ofta inför det väldiga och allomfattande. Sedan går denna reaktion över och formen passar med tiden allt bättre och blir den normala tillvaron. Denna form beskrivs av vissa som en rymd i vilken individen rör sig åt alla håll, allt efter lust och behag.  Men den passar hela tiden, den ger alltid plats åt det som sker, den är infinit relativt alla finita händelser.

 

I sjukdomstillstånd eller när du känner av andras sorg och smärta så fylls denna rymdlika form och du rör dig inte alls fritt längre. Du lider med de som mår dåligt och är perfekt i Guds kärlek i denna begränsning.  Begränsningen tar del av helheten. Så fort den andra människan ler genom tårarna så blir du genast lycklig och skyndar att vara rymdform igen.

Medkänsla och medlidande är som en naturlag för både människa och i att vara perfekt i Guds kärlek. Medlidandet har dock bara människan. Det kommer du inte längre att förstå när du återvänder till Trädgården.  Förvånad kommer du att undra om inte människornaa bara spelar teater: menar de verkligen att de känner och tror på det där dramatiska, eller snarare melodramatiska livet? Det gör de. De lever sina krisliv och sin kamp för gruppen eller för nationen eller för sig självv. De har inte tid att vara i Andens glädje. 


 

td




Som Koranen säger ska vi alla till Paradiset. Utom de, säger Koranen, som är rebeller, alltså de som vägrar -- de som väljer pilikia ensidigt. Det är inget märkvärdigt med vägrare. De gör samma sak som ängeln med svärdet, de upprättar förbud och tabun. Ritualerna får tjänstgöra som grindar. Ritualmakarna och regelskaparna gör ängelns arbete. De skapar läror och vaktar ortodoxier, de sätter taggtråd kring altaren och förbjuder vissa tillträde. Välsignade vare dessa väktare!

De som lever i Guds kärlek döljer sig alltid. Gud är denna dolda kärlek. Det beror även på världen, på den sociala och kulturellla omgivningen. Det finns ingen lokal eller plats i staden, ingen kultur för Aloha, förutom på några få platser i Oceanien. Aunty Mahealani Kuamo'o-Henry talar för en liten grupp på Big Island.  Kyrkor, synagogor och moskéer runtom i världen är i regel fulla av vänliga (och ovänliga) bevakare av teologi och mission.

Hur är det med stadens park där alkoholisterna sitter på bänkarna? Där finns ofta vägrare. Men poeternas och konstnärernas caféer då?  Oftast är de också vägrare och bevakarte av personliga kriser och kransar.  Vetenskapernas institutioner? Oftast rebeller och bevakare av sin specialitet, ängsliga skeptiker.  Vanligt folk på campingplatser, på torgen och i affärerna, är i så fall bäst. De nöjer sig med lite, har lite att bevaka.
 
 En och annan zenmästare, en och annan sufi eller kristen munk låter dig kanske vara den du är när ni talar om saken.  Men i hjärtat bevakar de ofta något annat än det man är i Kristus. De har besvär på ett eller annat sätt, ofta är den andliga utvecklingen det problem de försöker lösa.

Barn och ungdomar är en bättre omgivning för den som återvänt in i aloha-trons förtroende. Om det kanske verkar häftigt och skönt att vara perfekt i Guds kärlek är det ofta något bra för dem, något som de kan tänka sig att diskutera, pröva och vara intresserade av. Men ungdomar vet sällan vad det är i sitt hjärta. Deras tid kommer. Till dem kan vi säga som Fichte i sin Anweisung zum Seeligen Leben (1806): "Religionen består inte däri att man förlitar sig på hörsägner och andras försäkringar och så tror att det finns en Gud -- utan att man i sitt eget inre, inte genom någon annan, med enga ögon, inte med utomståendes, omedelbart skådar, upplever och känner sig äga Gud."

Till de ungdomar jag mött inom den kristna kyrkan har jag ofta cieterat Meister Eckehart när han säger: "Varför ber vi, varför fastar vi, varför utför vi alla goda gärningar, varför är vi döpta, varför -- vilket är det högsta -- har Gud blivit människa?" Och han svara själv: "För att Gud ska födas i själen och själen ska födas på nytt i Gud. Därför har hela Bibeln blivit skriven, därför har Gud skapat hela världen..."

Finns det några övningar eller handlingar som kan leda en person till insikt och återvändande? Många är bra: ta hand om familjen, gå till mässan, ta emot sakramenten, röra sig meditativt, meditera, andas medvetet, se på havet, läsa böcker, älska kvinnan, älska mannen. Men ingen övning leder till direkt till theosis. Den kommer när den kommer, que sera sera. Då är det verkligen meningsfullt med övningar. Den bästa övningen: var perfekt i Guds kärlek.

 
Det är egentligen ingen större konst att vara i Kristus och leva en enkel aloha-tro. Du behöver inte träna på det. Men svårigheten ligger i att du behöver lära dig dölja dig, för att inte provocera negativa människor. Vi döljer bäst med ord och handlingar. Genom att vara enkel och rättvis, ärlig och lagom godtrogen i alla lägen, maskerar du den fantastiska livsfärd som alla egentligen bör få uppleva. Det är som om du går klädd i en fattigs kläder men är prinsen eller prinsessan i landet. Eller som din båt på utsidan är en enkel snipa men på insidan en slottsliknande jakt.

 
När jag som ung man en söndagsförmiddag gick in i en kyrka för att delta i mässan och efter en halvtimma  insåg att jag själ och kroppv var den allt handlade om, gick jag efter mässan ut till en värld som blev ett helvete. Jag kunde inte på rätt sätt dölja min insikt.  Ingenstans kan du säga ärligt: jag vet nu att jag är perfekt i Guds kärlek. Den utsagan är inte möjlig i vår kultur annat än som tecken på sjuklig , theosis, man i Kristuss egen kärlek. Bland bedjande människor kan den accepteras i en mycket filtrerade och omtolkad version, vilket inte är vad du menar. Inom olika sekter kan den accepteras men endast gällande sektledaren, ingen annan. Du tvingas vara tyst.

 
Det tog en halv livstid att lära mig vara diskret och anonym. Nu går det utmärkt. Utbildning, arbete och familj är det bästa sättet att vara dold i Kristus eller perfekt i Guds kärlek. Att ta andras smärta och sorg till sitt eget hjärta är att vara dold perfekt i Guds kärlek, det är aloha i praktiken. Då behöver inget påstående göras, handlingen är nog. Tills dess att vi alla på  jorden är man i Kristus som gudomligt vara vara och medkännande måste vi lära oss konsten att dölja och vara osynliga.

 
Denna tystnad och diskretion är en sorts andlig fattigdom. Denna fattigdom är en bra andlig väg. Därför finner du många personer som ser sitt man i Kristusomliga vara - theosis - bland dem som gillar ensamma promenader i skogarna eller på meditationskuddarna eller i segelbåtarna ute till havs. Men lika ofta bland älskarinnorna, de ensamstående kvinnorna. Men sällan bland de som ägnar sig offentlig åt andliga ting. Situationen är snarlik den Jesus skildrade: hos de utanförstående fanns oftast sanningen medan de professionellt andliga saknade den.

 

 

td



Jag har en barndomsvän som är på gränsen att erkänna sig i Kristus som gudomligt vara. I drömmar och visioner får han vara perfekt i Guds kärlek och leva i den Uppståndnes ljus. Men i det social livet antar han än den ena än den andra rollen. Teresa från Avila hade samma problem. I cellen var hon med Gud men i samtalsrummet blev hon en annan på avstånd från Gud. Det blir ett problem. Han läser och skriver och leder kurser. Det är  komplicerat och ofta tar jag in hans lidande när vi träffas eller ringer till varandra.

Det är identitetsproblematiken allt handlar om. Han kan inte, får inte, vara den han känner att han är - en tjänare till Kristus i kamp och njutning för himmelriket. Att vara i Hans ljus är det rätta men detta är honom inte tillåtet: vilken hädelse att påstå sig vara något annat än människa. Möjligtvis får han säga: Det kanske finns något bortom blommorna och sången, men inte så konkret.

Rätt väg bör vara: Gör vad man i Kristus vill! Var alldeles naturlig. Theosis visar sig snarare än görs. Det gudomliga varat vara är tyst och anspråkslöst, fast man ofta skrattar och ler. Inga särskilda bruk eller energier, inga specifika sakrament eller ritualer, vigningar eller årskalendrar. Du kan prata om vad som helst. Skillnaden mellan dig och de andra består, de känner sig inte särskilt gudomliga, de är trötta människor som kämpar med världen och förtjänar stor medkänsla.

Allt är inte ett, vi pratar inte monism eller monolog. Kristus är dialog. Monoteism är endast en  vacker abstraktion. En kvinna i Kristus är inte en vanlig kvinna. Hon är perfekt i Guds kärlek och ser detta fullt tydligt. Det betyder inte att hon är vacker eller har stark utstrålning. Skillnaden mellan henne och andra kvinnor är djup. I hjärtat ser hon Guds kärlek i sig själv, självklar och fri från allt. I en vanlig kvinna trängs roller såsom mor, dotter, maka, väninna, sökare, offer för det manliga samhället osv.

En perfekt i Guds kärlek är inte mer av något. Det är bara en annan varelse. Träd är inte mer än blommor utan bara en annan levande varelse i universum. Det finns träd, blommor, djur, änglar, världsliga människor, perfekta i Guds kärlek, demoner. Låt dem alla vara vad de är. Älska dem som man i Kristus älskar alla. Det är ett enklare friskare sätt.

 

td




En god vän till familjen vet att hon är kvinna i Kristus. Hon har vetat det sedan 20–årsåldern. För andra är hon en vanlig rundlagd medelålders kvinna, lågutbildad, jobbar på dagis och gör keramik på fritiden. Jag hade mina aningar om hennes tillstånd men vi kände varandra en tid utan att hon sa något till mig. Vid ett tillfälle citerade jag Bibeln vid ett samtal på tu man hand. Hon sa: "Jag vet,  jag lever i den som skriver det där hos Jesaja.  Det är mig det kommer ifrån." Jag skrattade och sa: "Jag anade det!" Hon berättade nu hur hon hade det. Ingen i den lilla byn visste något, inte ens hennes man som var lärare på skolan i en närliggande stad.

Hon brukar ofta gå ensamma promenader i skogen. Sommartid går hela familjen längs leder till olika stugor och sover natten där. Ibland går hon ensam. Är detta andliga övningar, heliga ritualer för att nå det man i Kristus är som gudomligt vara? Knappast. Att gå, att sitta på en filt och se ut över det vackra sommarlandskapets skogar och berg – visst kan vi se det som andliga övningar, men det beror på vem man är. Hon gick aldrig långt, hennes övervikt gjorde det omöjligt.

Hon är kvinna i Kristus, men är hon en bättre mor än andra kvinnor? Knappast. Om inte det faktum att hon kan visa barnen tillvarons yttersta tillstånd för en människa, gör henne bättre. Men ur social synpunkt är hon som goda mammor är mest. Hon fölljer den naturliga lagen och är den hon är. Hon berättade att hon en gång i tjänsten var på en andligt inspirerad terapihelg. Där sa hon som det var till kvinnan som ledde kursen.  Men hon presenterade det som en dagdröm, för säkerhets skull. Budskapet mottogs ändå med skepsis. Man får naturlitvis uppelva vad som helst på en helgkurs för inre resor. Men denna dagdröm var lite upp i lufte. Kom ner på jorden, hade någon sagt till henne. Hon log bara vänligt och nickade.

 
När vi någon gång träffas, det är inte så ofta, så är det som att möta  en person från samma födelseby. Vi förstår varann. Men det vi talar om är faktiskt mer praktiska ting: hur vi har det med pengar, barn, skolor, semestrar. Det känns som om vi är syskon och vill att vår man i Kristus som gudomligt vara vara theosis inte far illa i den mer eller mindre negativa världen. Risken är nämligen att döljandet inte fungerar , att anpassningen till ett samhälle Kristus som gudomligt vara vara förnekas eller ignoreras eller tabubeläggs, går mindre bra.  Ströjobb, arbetslöshet, splittrade familjer, rykte om att vara knäpp eller underlig, att ha storhetsvansinne, är fenomen som följer med dålig anpassning.

 
I min väns fall går det alldeles utmärkt. Hon gäller för stark och karismatisk och är en pelare för barnverksamheten på orten. Hennes föräldrar är engagerade i en frikyrka och det gör henne ännu mer anpassad till bygden. Hon går på möten nån gång ibland men roas inte allt för mycket av det. Hon kallar det för skenheligt tugg. Men det är en social  form som effektivt döljer att hon återvänt till Kristus som gudomligt vara. Det behövs.
 

Hon berättade en gnistrande vinterdag då vi besökte dem om ett andligt kollektiv i grannbyn. De hade en indisk guru mitt i vinterkylan. En flicka från kollektivet fick vikariat på dagiset. Hon berättade vid kaffepauserna om övningarna och reglerna i denna indiska sekt. De hade en speciell lära med många sanskrit–termer. Om denna visste hon bara lite, den portionerades ut i små portioner till diciplarna. Hon hoppades en dag ha nått en bit på denna andliga väg.


Kände du igen något i det här, frågade jag. Ett och annat, sa hon. Men det mesta var sökande och skenheligt tugg, en illusion. Som en kyrklig Kristus kringärdad med hierarki, rituella gester och lära. Bättre då med den egalitära pingstförsamlingen och predikanterna. Hade hon ingen lust att visa sin identitet för den indiska sekten, i Indien kan ju detta accepteras på ett enklare sätt än i Europa? Nej, sa hon. Jag är ju i Kristus identisk med hela världen och dess skapare. Det blir svårt att tränga in i en sekt och leka helig där. Om de inte kan se sig perfekta i Guds kärlek, så kan det inte hjälpas. En dagistant passar inte in i deras andliga världsbild.

På Hawaii fick jag en ny relation till de bibliska texterna. Att läsa evangeliet  rotad i aloha är att förlita sig på Helig Ande. Därmed är vår tro inte cementerade i kända denominationers strukturerade, inte bestämd av religiös dogm och därmed kan vår tro ständigt utvecklas. Aloha-theosis har inga krav, denna tro främjar frihet att välja, att skapa, att tro, att formulera, även på måfå, ett eget sätt att uttrycka sin tro. Detta uttryck baseras på insikten om att man är en av Gud älskad skapare av sina egna livsvillkor. Dessa villkor är ständigt föränderliga upplevelser. med aloha-theosis som grundläggande energi.

Lärdomarna i Jesu undervisning hjälper oss att medvetet, känslomässigt och andligt omsluta alla delar av livet i att bli en bättre skapare, en bättre människa, ögonblick för ögonblick. Hawaiianska ord och fraser har fördelar i en förnyelse av språket om Guds godhet i våra liv, något vi vita europeér verkligen behöver nu när den kristna tron alltmer tillhör den globala Södern, snarare än Europa och Nordamerika.

Denna hawaiianska "stil" och användningen av hawaiianska termer kan särskilt vara användbart för att låsa upp det europeiska analytiska sinnet som är vanligt i den teologiska historien. Dessa termer är baserade på andliga upplevelser av tillvaron som helhet. Det betyder termer som aktiverar andlig och mental nyfikenhet och får oss att vilja öppna kanaler i hjärnan, som "fastnat" i kategorier och föreställningar som utgör tydliga begränsningar för oss.

I många nutida och historiska sekter har individer förklarats heliga. Men dessa har inte varit medvetna om theosis. Sådana syns inte i sekterna. Förträngningen syns i de speciella och rituella omständigheterna. En perfekt i Guds kärlek gör sig inte till sektledare eller helgon. Ett verkligt helgon vet inte om det.

Sanningen är att vi alla är perfekta i Guds kärlek. När vi anar eller vet detta pekar vi på det som är för handen: städa huset, ta hand om barnen eller barnbarnen, gå till jobbet, diska efter maten.




 

td



Bibeln är en skriftsamling som berättar om själens och kroppens theosis, Guds födelse i själen, som Eckehart uttryckte det, när vi sitter ned tillsammans med den Uppståndne och firar den glädje som Han ger oss. Vi får vara perfekta i Hans ljus -- det är aloha.  Aloha är Oceaniens gamla norm och den är egentligen vår kulturs rättesnöre. Generation efter generation har använt den för sina liv, eller låtit andra använda den åt sig. Skriften är som Jesu kropp, som kyrkan. Den kom till i kyrkan och föregicks alltså av traditionen i kyrkan. Periodvis förlöjligar vissa tongivande grupper Bibeln och oskadliggör den som "berättelse". Snart är den dock åter aktuell som rättesnöre. Det går i vågor. 

Bibeln skildrar i allt väsentligt Jesu gudomliga närvaro i förbund, död och uppståndelse. Men Bibeln skildrar det inte abstrakt, inte genom formulerad metafysik. Det är alltid fråga om personer, omständigheter, svårigheter. Adam, Eva, Abraham, Sara, Esther, Rut, Gideon, Nabot, Deborah, David, Judith, Noa, Moses, Miriam,  Johannes Döparen, Maria, man i Kristus själv i Jesus. Personer med olika relationer till det man i Kristus som gudomligt vara vara, till Herren. Den som orienterar sig en smula forskning kring och i Bibelns skrifter, vet hur snabbt denna väsentliga relation förbises för andra intressen, andra aspekter: historia, språk, teologi. 

Det bästa råd jag kan ge är detta: Om du anar att din själ och kropp är i förening med Kristus, gör du denna aning till det centrala i ditt liv; det leder till insikten att du är perfekt i Guds kärlek som din innersta natur. Läs Bibeln som ett brett spektrum av personer med olika grader av kännedom om den Uppståndne Jesus och vår fullständighet i Honom. De har alla en aning om samma förunderliga lycka men stannar på vägen som en sökare, en profet, en person med ett visst uppdrag i Israels historia. Snart finner du mycket retorik kring förbättringstron, lagens hopplösa tro, den som finns så ivrigt i vår egen tid. Det handlar om förbättringsförsök av gruppens moral eller folkets allmänna framgångar.

Men Herrens röst finns alltid bakom de många språkliga figurerna. På ett litet högtidligt sätt känner du igen dig men ler kanske vid den präktiga och högstämda formen: "Herrens röst talade till mig..." Så var det för mig. När jag satt i kyrkan som nittonåring och hörde om det, rodnade jag och fick lite hjärtklappning: Ojoj så högtidligt värre!


Man kan ha en lära om vad som är perfekt i Guds kärlek och vad som är mänskligt. Det ena hör dit och det andra hit. Då kan man ruska på huvudet åt påståenden som inte passar med teorin. Du säger: klart jag kan känna mig perfekt i Guds kärlek ibland, till exempel en fin semesterdag. Men jag är ju inte direkt någon perfekt i Guds kärlek för det! Varför påstå något sådant?

Säger du så har du en teori om vad som är mänskligt och vad som är guydomligt. Du använder ordet 'perfekt i Guds kärlek' som beteckning på en känsla. Det är en vanlig användning av språket: Jag mår perfekt i Guds kärlekt! Men det är något helt annat att år efter år se in i sin egen objektiva identitet i Gud och finna att den inte är något annat än just det som i alla kulturer benämns med "perfekt i Guds kärlek". Det är ett ständigt återkommande igenkännande av den man är i Kristus.

Jag träffade i Indien en medelålders man som var i detta tillstånd. För honom var det naturligt eftersom Indien traditionellt har en delvis öppnare attityd till livet i gudomligt vara vara. Han accepterades efter en tid av familj och släkt. Man såg honom som en möjlig helig, kanske en avatar. Vi ska inte glömma att Ghandi ansåg att alla människor egentligen är avatarer, vi är alla i Kristus som gudomlig varelser i animalisk förpackning. Detta är främmande för sekularismen i väst men inte alls egendomligt för den indiska kulturen.

Han hade känt igen sig sedan barnsben, för som barn hade han ofta hör berättelserna om Krishna, om Rama, om demonperfekt i Guds kärleken Ravana. När han i tonåren upptäckte Nya Testamentet och tog mer allvarligt på sin egen identitet i Kristus som gudomligt vara, fick han ett nytt perspektiv på dessa berättelser och myter. Han sa att man i de indiska Puranas (framför allt Mahabharata och Ramayana) förvrider perspektivet.  Äkta avatarer fungerar inte så som dessa skildringar gör gällande.  Snarare får en avatar problem i konfrontation med nedärvda föreställningar om hur en inkarnation av perfekt i Guds kärlek ser ut. Krishna har blå hud, fyra armar, flöjt i handen. Det blir inkarnation som filmstjärna. I verkligheten ser inkarnationerna ut som vanliga människor, ja det är vanliga människor med insikt om sin identitet.

Detsamma sker naturligtvis hos oss i väst. Kristus som filmstjärna isyället för verklig realitet inom oss. Vi är perfekta i Guds kärleks koncentration på oss. Hans uppfattning av oss är att vi är hela och heliga i Honom. Det väsentliga med Jesus är vårt liv som Hans kyrka. I den kyrkan adopteras vi till full glädje. Från Skriftens början i Genesis där vi kreativt får motstånd, till Pauli brev där Jesus ger oss sitt nya förbund i vilket vi blir perfekta i Guds kärleksakt, förblir den röda tråden vårt liv i Kristus som gudomligt vara.

Det är inte så att vi alla är profeter eller ledare eller diktare i Gud. Vi är inte alla medvetna om perfektionen i Guds kärlek i våra hjärtan. Det enklaste sättet är att fråga folk: Vad är du? Av några få människor, dock kanske fler än vi kunde tro, får du veta att de trots all sekularisering känner livet i Kristus som gudomligt vara vara. Vanliga omständigheter men man i Kristus som gudomligt vara. Finns några tydliga yttre kännetecken? Svårt att säga. Jag vet personligen en nordamerikan som bara beter sig tokigt. Han är komiker och sprallgubbe bland de som känner honom. En annan är dagismamma i Medelpad. Några andra är busschaufförer på Oahu eller arbetslösa. En är muslim, en medelålders man som står i en tidningskiosk i Kandhahar i Afganistan. Det är en allvarlig man med sorg i ögonen när han talar om revolutionen 1978 och senare talibanernas återtagande av landet, invasionen och den nya darrande demokratin.

Inga särskilda kännetecken, inga specifika yttre symptom. De som vet sig vara perfekta i Guds kärlek finns lite varstans. Det är en inre aloha-identitet, en insikt i det fullkomliga här och nu.

Själv är jag en medelsvensson, trebarnsfar och mest intresserad av fäbodliv, husvagnsliv, oud–musik och kärlek till frugan. Formellt tillhörig katolska kyrkan men relativt inaktiv, mest av sjukdomsskäl.

 


td



När jag blundar är jag genast där–här i Kristi gudomlighet. Det är rent ljus i den Uppståndne. Det är alohatheosis, ren skrattande rymd och enhet med allt, öppet odödligt, oändligt, paradoxalt intimt. Denna uppmärksamhet är inte ett omdöme, den är primitivt enkel. Den är odifferentierad, omedelbar kärlek i Kristus. Den är ingenting för världen men föder världen med liv i överflöd.

Mina barn talar med mig på stranden i Löderup och jag hör rösterna ur evigheten, jag hör dem som skapade varelser i omedveten kontakt med Kristusvarat, ursprunget “här inne/där ute”.

Det man i är i Kristus är paradoxalt i all sin naturlighet: du är vanlig kvinna eller man med allt vad det innebär, styrka och svaghet, småttighet och storsinthet, lusta och lugn, ambition och frid, vrede och tolerans, allt blandat i vardagens mix. Samtidigt är du i ett rike som inte är av denna världen. Du är före död och födelse, före tid och rum i den Uppståndne. De båda villkoren är samtidiga. De kan inte skiljas åt och kan inte blandas ihop. De sammanfaller i tid och rum och har sitt ursprung utanför tid och rum. Det är paradoxalt och glädjerikt. En liten droppe av kärlekens evighet har mer vikt än hela havet av ting som är underkastade tiden. Innan begynnelsen är denna evighet i Honom.

Nyfikenheten på andra människor blir snarare starkare än tvärtom: vet den där unga kvinnan om sin identitet i Gud? Kanske inte. Är hon lurad av världens andemakter? Hon har fullt upp med sina barn, hon verkar bister mot sin man. Hon har nog inte lugn och ro att se efter Vem som verkligen är till. Inte ännu! Än den där äldre mannen därborta på gatan: en perfekt varelse i Guds kärlek? Han går med sökande ögon längs affärsgatan. Vet han?
 
Från insidan av Kristus som gudomligt vara syns ingenting. Hav och berg, åkrar och jord är tecken för ett skapat föreställt universum. Det som finns i galaxerna och i flugorna på stranden är kärleksfullt föreställda fenomen, en display i Kristus som gudomligt vara. Det behövde inte finnas till. Gud är alltid helt oberoende av det. Som Boehme säger: det är en begärsprocess. Guds rike är inte av denna världen. Sök Guds rike och allt annat ska falla er till!  Vinden och människorna som rör sig i den är samtidigt både sig själva och ingenting alls.
Här finner vi en skillnad: vanliga människor ser separata fenomen, man i Kristus som gudomligt vara vara. Människan ser föreställningar och skapar en sorts helhet av delarna. Omedvetna men rättskaffens människor vill verkligen se och försöker se “skapelsen”. Men det syns inte riktigt. Man måste ha ögon och öron att erfara med och då sker samtidigt begränsningen.

 

td

Det man i Kristusomliga vara-tillståndet är – om vi ska tala med Koranens språk – en sanningens trädgård. Den trädgården är liksom medeltidens rosenträdgårdar, muromgärdad.

Denna mur föreställer jag mig som en låg och och vackert byggd, ett riktigt hantverk. Vi kan se över den men inte ta oss in med mindre än att vi försvinner. Då öppnar sig muren.

För att ta sig in måste ängeln med svärdet bli övertygad om sin överman som är din död. Du behöver rakt inte vara lärd eller sofistikerad för att klara ängeln. Men du behöver säkert, alldeles säkert veta det man i Kristusomliga varat. Du behöver vara helt stadig i din formulerade försäkran om det man i Kristus som gudomligt vara varat. Ängeln behöver bara se att du är alldeles klar på saken. Hjärtats ödmjuka kunskap behövs för att vinna inträde i sanningens muromgärdade trädgård - något som “individen” aldrig kan förstå.
 
En kvinna som i många år farit världen runt i andligt sökande och skrivit många populära böcker, brukade fråga: “Kan man förlora det man i Kristusomliga varats tillstånd?” Det är svårt att svara på. Kan vi upphöra att veta? Kanske kan trädgården fyllas av dimma? Vår man i Kristusomliga identitet är där men dold i tjock blöt dimma? Det är möjligt. Men den som igenkänt sin hemmahörighet i Trädgården backar inte i den insikten. Som Jesus säger: det finns de som sår och det finns de som skördar.  Den som finner man i Kristus som gudomligt vara vara i theosis är en som skördar. Det är samma tanke som i Japan: det finns jiriki och tariki. Jiriki är den som måste arbeta och utför andliga övningar för att “nå” någonstans. Tariki är de som litar på den Andra kraften. Den som skördar vad han inte har sått återvänder till Trädgården och förblir där vad som än händer.

Hur lever en som skördat evighet utan arbete? Under de mest krångliga och besvärliga världsliga omständigheter somnar jag in i man i Kristus som gudomligt vara vara och vaknar ur det på morgonen. Under dagen är  jag där när jag blundar – för den visuella perceptionen har ju en stark och bedräglig påverkan på oss, den stressar och förleder oss. Som Albertus Magnus säger: vi lämnar den helt och hållet för att se in i Kristi ansikte.
Också under läsning märker jag plötsligt trädgårdens typiska känsla och situation: naturlig, fullständig, öppen och fylld på samma gång, kvalitativ rymd. Det finns inget alternativ till man i Kristus som gudomligt vara vara - det är redan som det är. Theosis har så att säga ingenting att tillägga. Den säger inte: befria dig själv! Inte heller: be om befrielse! Inte heller: rädda världen nu! Den firar det som nu sker. Den känner igen det som sker utan att veta vad det är.


td



En människa kan nog inte vara helig mer än en kort stund i taget, sa en katolsk präst till mig under ett samtal om Jesu uppmaning till att vara man i Kristus som gudomligt vara vara såsom vår Fader är det. Vi pratade om ortodoxins deifikation. Den ortodoxa teologin har alltid siktat på man i Kristusomiggörandet av människan.
Prästen menade att ortodoxin har fel. Den ortodoxa kyrkan har överdrivit och begått ett stort misstag. Människan kan inte och bör inte om hon verkligen kunde, bli perfekt i Guds kärlek. Det spelar ingen roll att kuyrkofäderna och ökenfäderna talar om det. Denna uppfattning är vanlig bland präster. Ingen får göra sig till man i Kristusomlig. Man får inte sikta på man i Kristusomliggörande som den ortodoxa kyrkan talar om. Ödmjukt tjänande och tillbedjan är det vi efter syndafallet kan nå. Möjligtvis lite sinnesro eller stilla exstas i någon man i Kristusstjänst eller reatreat. Denna präst och många med honom lägger ett moraliskt påbud på en naturlig händelse. Den dag prästen märker att han vet om sin man i Kristusomliga identitet och sitt barnaskap löser sig detta moraliska problem. Tjänare och man i Kristus sker då samtidigt, såsom Jesus visar.

Det är sålänge man är någon som problemen eller teorierna om
begränsning uppstår. Efter upptäckten av man i Kristus som gudomligt vara vara är det hela enklare, gedignare. Då kan tillbedjan ske på ett innerligare sätt. Din varelse är erkänd.
Vi kunde säga: varat är subjekt. Om påven Johannes Paulus II bidrog till någon förändring under sin livstid var det kanske just detta: varat i man i Kristus är subjekt. Sålänge detta inte är fallet kommer problematisk separation driva verksamheten i våra liv. Vi kommer att vara enskilda, av–skilda varelser.

En en–skild person som är religiös kan tala mycket om tro och om man i Kristuss närvaro, om Kristi kropp i sin kyrka. Men då är varat ännu inte subjekt, vi är inte man i Kristuss barn. Den dagen kommer då man i Kristus blir subjekt för alla levande. Men den försenas av en rad manövrar inom och utom religionerna. Dogmens och språkets ogenomtränglighet och barriär försenar theosis. Vi försenas av en fyrkantig läsning av Bibel och Koran, en förnekande läsning.
Naturligt och övernaturligt sammanfaller när du igenkänner man i Kristusomligheten som subjekt. De ser ut över havet och iakttar himlen och solen. Det är allt övernaturligt naturligt, havet är verkligen övernaturligt naturligt hav. Det är skapat i en förunderlig magisk kärlek, det lever varje minut i denna magi. Och kärlek är något mycket övernaturligt i den naturliga vardagen.

 

td



Några år efter jag först såg hur Kristus tagit bort alla mina synder, begångna och framtida, trodde jag att jag behövde nya "externa" identitetshandlingar. Jag drogs till katolska kyrkan, alla författare jag tyckte om var katoliker. Men snart insåg jag att Kristus vill komma mycket närmare mig än så. Han ville helt enkelt få använda min kropp och min person till sitt liv, det Nya Förbundets liv. Hans verkliga kyrka, så att säga, fanns där, just i mitt liv.

Paulus talar om Kristus, genom vilken allting är till -- det TOV eller som hawaiianerna säger, pono, som finns från begynnelsen. Jag började se, som hawaiianerna, allting som manifestation av Guds kärlek. Därmed blev allting gudomligt fastän skapat och inte Gud själv. Mitt eget liv blev använt av Kristus som kunde använda till och med mina svagheter.

Mitt personliga liv, katolsk lärare i filosofi, far till tre barn, försvann efter ett tag som "ytterkläder" och istället fick Jesus Kristus använda mig på alla sätt som var möjliga. För att synderna är förlåtna och att Jesus min Herre ger inte svar på frågan: hur ska jag då leva? Och så tror vi att vi måste retirera till en rad yttre religiösa och världsliga omständigheter och villkor. Men Kristus vill gå längre, han vill ta över och använda vår kropp och våra omständigheter. Det tog lång tid för mig innan jag kunde låta det hända.

I min kyrka talar vi mycket om Eukaristin, den är ett sorts centrum för både tron och mässan. Men först nu såg jag vilken verklig eukaristi Jesus önskar: att få leva i mitt liv som mitt liv. Detta är långt innerligare än eukaristin i mässans liturgi och dess teologi och utgör dess verkliga mål. Historiskt kom detta liv i Kristus först, senare kom en liturgi. Kyrkans uppgift är att låta oss gå andra vägen, tillbaka till Hans liv i oss på riktigt.
Vi rör här vid tillvarons slutliga mening,  eukaristins Enhet då Herren bebor mig.

Att tro på den vi är i Kristus, innebär att tro att vi i rent vardagliga förhållanden möter inte bara vad som "borde vara" utan vad som i realiteten är den djupaste, fullaste sanningen om verklighetens struktur. Detta är en fullständig öppenhet för Anden. Att erkänna sin identitet i Kristus som otidsligt vara  är en stor troshandling, men den är vardaglig och relationell och innebär att låter Honom leva min form. Inte att jag ger upp världen utan att Han tar över. Det handlar inte om mitt handlande utan om Jesus Kristus levande mi mig. Bara på avstånd från Gud kan jag få ett handlingsutrymme, ett övningsutrymme. När Jesus får ta över är avståndet borta, livet är Hans liv. Jag är hemma.

För den som återfinner sin hemhörighet i Trädgården är tron en Guds förtröstan på Sig själv, inte  en rätt fumlig och tillfällig mänsklig förvissning. Att vara förvissad om vad Gud gör för mig eller om vad jag kan få ut av att gå med Gud i kyrkan och i livet, är inte vad Jesus vill ge oss. Han vill inta mig och få leva såsom detta mitt liv helt och fullt. För och med behöver bli såsom.

Kristus såsom gudomligt vara i denna min livsform är grunden för vår tillvaro, att det är till den vi slutligen "kommer hem" - för att inse att vi var hemma hela tiden. Vårt sökande är ett irrande där vi externaliserar oss utmattade och tvingas ge upp. Det geniala i att bli utmattad är att Kristus kan få chansen att stiga in.

De teologiska utsagorna är således inte en beskrivning av "det högsta väsendet" utan en analys av mänskliga relationer – eller snarare en analys av mänsklig upplevelse sådan den sker med eller utan “oss själva”. Teologin handlar om, som Paul Tillich framhåller, "det som ytterst angår oss mest angeläget". En utsaga är "teologisk", inte därför att den talar om ett särskilt
övernaturligt väsen, som kallas perfekt i Guds kärlek, utan därför att den ställer fundamentala frågor om livets och tillvarons mening: den frågar efter vad som är min verklighet, min verkliga natur.
 
En filosofi, som beskriver denna verklighet och mening i personliga kategorier, gör ett uttalande om den fundamentala karaktären i personliga och intima förhållanden. Den säger att perfekt i Guds kärlek är den slutgiltiga verkligheten i mig. Den judiskt–kristna–muslimska världsåskådningen betonar att slutdefinitionen av denna verklighet är perfekt i Guds kärlek.


td

En präst i Svenska kyrkan gjorde mig uppmärksam på Luthers kommentar till bibelstället om att Gud i Kristus älskade världen. Luther säger ungefär att när Han har givit oss sin son så har han givit oss allting, må det sen vara djävul, synd, död, helvete, himmel, rättfärdighet, liv – allt är givet i vår hand. Dessa tre sista ord 'i vår hand' är min egen erfarenhet av theosis. Viktigt är också att ALLT är givet oss. Det betyder att vi har ett totalt ansvar inför allt vi erfar, såsom skapare av det.

Orden är sanna. Inte som teologi eller bekännelse till något formulerat. Inte heller som beskrivning. Snarare som autentisk rörelse, kroppsliga rörelser, handlingar i vardagen, sinnesperceptioner och känsla när jag sluter ögonen. På Oahu var det ofta att gå på Waimanalos strand och höra vågorna och se bergskedjorna. Så älskade Abba världen att han utgav sin Ende Son i matlagningen, diskningen, i huvudvärken när migränen slår till, i besiktningen av bil och husvagn, i smärtan när någon nära blir sviken av sin livskamrat, i glädjen när barnen lyckas med det de vill. Bön och lovsång ingår i dessa icke–särskilda handlingar. Som bysantinsk katolik sjunger jag kontinuerligt Jesu namn och litar till den frihet från mig själv Han givit i sin uppståndelse.

Kristus är subjekt men när du blir en återvändare till  kärleksvarat avskiljer du dig från andra som inte är återvändare. Du blir en som skördar, inte plöjer och sår för att tala med Jesus bild. Du hjälper alla andra som vill ha din hjälp, men du har redan skördat i Hans blod. Men det som sker, det sker. Många människor är fångna i pili hihia, som hawaiianerna säger. Man är offer för krångel. Inte alla blir säkert alohamedvetna. Som de sa på Oahu - du väljer själv ! Det är även gammal katolsk syn på friheten i Kristus.

Men här är det lätt att missta sig, det kan vara många fler än vi tror. Vem för statistik? En kvinna i Kristus ser på badstranden ut som folk gör mest, ligger och soler, läser romaner, pratar med barnen. Men de andra är inte perfekt i Guds kärlek, trots att de är mycket mer mån om sitt utseende och faktiskt ser ut som grekiska perfekta gudar och gudinnor. Troligen skulle några bli besvikna om vi pekade ut denna verkliga kvinna i Kristus, det stämmer inte med bilden. Varifrån får vi våra bilder?

Att gudomligt liv finns överallt må vara generellt sant. Men det verkliga är när en individ förstår sig som en otidslig varelse i Kristus och perfekt i Guds kärlek. Det är inget tillfälligt val hon gör. År av erfarenhet avgör saken. Den går inte att ändra på. Vad som kan diskuteras är sättet att "dölja" sig på. Det sociologiskt intressanta är inte att man lever i Kristus som gudomligt vara, det är döljandet. I en viss mening kan vi säga att det sociala livet  består i döljandet av det man är i Kristus som perfekt vara. Liksom helvetet är andra människor, som Sartre säger, är himlen den dolda kvinnan i Kristus.

När en perfekt i Guds kärlek inkarnerar sig så döljer vi det. När en svensk musiker från Gävle sjunger att Everyone is Jesus så har han rätt, och han har hittar en form för att säga det. Man frågar nu folk: Är du Jesus? Vi måste respektera deras svar. Någon kanske svarar: Finn dig själv och du finner Jesus. Så riktigt. Men vem är du nu? Innan du ens söker?

Den anonyma miljön är således inte teologernas eller filosofernas. Var en stolt tiggare, säger ett muslimskt talesätt. Var en okänd vågälskare, sa man ibland på Oahu. Du vet inget, du kan inget. Du älskar din karl eller din hustru, du älskar dina barn och dina närmaste och sköter de dagliga syssolorna. Du går ut med hunden och kanske far på en hundsutställning ibland. Du sköter ditt jobb med lagom intensitet. Du ser på teve och lägger en patiens ibland.

Många undrar varför inte någon ny revolutionerande religion har uppstått efter Muhammed och islam. Men det bästa sättet för perfekt liv i Guds kärlek är idag att vara anonymt inkarnerad, att leva dold i vardagens handlingar och göra en efter en medveten om Trädgården.

En stor lättnad inträder med det man äger i Kristus som gudomligt vara vara: sanningen har anlänt, lögnen har farit. Jag tror att på lång sikt är det lögnens öde att fara sin väg. Tron att du är något annat än perfekt i Guds kärlek är en förträngning på utgång. Som att födas ur det begränsade till den öppna rymden med sol och vind.

Men det går inte att predika eller anbefalla denna lättnad.  När det är dags så kommer den. Allt annat vore den gamla egenrättfärdigheten, den som får olyckliga människor att säga: jag har det bra.  Som man sa förr är hjärtat utanför den Uppståndne fullt av onda begärelser och att göra sig till perfekt i Guds kärlek ter en av dem. Den sanna lättnaden kommer som nåd från annat håll, inte från den egna viljan, men vi väljer ljuset och vänder oss bort från mörkret. Vi är helt och hållet ansvariga för det som dyker upp.

Det är heller ingen bra idé att vänta in folk, att se på sina närmaste och önska att de kunde anlända någon gång. Var och en har sin andliga resa, sitt sätt. Ibland verkar somliga gå bakåt, vid andra tillfällen verkar de skutta framåt. Jag minns en man som alltid kände sig så full av själ och kroppvförperfekt i Guds kärlek och jag trodde han hade återvänt på riktigt. Tio år senare var han en miserabel och själ och kroppvdestruktiv person med kraschad familj bakom sig och begynnande superi. Hans lugn var av det själ och kroppvrättfärdiga slaget tio år tidigare. Sådant lugn verkar äkta, många människor skaffar sig en säkerhet som imponerar. Bakom den är rädsla och oro. Var och en har sitt sätt att vara i Kristus som pono, gudomligt vara. Andliga skolor av olika slag är alltid konformistiska aktiviteter. Det går
inte att bilda ett parti för Kristus eller en kyrka för perfekt kärlek och Men det är ibland lustfyllt att tänka sig en sådan armé av man i Kristus som gudomligt vara vara i kamp mot de gruvliga förnekarna.



td



Jag känner många förnekare, det vill säga att de finns i mig och jag kan tvätta bort dem! Trevliga och goda människor de flesta. Deras förnekande är ju rena dumheten, en sådan där bisarr svaghet mitt i allhygglighet. Oförklarlig och flera fall tragiskt. Men samtidigt sann för dem. Tro det? De vill inte ta emot något perfekt i Guds kärlekt annat än som social dekoration, att gå till en fin kyrka ibland, eller döpa sina barn traditionellt.

En förnekande människa både längtar och förnekar. Jag tänker på en vän, hon är musiker. Det hon helst vill ska vara sant, det förnekar hon bestämt. Det är snudd på charmigt. I sångtexter tillåter hon ibland möjligheten av det perfekt i Guds kärlekta, men inte annars. När jag tänker på henne tvättar jag bort strunt med henne!

Kämpa mot förnekarna, säger Koranen. Samtidigt säger den: älska din fiende! Alla fiender finns inom oss och kan städas undan i Kristi perfekta kärlek. Jag tycker detta senare är både rimligt och nödvändigt. Förnekarna bedrar dock sig själva, de skadar sina barn. Men kampen mot dem måste som Koranen säger,
vara kärleken till dem. Genom kärlek har de en möjlighet till den andra rättfärdigheten, den man i Kristus som gudomligt vara vara ser som nåden. Det är ett konstigt steg för den egenrättfärdige att plötsligt leva på nåd. Kärlek till dem gör övergången lättare när den ska till att ske. Kamp med ord fungerar sämre, kamp med vapen allra sämst.

Samtidigt verkar kärleken långsamt. Enormt tålamod och kärleksfullt väntande är det bästa inför dessa mycket långsamma processer. En kvinnlig bekant som sedan trettioårsåldern återvänt till Kristus som gudomligt vara vara är idag i pensionsåldern och väntar
fortfarande på att hennes make, en mycket trevlig vetenskapsman, ska ta emot nåden. Kanske gör han det aldrig. De har en son som gått ner sig i drogernas träsk och ger dem mycket lidande.

En annan kvinna, som brukade le överlägset åt allt tal om religion insåg med åren att det betydde något helt annat än hon inbillade sig. Det var något annat, någonthon aldrig skulle ha ironiserat över. Hon visste bara inte att det handlade om detta andra. Och hur ska vi veta innan det drabbar oss?

Någon säger: bekämpa inte människorna, de har alla ett människovärde. Bekämpa otroheten och lögnen istället. Det stämmer väl.  Men otroheten och en särskild invidid sammanfaller. Det är en person med personligt val av pilikia och som förnekar Kristus som gudomligt vara och perfekt kärlek i oss. Det blir alltså den personen jag bekämpar med kärlek och tålamod i mån det går. Nästan alltid sammanfaller förnekande av det perfekta i Guds kärlekt med förnekande av värde och mening. Nästan alltid. Sällan möter jag något undantag från detta, det är för sofistikerat, det finns bara bland filosofer och teoretiska teologer. Och därför blir det fråga om en kulturkamp, kriget mot värdeförnekarna. Det är åter ängeln med svärdet.

Du är en kvinna eller man som väljer pono varje dag i Kristus, du är en perfekt varelse i Guds kärlek. Ängeln vet detta, men vet du? Som gudomliga i Kristus gör vi aldrig misstag, vi syndar aldrig, vi erfar hela tiden Faderns leende och omfamning. Detta är svårt att acceptera för många traditionella kristna. Den syndapsykologi som kom med den latinske författaren Augustinus och fick en speciell version i det protestantiska Tyskland, påverkar fortfarande många kristna.

td

Det finns tänkande människor som reserverar andlighet till särskilda platser, helgade på ett eller annat sätt. De följer den urgamla traditionen att skilja heligt från
profant, medan i theosis, i Kristus som gudomligt vara, alla sådana skillnader har fallit.

En del är sofistikerade nog att inte hävda de heliga platserna på bekostnad av andra platser men gör det nog ändå i sina handlingar. De säger att vi behöver särskilda platser, särskilda domäner, särskilda riter, särskilda sakrament, särskilda handlingar.

Den som känner sig leva i aloha-theosis kan inte se någon skillnad på heligt och profant. En ung man jag känner, som drabbats av nåden, gick till förhör på bl a en skrift om skillnaden mellan heligt och profant. Han kom förvirrad därifrån eftersom professorn starkt betonade hur viktig denna diskrimination var, skillnaden mellan den naturliga människan och den nådefyllda. Min unge vän kände och visste säkrare än att han hade två ben att denna gräns mellan det heliga och något annat var falsk. Han hade subjektiv grund för sin övertygelse medan professorn ville få honom att ontologiskt acceptera en skillnad, för att få en teologisk kongruens. Jag lugnade honom med några ord om att nåden drabbar, den resonerar inte.

td

 I pono är vi hela tiden perfekta i Guds kärlek, även när allehanda passioner försöker dominera medvetandet. Vi lyssnar på hela kroppen och märker hur det som kallas pu'uwai, känslocentrum, är en av de starkaste krafterna för handling och resultat i våra liv. När vi känner starkt för något får vi det gjort. Därför är det så viktigt att aloha informerar pu'uwai om den underbara känslan av pono, av Kristus levande i oss med Faderns kärlek.

Hela kroppen vet när det sker. Liksom mana'o, minnet och förståndet, spelar in erfarenhet och lägger det i minnesbankar, spelar även pu'uwai in de känslor som fyller oss. Genom Andens ledning av både förstånd och emotioner, kan vi välja pono varje morgon, välja alohas eld inom oss. Då lär vi känna Guds vilja för våra liv och alla andra andliga varelser omkring oss.

Dessa pilikia-passioner kommer förstås att dominera till och från ända till ålder och orkeslöshet dämpar dem, om ens då. Men pono är ständigt tillgängligt och utgör den verkliga karaktären hos henne eller honom. Ingen av oss är mer eller mindre perfekt i Guds kärlek. Fadern kallade allt TOV, ytterst gott, i Genesis 1.


 

td

Att leva aloha är som att ha en identitetsbricka, en legitimation. Under alla andra roller och funktioner upptäckter vi den verkliga identiteten hos oss själva i det högsta goda, Faderns kärlek. Du har med dig denna identitet överallt, i alla situationer. När någon frågar: Vem är du? så vet du. De gamla hawaiianerna sa ibland till mig: Ta inte världen på allvar ! Guds rike är inte av denna världen. Den verkliga pono -- att allt är gott och särskilt du själv som Faderns avbild -- finns hela tiden tillgänglig när du lyfter allt till aloha, Herrens kärlek.

När vi gör så kan världen kasta vad som helst på oss. Vi återgår ändå till det Stora Goda vi själva är i Gud. Vi gör som Jesus -- går upp på ett berg och förblir i bönen hela natten. Vi förblir i pono och låter världen sköta sig själv, vi låter de döda begrava de döda, som Jesus sa. Du vet det dock med hela din varelse, med din na'anu -- magkänslan eller hela kroppen. Du vet det genom din upplevelse av världen, genom din värld som blir kvar vad än händer. Jorden är din säng, himlen ditt täcke. Du är i Kristus som gudomligt vara vara i allt du ser, hör och tar dig till. Det verkliga pono.

Detta vet du och kan tala med mig om det, med mig och en hel del andra. Men för övriga världen måste du veta att rätt dölja det, liksom beslöja det och låta det verka i handling snarare än avslöjas. Slöjans mening i Koranen är egentligen detta. Vi beslöjar det dyrbaraste, det känns riktigt. Det är inte svårt. Men i handling är aloha mycket uppenbart. Du skrattar, du är glad i kropp och sinne. Alla märker det.

Pono i Guds kärlek gör att du tycker om så mycket: barn, djur, natur, dans, fiske, sport och musik, litteratur och bildning. Det finns många mänskliga intressen och engagemang för att vara dold kvinna i Kristus eller perfekt i Guds kärlek. Blickar säger mer än ord. Många känsliga kommer att upptäcka en ovanligt och förklarlig nyans. Du behöver inte prata om evangelium eller om Hawaii och aloha.

Väldigt få ställer frånan: Vad tror du på? Vi lever i en självklart konsumerande kultur. Du är vad du köper ! Någon kan säga: Jag begriper inte hur du kan vara så lugn och glad jämt! Men det går inte att beskriva det man är i Kristus. Aloha i Guds kärlek hamnar ibland under stor press, t ex på arbetsplatsen. Ändå kan det ibland vara något typiskt för aloha-theosis att lugn och stilla humor infinner sig med relativt sett hög frekvens. Det är ett inre lugn i Kristus och en oändlig glädje, varje liten detalj kan ge skratt och njutning, det finns liksom en perfekt i Guds kärlek estetik.

Denna aloha-kvalitet finns där till och från och sköljer över min tillvaro så fort jag blundar eller inte tänker på något särskilt. Jag väljer pono så ofta jag kan. Den är inte uppseendeväckande på något sätt. Den är vanlig och naturlig, den hör tilllivet såsom Gud vill det. Den kommer och går som törst eller hunger, som sömnighet och vakenhet, som värme och kyla. Den är neurologiskt grundad och har sina funktioner ide olika operationerna som människans hjärna oupphörligen utför i sina olika områden.

Den är grundad i det som Laestadius en gång kallade "nerflivets sver". man i Kristus som gudomligt vara vara theosis är organiskt grundad när vi upplever den, samtidigt helt oberoende av det biologiska livet.

Kristus som gudomligt vara vara situationen säger mig: det är som det ska med min nådatillvaro.  Mitt ibland alla typiska mänskliga pilikia-omständigheter, frisk, sjuk, trött, dement, pigg, full av åtrå, avslagen, förvirrad, full av energi, utlakad, psykotisk -– i Kristus som gudomligt vara är allt som det ska. Och nådens balans finns där oavsett omständighet. Som hawaiianerna säger: vi har en HRV, en human recreational vehicle. Aloha är elden som driver denna farkost.


 

td

Jag brast i skratt en kväll då några präster talade om vikten av att vara teocentrisk i sin världsbild. Det var efter ett religionspsykologiskt föredrag  och jag var med bland arrangörerna. Jag skrattade inte ironiskt utan ärligt och lyckligt. När man ser sin egen centrala man i Kristus som gudomligt vara vara theosis är man förvisso teocentrisk. När man ser man i Kristus som gudomligt vara vara theosisen någon
annanstans är det föga teocentriskt.

För en som återvänt till nådens Trädgård genom aloha-theosis sammanfaller egocentriskt och teocentriskt. Genom pono har vi tillgång till det äkta livet i Kristus som gudomligt vara. Pono ärden ursprunglighet som släpper fram nåden. Jag är den jag är och mitt
aloha-theosis-liv blir också ett naturligt ickevetande. Ungefär som när man rör sig, man bara gör det utan att särskilt behöva tänka på det.

Att tänka på pono utan egenrättfärdighet ändrar ingenting i världens bisarra piikili, men det går att praktisera aloha i vardagslivet. Vi befinner oss i sinnesintryckens inflöde till hjärnan, men genom pono blir min värld till i Kristus som gudomligt vara. Eftersom min värld genom Herren utsträcker sig till hela universum, blir allt detta perfekt i Guds kärleksakt.


 

td

Jag trodde som ung att somliga, fastän de lever i det, inte är medvetna om sitt liv i Kristus som gudomligt vara. Alla har detta goda men alla är inte medvetna ännu och därför behövs missionsbefallningen. Men detta är enligt de gamla hawaiianerna faktisk verklighet, vi är alla perfekta i Guds kärlek, i pono, det ursprungliga goda.Var och har dock sin alldeles egen väg till aloha.

Aristoteles talar om vad en människa är i termer både av vad hon startar med och vad hon slutar med, vad hon alltså gjort av det hon fick i starten. Här kan vi tänka oss att vi alla startar med ett potentiellt perfekt i Guds kärlek och några få av oss aktualiserar detta under livets lopp, men de flesta gör det inte.

Om vi frågar olika personer frågan "Vem är du?" så svarar många: "Jag vet inte". Det är ett viktigt svar. Om vi frågar: "Är du perfekt i Guds kärlek?" så svarar nästan ingen människa i Europa eller Nordamerika ja. På Oahu träffade jag många som gav ett eftertryckligt ja som svar. Detta är också viktigt. Vi måste respektera svaren.
 
Om vi respekterar svaren så framgår det att ett fåtal vet om det perfekta i Guds kärlek. De är inte så få som många skulle tro. Andra vet inte om något liv i Kristus som gudomligt vara. Att vara perfekt i Guds kärlek är bland hawaiianer ett sätt att leva som oftast förblir dolt, det är inte något man talar om, särskilt inte vita amerikaner eller europeer.
 

 

td



En kvinna som var min kollega under några år, levde i Kristus och visste att hon var odödlig. Det skiljde henne från vanliga sekulära människor, och hon var ofta irriterad på att behöva stötas och blötas med otroende. Men så insåg hon att om Kristus får leva hennes liv just i dessa omständigheter, så kan hon se allt som kommande från Gud. Hon förstod genast vad jag berättade om att leva i aloha och tänka på pono som det ytterst goda i allt. Hon kunde tacka för allt som sker, som Paulus säger i 2 Tess. Både den sekulära omgivningen och hennes irritation togs om hand av den Store Tvättaren.

Det är så det går till. Våra tillkortakommanden blir användbara för Honom. Vi kan bara förundrat se på hur det återanvänds av Universums Konung, mitt i vår vardag. Det förlorade jobbet blir en välsignelse. Den sexuella otroheten blir en öppning till nåd. Den undertryckta depressionen blir en vägvisare till glädjen. Den djuriska lustan blir en välsignad inlevelse i Guds nåd. De hårda orden blir mynt att köpa ödmjukhet med. "Buy heavenly terms with the hours of dross!", som Shakespeare uttryckte det.

Var och en som plötsligt inser sin situation som perfekt i Guds kärlek märker att döden inte längre är aktuell. Det blir som för små barn, den är inte möjlig att föreställa sig. Barnet är fullt upptaget av att se vad Herren gör i sitt egna liv.

Utsagorna om det eviga livet i Guds kärlek är utsagor om personliga förhållanden. De som funnit Kristus såsom gudomligt vara i det egna livet kan nog vara överens om att Feuerbach i väsentlig mening hade rätt, då han ville översätta ordet "teologi" till "antropologi". Han ville överföra Guds kärleks egenskaper från himlen till jorden, varifrån, som han felaktigt trodde, de hade stulits och projicerats över på ett fullkomligt väsen, ett inbillat subjekt inför vilket den kraftlösa människan faller ned i tillbedjan.

Vad Feuerbach inte inser är hur denna kraftlösa tillbedjan leder till att Kristus kommer in i vårt liv och börjar leva oss. Den kraftlösa tillbedjan är i själva verket betydligt bättre än den kraftfulla tilbedjan som är så nöjd med att vara religiös och andligt aktiv. När tillbedjan blir kraftlös därför att vi inte kan leva det gudomliga livet, öppnas dörren för Jesus att få kliva in och leva mitt liv.

Processen är tydlig: religiös entusiasm - misslyckande - kraftlös tillbedjan och petition om nåd - sammanbrott - låta Herren komma in och leva in livsform. Där tar det gamla livet slut och det nya kan börja. Theosis i aloha kan börja lysa och bli livet i all tysthet och anspråklöshet.

Feuerbach trodde att sann religion består i att erkänna de gudomliga egenskaperna  i sitt eget liv, inte i att överföra dem på ett imaginära subjekt (som hans marxistiska lärjunge Bakunin kallade "bländverket". Den sanne ateisten är inte en människa som förnekar perfekt Gudskärlek, det är den människa för vilken de gudomliga egenskaperna kärlek, visdom och rättfärdighet inte betyder någonting.
De flesta kristna människor tänker sig en perfekt Guds kärlek, men om sanningen ska fram så känns ingenting i dem särskilt perfekt i Guds kärlek, de upplever endast avsaknaden av visdom, kärlek och rättfärdighet. Det är så vi ser ut innan Kristus får ta över. Minnen och känslor dominerar och pono är osynligt för dem, ja osannolikt.

När jag började se hur Kristus vill använda mitt liv i aoha-theosis,även när jag inte alls var medveten om det, kommer alla synder vi gör i ett helt annat ljus. Det är Gud som väljer att använda och leva oss, inte vi Honom. Därför får han skylla sig själv när han upptäcker hur mycket pervers lust och hur mycket hemska tankar det finns i mig.  Och tydligen väljer han ändå att använda oss. Det vi tror är negativt i oss kan Han använda positivt, Gud vet hur han gör.

Aloha Theosis handlar alltså inte alls om att avancera till så höga andliga höjder att Gud möjligen vill förena sig. Det handlar om att Gud väljer oss, Kristus väljer att leva genom mig och mina svagheter. Ja i svagheterna, i begären, i de mörka tankarna, finner han en styrka och en möjlighet till gott och nyttigt liv. Gud vill leva så. Jag kanske hatar mina begärelser men Kristus älskar dem och hela mig och tänker använda sig av detta instrument. De skeva ventilerna, de obehagliga skorrningarna använder han i en musik som blir full av krydda tack vare skavankerna.

td

De gamla hawaiianerna lärde mig att alla våra misstag är borta när gudomlighetens tvättmaskin får gå över dem. Våra vanor och tendenser kan användas för Guds vilja när han väljer att använda oss, leva genom oss. Stora delar av detta liv är omedvetet, vi tänker inte alls på Gud, vi har fullt upp med saker som händer, reaktioner, planer, ord som behöver sägas, detaljer och bestyr - Gud är i oss hela tiden och gör sitt. Vi behöver inte bekymra oss.

Därför sa hawaiianerna: du vet aldrig vad som sker, så lämna tillbaka allt till Den som gav dig det i början. Dina barn - ge tillbaks dem efter att du skyddat dem från drunkning och trafiken på vägarna, efter att du gett dem mat och kläder. Håll inte fast i dem, låt istället Gud hålla fast dig och använda dig för Sitt liv genom dig.

Många kristna som inte smakat aloha tynger sig med skuld långt efter att synden begåtts och skapar därmed riktig synd. För det betyder att vi säger i Kristi ansikte: jag tror inte på din syndaborttagande kraft. Det är synd. Det är inte synd att falla för sexuell lust eller vrede eller habegär eller girighet då och då. Det är redan förlåtet, ja redan innan du faller för det. Du gör det och återvänder till Kristus, kanske mumlande jag gjorde det igen. Han har redan förlåtit dig. Men om du bär vidare på synden genom att anklaga dig själv, anse dig själv äcklig, anse att du inte är värd förlåtelse eller nåd, då handlar det om stor synd. Liten synd är alltid redan förlåten, trots att du inte kan låta bli att göra om det. Stor synd är att förneka förlåtelsen genom att känna skul och skam och fördöma dig själv, när inte Gud alls gör det.

Kristus är den stora tvättaren som rengör dig innan du gör bort dig, medan du gör bort dig och efter du har gjort bort dig. Men varför? Därför att han lever genom dig och då försvinner synden allteftersom de uppträder, han rengör i oss medan det pågår. Liderligheten finns där till sista dagen på dödsbädden, tendensen att ljuga eller dölja finns där till sista andetaget. Det gör ingenting för Gud har levt genom dig i tusentals handlingar där godhet visats, sanna och uppriktiga saker sagts, glädje skänkts, inspiration givits, trygghet och säkerhet erbjudits andra genom dig - allt detta goda som Gud dagligen använder människor till.

Kvickt syndande, kvickt tvättande - så arbetar Gud. I flera tusen år har Herren tvättat synder oupphörligen. Du ser det aldrig, det går så fort. De gamla hawaiianerna sa alltid till mig: har du tvättat dina minnen idag? Och innan jag oroligt hann svara sa de: lugn, lugn, det är inte du som kan tvätta, det är Gud. Och han tvättar hela tiden! Låt Honom hålla på bara. Och så storskrattade de som bara gamla hawaiianer gör.
Aloha Theosis är alltså att låta Rengöraren välja oss för sitt pono-liv genom oss och låta honom tvätta närhelst det behövs, vilket är fallet nästan jämt. Jämför detta med den jämmerliga tonen i församlingar som kollektivt känner skam och skuld och kvider i förtvivlan. Och tror att det är kristendom !

Istället för skuld efter misstag ska vi jubla över Tvättarens godhet. Varje gång vi missar målet - oj jag missade målet, pris ske Han som borttager världens synder, wow ! Just därför att vi missar målet känner vi målet, Just därför att lidelsen kommer känner vi kyskheten och lovar den. Just därför att vi reagerar negativt får vi en relation till Gud. Lagen är vår barnvakt, lovade vare barnvakten. Just denna kropp och denna person som jag är vill Kristus bebo om dagarna. Ja kan tycka det är ett misstag att bo i den här personen, men Han får skylla sig själv.

Denna levande dynamiska enhet är aloha-theosis. Inte ett avklarnat abstrakt andligt höjande i tunn luft så att en Gud högt upp tar upp dig till sitt Ljus. Nej, det är Gud som kommer ner i oss och lever oss så att hela kroppemn upplever värmen från aloha. I Honom har vi på detta sätt vår rörelse och vårt liv.

Samtidigt är theosis att jag inte är jag utan Hono. Så snart detta är klart för mig, fylls jag av Andens pono. Varje gång. Det är inte jag som lever, det är Han. Varför inspirationen kommer varje gång jag ser detta beror på sanningen i det. Han är sanningen, han är livet. Varje gång detta står klart fylls jag av lycka, därför att det är sanningen. Vi kan säga att det är en frikännande av oss. Äntligen är vi fria från oss själva, det som Thomas Merton så hett bad Gud om: Herre befria mig från mig själv. Det är därför vi andas så lätt när vi ser att inte jag lever utan Han.

Detta leder vidare till att Han är Andra, därför att det alltid är för andra vi är till. Om vi så ber i en hydda på Jotunheimen året runt så ber vi för andra. De ryska ortodoxa skete-munkarna hade en uppgift: be för världen. Kristus är de Andra och därför blir du de Andra när du låter Honom var det liv du rör dig i och andas genom. Du är inte jag, du är andra. Naturen, djuren, de andra människorna. Godhet är i relation till andra. Även i stillhet och anonymitet är din bön en relation till de andra. Lycka är i relation till andra, till medkänsla med andra, till kärlek för andra. Men du kan inte göra det på egen hand utan endast genom att Han lever ditt liv, använder din form för denna kärlek till andra.

Även haven, bergen, blommorna, växterna är för andra. På Hawaii är detta en självklarhet. Allt som finns till är för andra. Skönheten är för andra att se, växterna för andra att leva av, äta och njuta av, vattnet i bäckarna för att dricka och leva av. Hela universum är detta-för-andra. Gud själv är för Andra, alla de som han älskar genom skapandet. Han är ingen skapande maski, han är en Älskare som skapar och älskar det Han skapar.

td

En kvinna i Kristus som jag jag känner har genom sin direkta upplevelse av Kristus i hennes eget liv börjat att ersätta teologin med antropologi, hon tolkar spontant teologiska utsagor som utsagor om hennes eget liv, lite som Feuerbach. Bibeln för henne handlar om människor. Människor som förirrat sig från Gud, människor som fått en Frälsare av Gud. Om människor alltså.

För mig kom det som en överraskning den där försommardagen i kyrkan att alltihop är om mitt liv. Men jag anade inte då att det skulle leda till att Kristus ville leva mitt liv. Men så blev det. Att Kristus tog alla mina synder var underbart. Men hur ska jag leva fram till dess jag kommer till Herren? Det var frågan.

Om odödlighet är något som mänskligheten längtar efter så är det önskvärt att alla män och kvinnor inser  sin delaktighet i Kristus som gudomligt vara. Men vi måste också leva de år vi har på jorden. Hur vill Gud ha det? Han vill leva oss, det är hans stora slutmål med människorna.

Kristus har radikalt förändrat våra öden, vi kan alla vara odödliga, något som Gilgamesh sökte 2000 år före Bibeln skrevs. Det är möjligt att detta faktiskt redan är fallet och att dödlighetskänslan är ett misstag. Men den som är perfekt i Guds kärlek och levs av Anden vet att det är fallet i sitt eget personliga liv, det är inte bara en möjlig tanke. Det är en pretentiös åsikt om sig själv betraktad som åsikt.  Men det är ingen åsikt.Det är ett okomplicerat och nästan trivialt tillstånd. Det är till och med så att den berömda tråkigheten i himlen med harpospelandet kan göra sig lite gällande. Men också den tråkigheten blir som bön. Gud her oss de omständigheter han vill verka i genom vår form. Vi behöver inte stressa på Honom.

Theosis är att du avslappnat vet att Kristus är den som kör dig, kör ditt liv för sitt eget syfte, att vara Gud i världen. Du används av honom och du slappnar av i den medvetenheten. Ja du tänker inte ens på det en stor del av tiden, du bara lever. Så här är det. Det är i dessa omständigheter Han gör sig manifesterad.

Annorlunda då den sökande kristendomen som repeterar petitioner. Morgon och kväll ber - eller tjatar - de om att Kristus ska förlåta dem, att Fadern ska låta sin vilja ske, att Guds rike ska komma. Det är lite arrogant - tror de inte på Gud? Han har redan en gång för alla dött för våra synder. Han har redan etablerat sig i vårt inre för att sprida sitt Rike. Varför inte börja lita på skriften och på Guds egna ord. Varför inte låta Kristus arbeta ut sin kärlek i våra kroppar och sinnen såsom de är just här och nu?

När theosis äger rum försvinner Gud som ständigt petitionsobjekt. Att några tusen gånger om dagen be Kristus om att förbarma sig är att underkänna hans offer en gång för alla som tvättade oss helt rena från synd. Han vill leva våra liv, inte höra tusentals gånger att han borde förbarma sig ännu en gång över oss. Hur arrogant kan inte detta te sig? Naturligtvis vet de som använder Honom som petitionsobjekt att Han förlåtit oss men lever inte som om detta verkligen vore sant.

td

Den mänskliga biologin ställer till med lidande långt innan döden inträder. En vän i Frankrike hade cancer i magen under många år och led fruktansvärt av de olika faserna i kroppens borttynande och död. Men detta lidande hade inte alls med hans liv i Kristus som gudomligt vara vara theosis att göra. Som Koranen
betonar är vi tacksamma för att vi får leva tills morgonens ljus väcker oss. Vi räknar inte med att leva till kvällen men om vi får det så känner vi ännu mer tacksamhet.

Varje dag är ren skär gåva vars egentliga mening är just tacksamhet. I Kristus som gudomligt vara såsom mig själv blir jag extremt medveten om denna tacksamhet. Som min väninna dagmammam säger: Jag firar varje dag som födelsedag, för alltid är det nån unge som
också fyller år den dagen. Vanligt dödligt folk ignorerar dagens karaktär som perfekt i Guds agerande som mig. De tror att Gud inte är närvarande i deras liv. Därför blir livet tomt. Det måste fyllas med yttre ting och händelser. Det är det typiskt dödliga sättet. Man tycker kanske att just den dödliga skulle ta väl vara på dagen. Horatius carpe diem. Men om inte Gud lever din dag blir det ändå inte så meningsfullt. Det är det välkända dilemmat för den som inte har tron.

 

td

För den vanliga dödliga människan som ligger för döden är det en lättnad med en sann troende odödlig varelse bredvid sängen. Var därför nära den som dör. Gud berör genom dig. Du behöver inte göra mycket. Det behövs inga ord. När min egen far dog visste jag inte vem jag var. När prästen vid begravningen talade framför kistan, kändes det han sade mycket fel för mig. Prästen var en dödlig varelse som endast hade föreställningar om det eviga livet. Jag var förbryllad.

Som perfekt i Guds kärlek är du också ordlös inför de som sörjer en nära avliden. Vad som gäller för dig gäller endast för Guds kärlekliv i din form. Det är både enklare och naivare än det som gäller för de dödliga. Det kan därför ibland verka som om du är barnet och den dödlige är den vuxne. Det verkar mer seriöst att vara dödlig, mer på allvar, mer tröstlöst och nobelt. Det finns en romantik kring att vara drabbad. I trons kärlek är det tvärtom.

Den som nått insikt om sin odödlighet väntar tålmodigt på att de andra ska vakna till samma mognad. Tills dess är vi helt enkelt förnekare som ger sig oss själva ett tungt öde. Vilken lycka i de eviga boningarna! utropar Koranen, och den som känner sin odödlighet kan stillsamt hålla med. Vi kliver in i Trädgården med föräldrar, hustru, barn och barnbarn, och änglarna kommer rusande från alla håll för att välkomna med
orden Fred! Fred! Och vi stammar: alhamdulillah!
Denna konkreta beskrivning är så god som någon.

 

 

td



De heliga skrifterna världen runt är förvisso god studielitteratur för alla som lever ett erkännande av det gudomliga varat. De ger olika infallsvinklar på vårt eget liv. Jag har fått mycket gott från Bhagavad-Gita, Upanishaderna, Bhagavata-Purana, Plattformsutran av Hui Neng, från Rena Landet–sutrorna och Shinran Shonins Kyogyo Shinshu. Men mest från Paulus och evangelierna, lästa i ljuset av aloha-tron och den levande Anden i min egen andning.

Alla skrifter och allt språkligt tal skapar dock en distans som är främmande för det direkta erkännandet av  Kristus levande i vår egen form. Då sysslar Gud med att hjälpa barnen, påverka andra människor, släppa de egna fasthållandena i begär och egen vinning. Det är inte skrift. Det är inte läsa eller skriva. Kristus har fullt upp med vårt liv. Anden i världen. Mesta tiden av ett människoliv går åt på detta. För de som inte har tron är det tröttsamt. De som fått Kristus att leva sitt liv kan se himmelsk strålglans över allt som sker, svårt eller lätt. Det är en stor skillnad.

För oss i väst är GT, NT och Koranen studieböcker. De står sig genom seklerna därför att de är så grundläggande för vårt språk och våra normer. Moderna psykologiska variationer på samma tema är också intressanta - även om vi med Albertus Magnus måste varna för distraktionen och den värdsliga nyfikenheten på “det nya” i tolkningarna av denna litteratur.

Varje sommar sitter jag under långa lata semesterdagar med NT eller Koranen i knät. En annan favorit är samlingen av dokument från Andra Vatikankonciliet – det är en bukett med olika tänkvärda teologiska blommor som fler borde studera.

Men skrifterna blir verkligt levande först när Gud får ta över vår livsform som den levande Anden. Det är egentligen det alla skrifter pekar hän emot. När inte sökandet efter förlåtelse eller försoning - som redan är given - eller sökandet efter visdom, som ju finns hos Gud endast, då blir det dags att endast lämna över rodret. Vi säger: Ta över Du Herren från här och framöver, fyll oss med din Ande!

Därefter blir skriftläsning mer som att titta i en reseberättelse. Vi vet vad allt egentligen handlar om, hemligheten är operativ. Men det är fint att titta tillbaka i reseberättelsen då och då. Den programmatiska och ibland fanatiska läsningen i kyrkorna ter sig dock en smula främmande.
 

 

td



 

Moral och theosis sitter inte direkt ihop. Moral blir alltid sekundärt och theosis primärt. När du vaknar på morgonen och vet omedelbart att Herren lever dig denna dag också, behöver moral inte ens bekymra dig. Gud tar liksom hand om hela det moraliska och etiska livet åt dig. Gör han synder under dagen, det vill säga använder din kropp som har vanesynder sedan många år tillbaka, så är det Hans problem. Han valde dig, älskade dig, ville leva som ditt liv.

Någon ber mig beskriva mitt liv i Kristus. Ja, det är  rent och gott. Moraliska termer. Det är vilsamt fast aktivt, fritt, ibland vördnadsfullt, barmhärtigt, tämligen oegennyttigt. Detta är approximativa beskrivningar förstås.

Men här dyker alltså de moraliska orden upp. Nu vill någon gärna veta hur vanliga människor utan Kristus  ska kunna handla. efter själ och kroppva beskrivninge. Hur ska en vanlig människa kunna vara ren, barmhärtig, god, oegennyttig? Äsch, de bryr väl sig inte med sådant, säger någon. Men jo, det gör de. Lyssna på en vanlig busskonversation. Det mesta handlar om detta. Då följer gärna en lista på regler: döda inte, stjäl inte, ljug inte, älska dina fiender, var god.

Men den som har en operativ Kristus kan egentligen bara säga som Paulus: Må Han verka i oss det som behagar honom. Det som sedan sker genom Honom får bli den moral och den etik som bäst förverkligar Gud i vardagen.

För folk som bara rättar sig efter social moral förblir det förstås ett mysterium varifrån den kommer, denna moral. Några har bestämt moralen, men vilka? Och kan den inte vara helt annorlunda, är inte moralen relativ med kultur och tid?

Men grunden för moralen är för oss i Kristus som gudomligt vara i oss. Utan detta vara hänger allt i luften. För den som låter Kristus ta över är ännu ingen moral påtalad. Först vid behovet av beskrivning dyker moralen upp. Leo Tolstoy beskriver i bok efter bok Jesu moral. Det som Koranen kallar den första tron är livet som gudomligt vara. Det kräver ingen beskrivning.

Först efter motiv till kommunikation och beskrivning där frågor ställs, utvecklas naturligt och logiskt moral och etik som teorier. Därefter kan komplicerade sociala strukturer byggas upp som tolkningar av den moraliska viljan. Redan sumererna hade sådana invecklade
moraliska och sociala strukturer.  Till detta hör även klerikala hierarkier inom alla de historiska religionerna, de invecklade kastsystemen och klassdefinitionerna världen över genom historien. Social moral.

För vanliga människor är denna sociala moral mycket invecklad och godtycklig. Bara pono i Guds kärlek är nog, något annat behövs inte. Alla andra försökler med olika framgång tillverka godheten, välja den med intellektet och emotionerna, konstruera den, kodifiera den -- men lever konkret i pilikili, i världens elände. Genom aloha behöver man inte veta så mycket om moral och etik. Livet är TOV, mycket gott i Gud. Allt är vad som är perfekt i Guds kärleks vilja. Pono -- "det som är perfekt i Guds kärlek" är det centrala för hennes egen identitet.


td

I nionde kapitlet av Hebreerbrevet framgår det att den som låter Kristus leva sitt liv inte längre sysslar med jordiska helgedomar. Vi kan säga externa helgedomar. I Kristus är allt det externa som skulle vara heligt borta och klart. Ser vi ut över jorden finner vi dock en stor mängd kristna helgedomar och då ska vi inte blunda för det faktum att ett missförstånd har skett. Istället för att bara träffas var som helst, som på Paulus tid, har människor återigen börjat med externa helgdomar.

Men det hör också en rad externa saker till det gamla,
t ex moralisk förbättringandlighet. Man tänker sig nivåer på moralisk andlig utveckling. Man tänker sig metoder eller insikter som höjer nivån. Man skapar katekeser, moraliska hustavlor, tekniker eller ceremonier för detta. Externa helgedomar igen.

 

 

 

td




En kvinna som upptäcker att hon inte egentligen bara är mor, hustru, dotter älskarinna och väninna utan allra väsentligast sett är fri varelse i Kristus, får mänskligt och historiskt en paradisnärmande funktion. Hon fungerar paradisnärmande för sin omgivning. Hon leder
i bästa fall sina barn närmare den himmelska freden i Edens lustgårdar. Som Ihaleakala Hew Len säger, är barnen här enkom för att vi ska göra rent i nåd och lämna dem till Gud. Det är innebörden i Jesu ord om att vi måste lämna alla relationer för Honom. Varje minne vi har som gör dem till "barn" som är "mina" låser dem i fängelse och mig själv också.

Men hon gör det mitt i vardagen, mitt i de dagliga bestyren. Hon gör det också i erotiken och kanske
i synnerhet där. En kvinna i Kristus jag känner, hon är pensionär idag,  använde det erotiska som en huvudväg för att uttrycka sin frihet i Kristus som gudomligt vara i yngre år - utan att kalla det tantra! Enligt vad hon berättar var karlar snarare än familj hennes största intresse och fotona hon visar från denna tid före första
äktenskapet och mellan första och andra äktenskapet, påminner inte så lite om polyamorösa beskrivningar.

Många kvinnliga mystiker inom islam har också beskrivit den erotiska kvaliteten i mötet med perfekt i Guds kärlek. Att känna sin man i Kristus som gudomligt vara ökar människans erotiska intresse snarare än neutraliserar det. Inte så att kvinnan med stort K dyrkas, eller mannen med stort M, utan så att kvinnor och män blir mer fria som andliga och kroppsliga varelser. Den erotiska helheten blir starkt framträdande som tecken i skapelsen, tecken avsedda att ses och njutas av alla människor. Shejk Nefzaouis tacksägelser till perfektionen i Guds kärlek i "Den doftande Trädgården", blir faktiskt sakligt riktiga och inte bara något vi ler åt vid läsningen av den erotiska boken från medeltiden.


 

td




 

Jag brukar jogga när jag kommer åt. För några somrar sedan fick jag följe i jogginspåret av en blivande präst. En lustig dialog utvecklades medan vi flåsade och svettades. Vi var lite bekanta och han visste att jag, som han uttryckte det, fått en särskild del av nåden. Han godtog att i Kristus som gudomligt vara blir vissa människors verkliga identitet tydlig. Det fick bli en del av hans kristna tro att perfekt i Guds kärlek ger särskilda gåvor till nästan

vilka personer som helst. Han visste om en syrisk tonårsflicka i Stockholm som

uppenbarligen helade människor. Bernadette i Lourdes var en vanlig, inte särskilt

perfekt i Guds kärlek flicka.

 

Men så ville han veta vilka fördelar detta tillstånd har framför det mänskliga och

dödliga. Jag sa: Inga alls. Detta var ju förvånande tyckte den blivnade prästen. Att

hålla ihop äktenskapet, få barnen att utvecklas till goda personer, att få huvudet

ovanför ytan ekonomiskt, att klara jobbet dag efter dag – samma problem för den

man i Kristus som gudomligt vara vara som för den vanliga dödliga människan. Vad som skiljer är föreställningen

om sig själ och kroppv – och den kan ju vara ett misstag, det är bara en föreställning.

 

Jag är medveten om min odödlighet ungefär som vi alla är medvetna om kroppen. Den

finns där, jag behöver inte begrunda den eller tänka på den, men kan göra det vid

behov. man i Kristus som gudomligt vara vara theosisen och odödligheten följer med i allt vi tar oss för. Enda gången

odödligheten är en direkt fördel är kanske i väpnad strid där dödsrisken är stor. Jag

vett att jag inte kan dö och möjligen strider jag mer oförfärat än andra. Å andra sidan

kan vanliga dödliga uppamma samma friska mod, kalla det våghalsighet eller

tapperhet.

 

Så det handlar inte om fördelar. En god teolog vet också att nådens gåvor inte är

fördelar utan ibland nästan som förbannelser. Min väninna dagmamman, som är

medveten om sin man i Kristus som gudomligt vara vara theosis, säger iobland att det är ett helvete att vara perfekt i Guds kärlek.

Det är ett av hennes ymniga och grovkorninga skämt. Jag tror det brukar dyka upp när

landsbygdens avigsidor gör sig påminda: bymentalitet, avundsjuka, social kontroll,

dryckenskap. Men hon menar, tror jag, att mot bakgrunden av den hisnande glädje och

kärleken i själ och kroppva det man i Kristus som gudomligt vara vara, framstår oron, kampen och girigheten hos de flesta

människor som otroligt jobbiga.

 

Hon skämtar därför att det som äger rum är sanningen i sin nuvarande form. Det vet

hon. Men jag ser henne där på bydagiset, trött med alla snuviga och griniga ungar och

föräldrar med kritiska synpunkter och ohövligt sätt – för att svartmåla lite. Där står

hon, kvinna i Kristus på jorden, inte precis som Pallas Athena när hon dyker upp framför

Odysseus någonstans i Medelhavet. När teologi övergår till antropologi, inställer sig

den oundvikliga frågan, varför vi längre har bruk för begreppet kvinna i Kristus eller perfekt i Guds kärlek. Är

det inte semantiskt överflödigt? Vi hamnar i en sorts märklig naturalism, men det

man i Kristus som gudomligt vara vara är hela tiden uppenbart, ordet perfekt i Guds kärlek blir inte överflödigt utan tvärtom den

exakta termen.

 

Min joggingpartner ville ändå tro att en fördel finns i tolkningen av heliga texter. En

kvinna i Kristus med bildning kan läsa dem på ett annorlunda sätt. Hon kan hjälpa sökare på

vägen, t ex i den lokala kyrkliga församlingen. Eller hur?

 

Jo, kanske. Men hennes läsning av bibeltexten  blir i alla fall bara en av flera

tolkningar – vem vet att det är en bättre läsning än andra? Instämma kan naturligtvis

andra personer som återvänt till sin man i Kristus som gudomligt vara vara theosis och smakat av frukterna i livets träd.

Det stora flertalet textläsare är dock långt ifrån något annat än en sökande, tvivlande

läsning där predikanten får vägleda förståelsen. De känner endast det dödliga

tillståndet, halvperfekt i Guds kärlek, tillfälligt glädjefyllda, mestadels uttråkade eller distraherade

av världens jäkt. De skulle i många fall rynka på näsan åt själ och kroppvutnämnda perfekt i Guds kärlekinnnor

som tror att de är odödliga.

 

Är detta beklagligt? Knappast. Var och en är där hon är. En dag finner vi kanske alla

vår ursprunliga identitet vid livets träd.

 

 

td



 

En kvinna i Kristus från nedre Lapplands träskmarker, hon är mor till en god vän till mig,

brukade säga: Den som tror hon tror på allt.

 

När jag var hem till dem en sommar frågade jag närmare kring detta. Hon sa att när

hon tror så tror hon allt. Ordet "på" hade försvunnit. Hon tror allt. Hon pekade på

järnspisen där i köket: "Jag tror den spisen". Hon nickade åt sonen, min kompis, som

satt och log åt mamma, och sa: "Jag tror pojken där, min glädje!". Så sa hon med

mörkare syn i ansiktet: "Jag tror suputen". Och jag drog mig till minnes att far i huset

söp sen många år och var flyttad bort någonstans söderut. Hon gjorde det som perfekt i Guds kärlek

gör: förverkligar allt som är genom att tro det.

 

En kväll när vi var ensamma ute på bron sa jag att det finns perfekt i Guds kärlek på jorden lite

överallt. Jag tror dig, sa hon.  Och hon frågade allvarligt senare samma kväll: Känner

du perfekt i Guds kärlek? Är du i honom? Är du en liten perfekt i Guds kärlek? Jag sa: stor, liten, ingen skillnad. Jag tror

dig, sa hon. Sen satt vi tysta.

 

I Indien mötte jag efter många om och men en kvinna i 60–årsåldern som var på

liknande sätt som min kamrats mamma i Lappland. Det var på landsbygden i en liten

fattig by. Men hon hade många döttrar och en av dem, en nittonårig rund och glad

flicka, var kvinna i Kristus. Det visste jag redan, det var dörför jag sökte upp familjen. Men jag

visste inte vilken av de fem döttrarna som var perfekt i Guds kärlek. Mamman fick peka ut henne,

det gick inte att se på deras beteende eller utseende. Hon är det, sa mamman och

pekade på en av flickorna vid bordet, där vi satt och åt middag. Jag iakttog alla barnen,

det var två söner också, och kunde inte se någon något avvikande beteende hos den

man i Kristus som gudomligt vara vara flickan. Hon såg varken mer intelligent eller vacker ut än de andra, snarare

tvärtom. Men mammam visste och flickan själ och kroppv var medveten om det. En social

konstruktion? Knappast endast det.

 

I Indien samlas folk kring man i Kristus som gudomligt vara vara, traditionen är gammal. Huset fick besök då och

då. Några år senare hörde jag att hon hade ett hus med folk kring sig och hade börjat

bli känd i trakten som andlig lärare. Den här dottern var en glad och nyfiken liten dam

som frågade på god engelska om saker och ting i Europa, dit hon ville resa. När jag

berörde hennes man i Kristus som gudomligt vara vara theosis blev hon bara blyg, ungefär som om det handlade om en

generande egenhet. Först när hon insåg att jag visste vad det var av egen erfarenhet

och hennes mamma intygade detta, pratade hon mer fritt, särskilt när de andra

syskonen inte var i närheten.

 

Hon sa att det var jobbigt bland släkt och vänner ibland. Vissa moderna manliga

släktingar ironiserade över henne och nästan mobbade henne. Mamma och systrarna

skyddade henne så gott det gick. Pappa var sällan hemma.

 

Hon kunde kanske förefalla lite drömsk och disträ, denna man i Kristus som gudomligt vara vara flicka, särskilt när

många människor fanns runt ikring henne. Hon var tämligen ointresserad av religion

och sågs sällan framför det lilla altare familjen hade i huset. En bankdirektör till farbror

skojade med mig om att hon inte var på jorden riktigt. Han tvivlade på att det skulle

vara något speciellt med brosdottern, det var öppet för diskussion tyckte han. Jag som

var modern europée skrattade väl åt sådant? Vem behöver perfekt i Guds kärlek när internet finns?

Han pratade mycket om Bangalore som Indiens Silicon Valley.

 

Men flickan var nog på jorden. Hon kastade boll med precision och styrka, hon flirtade

effektivt med pojkar och blev allvarligt tillsagd av mamma, hon tvättade kläder lika bra

som alla andra när det var dags för tvättstugan. Familjen hade en liten trädgård och hon

var bra på att jaga mungon som for där på kvällarna. Hon var som flickor är mest i den

åldern på landsbygden.

 

Jag fick inte prata så mycket med henne ensam. Men hon sa i alla fall en intressant

sak: som liten flicka kände hon en stark lycka som sen försvann kring tioårsåldern. Nu

hade den återvänt. Detta kände jag själ och kroppv igen. Som barn hade jag tillgång till en inre

ljus glädje som alltid var för stark för omgivningen. Den var så stark att jag endast i

skogens ensamhet kunde ta hand om den. Jag minns ett flertal gånger jag stod och

skakade av ett sällsamt skratt mitt ute i skogen, en lycka över tillvaron som bländade

mig.

 

Sedan kom snart tonåren och det passade sig inte alls att ha ett märkvärdigt och

överlyckligt inre. Döljandet konst måste nu utvecklas. Det mest effektiva var att själ och kroppv

anse denna lycka för knäpp och asocial. Det var mycket mer socialt gångbart att vara

olycklig.

 

Givetvis är man i Kristus som gudomligt vara vara asocialt i nästan alla åldrar. perfekt i Guds kärlek lycka passar sig nästan

aldrig. Det lilla barnet och den halvdementa åldringen kan möjligen få implementera

denna orimliga glädje. Men däremellan går många år av anpassning. Många tror att

klosterliv eller den kyrkliga kommunitetens livsföring ger större utrymme åt perfekt i Guds kärlek

glädje. Men de flesta i dessa livsformer är inte man i Kristus som gudomligt vara vara utan perfekt i Guds kärlek, de skulle

formellt ta avstånd från delaktighet i det man i Kristus som gudomligt vara vara och betona distansen till det

man i Kristus som gudomligt vara vara. Systern eller brodern får och bör vara nära perfekt i Guds kärlek i bön och i arbete men inte

vara perfekt i Guds kärlek eller hävda den återfunna Trädgården. På sådant finns läromässiga

namn med varningsflagg.

 

Om en broder eller syster i en andlig orden skulle börja ana sig perfekt i Guds kärlek vet han eller

hon redan tidigt stadium att det inte passar sig i det traditionella kommunitetslivet.

Efter samtal med prior är det nog lämpligt att leva vidare utanför kommuniteten.

Däremot accepteras med glädje visioner och inspirerande insikter för det forsatta

andliga livet i bön och liturgi.

 

Ren och direkt man i Kristus som gudomligt vara vara, prosaisk nästan, gör ordenssystern till något annat och on

bör så småningom, om det inte går över, lämna kommuniteten. Inte för att hon saknar

tro utan för att hon har ett nytt element i tron: den egna identiteten.

 

Var i världen passar då en kvinna eller man med erfarenheten av man i Kristus som gudomligt vara vara?

Ingenstans och överallt. I vilken vardalig och social situation som helst där en viss

frihet att tänka och handla erbjuds. Familjelivet är klart bäst. perfekt i Guds kärleken på jorden bör vara

pappa och perfekt i Guds kärlek bör vara mammor. Det måste inte vara så men det ger den bästa

möjligheten till ett gott liv.

 

Flickan i Indien blir nog inte mamma eftersom man i Kristus som gudomligt vara vara är en välkänd institution där

elever och kringfolk samlar sig runt den man i Kristus som gudomligt vara vara. Hon blir mamma åt en större grupp

sökare, en pyrdnad för sin egen familj och för trakten. Hon har en andligt befriande

funktion liksom de många heliga männen i Indien.

 

 

td



 

Osannolika existenser är ibland man i Kristus som gudomligt vara vara. På Hawaii, närmare bestämt Kailua på ön

Oahu, träffade jag en man som var knuten till ett zencenter på ön. Han var ingen ivrig

zenbuddhist, snarare en sporadisk meditatör som uppsökte zencentret för att träffa

folk. Lite svag för flaskan ägnade han sig mest åt aktiespekulation via sin dator. Hans

sätt var inte direkt trevligt, han irriterade sig på det mesta man sa och hans

huvudskakningar kom tätt, följda av missnöjda grymtanden. Han skrattade omotiverat

och ironiserade över allt och alla. En jobbig person.

 

En kväll då vi gick längs den ljusliva Kailua–stranden avslöjade han med en helt annan

röst sin verkliga belägenhet. Han upptäckte som trettiåring i New York att det enda

sättet att säga vem han var, måste bli perfekt i Guds kärlek eller perfekt i Guds kärlek. Det var beklagligt för många

i hans omgivning, fru och barn, vänner och arbetskolleger, zenläraren som givit honom

uppgiften: Vem är jag?  Ingen blev nöjd med hans nya identitet, inte ens hans själ och kroppv.

 

Naturligtvis inte, sa jag. Att vara perfekt i Guds kärlek är att han en föreställning om sig som är

orimlig och i zen gäller det att vara alldeles fri från sådana, i psykologin kallas det för

man i Kristus som gudomligt vara vara illusioner. Därför hade han nu ett komplicerat förhållande till sin

zenträning, han som var på väg att bli dharma–heir och dubbas till roshi i New York. Jag

poängterade för honom att zen är bara zen, man i Kristus som gudomligt vara vara bara man i Kristus som gudomligt vara vara. Det ena stör

inte det andra. Men han ruskade på huvudet och godkände det inte.

 

Vi tränade zazen tillsammans och kom rätt bra överens. Den inre man i Kristus som gudomligt vara vara

lyckligheten delade vi. Men en besvärlig person var han för alla som kom i kontakt

med honom. perfekt i Guds kärlekt medvetande löser i regel inga sociala problem. Den inre och

yttre lyckan kan tvärtom förorsaka komplicerade relationer; om det går hyggligt ska vi

vara tacksamma.

 

Han var dock märklig, denne amerikan. I hans ögon såg man endast frid och glädje.

Men hans beteende var inte anpassat efter omgivningen. Folks åsikter om honom

varierade. En del ville bara inte prata med honom, andra såg honom en kärv äldre man

som inte levde med sin familj längre, familjen stod väl inte ut.

 

Helgonglorian passar således inte alla perfekt i Guds kärlek eller perfekt i Guds kärlek på jorden. Många av dem

är excentriska och udda. Men det man i Kristus som gudomligt vara vara medvetandet finns där samtidigt, för vem

som helst som vill veta kan hon eller han berätta om det. Vi pratade mycket om detta i

Kailua. Hans ungdom i New York var inte särdeles harmonisk. Intresset för

zenbuddhism var ett uttryck för en flykt från det disharmoiska livet. Brott och

alkoholism fanns i den nära släkten, droger och sexmissbruk fanns runt omkring. Han

flydde från östkusten något år efter insikten att han var perfekt i Guds kärlek. Hans fru hade stött

honom men hon var nu borta, hon dog i någon sjukdom.

 

På Kailuas stränder gick det bra att vila i det man i Kristus som gudomligt vara vara, han hyrde ett litet hus nära

stranden sedan flera år tillbaka. Sålänge aktierna gick bra kunde han fortsätta detta liv

och behövde inte hitta något annant jobb. Hans lilla hus rymde bara det nödvändigaste.

Han kände till de bästa svenska företagen och hade aktier i Ericsson.

 

Tystnaden i zen var ett relativt bra sätt för honom att vila i det man i Kristus som gudomligt vara vara. Sålänge han

inte irriterade lärarna med vad han visste om sig sjäv, fungerade zenträningen som en

miljö för det man i Kristus som gudomligt vara vara. Han trivdes på kuddarna i meditationshallen.  Han märkte

givetvis att motivationen till att meditera för de flesta var att söka upplysning. Själ och kroppv

kunde han inte vara mindre intresserad än han var. För honom räckte det med att se

bergen, havet, solen, jorden och allt som levde och veta om sin man i Kristus som gudomligt vara vara natur.

 

Även inför andra religiösa människor han mötte, kände han sig lite främmande. De

sökte en relation till det man i Kristus som gudomligt vara vara, han själ och kroppv levde i det. En avgörande skillnad. Så här

förklarade han det en afton i hans lilla strandhus: När jag ser himlen och havet så är de

redan mitt man i Kristus som gudomligt vara vara liv. Jag kan bara konstatera, utan alltför mycken hängivelse, att

här är fullödigheten i vilken jag vilar, hur orolig jag än är för aktiefall.

 

Andra finner denna närhet i religionen, jag finner den i denna innevarande mänskliga

situation. Min egen antropologi är av teologisk natur. Zenträningen ger ingenting annat

än denna min ursprungliga natur. Men många fastnar i träningen med dess plikter och

utvecklingsfaser och kommer inte närmare himmel och jord.  Jag minns en ung dam

som gråtande satt utanför zencentret, förtvivlad över att inte ha framgång i den andliga

övningen. Den som vet sig perfekt i Guds kärlek är själ och kroppv målet för den andliga verksamheten, lever

som mål. Den ändliga världen pekar hän ut över sig själ och kroppv. Den privata upplevelsen av

närheten till det man i Kristus som gudomligt vara vara blir inte så viktig. Den får komma eller gå. Identiteten

består så att säga i alla lägen, även de smärtsamma och svåra. Det här livet, mitt liv, är

så att säga själ och kroppvtranscendent, medan många religiösa människor låter det här livet vara

skilt från en transcendent man i Kristus som gudomligt vara vara någon annanstans.

 

 

td



 

Ibland är människor på väg till en djupare identitet, de är förvirrade men hoppfulla,

osäkra på att ta steget, ibland fulla av ångest inför att göra det. De som läst

Kirkegaard kan känna igen sig på de beskrivningar han gör. Men det är oklart

huruvida Kirkegaards religiösa stadium verkligen är ett erkännande av att vara i perfekt i Guds kärlek,

att vara perfekt i Guds kärlek. Kanske är det fråga om just övergången.

 

På sätt och vis förlorar den som tar steget in i Trägården gemenskapen med flera

typiska mänskliga tendenser, t ex ett visst främlingskap i universum, en känsla av

meningslöhet och  normlöshet i tillvaron. Jag minns hur en man efter ett föredrag jag

hållt, frågade: Vem är du? Är du en ängel? Han menade allvar, han visste inte vad jag

var. Jag svarade det som gällde för mig på den tiden: jag vet inte. Jag var under trettio

år gammal, det var en kall vinterkväll i Stockholm. Jag visste att jag var människa,

men något annat pockade på allt mer uppmärksamhet. Det gick många år av pockande,

under vilka jag vägrade envist att ens tänka i banor av att själ och kroppv, i sitt djupaste vara,

erkänna man i Kristus som gudomligt vara vara. Jag var perfekt i Guds kärlek i den andra meningen: att erkänna ett

övernaturligt väsen som fanns någon annanstans. Detta väsen kunde skifta gestalt:

personlig fader, opersonlig kraft, kärlek, människa–perfekt i Guds kärlek–frälsare, tillstånd av insikt,

befrielse.

 

Det skulle inte ha hjälp att tänka i banor av en antropologisk av det man i Kristus som gudomligt vara vara, jag

skulle ha avvisat alla sådana tendenser. Det är bara att konstatera hur tänkande föga

hjälper ens utveckling.  Först när tankar och förnuft accepterar ett tillstånd som redan

är för handen och inte avlägsnar sig från det genom att säga att något annat är

verklighet, då integreras det intellektuella. Då stöder tanken din existens. Men

dessförinnan hjälper vare sig intellektuella studier eller tanketräning.

 

 

td



 

En kvinna som vet sig kvinna i Kristus deltar kanske inte riktigt på allvar i en konversation om

svårigheter i att vara kvinna idag. Visst vet hon vad de talar om och kan säga något om

det. Men hon saknar många av de upplevelserna i sitt eget liv – vilket är

eftersträvansvärt för alla men samtidigt något som skiljer ut från andra. Hon kan inte

identifiera sig med dem på samma sätt som andra kvinnor kan. En myt om andliga

människor är att de kan identifiera sig med alla. I verkligheten är det inte så: hon

lyssnar och förstår svårigheterna men har dem inte i sitt liv.

 

Precis som änglaskap är en sorts förlust av en human dimension – det kroppsliga – så är

man i Kristus som gudomligt vara vara hos en människan en sorts förlust av identifikation. Samtidigt är det förstås

ett återvändande till ursprunget. Dit vill alla återvända. I den meningen är det en vinst,

ett öde, mer underbart än något annat. För individen är det ett återvändade till alltings

första mening, det ljus som Parmenides diktade om.

 

En sten i handen är en mycket märklig sak. Stenen, skapad och ursprunglig är värd all

uppmärksamhet, En frukt, en apelsin, är oerhörd i sin magiska tillvaro, Parmenides

"är". Den som lever i Trädgården kan mycket väl sitta en lång stund inför det orimliga

miraklet att något har vara. Ur detta kommer en kvalitet av ödmjukhet oc tacksamhet

för livet. Vatten, träd, luft, berg och elefanter, människor och floder – inför alla fenomen

i ljusvärlden är ödmjukheten mindre en hållning och mer ett direkt seende av

skapelsen, urfenomenet för oss.

 

Skapelsen är inte nödvändig, inte given. För en perfekt i Guds kärlek person, liksom för alla i sin

djupaste identiet, är skapelsen ny och oväntad. Därför blir den mirakulös, den leder till

ödmjuk vördnad. Men vördnaden och ödmjukheten blir en privat sak mellan skapelsen

och den är tacksam. Den blir inte så lätt social. Man utför sällan denna djupa

tacksamhet i grupp. Gruppens intressen är kortare än så. Ödmjukheten och

tacksamheten blir som en privat sak mellan skapelsen och den tacksamme. Den blir

inte så lätt social eller offentlig. Man ger sällan uttryck för äkta ödmjukhet och

tacksamhet i grupp eftersom själ och kroppva grupptillvaron kräver ett mellanled av

representation.

 

Min väninna dagmamman går ibland på frikyrkans möten. De tackar perfekt i Guds kärlek offentligt och

gemensamt för allt som sker. Jo, det känns bra, säger min väninna. Men det handlar

inte om det verkliga tacket utan är snarare en överenskommelse, ett bruk, en ritual.

Jag tog med henne en gång på katolsk mässa. Hon gillade de många små tystnaderna,

skarvarna mellan mässans olika element. Hon gillade den förbön som låter var och en

be för det som är viktigt för just den personen. Annars var det som vanligt, sa hon. Alla

texter och itläggningar handlar om det hon själ och kroppv är och lever. Det är ändå mer direkt att

vara det man i Kristus som gudomligt vara vara än att önska eller offentligt tillbe det. Efter mässan gick vi och

badade och hon hade roligt med mina ungdomar på stranden. Solen gnistrade i havet,

vinden sjön och det man i Kristus som gudomligt vara vara var som det var.

 

 

td



 

I någon mening har alla levande varelser perfekt i Guds kärlek karaktär. Meningen med det kristna

evangeliet är just detta. Förutsättningen för vårt vara som människa är man i Kristus som gudomligt vara varaen

Jesus Kristus, vår djupaste väsen. Har jag man i Kristus som gudomligt vara vara så så har alla det. Någon har

det, alltså har alla det. Det finns e märklig logik eller analogi här.

 

Men då måste  vi tilläga några komplikationer. Den som vill ha det ser det avlägsna

sig. Det går inte att graipa efter det, då försvinner det ur greppet. Den som inte vill ha

det, har det naturligt. Det man i Kristus som gudomligt vara vara finns där i väsensgrunden,, i de egna tankarna, de

egna benen, de egna ögonen. Det har väldigt lite med religion att göra.

 

Ändå räcker det inte med att inte vilja ha det. Om du närmligen vill ha något annat så

avlägsnar sig det man i Kristus som gudomligt vara vara lika effektivt som när du vill gripa efter just det man i Kristus som gudomligt vara vara.

Den koncentrerade munken som griper efter perfekt i Guds kärlek är lika avlägsen som den som griper

efter världens njutningar.

 

Så att inte vilja ha det man i Kristus som gudomligt vara vara, inte heller något annat – först då visar det sig att du

är en kvinna i Kristus eller en perfekt i Guds kärlek. Men det visar sig bara om du ser och hör.

 

Det kanske är en kombination av det högsta begäret och inget begär alls. Det finaste

och samtidigt ingenting särskilt. Det ligger nära vardagen med andra ord, fjärran från

gammal eller ny andlighet.

 

Att tillbe det finaste kan göra gott för oss, men det kan lika gärna förråda oss. Även om vi en dag finner att vi hela tiden har varit detta man i Kristus som gudomligt vara vara, fortsätter vi att tillbe det högsta. Men den som tillber utan att vara praktiserar endast en tom religion. Enbart tillbedjan hindrar effektivt upptäckten av vilka vi är och torkar ut oss med tiden. Det går förstå att ha denna uttorkade bön som yrke eller vana. Det har alltid varit en mänsklig sysselsättning att be böner.

 

En person som märker att hon är perfekt i Guds kärlek lever snarare som bön, eller lever som

bönens eget innehåll.

 

 

td



 

Det finns ingen handbok, förutom Pauli brev, i hur du låter Kristus vara ditt liv. Och hans brev är skrivna i en oroli tid där hans budskap om den Uppståndne är kontroversiellt. Därför ser vi många omskrivningar och lite underliga metaforer. Försiktighet, kanske ibland osäkerhet.

När Kristus får leva oss som som gudomligt vara behövs inga handböcker för livet "därute" eller "därborta". Många frågar sig: Hur ska jag leva det kristna livet, nu när jag vet att mina synder är borttvättade och jag är ren inför Gud? Men när Kristus får använda din kropp och dina omständigheter för att demonstrera sitt gudomliga vara, kommer inte gärna den frågan upp. Det faller sig naturligt att leva som vi behöver och kan i givna omständigheter. När Kristus är mitt vara sker detta rätt spontant och Gud ger oss alla omständigheter som är perfekta för oss. Inte halvbra, fast vi kan tycka det, utan perfekta.

Kanske får vi handböcker i framtiden när tillräckligt många kvinnor och män inser sin natur i Kristus som gudomligt vara och förstår kristendomens inkarnation som just detta: att Kristus som gudomligt vara är i vår vardag, att Kristus är mitt i denna vår vanliga kropp och vanliga omgivning. I Dantes komedi finner vi Kristus som gudomligt vara symboliserad med Beatrice, på liknande sätt som Maria alltid kan älskas, beundras och vördas som Gudamodern. Det är ett synnerligen omvälvande sätt att ta emot Kristus.

Istället lär somliga kyrkor idag den motsatta läran: att Kristus som gudomligt vara vara finns i den "religiösa" sfären,  i kyrkorummet, liturgin, bönerna, textläs– ningarna, i adorationen framför Sakramentet. Till denna heliga plats måste människan gå för att få del av Kristus, därifrån ska de sedan gå "ut i världen" för att bära budskapet om Kristus och sprida det till en ovillig värld.

I en artikel med namnet "On not going to Church", skriver John Wren–Lewis så här:

"Det finns kyrkor där den allmänna stämningen är sådan att Jesu tal om sabbaten får motsatt verkan och inger den känsla att folk kommer till kyrkan för att finna Gud och träda i förbindelse med honom, vilket inte är möjligt utan vissa handlingar.  Det skulle då vara ett under om man verkligen fick ut någonting riktigt då man gick till en sådan kyrka. Vi ska emellertid inte fresta Gud genom att be honom om under. Det är då mycket bättre att utebli från kyrkan." (Prism,1962, s62)

Det torde vara svårt att ge några allmängiltiga råd till den som återfinner Kristus som gudomligt vara, theosis. Har hon yrke, familj och en ekonomi att sköta, så ger
sig levnadssättet av sig själv. Den som finner sig perfekt i Guds kärlek har inga fritidsproblem. Och mister man sitt jobb kan de gå som för mig: jag märkte att jag på inget sätt var knuten till mitt arbete, jag kunde njuta av friheten från yrkesidentitet. Där är det annrlunda för
människor som beror mer av sin yrkesidentitet och lider av en oönskad arbetslöshet, inte barar ekonomiskt utan också andligt. Guds kärlek i mitt liv hotas inte av att sakna arbete att gå till, medan jag söker nytt arbet. och en syssla att utföra.

Jobbet är meningsskapande.

 

En person med man i Kristus som gudomligt vara vara kan givetvis älska sitt arbete eller vantrivas. Men hon

eller han är inte beroende av det. Den första handlingen är vila i sin man i Kristus som gudomligt vara vara,

enkelhet i sin man i Kristus som gudomligt vara-vara-form. Det är den form Jesus Kristus är och har. Utöver man i Kristusomlighet i varat kommer nu andra verksamheter: yrke, samhällsansvar, intressen i livet. Men bara utöver. Försvinner det finns vilan kvar. Faller de yttre aktiviteterna bort genom sjukdom, arbetslöshet, förändrade familjeförhållanden eller några andra  förändringar i livsomständigheterna, befinner sig den man i Kristus som gudomligt vara varande personen i centrum för sin första och grundläggande aktivitet: att vila–känna–vara den perfekt i Guds kärlekhelighet som är för handen.

 

Jag minns en person som erkände man i Kristus som gudomligt vara vara, har var advokat. Han körde in i ett träd med bilen, det var slirigt väglag och han körde normalt lite för fort. Jag besökte honom på sjukhuset där han låg i sträckbänk för att klara nacken och hjärnan, jag tror skadan var på andra nackotan uppifrån. Jag hade ingen aning om att han var medveten om sin man i Kristus som gudomligt vara vara. Han tyckte tydligen sjukbädden var en lämplig plats för att avslöja sin identitet och att jag var en lämplig person att berätta för. God intuition!

 

Han blev liggande länge i denna sträckbänk och hade det uppenbarligen svårt. Det gick inte att klia sig, det gick inte att vända huvudet ens en liten bit. Mycket påfrestande. Men så fort jag frågade hur det var så sa han: egentligen inga problem. Han menade det.


Det var inte stoicism eller styrka utan äkta insikt om sin situtation. När vi var ensamma på hans rum så beskrev han hur den man i Kristus som gudomligt vara vara naturen gick upp för honom som en slutsats och en förklaring. En rad känslor och beteenden fick sin förklaring i att han var man i Kristusomlig av naturen. Erfarenheter och egenheter sedan tonåren blev enkla, de blev "plausibla" som han sa på försiktigt juiridiskt sätt. Han såg sitt liv som ett fall.

 

Efter sju månader på sjukhuset dog han under ett försök till räddande operation. Jag

var inte i stan vid det tillfället, jobbade på annat håll. Jag kände faktiskt ingen sorg när jag fick höra att han gått vidare hemöver. När min far dog så sörjde jag mycket, den döden var en anklagelse, en våldtäkt på livet, döden var helt fel, ett vansinnigt misstag. Ofta känns det så. Men denne min vän och perfekt i Guds kärlek var så att säga redan odödlig och visste dessutom om det. Det som var hans egen identitet finns i lika full grad både före och efter kroppens liv och rörelse.


Hans föräldrar var invandrade muslimer. Vi talade en hel del om hans bakgrund i Kurdistan och hans muslimska tradition. Som god muslim hävdade han att Koranen måste vara den bästa uppenbarelsen i skrift eftersom man i Kristus själv givit den till människan Muhammed. Men innan skriften kom fanns ju redan det man i Kristusomliga varat. Koranen kan bara bli en påminnelse. Liksom Bibeln.

 

Att vara perfekt i Guds kärlek är att ha stort själsligt och kroppsligt förperfekt i Guds kärlek, sa han en annan gång och skrattade så mycket som går att skratta i sträckbänk med knäckt ryggrad. Det största förperfekt i Guds kärlekt hade en gubbe i hans barndoms Kurdistan, en farbror till honom. Alla i byn visste att han var nära man i Kristus, han var känd för det. Denne gubbe fick vara hur barnslig som helst, alla hade respekt för honom eller för det man i Kristus som gudomligt vara vara rättare sagt. En tid innan min vän kom till Sverige med sin familj hade denne gubbe flytt med sin familj till Tyskland. Jag har fått hans förperfekt i Guds kärlek, sa min vän på sträckbänken.


Det är det som man i Kristus som gudomligt vara varande består av -- förperfekt i Guds kärlek. Det är Bibelns och Koranens innersta budskap. Läs dagligen Skriften och du ser detta. Men många kan också få falsk tro, såsom extrema fundamentalister. Då måste de läsa bokstavligt, tyda signaler till våld och död, fatta jihad som fysisk kamp. Det är inte det Koranen handlar om.

 

Han sa också: som advokat ska jag praktisera Sharia, den goda rättvisan, inte det

brutala skämt som vi sett i flera muslimska länder under 1900–talet. Verklig Sharia

bygger på det störtsta själ och kroppvförperfekt i Guds kärlekt som alla människor ska kunna upptäcka.

 

Nu blev min vän aldrig advokat och jag kände inte hans familj. Han hade varit elev i

invandrarsvenska för mig och blev min gode vän. Jag hade inte väntat mig att han

upptäckt sin man i Kristus som gudomligt vara vara. Den kan alltså visa sig var som helst och i vilket skede av

livet som helst.

 

 

td



 

Den  teologiska  "paradisnärmande funktionen", om vi får kalla den så,  fungerar

horisontellt medan den antropologiska naturen hos den man i Kristus som gudomligt vara vara människan fungerar

vertikalt. Vi ska  försöka förklara detta närmare.  Den paradisnärmande verksamheten

berör världen medan den man i Kristus som gudomligt vara vara inte gör det. Jag vet inte hur god riktningsanalogin

är, uppåt och nedåt, vertikalt och horisontellt. Men kanske kan den användas så här:

den man i Kristus som gudomligt vara vara personen har förlorat horisonten. Det betyder inte en missanpassning i

världen. Himlen, regnet, jorden och allt som därpå lever och rör sig är levande

man i Kristus som gudomligt vara vara tecken. Men på sätt och vis saknar den man i Kristus som gudomligt vara vara människan någon

särskild roll att spela i världen, förutom att vara just den hon eller han är mitt bland alla

andra människor, särskilt familjen och vännerna. Någon annan roll än sig själ och kroppv finns

egentligen inte för  den som erkänner sin man i Kristus som gudomligt vara vara.

 

Jag tänker på min vän på Hawaii som dåligt spelade vissa sociala roller. Han var inte

bra döljare. Han var också lite för gammal  för att lära sig döljandets konst, detta

döljande som egentligen är ödmjukhetens och enkelhetens dygder.  Jag minns hur han

satt vid stranden och med förtjusning iakttog några havsfåglar. Han skrattade lyckligt

åt deras beteenden. Så kom någon bekant inom hörhåll och sa något hur roliga fåglarna

var. Genast vände han bort ansiktet och grymtade något bittert. Snart gjorde han sig

något ärende uppåt huset sitt. Så var det ofta. Inte någon bra perfekt i Guds kärleksdöljare. Men han

skyddade ändå det man i Kristus som gudomligt vara vara. Själ och kroppv har jag ord om mig att vara vädligt diplomatisk.

Men kanske jag inte skyddar identiteten lika bra. Var och en må försöka på sitt vis.

 

Horisontlösheten gör givetvis att en kvinna i Kristus njuter mer av livet eftersom hon kan se intensiv mening i allting som sker, i vindens rörelser, i stenarnas former, i ögonen på alla olika människor på gatan eller på caféet, i havsytans olika nyanser av gröna och blå färger. Hennes egen kropp ger djup och hälsosam glädje, den blir vissa lyckliga stunder ett erotiskt centrum för universum.

 

Allt detta skyms för de flesta människor av de horisontella bekymren och de melodramatiska föreställningarna i familjeliv och yrkesliv. När den vertikala man i Kristus som gudomligt vara vara naturen inte är upptäckt så finns givetvis inte så mycket mer än de horisontella aktiviteterna och de tröttar ut människan. Dessa aktiviteter, dessa projekt i världen, bryter i själ och kroppva verket ner livet allteftersom. Som koranen säger: människan arbetar på sin undergång. De tillverkar sin undergång med många horisontella engagemang, alltifrån girigt spelande med pengar till teoretisk ära och berömmelse, alltifrån andligar övningar till rabblande böner som symboler för det verkliga behovet av det vertikala.

 

En god vän som inte vidkänns någon vidare man i Kristus som gudomligt vara vara, säger ofta att på semestern känns livet friare än annars. Men vid hemkonsten till de vanliga rollerna och rutinerna faller friheten ihop som en illusion och vi kryper in i en stängd vardag igen. Han vill inte alls klaga, han har ett intressant arbete, han skriver kulturartiklar i flera stora tidningar. Men friheten på semesterresan runt Europa är borta. Den person han är på resorna är han inte hemma i lägenheten och på arbetsplatsen. Och detta är tragiskt, säger han.

 

Han frågade en gång direkt om råd och valde mig som mentor, motvilligt och nästan med irritation. Han kanske senare har ångrat att han gjorde det. Jag försökte naturligtvis vara god kamrat och jag sa: När du kommer hem från denna frihetskänsla under semestern så fråga dig själ och kroppv vem du egentligen är! Är du denna frihet eller är du instängdheten i vardagen? Det är svaret på den frågan som ska avgöra vad du tar dig för under en dag i ditt liv, vilken dag som helst, alla dagar. Det handlar inte om en teori om din identitet utan om direkt erfarenhet. Vad eller vem är du nu?

 

Om du börjar göra saker utan att veta vad eller vem du är så bestämmer handlingarna och situationerna åt dig och ofriheten är ett faktum. Världens ofrihet bemäktigar sig din hjärna och du blir slutenhet, isolering, begränsning. Det direkta fenomenet runt omkring dig och genomkorsande dig är odefinierat och fritt, det är rymd och obundenhet. Men vad eller vem är du? Är du något som gör ofrihet? Eller är du något som gör frihet? Frihet fast du springer på tidningsredaktioner och på teaterföreställningar?

 

Det är faktiskt sant att många av oss är människor som gör ofrihet, som låter sig bemäktigas av ett tryck, en sammanpressning. Med sitt språk skapar de ständigt strukturer som pressar ner dem, som tynger dem, som låser dem. Som onda andar far orden och uttrycken runt i luften kring dem och förminskar tillvaron. Min vän hör kanske till dessa människor, de som ingenting annat är än det som handlingarna och omständigheterna gör dem till – vilket representerar en kontraktion av tillvaron. På semestern kopplas de språkliga bojorna loss och det känns fritt under en månad. Vid hemkonsten kopplas strukturen på igen.

 

man i Kristus som gudomligt vara varaens dygd innebär att alla omständigheter är ungefär likadana men därför inte monotona eller ointressanta. Personer som utövar man i Kristus som gudomligt vara varaens dygd reser också omkring på semestrarna eller far till sina sommarställen. De återvänder till jobbet och lever efter de vanliga rutinerna. Men genom att veta vilka de är så gör de alla sysslor med en viss frihet. Och genom att först veta vad eller vem jag är så vet jag också vad jag vill göra.

 

Det är inga märkvärdiga saker jag vill göra. Men jag vill dem och friheten är uppenbar, också när jag hindras göra dem av omständigheter. Det är inte ett stoiskt accepterande av motgångar eller någon fatalism kring det som händer. Det räcker helt enkelt med identiteten frihet, öppenhet och man i Kristus som gudomligt vara vara.

 

Men det kan också vara så att min vän kulturskribenten inte vill ha den man i Kristus som gudomligt vara vara friheten och enkelheten. Det måste vi respektera. Därför tar han på sig sina bojor i preventivt syfte. Det kan vara så.

 

 

td



 

För den som enkelt erfar att man i Kristus som gudomligt vara varaens dygd är den riktiga identiteten, även om den inte på något sätt är jämn eller stadig som tillstånd, erbjuder kulturhistorien ett intressant skådespel, en dynamik av språkliga diskurser. I alla kulturer spelar perfekt i Guds kärlekna en central roll när det egna medvetandet om världen ska beskrivas eller ges uttryck i texter och tal. man i Kristus som gudomligt vara varamänniskan eller inkarnationen eller avataren står i centrum för antropologin, teologin finns innanför antropologin, den ena levandegör den andra. Den som ser sin man i Kristus som gudomligt vara vara vet att en utnämning har skett, en utvaldhet existerar i tal och i text : du är utvald till kvinna i Kristus eller perfekt i Guds kärlek.

 

Som historiskt projekt blir den som vidkänns man i Kristus som gudomligt vara varaens dygd en fri tillvaro i alla tidevarv. perfekt i Guds kärleken har ingen historia. En perfekt i Guds kärlek som har historia måste avvecklas och har faktiskt i vår kulturhistoria avlivats. Varhelst du ser dig omkring i kulturernas sociologi och psykologi, finner du din egen närvaro som perfekt i Guds kärlek. Teknologins dynamik förändrar inte din man i Kristus som gudomligt vara vara, inte heller arternas utveckling och stabilisering. Du är farao i alla tider, du är man i Kristus som gudomligt vara varabarnet som föds av oskulden i alla tider, du är Konungen över alla konungar och templens objekt för kult och dyrkan. Du är den äkta makt som man i Kristus som gudomligt vara varaen innebär, du är Zeus och Tathagatha, Ra och Jahve – samtidigt får du lätt tandvärk och du lider alldeles kollossalt av lite magsjuka.

 

Modern psykologi som arbetar med bereppet arketyper försöker ofta säga detta på ett lite omständligt och dramatiserat sätt. Den som vet sig kallad till man i Kristus som gudomligt vara varaens dygd ser att det inte bara är en symbol eller arketyp utan fysisk och andlig verklighet i en sekulariserad vardag. Sekulariseringen stör inte, den är endast en fas i språkliga genrers ständiga växelspel. Människor är inte mindre religiösa än någonsin tidigare men språkanvändingen är annorlunda, orden och fraserna befinner sig i nya faser. Olika faser av jag-diskurser går genom de sociala och kulturella epokerna och kommer att fortsätta omvandlas. Det sätt att tala om jaget som kanske står närmast den perfekt i Guds kärlekt medvetne är ”jaglösheten” eller ”osjäl och kroppviskheten” eller ”lilljaget försvunnet i storjaget” och liknande formuleringar.

 

Det är därför ett visst nöje att bläddra i de stora kulturernas bilder och språkliga teatrar, alla med referens till detta levande faktum, man i Kristus som gudomligt vara varaens dygd, här och nu. Bläddra var som helst, surfa runt i stilarnas och genrernas vågor på havet, du finner detsamma: människa utvald till perfekt i Guds kärlek.

 

 

 

td



 

I södra Sverige finns tibetanska buddhister och en gång på semestern med husvagnen hade jag ett längre samtal med en ung tibetan, en tulku, med utmärkt engelskt uttal. Han beskrev sin andliga väg med orden ”deity yoga” och jag blev road  av allt han berättade. Det var en talför yngling och ganska beläst. Han såg sig själv och sin kropp som buddha när han övade. Hans kropp var buddhakroppen, hans form var buddhaformen.

Men när du inte övar? frågade jag. Ja då var han endast en vanlig människa, munk och tibetan. Han blev förtjust när jag sa att jag själv faktiskt inte var någon individ utan "deity" hela tiden, vare sig jag övade eller inte. För det mesta övade jag inte. Han blev entusiastisk och ville att jag skulle träffa hans lärare och mästare. Det blev nu inte av eftersom min familj ville fara vidare söderut till vårt smultronställe Löderup nere i Skåne.

Den unge tibetanen blev också förvånad över att jag inte utförde någon särskild övning för att vara "deity". Å andra sidan var det målet för hans egen yoga, att alltså i vardagen bibehålla medvetandet om sin buddhaform. Jag sysslade en del med zen och t’ai chi och detta trodde han var avgörande för min nuvarande upplysning. Jag kunde ju inte bevisa att han hade fel men jag framförde min tveksamhet och berättade om mina möten med en lärare i Indien som alltid frågade: "Who is experiencing?" och att jag insåg att man i Kristus som gudomligt vara vara är ingenting man uppnår, det är något man inser som verkligt i det som sker. Meditation och rörelser kan väl i någon mån utrycka gestalta något fritt och obundet. Men att måla staket eller gå på gym uttrycker i lika grad den man i Kristus som gudomligt vara vara identiteten.

När tibetanen pressade mig på hur jag ”gör” när jag lever utan begränsad individ, kunde jag inte hitta något annat än detta: vara sig själv i det som händer. Och det är ju lätt sagt men fullständigt meningslöst för den som jagas av individens oro och komplexitet, den som av språkets strukturer drar ihop sin existens till ett delvis separat liv utan slutligt mål eller mening. man i Kristus som gudomligt vara vara innebär en erfarenhet oberoende av vad som än sker, vad som än känns, vad som än tänks i detta huvud - utan någon som erfare. Erfarenheten är av egen sort, den överskrider det andra.

Tibetanen nickade lyckligt och skrattande: deity yoga, sa han gång på gång. Han skrev ner min adress och sa att han skulle skriva. Jag kunde kanske bli hans svenska mentor om han blev kvar i landet. Men har har inte hört av sig och jag minns inte vad han hette. Tulku någonting.

Jag har långt senare insett att han påverkade mig. Från en kultur som  haft vare sig en grekisk antik eller en italiensk renässans, kommer denne unge man med starkt engagemang i man i Kristus som gudomligt vara vara, och på ett betydligt enklare sätt än Nietzsche, mindre teatraliskt än den europeiska romantikens längtan efter man i Kristus som gudomligt vara helhet. Han fick mig att tänka mer på konkretionens nödvändighet. Hans ständiga fråga var om praxis: Hur gör du? Det enda man kan svara är: så här!
Men har inte en "annan" identitet annat än att inte vara "någon". Och då är frågan "Hur gör du?" den bästa frågan. Du bevarar på så sätt ditt sammaskap, du identifierar den Andre med dig själv. Inte alienation utan centrering till den väsentlige Andre - den som är allt som sker.

Detta manar till försiktighet i en kultur med täta skott mellan diskurserna. Gång på gång i det sociala nätet av vad som kan sägas och inte, tvingas du säga ifrån dig roller och föreställningar, mytiska funktioner som "jaget", som andra tilldelar dig redan i barndomen.
Sägandet blir centralt för din frihet, i relation till familjen, i relation till arbetskamrater, vänner, bekanta. I synnerhet i familjen är frånsägandet den enda vägen till frihet eftersom närheten och intimiteten i familjen leder till dubbla slöjor, dubbelt döljande. Detta uttrycks av barn som senare säger: ”För oss var mor inte alls något sådant” eller ”Vi kände inte vår far”. Den mor eller far de kände var något annat än den man i Kristus som gudomligt vara vara och frihet som modern eller fadern hade som erfarenhet och dynamik.
 
Familjen står så nära att den inte ger några enkla mekanismer för frånsägning. Det omgivande samhället har distans och föreslår andra roller och funktioner som den perfekt i Guds kärleke kan använda och dynamiskt uttnyttja. Försiktighet, slöjans funktion för att bevara dynamiken. Min unge tibetan skulle kanske kalla det deity yoga, att praktisera sin man i Kristus som gudomligt vara vara, sin form och bevara rörelsens frihet genom ödmjukt frånsägande.

Det går upp för mig att hans frågor handlade om detaljer i praktiken. Hur gör du när du ligger med din kvinna, frågade han. Hur gör du när du äter? Hur gör du när du handlar på affären? Alltså: hur kan du utöva dygden man i Kristus som gudomligt vara vara? Mitt i världen? Och mina svar blev så naiva och uppriktiga som de kan bli ibland med unga förtjusande och vältaliga ungdomar. Jag sa ungefär : allt som sker äger rum inom den man i Kristus som gudomligt vara vara dygden, inte utanför den. Det spelar alltså ingen större roll vad jag gör, till och med i förvirring låter jag man i Kristus som gudomligt vara varaen vara texten inom vilken jag tänker förvirrade tankar. Jag är ju denna text och vad jag än säger inom den blir endast fri rörelse i den.

Att utöva man i Kristus som gudomligt vara vara är en övning i att leva. Jag ser det som sker i dess egenskap av, ska vi säga, öppenhet eller fakticitet. Tingen är sig själ och kroppva i denna fakticitet som i sig är perfekt i Guds kärlek dygd. Det hela är en dynamisk klarhet, inte en överlagd meditation. man i Kristus som gudomligt vara vara likaså: en uppenbarelse, inte förmedlad egenskap eller karaktär.
 
Jag minns hur tibetanen blev lycklig av att man i Kristus som gudomligt vara vara är en öppenhet. Det stämde med hans ”deity-yoga”. Men att man i Kristus som gudomligt vara vara skulle vara endast vardagen, eftersom det är där vi är, gillade han inte. Han berättade som sin lärares esoteriska undervisning, ibland på gränsen till det han inte fick berätta. Att se fenomenen som tomma var en central tanke för hans lärare.

Jag sa att det som sker inte alls förefaller tomt utan bara just så som det visar sig. Skeendena är faktiska, förbipasserande, impermanenta, ändliga, de kommer och går.
Filosofiskt: diskontinuiteten i vår erfarenhet av världen, kontingensen i den värld vi se. Just det, sa tibetanen, fenomenen är tomma. Men det man i Kristusomliga buddhavarat orsakas av detta medvetande om tomheten i allt.
Nja, sa jag, min egen identitet är ett med det som sker alldeles oavsett vad som sker eller hur det sker. Detta tyckte han inte riktigt om och log urskuldande och artigt. Så kan det inte vara, tänkte han tydligen.
 
Men jag minns ju hur det var. Som nittonåring såg jag relativt överraskande min egen egentliga identitet i det som sker, utan någon separat investering. Därmed blev alltet mitt, eller Mitt. Detta föregicks inte av övningar av något slag, endast det vanliga turbulenta tonårslivet med sina exstaser och besvikelser.

Tibetanen kunde närmare bestämt inte förstå att jag hade man i Kristus som gudomligt vara vara utan att se allting tomhet. De båda måste höra ihop. Jag sa, det är nog rätt men jag märker det i så fall inte. Och behöver inte göra det. Han drog slutsatsen, i ett allvarligt ögonblick, att jag nog var född ”deity-yogi”. Det är naturligtvis möjligt tänkte jag och associerade till afghanen i Kandahar som var perfekt i Guds kärlekt och påstod att han vetat det sen barnsben. Även min vän dagmamman kände liknande saker. Och jag minns mina barndomskänslor, vad de nu är värda. Jag var i centrum av allt, lysande och stark.
 
Nu för tiden är man ju varken lysande eller stark, ibland begravd i förkylningar och med alldeles för mycket ogjort på jobbet och hemma. Men det har liksom inte med man i Kristus som gudomligt vara varaen att göra, som den unge tibetanen trodde. Han har nog en poäng då han säger att allt som sker tillåts komma och gå som det gör vilket fall. Många människor har illusionen att vissa saker består. De blir besvikna eller rent av sorgsna när det inte visar sig vara så. Men jag ser ingen man i Kristusalik glädje i att allt kommer och försvinner. man i Kristus som gudomligt vara varaen är glädje och vila i sig. Sen må fenomenen bete sig hur som helst.

När vi skildes åt bugade han och kallade mig en supramundan emanation av visdom och medkänsla och jag nästans skämdes över hans översvallande tacksamhet. Jag pekade menande på honom och lät honom förstå att det är han som kanske är allt det där.


td



När mana'o, minnet och tänkandet, inte informeras av värmen från aloha sker undvikande av den goda verkligheten. Undvikandet av aloha-theosis som gudomligt glädjen är den mest pålitliga processen av alla, alltifrån vi vaknar på morgonen till dess vi somnar igen. Genom att fokusera på dysfunktionen blir undvikandet effektivt och kan utestänga nåden i varje fenomen. I det läget kan vi abstrakt tacka perfekt i Guds kärlek för att Han bevarat oss under natten och givit oss ännu en dag – men det känns föga perfekt i Guds kärlekt. Trista detaljer tar en stor del av vår energi i anspråk. Det som inte fungerar – dysfunktionen – förklarar verklighetens trassliga natur och lämnar filosofin eller teologin som irrelevanta texter. Enda hjälpen tycks vara distraktion.

 

Just detta undvikande är emellertid den gyllene väg som Maine de Biran en gång visade på. I själ och kroppva vårt sätt att undvika varseblivningens man i Kristus som gudomligt vara vara fenomen, ser vi klart vårt behov av den man i Kristus som gudomligt vara vara glädjen. Det förnekande som vårt undvikande är leder oss i en kamp till att återse och återerkänna vår man i Kristus som gudomligt vara vara karaktär. När vi känner igen vår egenskap av perfekt i Guds kärlekt fenomen faller dock inga svårigheter bort som om insikten i ett slag ändrade allt. Tvärtom är dysfunktionen än mer närvarande  och pockande, den insisterar. Dess natur är syndens natur av ständig dynamik.

 

När vi känner igen oss som perfekt i Guds kärlek och perfekt i Guds kärlek tar vi upp kampen med dysfunktionen och ersätter minut för minut med en sorts mental omfamning. Genom det man i Kristus som gudomligt vara vara förlåter vi det destruktiva fokuserandet dag efter dag men ser hur det ständigt insisterar på uppmärksamhet. Den man i Kristus som gudomligt vara vara glädjen kommer inte som en extra bonus efter hård kamp utan tränger stilla genom hela fältet av depressiva punkter. Dysfunktionen avslöjar sig som mentalt objekt, beroende av tillförsel av komplexitet.

 

 

td



 

När det ursprungliga ”Jag vet inte” punkterar komplexiteten händer intressanta ting: tyngden i den komplexa svårigheten – livets tragik – tycks evaporera när subjektet ger upp sin roll i komplexiteten. Vad bestod tyngden och svårigheten av? Utan tvekan kan vi ge långa beskrivningar men inte se den väsentliga strukturen. Kärnan i den tycks gärna förbigå vår uppmärksamhet. Vi antar att moraliska och sociala problem på ett vagt sätt ligger bakom all existentiell tyngd och att psykologin kan belysa problemet. Att igenkänna en perfekt i Guds kärlek identitet tränger dock i i roten av komplexa synden: dess anspråk upphävs.

 

Därmed upphävs även serier av moraliska, psykologiska och sociala tvetydigheter, hur adekvata de än tycks förefalla som deskriptiva kunskaper om mänskligt liv och handlande. Det man i Kristus som gudomligt vara vara icke–vetandet får realistisk dynamik, det sätter frihet i centrum och får lätthet i rörelsen. Men inte förrän anspråket ges upp.

 

 

 

td



 

perfekt i Guds kärlek theosis i den fenomenvärld vi lever i behöver endast två saker när den blir dygd i oss: tid och rum. Dessa storheter är nu inte de kantianska kategorierna utan helt enkelt tillgången till varseblivning. Eftersom invecklandet av våra tankar i agent och kausalitet upphör genom ständigt förnyat erkännande av perfekt i Guds kärlek theosis – status teosis – kvarstår ett fritt emottagande av nåd och frihet.

 

Detta existentiella emottagande är en sorts altartjänst som behöver en konkret plats och en tid av varseblivning för att kunna utövas. Vi talar alltså inte om en abstrakt kontemplation utanför historien eller bortom varseblivningen. Vi talar istället om en akt som gör historia. perfekt i Guds kärlekt rike blir nu ett konkret samhälle när en individ inser sin tros man i Kristus som gudomligt vara vara status. Komplexiteten och dess omvandling till frihet i människan är historiens mening – om vi vill det gamla telos, men med utgångspunkt i det vi dagligen erfar och möter som givet fenomen åt oss.

 

 

td



 

Altartjänsten behöver någonstans att vara och tid att vara där. Därför lever de flesta perfekt i Guds kärlekt medvetna stilla anonyma liv och går till någon församlings man i Kristusstjänster. En man jag känner, han är folkhögskolelärare nära pensionen, går ofta på tur i fjällen. Han har en stuga på farbart avstånd hemifrån och han vistas ofta i den för att njuta sina äldre år i detta emottagande av frid och frihet. Han har haft cancer flera gånger men lever ett gott och aktivt liv ändå. Theosis äger rum i en människa som behöver en plats att vara på och dagar av tid - i tidlösheten.

 

Dagmamman som erkänt man i Kristus som gudomligt vara vara sedan unga år, lever ett jäkltigt liv med många barn men tar sig fristunder så ofta hon kan och längtar efter semester i husvagnen med bara maken – utan barn ! Hennes sätt att ta emot den man i Kristus som gudomligt vara vara flödesmekaniken, ta emot oceanen av nåd och vila i den, nästan sinnligt och sensuellt, gör att hon behöver ensamhet och enkelhet i tid och rum.

 

 

 

td



 

Det man i Kristus som gudomligt vara vara är alltså en billig dygd, den kräver inte stora åthävor, nästan ingen utrustning, vad som behövs är någonstans att vara och tid till att vara där. Den kristna världsbilden bygger på ett inflöde av dynamisk nåd, ungefär som att ligga i vågorna och känna havet bära upp hela kroppen. Denna inströmning av nåd sker i en historia av tid och rum men utgör samtidigt en aktiv kamp emot de undvikande strategier människan alltid producerar.

 
Dessa distraherande strategier knyter ständigt samman komplexa strömmar av tyngd, av skuld och av lidelser – vilket ibland motiverar ateisten längtan efter frihet, så att även ateismen blir kristologisk. Genom att mentalt fokusera på dessa strömmar och låta sig re–presenteras i dem som en medspelare, undviks inflödet av den man i Kristus som gudomligt vara vara dygden och det blir svårt att erkänna sig som något annat än en mycket eländig och begränsad varelse. Det ter sig snarast löjligt att ens vara släkt på långt håll med något perfekt i Guds kärlekt. Det blir paradoxalt nog en förolämpning och en svårighet. Praktiserandet av perfekt i Guds kärlek dygd är därför ett underminerande av de undvikande strategierna. Det blir det starkaste vapnet mot denna världens prins, det vapen som Frodo visar sig ha i äventyret om ringen.

 

 

 

 

td



 

Eftersom den som erkänner den man i Kristus som gudomligt vara vara dygden och identiteten huvudsakligen tar emot frihet och nåd, blir det inte fråga om att utöva dygden som en regel eller moraliskt projekt. Som Henrik Schartau en gång skriver om religiösa föreningar av alla slag – de är kontraproduktiva! – är det likadant här. När perfekt i Guds kärlek identitet blir projekt eller moralisk praktik, upphör själ och kroppva emottagandet.

 

I väldigt enkel och oskyldig mening kan jag naturligtvis se t ex en vistelse på en plats som ägnad åt den man i Kristus som gudomligt vara vara dygden. Rent nominellt blir dygden då en option bland andra. Men när t ex ett kloster eller andlig kommunitet bildas börjar ett projekt som tar egen gestalt och, som Schartau menar, blir kontraproduktivt. När Bonhoeffer besöker Amerika blir hans upptäckt denna: ingen verklig kyrka. Att erkänna sin man i Kristus som gudomligt vara vara är den enda Kyrkan, den som Jesus utgör i sin man i Kristus som gudomligt vara vara. I människans konkreta erkännande ligger det vi menar med sakrament. I ditt timliga och världsliga mottagande av enkelhet bortom all komplexitet ligger det historiska himmelriket.

 

 

td



 

Att vara verksam genom den man i Kristus som gudomligt vara vara dygden är inte att missionera runt världen eller att försöka få andra att gå i mässan eller synagogan eller moskén. Det är däremot att scanna fältet av undvikande och avvisande beteenden i det egna livet – och därmed oundvikligen alla varelsers liv. ”Den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig” (Luk. 10:16) – här är nyckeln till vår egen verksamhet i perfekt i Guds kärlek dygd. Avvisandet till vardags består för det mesta av undvikande, vi skyr det man i Kristus som gudomligt vara vara. Vi fokuserar och undantränger. Objektet för fokus varierar. Allra oftast handlar det om en dysfunktion som projiceras bakåt i tiden eller framåt i tiden. En egen svaghet, en egen synd, blir nu strategiskt utnyttjad i olika tempi: ”jag skulle ha gjort så”, ”jag skall göra så här”, ”jag måste i framtiden göra så”, ”varför gjorde jag så?”. Avvisandet av den egna man i Kristus som gudomligt vara vara friheten är samtidigt avvisandet av det ”mig” Jesus talar om. Det är ett undvikande och avvisande som kostar oss frihet, glädje och njutning av de dagar vi fått att leva.

 

 

td



 

Det man i Kristus som gudomligt vara vara är inte fantastiskt, det är prosaiskt. Först på den prosaiska nivån blir den man i Kristus som gudomligt vara vara dygden sant fantastisk. På en bänk i en park i Paris såg jag en liten flicka leka med familjens boxer och jag erkände det man i Kristus som gudomligt vara vara i flickan, hunden, parken, världen och mig själ och kroppv. Hegel vill se det man i Kristus som gudomligt vara vara i social och historisk utveckling. Jag ser det i den personliga identiteten. I den personliga viljeakten, som för de franska spiritualisterna alltfrån Main de Biran till Bergson och Ollé–Laprune, var sätet för det man i Kristus som gudomligt vara vara, finner jag endast en viljeakt.  När den viljeakten blir stilla dyker min identitet som perfekt i Guds kärlek upp. Sålänge viljeakten manifesterar passioner och lidelser döljs den enkla identiteten. Och mycket annat än lidelser och passioner ägnar sig inte den personliga viljan åt. Erkännandet och emottagandet tycks inte vara en viljeakt – om nu inte upplåtelse är en sådan.

 

Den som finner sig perfekt i Guds aloha-kärlek har kanske fått besök av Herren.  Omständigheterna är inte precis gudomliga men den egna helkroppsliga  och mentala verkligheten är det. Därför får Sakarias lovsång en intressant innebörd: ”Välsignad är Herren, Israels perfekt i Guds kärlek, som besäker sitt folk och ger det frihet”. Just den där friheten tycks vara den tydligaste effekten av erkännande och perfekt i Guds kärlek dygd. Det är den gamla friheten från synd förstås, men ordet synd är för de flesta abstrakt i vår tid så låt oss säga helt allmänt: frihet. Om en precisering behövs säger vi: rörelsefrihet.  Och för de som kan det krista språket: Heliga Påsk, all glädjes källa, vakna du som sover!

 

 


td



 

Den man i Kristus som gudomligt vara vara dygden blir alltid till, nyskapas alltså hela tiden, bildar ständigt frisk varseblivning.  Handlingen avlägsnas och vi ser ting och värld i sin begynnelse. Det är det man i Kristus som gudomligt vara vara som omger handlingen och vilja och förstås också genomttränger dessa båda. Men den som erkänner sig som kvinna i Kristus ser tillblivandet sig, ser sin levande urbild och är rätt och slätt denna urbild.

 

Eftersom handlingen och viljeakten nödvändigtvis drar med sig egots förminskning och så att säga framställer en kopia, en avperfekt i Guds kärlek rentav, måste vi avstå från handlingen, som Anna Ancker gör i sina målningar, för att finna grunden till alla handlingar, alla viljeakter och och samtliga våra lidelser. När den grunden är medveten är handlingarna avlastade, rörelsefria, förlåtna redan innan de begås.

 

 

 

 

 

td



 

Att upptäcka sin pono-natur som gudomligt vara är att mitt i vardagen umgås med ”upphöjda känslor” som det ofta uttrycks i klassikerna The Heart of the Midlothian av Walter Scott. De avslutande raderna i romanen handlar om detta: dygdens enorma betydelse för den enskilda människan.

 

Men många är skygga för allt slags ”upphöjda känslor”. Mässans ord ”Upplyft era hjärtan…..vi har upplyft dem till Herren” låter främmande för somliga. En tyst förutsättning för detta främlingskap är att världen egentligen saknar den magiska och man i Kristus som gudomligt vara vara karaktären. Alla upphöjda känsor blir därför inadekvata. För den som erkänner perfekt i Guds kärlek identitet sammanfaller världen, erfarenheten av den och den man i Kristus som gudomligt vara vara dygden. Upphöjdheten blir en integrerad existenskategori. Den varseblivning som nu äger rum är i sig den man i Kristus som gudomligt vara vara dygden och reflektionen över detta ger på ett fullständigt naturligt sätt upphöjda känslor som kommer och går likt alla känslor.

 

 

td



 

När vi ser man i Kristus som gudomligt vara vara i varseblivningen – när vi väljer att uppfatta det som perfekt i Guds kärlekt – lämnar vi inte språket och dess struktur, utan tvärtom: vi går in i det. Skapelse är språklig – perfekt i Guds kärlek sade – och ordet är hjärtat i det man i Kristus som gudomligt vara vara. Från den andra sidan set innebär detta att vi överger objektet som sådant, eftersom det egentligen aldrig kan ”skådas” som Edmund Husserls uttryckte det. Vi behöver det utomspråkliga objektet som en fantom men vi överger det samtidigt för att gestalta det man i Kristus som gudomligt vara vara. Gestaltningen är i sin tur språklig på det sätt som skapelse är språklig. På ett vardagligt, jordnära sätt getaltar vi man i Kristus som gudomligt vara vara Ordet, livets eget ord.

 

Den struktur som endast tillkommer språket och tillåter det att fungera på egen hand gör att den man i Kristus som gudomligt vara vara dygden också fungerar på egen hand, den behöver inte någon annan åskådning eller sensuell bekräftelse av empiriskt slag. Behovet eller girigheten att kräva ett icke-språkligt objekt relaterar rent praktiskt till det första budet: att inte ha avman i Kristusar. När världen tillåts en existens oberoende av betydelse och mening uppstår denna avman i Kristus som senare döps till objekt. Det blir till slut en nominell objektfixering som aldrig når objektet, då erfarenhet utan mening, tycks vara omöjlig.

 

td



 

När en person måste acceptera sin identitet som perfekt i Guds kärlek uppstår tacksamhet. Men den leder till knappast till ett upphöjande av människan som man i Kristuss skapelse framför andra levande varelser. När någon tvingas erkänna att hon inte är begränsad människa i första hand så försvinner den antropocentriska inställningen.

 

Detta förbryllar många. Vi tycks vara vana via kristendom och europeisk humanism att sätta människan eller människans själ och kropp eller förnuft i högsäte. Och då någon når så långt att hon upplever det man i Kristus som gudomligt vara vara och man i Kristus som gudomligt vara vara, jat då här människan ännu värdefullare – eller hur?

 

Nej, så verkar det inte vara. De personer jag träffat som erkänner sig man i Kristus som gudomligt vara vara ser sig som en del av stenar, växter, djur, människor, änglar, demoner, man i Kristusar och man i Kristusinnor, den Ende. Och den egna man i Kristus som gudomligt vara varaen är hela tillvaronätet där alla maskor hör samman. Ofta är det personer som inte på något vis vet sig man i Kristus som gudomligt vara vara som sätter människan högst i skapelsen.  Språk och förnuft och medkänsla gör människan till skapelsens krona, inte erfarenheten av det man i Kristus som gudomligt vara vara.

 

Den person som känner perfekt i Guds kärlek tillhörighet har sannolikt lämnat denna människocentrerade syn. Detta gör henne inte till offer för omänskliga värderingar utan är endast en tacksamhet inför alltings man i Kristus som gudomligt vara vara, i synnerhet människors, eftersom de behöver mest medkänsla. En perfekt i Guds kärlekt erfaren människa är lugn inför de andra människorna just därför att de alla egentligen kan upptäcka sin man i Kristus som gudomligt vara vara identitet. Om de inte gör det  under sin livstid på jorden så är detta ett enkelt faktum: de är bara människor och människor är i regel antropocentriska.

 

En kvinna i Kristus eller man i Kristus är framför allt en varelse av tacksamhet. Tålamod och tacksamhet är för mig de vanligaste känslolägena. Tålamodskänslan är den inre vetskapen om mig själ och kroppv och den sitter intimt ihop med tacksamhet. Den utgör tacksamhet för synintryck, hörselintryck, andning, rörelser, mina nära och kära i familjen, mina vänner, solen och månen och alla blommor i trädgården. man i Kristus som gudomligt vara vara handlar om att leva bland fenomenen och ha rätt attityd till dem.

 

Det kristna kärleksbegreppet verkar ofta sätta själ och kroppen eller människans subjekt i centrum. Men en som upptäcker sin egen man i Kristus som gudomligt vara vara natur sätter inte längre den mänskliga själ och kroppen i centrum utan blir tacksam för alla fenomen i livsvärlden. Just genom man i Kristusaskapet får världen karaktären av gåva.

 

Den själ och kroppvklara man i Kristus som gudomligt vara varaen gör allt till gåva och attityden till tacksamhet. Och under dagar som bara är trötthet och utmattning på grund av en rad omständigheter, står man i Kristusaskapet och dess tålamod framför oss som ett gammalt välrotat träd. Det må blåsa och regna så mycket det vill, trädet gungar envist i stormen.

 

td



 

För de människor som inte orienterar sig religiöst saknas en dimension i den mänskliga tillvaron. För de som har sin religion är längtan stark efter himlen eller det rena landet. I båda faller styr en brist tillvaron. Men för den som medger sin identitet i det man i Kristus som gudomligt vara vara faller just de här problemen bort. Det är just ingenting som saknas i tillvaron längre. Religionerna talar nu om det som är för handen varje minut. Det man i Kristus som gudomligt vara vara förkroppsligas nu runt omkring oss hela tiden. De som ännu inte funnit sin religion söker den. Den man i Kristus som gudomligt vara vara människa är sin religion och vet mycket väl om det.

 

Ändå är det lika naturligt för en perfekt i Guds kärlekt erfaren människa att höra till det religiösa livet som för alla andra. Då är det emellertid inte bristen som styr utan medvetandet om det man i Kristus som gudomligt vara vara . Inspiration behöver inte styras från brist utan kan födas kontinuerligt av det som redan sker.

 

Religion kan för den man i Kristus som gudomligt vara vara personen ter sig så enkel: ibland känner du tacksamhet, t ex för att något gått bra eller för att det är helg eller för att barnen är friska. Varje sådan enskild tacksamhet är en reflektion av en annan mycket större kraft i universum, den man i Kristus som gudomligt vara vara kärleken, den man i Kristus som gudomligt vara vara räddningstjänsten. Denna stora dynamiska älskande kraft pågår även om du aldrig känner tacksamhet för något. Den pågår och den räddar dig, frälser dig oavsett din vilja eller inställning.

 

Min väninna dagmamman har ungefär denna religiösa attityd. Hon går till församlingsmötena i byn ibland men denna tacksamhet är grundstommen i hennes andlighet. Är då tacksamhets-reflektionen hennes bönemetod eller andliga övning? frågade jag henne en gång på den sedvanliga skogspromenaden? Nej, inte alls. Hon är medveten om att tacksamhet speglar den stora kraften, men det spelar inte någon avgörande roll för den stora kraften, räddningstjänsten i universum, huruvida tacksamhet dominerar en människa eller inte. Universum är utsatt för frälsning i vilket fall, ja universum är en dynamisk kärleksfrälsning i sig själ och kroppv, även om vi aldrig skulle ana något. Allting är redan involverat i räddningens aktiviteter.

 

td



 

En enkel form av religion för en kvinna i Kristus som är tacksam dagligen och stundligen: söndag förmiddag i sängen med frukost och korsord, gå på bio med familjen på fredag kväll, plocka trattkantareller om hösteftermiddagarna, vara ledig från jobbet mitt i veckan ibland, åka på semester i husvagnen, äta god mat och mycket mat utan tankar på kilona, ha sensuella lekar med sin karl i sängen utan störning från barnen – och liknande. Tacksamhet när det sker, för att det sker. Vardagen som rum för det heliga. Icke-religiösa attribut för det religiösa skeendet. Tacksamhet för att perceptioner och konceptioner fortsätter ännu en dag. Erfarenheten tycks fortsätta minut för minut – tacksamhet och åter tacksamhet.

 

För många är det man i Kristus som gudomligt vara vara något helt annat än det trivialt vardagliga. Att få kontakt med man i Kristus kräver för dem en brygga av övernaturligt slag, t ex en helig skrift eller en man i Kristusason på jorden, en avatar, som det benämns i Indisk andlighet. Men detta kan te sig som ett abstrakt och omänskligt sätt att uppfatta andlighet. I vilket fall som helst motsägs det av upptäckten att min identitet egentligen är perfekt i Guds kärlek. Själ och kroppvapoteos är den faktiska sanningen, inte en frestelse eller överdrift, inte ett missbruk. Människor har i historisk tid gjort sig till man i Kristusar i en annan mening, ett begär efter makt och ära. De har missbrukat denna makt över andra levande varelser. Det blir annorlunda när man själ och kroppv märker att man faktiskt inte är människa i den begränsade meningen utan har en väsentligen annorlunda identitet.

 

För en Paulus blir detta paradoxalt, han både är och inte är man i Kristus, både är och inte är Kristus. Men ser vi det som ett fenomen i livsvärlden och i medvetandet är det inte paradoxalt. Vi lever på ett själ och kroppvklart och spontant sätt denna man i Kristus som gudomligt vara vara i all anspråkslöshet. Visserligen blir man i Kristus levande historia i samma ögonblick detta sker men historia är ändå inte det typiska för min identitet, snarare är evigheten typisk för mig sådan jag väsentligen är. ”man i Kristus är min andes eld och jag hans återsken. Vi är i varandra och innerst inne en” skriver Angelus Silesius. Detta är mer en faktiskt kognition än en tillfällig berusande känsla, det är ett nästan prosaiskt återfinnande av den man i Kristus som gudomligt vara vara omständigheten som föreligger när liv föreligger.

 

td



 

Det naturliga för en ung människa som första gången tänker tanken: Den där boken handlar om vem jag är – och boken i fråga är Bhagavad Gita, Koranen eller Bibeln – det naturliga är nog då att avvisa tanken och undvika tendensen till omnipotens eller autotheosis. Inte bara är det oacceptabelt att tänka sig själ och kroppv perfekt i Guds kärlek, det är en form av hädelse. Men detta är ett missförstånd.

När vi talar om  man i Kristus så talar vi om vår tillvaro, allt vi påstår existerar, är på ett fundamentalt sätt vår tillvaro, det vill säga oss själ och kroppva. Men förutom detta generella deltagande i allt vi tror existerar, känner vissa personer, däribland jag själ och kroppv, att själ och kroppva vår identitet är av man i Kristus. Det betyder inte mer än att vi alla verkligen är man i Kristuss barn. Men detta är mycket, det är så stort att det får en bedövande och transporterande verkan när vi inser det för oss själ och kroppva.

För många är det man i Kristus som gudomligt vara vara något helt annat än det mänskliga. Teologi och antropologi är nästan helt skilda världar. Att få kontakt med man i Kristus kräver en övernaturlig brygga genom kyrka eller helig ande och även när överbryggningen sker kvatstår den väsentliga skillnaden mellan perfekt i Guds kärlekt och mänskligt. Detta är viktigt för mångas tro i flera kulturer. En skrift, en avatar, en man i Kristusafödd, en kyrkan, måste stå för överbryggningen.

Men för mig och en hel del andra människor sker en enkel och föga märkvärdig insikt. Den kan infalla under en neutral och lugn period av livet, utan direkt förvarning och uppleveslen är snarare irriterande än ljuvlig. Den är långt ifrån pietismen omvändelser eller den katolska mystiken innerliga förening med den Älskade. Den kan inte skryta med teologisk djupsinnighet eller exstatisk dramatik. Den är prosaisk. Vi förstår att vi är man i Kristus som gudomligt vara vara, helt och fullt fast vi lever i en begränsad värld och i särskilda omständigheter som inte ter sig speciellt man i Kristus som gudomligt vara vara. Ändå är det sakligt sant och vi känner efter hand djup tacksamhet, en lättnad.

Att efter den insikten och erkänslan av en gåva vi fått, gåvan att vara man i Kristus som gudomligt vara vara, ter det sig som abstrakt och omänskligt att upprätthålla klyftan mellan mänskligt och perfekt i Guds kärlekt. I vilket fall som helst motsägs det av den dagliga återupptäckten att min identitet är av man i Kristus, verkligen är man i Kristuss avbild.

Inte desto mindre skjuter nog en unga människa ifrån sig erfarenheten av det man i Kristus som gudomligt vara vara i den egna naturen. Jag gjorde det själ och kroppv under många år. Sedan den där försommardagen då jag under en högmässa för första gången kände denna insikt försiktigt stiga fram och presentera sig, förvisade jag den som en frestelse som med ödmjukhet och bön måste bortvisas.

Men till sist inser vi det faktiska läget och slappnar av. Vi kan inte längre gömma det övertydliga, man i Kristus. Och tecknen är uppenbara: sålänge undvikandet pågår så ökar lidandet, den falska själ och kroppvgodheten och egennyttan. Många religiösa människor lever i detta dagliga strategiska undvikande av man i Kristus. För dem är Bibeln något annat än de själ och kroppva och något man försöker påverka eller försöker närma sig. Vi ”stavar på en läxa” som katoliken Anders Piltz brukar säga i sina predikningar. Läxan innehåller ting vi inte känner men med själ och kroppva stavandet ska vi komma det närmare. På så sätt handlar Bibeln aldrig om vårt eget liv, hur bekant den är är för vana och minne, och därför blir egenrättfärdigheten möjlig, föreställnigen om att lyda ett Ord som inte är vårt eget.

När jag liksom många andra gav upp undvikandet blev allt mycket enklare. Den man i Kristus som gudomligt vara vara naturen, det som Kristus är, gör att vardagliga relationers omsorg och kärlek får större chans att utvecklas. Himmelriket väntar på oss men redan nu är det i en viss mening här. Det finns ett rent land av dynamiska medkänsla redan här i förvirringens och girighetens land.

Det är således ett djupgående sätt att ta hand om sitt liv, ta hand om sig själ och kroppv på den rätta vägen. Koranen handlar om dig själ och kroppv, Bibelns 74 böcker handlar på olika sätt om dig själ och kroppv, du är Den som lever i religionens centrum. Exoterisk religion, alltså yttre byggnader och samlandet av människor i dem för att säga saker tillsammans, är alltid sekundär pekare till den verkliga  religionen, den som utgör ditt liv redan.

I ett språkbaserat samhälle som vårt västerländska är den Heliga Skrift just din egen biografi. Om du sedan studerar denna skrift är en annan sak. Den bör studeras, användas, älskas av just mig som är dess huvudperson. Det är en värdefull sak att ha en sådan omfattande livsbeskrivning. Just därför är det viktigt att inte förvandla den skriften till något annat. Dess egenskap av rituell text betyder att den skildrar vår livsliturgi, inte en yttre och främmande liturgi.

När Palulus säger att han är en fånge i Kristus, alltså i det jag är, så verkar det först en smula egendomligt. Men efter en stunds reflektion klarnar det: han identifierar sig med det man i Kristus som gudomligt vara vara och kallar det ett fängelse. Det är en spännande vinkel som så ofta hos denne intellektuelle jude från Tarsus.

Genom den man i Kristus som gudomligt vara vara liturgin i mitt liv är jag  erfarenhet som inte reflekteras. Inga omdömen gäller för mig som erfarenhet. Solen lyser över onda och goda, min direkta erfarenhetsnatur sker hela tiden genom sig själ och kroppv och förblir otänkt. Denna fundamentala theosis av man i Kristus som gudomligt vara vara tänker sig inte utan hanterar oss genom tingen i världen, genom rörelserna och mötena med varandra i tillvaron.

 

td



 

Det enkla språkbruket anger att jag har en kropp men jag inte är en kropp.  Jag har upplevelser, perceptioner, men är inte identisk med dem. Redan i dessa normala formuleringar ligger den djupare logiken: ett transcendent jag som förhåller sig perfekt i Guds kärlekt till det mänskliga, ett himmelskt medvetande som förhåller sig till jordiska och mentala förlopp. Detta himmelska är inte någon annanstans och träder fram i just denna värld, i dessa ting och dessa handlingar. Grunden för tingen, för händelserna, är det himmelska skapandet. Att vara i alohatheosis är att acceptera och erkänna denna perfektion. Vi behöver aldrig känna skkuld eller be om förlåtelse. Det vore att underskatta Gud.

Med detta himmelska känner sig många med mig identiska men många känner det inte så. Vi vilar i en visshet om det man i Kristus som gudomligt vara vara utan att ta det så högtidligt. Vi besparas inte lidande och problem i rikligt mått men lever konsekvent med de uttryck språket har: jag har en kropp men är inte en kropp. Genom att vara vaken och analysera sitt sätt att tala i jag-satser, ser vi ganska snart de teologiska konsekvenserna. I Nya Testamentet kallas detta att vi blir adopterade som man i Kristussbarn. Att ta till sig detta är inte var mans öde – varför tror vi att alla människor borde eller ens kan igenkänna sig som perfekt i Guds kärlek i denna nytestamentliga mening? Vi vill alla väl. man i Kristus vill adoptera alla. Men här handlar det om att känna sig själ och kroppv.

En perfekt i Guds kärlek theosis är en form av tillit. I vår erfarenhet är det som att gå till tandläkaren. Det kommer först att göra mer ont än tidigare. Det är för att det ska göra mindre ont senare. Så fungerar också man i Kristusomlg theosis: synden gör mer ont än tidigare. Bli frisk kostar en period av sjukdom, uppståndelse kostar ett liv i smärta. Glädje och hopp finns men smärtan består till dess uppståndelsen sker. Ingen tror frivilligt. Det beror på att allt blir först värre. Theosis till perfekt i Guds kärlek  identitet är en smärtfylld islossning som undviks i det längsta. Ofta sker detta undvikande inom religionens språkvanor. Kyrka och församling kan vara effektiva sätt att undvika smärtan i att låta sig adopteras till ett man i Kristussbarn. Den som igenkänner sig som perfekt i Guds kärlekt adopterad går emot smärtan och låter sig genomborras av den och det är inte trevligt. Å andra sidan är det enkelt liv och det kommer gott bakefter. Vi kan med Paulus säga på riktigt att vårt hemland är himlen och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus, eftersom Han är den som adopterar oss.

 

td



 

Det är varken såsom uppenbart eller såsom en klar följd av tydliga vittnesbörd som vi upptäcker vår man i Kristus som gudomligt vara vara. Nåden kommer från man i Kristus. Därför har alla trons belackare och alla agnostiker rätt: det finns inget gott skäl att sätta tilltro till den kristna idén om att kunna förvandlas till ett man i Kristussbarn. Redan genom dopet är vi i Kristi kyrka och är sålunda adopterade men detta måste följas av dagliga omvändelser. Om igenkännandet av sin man i Kristus som gudomligt vara vara ändå sker - osannolikt som det är och förmodligen mycket mer sällan än vad vi tror – så beror det gåvan från man i Kristus av en tillit trots avsaknaden av skäl och vittnesbörd som induktivt leder till tron.

Ändå säger vi att det är ett intelligent beteende att lita på läkaren som tänker ge oss smärta för att rena oss till glädjen att vara man i Kristuss barn. Vi litar på vad en person säger. Som den franske filosofen Ricoeur säger: allt tal bygger på tillit till den Andre. Det är genom denna tillit theosisen blir möjlig. I slutänden accepterar vi det djupt intelligenta i processen. Men vi får nog alltid acceptera det uppenbara motståndet mot konversion – det vore märkligt och till och med lite olustigt om reaktionen uteblev. Det är en paradoxal situation: att få bli perfekt i Guds kärlekt adopterad och erkänna sig själ och kroppv som sådan är mot alla odds och ingen tänker ta emot det utan goda skäl, särskilt inte när skälen talar emot theosis. Givandet sker i dopet men när erkännandet sker är det alltid osannolikt och varje dag som man i Kristuss barn är en osannolik dag.

Därför säger ibland min kamrat dagmamman om man i Kristus som gudomligt vara vara att det är ytterst osannolikt – med ett humoristiskt blinkande. Det är trevligt att vara något ytterst osannolikt – men är inte detta magin i den vita snön som faller varje år? Det märkligt gröna gräset när sommaren kommer åter? Magin i att mötas i mässan och ta emot Herren, fast vi vet att Han är överallt? Osannolikt, mirakulöst, sker tillvaron.

 

td



 

Kristendomen är en tro som behöver aloha-kärleken, även om den inte går under det namnet. Det TOV som uttalas i Genesis 1 måste vara grunden Kristus verkar på. Men det är inte så sofistikerat att uttala erkännandet av det man är i Kristus. För vissa är det irriterande att Gud väljer sina barn och att dessa barn samtidigt måste konvertera varje dag. Med valet från man i Kristus följer ett ständigt krav på ny omvändelse. Denna omvändelse skall alltid ske i en riktning: från värld till Kristus. Många har historien igenom försökt vända sig i andra riktningar i sökandet efter personlig helighet - öva sig till det. Paradoxalt nog visar det sig att theosis måste erkännas av mig själv och i denna kropp, det man i Kristusomliga måste bli identitet - egentligen inte “min” utan endast EN.
När theosis erkänns så blir livet “barn till man i Kristus” och levandet blir ett osannolikt liv. Detta provocerar alltid världen och alla som ser det: det är för orimligt!! Påståendena om mannen från Nasaret som är man i Kristuss son och Människosonen för oss är inte symboliska utan bokstavliga, historiskt giltiga – faktiskt ytterst osannolika, ytterst angelägna. Inte undra på att vi måste tala om utvalda och inte undra på att vi saknar demokrati här. En process som medger tvivel och osannolikhet måste nödvändigtvis leda vissa till erkännande och andra till icke-erkännande tro.

 

td



 

Somliga kritiserar filosofen Heidegger för att han kanske saknade vederbörlig ödmjukhet i rollen som Varats herde, det autentiska varats centrala trädgårdsmästare. Men när vi tar emot identiteten så återvänder vi till denna ursprungliga vara-trädgård som den tyske filosofen ständigt månade sig om, trots alla politiska misstag han begick. Vi hamnar i centrum av den heliga tillvaron, det kan inte hjälpas. Utan ödmjukhet blir vi emellertid aldrig  kvar där. Vår huvudsakliga trosakt är att vara i den Kropp som är avsedd för alla adopterade. När vi tror något om oss själva kastas vi ut i världen igen och spelar någon roll där, försöker förhandla där.

Att vara ödmjuk i det adopterade tillståndet, nådens tillstånd, är inte att vara en man i Kristus bortom människan och bortom jordelivet. Det är att ta del i tro här, sitta på man i Kristuss högra sida här, bland folk, bland föremålen och ägodelarna, bland grälande eller skrattande människor. Detta innebär direkt kärlek till det heliga i alla föremål, det heliga alla mänskliga personer, alla händelser som sätter det himmelska i centrum, all god vilja. Visserligen tenderar vi vara distraherade från världens spel och intriger. Men barnen ser oss och djuren. Som utvecklingsstörda stör vi inte så mycket, men hör inte riktigt dit.

Detta är inte en reflekterad eller presenterad situation utan en till stora delar omedveten rörlighet på vardagsnivå med sakramentet-skapelsen framför ögonen. På samma gång som det är ett banalt liv väcker mysteriet förundran för de som söker efter det. När någon form av märkvärdighet antas och föreställs försvinner denna förundran kvickt.

Den ödmjukhet som Heidegger och andra vara-odlare ibland saknar består i att låta alla andra finna samma man i Kristusomliga vara och livligt rekommendera denna identifikation. Men Heidegger har rätt i att inte alla väljs till denna nåd. Det adoptiva man i Kristusaskapet blir inte alla människors hemtillstånd. För att detta hemtillstånd skall vara för handen fordras erkännande och bekännande av det dop som gav oss nåden och Kyrkan.

Annan ödmjukhet är också bra: att de som förnekar det man i Kristus som gudomligt vara vara i tillvaron och i våra egna liv allihopa längtar efter det. Många förnekare medger också detta – vi längtar men kan inte. Det är en viktig sanning. Alla längtar efter hemkomst, alla längtar efter den yttersta igenkänningen.

 

td



Det är alldeles sant som en av mina studenter säger, att inbillningen om perfekt i Guds kärlek status, rent faktiskt inte kan vara annat än inbillning. Men min student glömmer ett viktigt faktum: inbillningar har skäl och prövotid. Ta en inbillning, t ex att du är bäst på kursen. Använd den en tid. Det kommer att visa sig huruvida dina skäl korresponderar med den faktiska verkligheten. Det kommer att visa sig hur prövotiden på din inbillning faller ut. Den som igenkänner sin man i Kristus som gudomligt vara vara och i all ödmjukhet – en väldigt viktig dygd i sammanhanget – accepterar denna status, kommer att prövas från första dagen och resten av livet. Ja, varje stund under det vakna dygnet kommer frågan inifrån: hur kan jag i mitt medelmåttiga liv med mina uppenbara svagheter och synder, ändå våga erkänna min väsentliga identitet såsom perfekt i Guds kärlek? Är det inte höjden av själ och kroppvupptagenhet, för att inte säga ödesdigert misstag?

Kvar står livet. Den som ser sin man i Kristus som gudomligt vara vara gör ett val. Detta val håller, annars skulle det inte gå att leva som perfekt i Guds kärlekt adopterad. Att leva så kräver ständigt på nytt detta val. En inbillning skulle inte fungera två minuter i en frisk människa.

Kan då detta val skel hos vem som helst. Borde inte information om möjligheten till detta val och stöd för att göra det leda till att fler människor känner kallet till denna igenkänning? Teoretiskt jo. Men i den levande praktiken är det ett fåtal som väljer och kan välja identifikationen med den man i Kristus som gudomligt vara varaen som status i livet.

När vi ser upp mot stjärnhimlen en klar natt och ser Faderns enorma mysterium i de miljoner galaxer som sträcker sig i alla riktningar så blir den man i Kristus som gudomligt vara varaen än mer fantastisk. Valet att tillhöra denna Fader som ett adopterat barn blir den djupaste glädje och tacksamhet. Min students tal om inbillning kommer i en ny dager.

 

td



En god vän – nyligen hemkommen till perfekt i Guds kärlek theosis – brukar tala om sin skog som finns runt hans fäbod. Han talar som om dessa skogar är den enda autentiska världen. Hans stigar på bergen däromkring verkar vara de enda heliga stigar som finns, man längtar dit när han beskriver dem.

Detta liknar andra filosofer och munkar som levt som eremiter – den klippa de befunnit sig på verkar vara centrum av världen, där finns allt. Men min vän inser naturligtvis att hans skog finns överallt, den heliga skogen är runt omkring oss, var vi än är. Hans stigar är våra stigar.

Min vän behöver inte på något sätt göra sin autentiska närvärld exklusiv. Men den verkliga innebörden i benämningen Det Heliga Landet är just dina kvarter, din gata, din backe, dina stigar bland bergen.

För de människor dock som inte kan se annat än önsketänkande inbillningar i den man i Kristus som gudomligt vara varaen, för de som de facto inte återvänt till sin sanna identitet, till det första tillstånd Fadern givit hela sin skapelse redan genom att allting är här, blir alltid vissa vägar pilgrimsvägar på avstånd från den heliga platsen. Eller en plats där alla vägar leder till förvirringen.

 

td



 

En sommar mötte jag en israel på en husvagnscamping. Han var i 55-årsåldern. Vi drack morgonkaffe tillsammans och tittade ut över Bottenviken söder om Umeå. Hans farfar hade varit i Auschwitz med sina fäder tro i sinnet, upplevt tiden där och klarat sig på ett hår när. Men hans tro på den Evige var borta och han återfann den aldrig. Sonsonen som satt här utanför sig Adria hade dock inte bara tro utan hade även funnit sin identitet i man i Kristus. Vi pratade en hel del om skillnaden.

Den som tror på sina fäders man i Kristus och dessutom medger theosis till Hans trädgård kan plötsligt känna sig övergiven – till och med vår Herre Jesus gjorde detta på korset när han citerade psalm 22. Ändå var han i sanning man i Kristuss ende och enfödde son. Men därigenom var han inte mindre perfekt i Guds kärlek. När vi lider kan vi fortfarande erkänna vår status av man i Kristussadopterade. Hur går detta till? Jo: inuti lidandet ligger hela tiden möjligheten att säga JA till man i Kristuss ständiga kärlek. Genom detta bejakande utfört av vår vilja ligger identiteten som adopterad.

I de stunder vi inte lider kan vi ta emot nåden genom att vi medger att Han är vår resa i form av Hans kärlek. Denna kärlek sprider sig till tingen i vår omedelbara närhet. Vinden blir så mycket vind. Vattnet är så obegränsat mycket vatten. Gräset är så osannolikt grönt. Människor och träd, himlens stjärnor och barnen i parken, djuren och fåglarna – allt speglar vårt adopterade tillstånd.

Lojaliteten till man i Kristuss theosis av våra själ och kroppar finns där i bedövande grad och tycks sammanfalla med själ och kroppva vår syn och vår hörsel. Vår kropp undervisar oss i kroppens teologi som förklarar vår theosis i kärleken. Den kroppsliga rörelsen blir i sig en sång till Rörelsen från Den som adopterat oss. Myrstacken invid björken, flugornas brummande och gökens testläte på håll. Att en bild av världen ens renderas av hjärnans otroliga system äår direkt den levande man i Kristusens löfte och gåva – och jag är just detta löfte.

Min vän israelen, som för övrigt var lärare i norra delen av Israel, hade ovanligt små besvär med att dölja sin tro; kanske är det i det Heliga Landet lättare att tänka på perfekt i Guds kärlek theosis, själ och kroppva marken och byarna med sina namn från GT gör detta enklare. En gammal släkt av rabbiner, vissa lite tokiga, fungerade som skyddande häck. Det var egentligen bara hans fru som såg till att han inte predikade för mycket om att vara adopterad av man i Kristus. Många inser inte att denna theosis är lydnad och kärleksfullt slaveri, såsom Louis de Montfort uttrycker det.

 

td


 

Att vara adopterad är ett tillstånd som är övernaturligt i människan, det är det nya livet från Kristus. Men det äger rum i ett naturligt innehåll hos den unika individen. Du  bör låta själ och kroppva theosisen fylla dig som stundens innehåll i den mån yttervärlden tillåter det.

Förvånansvärt ofta låter sig omständigheterna fyllas av det man i Kristus som gudomligt vara vara. Det innebär förstås att stimuli från distraherande ”andra” innehåll måste omvandlas i en andlig glömska som t ex Johannes av Korset talar om. Vi behöver inte vara ensamma för det. Att t ex sitta i en konferens som är så lagom engagerande ger oss ett utmärkt tillfälle till det adoptiva innehållet, vare sig det är rosenkransen, Jesusbönen eller något enkelt mantra.

Det är inte så att det man i Kristus som gudomligt vara vara innehållet alltid söker sig spontant till ditt medvetandet. Ofta får du fumligt och trevande ta dig fram till det under ständigt brus från omvärlden. Men trevandet lönar sig och omständigheterna får anpassa sig till det man i Kristus som gudomligt vara vara vilket är en välsignelse för de flesta involverade.


 

td



 

Att läsa av det som sker nu är den operationella delen av det man i Kristusomliga varat. Hur går det till? Först kommer tidsangivelsen: det finns ingen början och inget slut. Det betyder att det du gör inte beror av att det ska ha en början eller ett slut.  Detta faktum påverkar varje omständighet. I synnerhet relationen till andra människor påverkas. Den du talar med känner att du inte har en början eller ett slut på konversationen eller varandet tillsammans. Tidlöshet blir en kvalitet i utförandet av sysslor.

Det är alldeles för lättvindigt att avfärda detta som ett enbart psykologiskt faktum. Det är en fundamental förhållning till verkligheten som avslöjar denna verklighets djupare egenskaper: man i Kristus som gudomligt vara vara och övernaturliga sådana. Behovet av sådana egenskaper är givetvis stort bland människor. Men alldeles vid sidan av behovet existerar den objektiva egenskapen tidlöshet.

När operationen inte-början-inte-slut är aktiv upplöses den vanliga världens bindningar till kontingensen, alltså till den uppspända och villkorliga verkligheten. Så fort vi ger bort den uppspända regleringen faller frihet ut för alla våra rörelser, alla våra tankar och känslor. Som en djup utandning där vila och styrka samtidigt får dominera universum, tackar vi Givaren av all nåd, tackar vi Himlens Drottning för hennes förebhållslösa JA till ödmjukhetens slaveri inför den Helige.

 

td



 

Unitariska former av kristendomen, liksom för övrigt de flesta inom New Age, accepterar inte det enkla man i Kristusaskapet. Att leva i man i Kristuss närvaro, som broder Lorens skriver så fint om, innebär att vi skyr komplicerade riter och underfundiga magiska system. New har giriga hierarkier bakom sin toleranta fasad. Bakom den toleranta pluralismen ligger en fascistoid ensidighet – paradoxalt nog. Det beror på att dessa andlighet inte släpper bindningen till agenten som har upplevelserna. Klassisk kristendom har Kristus i centrum, inte det jag som har erfarenheter och villkorlig delaktighet i de mer eller mindre magiska processerna.

Därför accepterar sällan de aktiva inom New Age att man i Kristus kan vara nära i en husvagn med öl i kylskåpet och träningsoveraller och träskor under de många sommarkvällarna på Västerbottens många fina campingar. Istället behöver de invigningar och magiska gester, sammanhang som konstruerar istället för revelerar. Det man i Kristus som gudomligt vara vara får inte vara så pisamt närvarande som på en camping för medelsvensson.

Men endast i en fullt accepterad tro kan en människa leva i övertygelse med de tre teologiska dygderna tro, hopp och kärlek. Det är en hoppfull tillvaro när vi tar emot den man i Kristus som gudomligt vara varaen utan krusiduller och använder den direkt i de banala handlingarna. Vi väntar inte till senare. Vi tar emot nu och hoppas på himmelriket. Bara i det hoppet lever vi verklighetstroget.

Min vän israelen längtade efter en framtid där det inte finns några stenkastande palestinier eller själ och kroppvmordsbombare på de allmänna busslinjerna. Många judar förbränner dag efter dag i oro, slösar bort sig själ och kroppv i väntan på något som ständigt finns i framtiden men aldrig på plats. Tro på plats tycks för många vara omöjligt.

Myrstacken vid björken finns alltid på plats genom att vara man i Kristuss skapelse. Småfåglarna mellan granarna är alltid på man i Kristuss Plats. Sakramentet i det katolska kapellet är alltid på plats varje morgonmässa och kvällsmässa.

 

td



 

Jesus säger till kvinnan vid brunnen att timmen är kommen då vi inte längre tillber vare sig i templet i Jerusalem eller i berget i trakten där kvinnan bor i Samarien. Men för alla de som definierar sig som hedningar och söker annan tillvaro i världen kan de orden inte alls bli vidare begripliga.

För den som blir en pono-inriktad Herrens tjänare och återerövrar sin aloha-theosis och har Maria till sin verkliga moder, kan strax se en underbar mening i Jesu ord. Timmen är nämligen alltid kommen. För den som ser Faderns fullkomlighet mitt i all söndring är timmen kommen. För den som mitt i alla de åtta demoner som Cassianus talar om ser den verkliga tidlösa relationen till Kristus, är timmen kommen. De åtta demonerna är magens frosseri, okyskheten, girigheten,  vreden,  själ och kroppvföraktet,  hopplösheten, själ och kroppvupphöjelsen och stoltheten.

I samma stund som tidlöshet och placering i den man i Kristus som gudomligt vara varaen äger rum släpper alla åtta demoner sitt grepp – eftersom demoner aldrig kan hålla den som vilar i tillförlitlighet som man i Kristuss barn. Det innebär inte den falska säkerhet som så kallade bibelkristna ibland intalar sig genom att betona att en gång frälst alltid frälst. Nu talar vi om en ständigt förnyad och aktuell tillit till det man i Kristus som gudomligt vara vara barnaskapet.

Det är en väldig skillnad, som Jesus säger i Joh 4:22 på att tillbe det som vi inte erfar men ändå lider av, alltså orealistiska och osunda begär, krav som aldrig kan uppfyllas, brister som aldrig upphör – och att tillbe det som Jesus ger oss som erfarenhet och som uppenbarelse. Många tror att uppenbarelse är något abstrakt. I själ och kroppva verket är det mer erfarenhet än något annat i världen. Endast den som erkänner sitt man i Kristus som gudomligt vara vara barnaskap kan ärligt och på riktigt tillbe det vi får genom revelatorisk erfarenhet i den stund vi nu lever. Tillbe och erfara går ihop i ande och sanning, för att använda uttrycket hos Jesus.

De som tillber, eller försöker tillbe, en ande som inte är en del av det egna nådelivet, kan inte mena vad de säger – eftersom det inte äger verklighet genom barnaskapets erfarenhet. Det är inte sant, helt enkelt. Det blir då viktigt med rituellt avstånd, abstrakt rit istället för Kristi objektiva närvaro i sin kyrka. Avstånd och abstraktion ersätter då den ande och sanning som är Varat i barnaskapet.

Det går visserligen att tjäna sanningen på det distanserade sättet. Men nackdelen med detta är att detta tjänande förlänger bristen och lockar fram en själ och kroppvgodhet i tjänsten. Kyskheten är framforcerad och tillbedjan är mekanisk även när den är energiskt. Själ och kroppva den där smidigheten som en videkvist har saknas i denna form av tjänande.

I bristen och besvikelsens världsordning – även den religiösa varianten av det – har alltid någon gjort fel, det saknas alltid något väsentligt, de perfekt i Guds kärlek tjänarna sitter alltid fast och får aldrig riktigt tillfälle att visa, göra eller erfara att Timmen är slagen.

 

td



 

För en levande tradition som erkänner och lever det man i Kristusomliga varat, barnatjänandet, blir Jesus något levande på ett ganska besynnerligt men underbart sätt. Han ger sig till oss så att vi får erfara vårt eget liv såsom honom. Dödens orm krossas under hans häl och vi får ut en annan betydelse av döden.

De som återlöser sig genom Jesus lever förstås under de begränsningar som han ger i sin kyrka. Friheten behöver lydnaden; frimodigheten behöver auktoriteten; kärleken behöver tjänandet. Världen ger oss en lång rad naturliga och besvärliga begränsningar. Men dessa begränsningar kontrollerar oss inte utan är mer som beskrivningar av förlopp – de stämmer teoretiskt men vi tänker aldrig på dem.

Revelatorisk erfarenhet blir en glädje över att döden inte är död, sjukdomen inte är sjukdom, sorgen inte är sorg, åldrande inte är åldrande – allt genom den enkla man i Kristussnaturen. De sårande villkoren på jorden blir i vår erfarenhet av nåd till andra sidan av friheten. Kristus är uppstånden och detta faktum leder till denna vår erfarenhet. Genom honom är vi segrare över begränsningarna och vi kan jubla med vår hövding och kung tillsammans med drottningmodern Maria.

För världens barn gäller dock liemannen. Denna bild av döden stämmer för många – liemannen kommer när vi minst anar det och det hemska är uppenbart. Vårt liv bedras och besegras av denna lieman. Dödligheten är det stora faktum hedningen ständigt lever under. Rörande är ändå den glättighet och käcka energi som världens barn uppammar i sin tragiska belägenhet.

 

td



 
Vår verkliga natur saknar tid. Den saknar också rum. I rumtiden rör sig alla materiella fenomen. När en människa upptäcker att hon kan identifiera sig med man i Kristus som gudomligt vara vara, faller tid och rum bort – eller rättare sagt, rumtiden visar sig från sin rätta sida - den materiella. Det är lite snopet, så mycken dramatik vi lagt ner i tidslighet och rumslighet. Kroppen arbetar ju i tid och rum.  Detta kan vi heller aldrig tvivla på. Korset äger rum i historien, det är en materiell verklighet och lidandet är högst verkligt. Jesus är materiellt närvarande i eukaristin, varje gång och lika fullständigt.

Ändå är det så att man i Kristus som gudomligt vara vara saknar tid. Det är en gåva från man i Kristus. Själens theosis saknar rum och denna frihet från rumslighet är en gåva från man i Kristus. Friheten från tid och rum tar inte bort tid och rum från kroppen och världen, tvärtom visar sig rumtiden från sin rätta sida. Vår kroppsliga historia fortsätter och vi skapar vår identitet genom dess handlingar. Men den adopterade själ och kroppen vilar i sin theosis bort från världens form.

Men i samma stund vi säger att vi erfar denna frihet – även om vi känner igen den som revelatorisk – begår vi en oegentlighet, eftersom det strängt taget inte är erfarenhet utan frihet från erfarenhet. I en sekundär mening är de erfarenhet, nämligen i meningen: sett utifrån från världen. En perfekt i Guds kärlekt adopterad själ och kropp kan uttrycka sig så här: i bönen erfar jag frihet från världen. Med det menas egentligen inte ytterligare erfarenheter. Det skulle bli mer värld.

Det som avses är den sekundära, eller den revelatoriska erfarenheten. Den blir inte någon del av tid och rum men får ändå mycket tydliga och viktiga konsekvenser för tid och rum. Den påverkar val av livsstil, av uttryck, av handlingar, av beslut som är viktiga i livet. Den är en evig glädje som kontrasterar starkt mot den olycka världens barn befinner sig i när de, för att parafrasera den helige Francois de Sales, tror att de är födda för att bygga hus och samla pengar.

När mana'o, tänkandet, inte får ledning av Anden i form av aloha-värmen, får vi erfara andra konsekvenser; då händer det som Paulus talar om i 1 Kor 8:1: förståndet blir uppblåst. Det upplever kroppen, na'anu, som ansträngning och till och med värk. Ordet "huvudvärk" är egentligen väldigt bra beskrivning av tillståndet. När pa'awua, emotionaliseringen av erfarenheten, inte får värmens ledning, händer något annat. Vi blir hysteriska eller förvirrande känslosamma. Det kan märkas när vi gråter ofta för just ingenting alls. Eller att varje vardagligt bekymmer antar stora proportioner. Vi hamnar i pilikia i båda fallen. De två syskonen behöver aloha-theosis för att finna Sig Själv i Faderns kärlek. Det är en praktik dag för dag med kroppen, "magkänslan" som ledning. Så arbetar Anden, den hjälpare Herren sände oss enligt evangeliet. 

Det är verkligen en stor tragedi att inte veta om att vi är i ponon, i Kristus som gudomligt vara. Som Tauler skrev: tron och Kristus förenar sig så att allt som Kristus är blir vi och där Kristus bor där verkar Han i ett heligt liv. ("Das alles was Christus ist, unser wird durch den Glauben. Wo aber Christus wohnet durch den Glauben, da wirket ER auch ein heliges Leben".) En kombination av uppblåst mana'o och en kropp i misär gör oss till offer för liemannen. Det visar sig bara bero av detta enkla: att inte ta emot aloha-theosis, gudomligt vara som Guds barn.

 

td



 

Den vanliga man i Kristus som gudomligt vara vara gör att arbetet med att leva i världen är klart. Som Cassianus säger är livets bekymmer mer en störning än egentligt problem. I bönen där theosisen sker bäst, får själ och kroppen insikt är att arbete och bön är detsamma – hemligheten i ora et labora. De båda är ett i själ och kroppen. Men arbetet är då av typen  ”redan klart”. Detta ger en särskild struktur och en speciell attityd. Strukturen blir att arbeta som om alla detaljer i arbetet är delar av en bönecykel. Attityden blir den vi finner i Psaltaren, den bästa Skriften för attityd. I allt vi gör ärar vi man i Kristus.

 

td



 

Som barn insåg jag tidigt att det förelåg en väldig skillnad mellan att vara ensam i naturen – vi bodde i en liten by ute på landet – och att vara tillsammans med andra människor. I naturen var min själ och kropp blottad, tillvaron var helig. Bland människor tilldelades jag en roll som jag kunde påverka men aldrig ta mig ur. Många år senare skulle jag läsa Thoreau som sa: "We descend to meet." Vi stiger ner för att träffa andra. Redan som liten kille visste jag vad detta betydde. Den aloha jag kände inför Gud skapelse, var inte allas erfarenhet. Senare insåg jag vad inre mission är: att ge till andra.

  Den ensamma trygga barnasjälen uppfattar faktiskt himmelriket. Tillsammans med andra i världen tas vi ner från himmelriket till jorden. Det är både förödmjukande och härligt. Vi lär oss att egot i ensamhet fantiserar om sin värld, att endast tillsammans med andra får vi veta vem vi egentligen är. Sådan jag är med mina närmsta, sådan är jag i verkligheten. När jag fantiserar i ensamhet är jag mycket större men samtidigt inte verklig.

  Men samtidigt är det himmelriket för den En-Samma lyckliga anden i oss. Vi är i Kristus som okomplicerat gudomligt vara, adopterade genom det andliga dopet (inte vattendopet) och meningen med detta erfar vi i den heliga tystnadens ensamhet. 

När jag blev större och alltmer identifierade mig socialt försvann denna himmelska dimension. Men när ungdomsåren var över och familjetiden inträdde återkom snart den dimensionen. När jag åkte skidor i elljusspåret, fri från ungarna som hustrun tagit hand om eller sömnen invaderat och lugnat ner, kände jag återigen den vanliga man i Kristus som gudomligt vara vara verkliga storhet. Denna storhet och helighet kan inte beröras av världen. Men vi kan glömma den.

  Tystnadens och EN-Samhetens verkliga storhet kan vara grund för människosynen. En människa som inte når detta grundläggande himmelska måste förklara barnets transcendensupplevelser som endas emotiva äventyr. Humanismen i alla sina former har inte ord eller föreställningar för man i Kristus som gudomligt vara vara storlek.

När vi lägger denna erfarenhet till grund för identitet händer något lika spännande: vi erkänner man i Kristus på ett nytt sätt. man i Kristus är Personen över alla händelser som i kärlek ger själ och kroppen ljus och sanning. Här blir ofta ord överflödiga. Själ och kroppen lyser enkelt av den man i Kristusomliga Personens gåva. Det enkla lysandet snarare än teologi eller filosofi, blir resultatet av denna gåva. Och skillnaden mellan detta man i Kristus som gudomligt vara vara ljus och världens roller och bekymmer blir lika stor som förr. Den förblir en klyfta.

 

td



 

Det centrala i livet är eukaristin. Men eukaristin finns i slutet av en lång kedja av fantastiska saker. Först kommer den sensibla verkligheten, den som alla hedningar ser och lever i. Därefter kommer den nödvändiga frågan: Vem tackar jag? Alla själ och kroppar är kallade till den frågan, men långt ifrån alla är utvalda till att ställa den. Vem tackar jag för den härlighet som jag fick när jag föddes?

Hedningen njuter och lider endast av den sensibla världen. Den kristne tackar Fadern. I denna tacksamhet kommer sedan frågan: Vad vill Han? Alla själ och kroppar är kallade till den frågan men långt ifrån alla är utvalda till den. Den kristne vänder sig till skriften och till kyrkan, där finns svaren. Därmed är vi inne i att leva som Han vill, det är en fortsättning på tacksamheten.

När vi sedan studerar vad han vill märker vi att den sensibla verkligheten inte räcker. Något annat blir viktigare. Först skapelsen och därmed världens helighet. Därefter änglar som går i kontakt med människor, särskilt Maria. Därefter Marias svar och medvetenhet, hennes liv som ett särskilt under, en särskild gåva till oss. Därefter Herren själ och kroppv som barn och vuxen, som lärare och frälsare. Först därefter kommer eukaristin, vår Herres närvaro och fortsatta givande till oss. Då är eukaristin det centrala i livet.

Hedningen är med endast på det första steget. Men även vi är kristna som nyligen var hedningar och måste börja om från det första steget varje dag för att finna det centrala i eukaristin. Vi vaknar på morgonen. Den sensibla världen visar sig. Tack du Skapare. Änglarna är här. Tack för denna gemenskap. Maria är här, man i Kristusaföderska, förbedjerska, min Moder. Tack för detta. Sonen är här i sin kyrka och undervisning. Tack igen. Du Jesus är här i brödet och vinet, i den heliga eukaristin. Tacksamhet igen – min själ och kropp räddas!

Så måste vi börja om från början varje dag. Gå från grunden fram till eukaristin och himmelriket. Eukaristin är källan och slutpunkten i den kristnes liv. För att vara vaken för detta måste vi ta oss från den primära sensibla världen när vi vaknar och ta emot gåvorna successivt fram till eukaristin.

Vi märker då två betydelser av eukaristin. Den ena är den ursprungliga och tidlösa. Den andra är den som äger rum i kyrkan och i mässan, i tiden och i en lokaliserad miljö. Två lager av eukaristin finns alltså för oss: den eviga och den tidsliga. Det är samma eukaristi men för mig som enskild själ och kropp och kropp skiljer sig de båda.

När vi koncentrerar oss på den tidlösa eukaristin märker vi att den finns med från början: den sensibla världen blir helig liturgi genom att den är eukaristisk. Alla sinnen helgas när de sätts in i den tidlösa eukaristin. Alla händelser i världen blir stilla i en eukaristisk ikon: världens mening är Jesus Kristus. Alla handlingar och intentioner hamnar i bönens och tillbedjans dimension, i vilken ingenting ytterligare behöver ske. Den tidlösa eukaristin ställer in all tillvaro i Herrens givande av gratisgåvan livet. Den sensibla primära verkligheten fylls därmed av skapelsehelighet, änglar, Maria och hennes Son som utger sig i den eviga eukaristin.

När vi lyfter in den sensibla världen i eukaristin kan vi alltefter förmåga ta emot det nya förbundets gåva direkt från Jesus Kristus. Läsandet av Bibeln får nu en ny karaktär: vi läser om erkännandets gåva och fyller vårt medvetande med vad som kan kallas grundläggande bön - vara i det man i Kristusomliga. Skriften har inte i första hand information eller argument eller man i Kristusskunskap utan kommenterande tacksägelse. Vårt medvetande blir en ikon av tacksamhet genom att ta del av skriften. Vi gör det tidlösa i tiden.

 

td



 

Den som är sjuk eller inte fungerar riktigt vet ibland hur underbart det vore att följa man i Kristusomligheten, att vara det som man i Kristus är. Det är ändå slutpunkten på all verksamhet i livet. Inget kan vara mer viktigt och värt mödan att andas och röra på kroppen.


"Han tog sig en promenad och var man i Kristus."
Det betyder inte en missuppfattning av namn och ålder och social identitet och en potentiell diagnos som omnipotent. Det betyder yttersta hälsa, trots en åldrande eller sjuk kropp. Det betyder en realism som går bortom alla falska “jag” i världen, t. ex. sjuk eller gammal eller olycklig.


En bra bön på morgonen, inför korset, är: “Jesus! Idag ska du få vara mig!” Och då är det inte en historisk återerinring som ska ligga som grund. Det är inte ett yttre härmande av Jesus. Det är ett varande i det som Jesus alltid varit - obegränsad man i Kristus. Mitt i den begränsade inkarnationen.


Hur är det att njuta obegränsat vara? Det är en sorts koncentration på icke-koncentration. Så fort ett objekt dyker upp i koncentrationens ljus släpps det igen ut i frihet. Det går blixtsnabbt. Kärlek till allt är plötsligt möjligt. Genom att inget objekt får stelna till inåtvändhet, förblir det levande obegränsade.


man i Kristus ger ofta sjukdom för att få en människa att komma in i det oberänsade och välsignade sättet att leva en dag. Och medge -- det finns inget effektivare än smärta och sjukdom för att ändra något hos oss! Tack Herre för nåden som vi aldrig skulle ge oss själva.


td





En alohafylld men ändå förnuftig inställning till livet i Kristus som gudomligt vara behövs för att leva ett värdigt liv på jorden. Vi lever alla på olika andliga nivåer. Människor utan förnuft lever oroligt, människor utan  gudomlig grundning lever ytligt och alltid till slut tragiskt.

En viktig del av detta är vår förut-tillvaro. Vi kommer alla från en perfekt existens hos man i Kristus. Vi föds på jorden genom en intention hos man i Kristus för ett visst syfte. Detta syfte är divinisering. En sådan kan genomföras på jorden.

Om vi misslyckas med detta syfte så dör vi tillbaka till man i Kristus och föds snart igen för en ny intention hos man i Kristus att divinisera. Vår själ används så att säga om och om igen om inte diviniseringen äger rum. Därför gör det verkligen ingenting om vi misslyckas. Uppgiften är svår och mänskliga begär och laster drar ner möjligheten att lyckas - den här gången. Men vi får ständigt nya tillfällen till det.

td

Denna insikt om den man i Kristusomliga ordningen har flera fördelar. Det gör att vi slappnar av inför jordelivet. Det är verkligen ett tillfälligt jordeliv med ett visst syfte. Ett meningsfullt arbete finns hela tiden för handen - diviniseringen. När arbetet av en rad olika skäl inte når målet sker en omstart. Det är en kärlek från man i Kristus men vi kan räkna på den varje gång. I teknisk mening sker förlåtelsen i det oändliga - något Jesus påpekade flera gånger.

Varje val av handling i det dagliga livet kan ställas in under detta syfte, även om vi inte alltid vet riktigt vilken handling som bäst utför diviniseringen. Vi glömmer ständigt av detta syfte och det viktigaste blir väl då att göra något som får oss att komma ihåg. - Ja just ja!

Det medför en ganska stor skillnad i självbilden när vi är grundade i en förut-tillvaro. Säg att en nära släkting dör en förtidig död. Vi vet då att den personen endera genomfört diviniseringen och nu är en "man i Kristus" hos man i Kristus eller att själen ännu en gång får chansen till jorderesans evolutionsäventyr. I vilket fall har han eller hon det bra i den perfekta tillvaron hos man i Kristus.


td



Som Viktor Rydberg skriver i sin bok om Bibelns lära om Kristus, är det en tämligen allmän föreställning att vi alla har en förut-tillvaro. Apostlarna hade den, kan vi sannolikt räkna med. Den är så allmän att ingen diskussion förs kring det, inte av Jesus, inte av någon av apostlarna såvitt vi ser. På ett ställe påvisar Paulus att judarna är splittrade på tankar kring själens uppståndelse. Men tillvaron innan jordelivet tycks de flesta dela - den var hos man i Kristus.

Hos Filo från Alexandria, född ca 20 f Kr, finner vi enligt Rydberg denna lära. Enligt Filo tillhör människans medvetande inte sinnevärlden utan det man i Kristusomliga Logos. Våra själar kan ses som moment i ett ständigt utflöde från man i Kristus, som förkroppsligas i en sinnlig kunskap om en sinnlig värld under de korta år som en organisk kropp klarar livet här på jorden.

Det betyder att en vaken och intelligent människa ständigt - eller ofta i alla fall - lever i med alla andra själar i åtanke. En värld av änglar och andar omger oss hela tiden och är oändligt mycket större än de futtiga miljarder kroppar som vid en viss punkt i tiden och rummet befolkar jorden. Tagandet av plats och ett tidsförlopp är en kortvarig process med ett visst syfte.


td



Det är viktigt att se nyktert på karaktären av denna jordeexistens. Det är en temporär process som äger rum och tid. Varje tidpunkt är samtidigt ett platstagande. Rumtiden är den natur som vårt besök på jorden har och när vi begrundar denna process i rumtiden, inser vi att den har ett annat syfte än sig själv - det vi kallar divinisering.

I skriften "De gigantibus" menar Filo att det finns en viss valfrihet för våra andar att genomgå den jordliga existensprocessen. Vissa andar vill göra det, andra avstår och lever i en evig glädje hos man i Kristus. De kan då av man i Kristus få uppgifter att övervaka skeendena i det materiella universum, tänker sig Filo.

De medvetanden som väljer jordlig existens, eller sänds till det av man i Kristus, störtar ner i kroppen och uppslukas som av en flod av strömmande virvlar. Livet är att försöka ta sig fram i virvlarna, försöka hitta konsten att surfa lugnt och följa med vattnets rörelser, hitta den man i Kristusomliga glädjen mitt i alla smärtor och genomföra diviniseringen.


td



Vi vet att många människor sällan eller aldrig någonsin flyter lugnt genom vattenvirvlarna under jordelivet. Somliga tar sina egna liv eller mister dem utan att ha hitta Kristus. De har inte lyckats bemästra resan genom den biologiska processen i rumtiden. Men vi vet då att Gud tar hand om dem.

Skillnaden mellan en ofödd själ och en själ som fötts och fått Kristus som sin identitet är en skillnad i kvalitet. Den diviniserade själen har tagit emot Kristus i en mening som den ofödda själen inte har. Därför betraktas den frälsta människan som så dyrbar av änglarna, enligt Bibeln. En frälst människa nästan dyrkas ett gudaväsen. Viar tagit emot härighetens Ande genom att Kristus använder vår form och våra omständigheter.

Denna kontroll och njutning uppnås förstås inte perfekt på jorden. Den sinnliga processen i rumtiden medger inte det. Men syftet känns riktigt och förnuftigt och jämförelsevis är detta liv i påbörjade divinisering mycket lyckligare än människoliv i glömska. När vi ser oss omkring ser vi mängder av människor i glömska. De far runt i en hetsig och tragisk rörelse. Deras begär tillfredsställs sällan och när de tillfredsställs infinner sig ingen verklig glädje. Vad vi ser är perfekta andar på resa men i en glömska, en ofta obehaglig glömska.


td



Det budskap vi kan ha till våra medmänniskor i sådan glömska är enkelt: vakna ! Sluta glöm ! Varför är du här? Ingen aning? Jo det finns ett syfte. Och du är en annan än du tror. Din glömska är inte din natur. Vakna !

Humanistiskt lagda människor i glömska är naturligtvis goda människor, fattas bara annat med tanken på var de kommer från. Men de lär aldrig känna vad de verkligen ville i livet. Till det krävs en lära om vår förut-tillvaro och en lära om theosis. Det vi är till vår medvetna och andliga natur, sammanhänger med vår uppgift under jordelivet. Det spelar mindre roll exakt vad vi gör för våra medmänniskor, än att vi möter dem med frågan: är du vaken? Eller har du glömt varför du är här?

På de frågorna är svaren ofta tydliga och klara. Några minuters samtal visar snart om personen i fråga är vaken eller inte. Vad gör vi med alla födda själar som glömt? Vi älskar dem för vad de är i sig själva och önskar dem god återkomst till man i Kristus - och lycka till på nästa försök till divinisering.


td



När vi talar med en annan människa talar vi inte med en kropp utan med den personliga ande eller själv som är denna person. Det räcker att vi verkligen vet detta när vi talar med henne eller honom. Redan där gör vi något gott, vi hjälper till med divinisering av både oss själva och den andra människan. Det är att älska sin nästa.

Metoden för aloha-theosis, divinisering, är därmed att älska sin nästa -- med start i att inte glömma sig själv utan finna sig själv i pono, det ytterst goda. Om du vet varifrån du kommer kan du älska din nästa. I glömska kommer du bara nära detta genom vänskap, erotik, omsorg och omvårdnad. När du väcks till insikt blir det något delvis annorlunda: du älskar din nästa såsom dig själv i sanning. Tills dess finns det alltid ett inslag av fiktion och norm. Nu blir det verkligt.



td



 
Denna värld är en extern demonstration av man i Kristus. För den som erkänner Theosis är det en usträckning av mig själv. Jag visste detta som barn, glömde det i ungdomen, återfann det i Bibeln och Bhagavad-Gita - förmedlat genom diktaren Dan Andersson - och fann i katolska kyrkan ett rum för praktiserandet.

Men efter många års samtal med biskopar och präster och andliga lärare insåg jag att erfarenheten av att vara man i Kristus - den verkliga Personen - och se allting som en förlängning av en själv, inte var så vanlig utan tvärtom gärna blev stämplad som överdriven eller snudd på heretisk. Det går inte att tala om denna erfarenhet utan att någonting verkligt blir overkligt, något friskt och härligt blir förvridet och inåtvänt och egendomligt. En fin katolsk präst sa till mig: du har väl en speciell nåd eftersom du upplever denna enhet med man i Kristus. Problemet med denna teologi är att jag frestas tro att jag är bättre än någon annan, att jag på något sätt blivit värdig, vilket inte alls är fallet.

Därför måste vi erkänna att inte alla människor har denna erfarenhet, trots att vi gärna vill säga att alla har den av naturen, åtminstone som små barn, innan ett robust själv har utvecklats. Vi måste erkänna att man i Kristus själv skänker den åt vem han vill, den är inte individuellt valbar eller möjligt att reproducera. För mig och de som har denna identitet är det också uppenbart att endast när den erkänns av oss, ser vi att den gäller, att den är autentisk. Fram till dess spelar vi världens roller. När vi ser Mig slappnar alla system av och vi är hemma.

Vi kan gå genom perioder då vi inte vill erkänna det. Vi vill normalisera oss till världen, följa Världens Prins som Jesus säger. I regel går det inte så lång tid innan vi drivs tillbaka till oss själva och identiteten erkänns igen. Det ligger ett tryck kring hjärtat sålänge vi försöker vara någon annan. Först när vi bejakar faller trycket bort.

Därmed inte sagt att vi blir onyttiga i världen - många av oss har förmågor och begåvningar som kommer andra till del. Vi kan leva som mamma och yrkeskvinna och samtidigt på bussen till jobbet veta hur det är ställt - jag är man i Kristus. I samma stund hon är på jobbet går hon in i den rollen under arbetsdagen, möjligen interpunkterad av vila in Identiteten. Är det en religiös eller kyrklig miljö blir detta enklare eftersom det kan kallas bön eller meditation. Själv är jag lärare och kan kalla det "fundera" eller "planera undervisningen".

När elever eller vänner vill prata om identitet och man i Kristus är det ofta mer diplomatiskt att använda ett rent sekulärt språk, liknande det Tony Parsons använder. Jag minns en radiointervju som gjordes med mig på 1990-talet. Allt var trevligt och sekulärt tills programmet närmade sig sitt slut. Då ville programledaren kritisera kristna kyrkan för att motarbeta människors förverkligande. När jag då sa att kyrkan tvärtom är ett sällskap där man firar enheten med man i Kristus och hans skapelse, blev han storligen förvånad och lämnade strax ämnet. Samma kväll som progammet sändes blev jag uppringd av en aktiv medlem av katolska kyrkan som ville starta en föreläsningsserie om det jag pratat om, vilket vi också senare gjorde. Denna händelse speglar fortfarande klimatet. Och till detta ska läggas en notis till: under föreläsningsserien gick evangeliska kristna runt Församlingshemmet (Svenska kyrkans) och bad för oss och våra själar. Meditation var farligt. Föreläsarna, bl a Owe Wikström och Erwin Bischofberger, log uppskattande åt dessa förböner för oss förtappade.

Många människor som tidigt i sina liv känner att deras indentitet är större eller obunden, söker sig till olika religioner för att finna ett andligt hem. Kristendomen väljs ofta bort för att den förbjuder lärjungen att vara mer än sin lärare. Själv fick jag ett brev av Wilfrid Stinnissen, karmelitbrodern som skrev många böcker på 1980-talet, där han påpekade samma sak. Att uppge sin identitet eller sin person för Personen, var inte på hans karta, där snarare bön och kontemplation så småningom - kanske - skulle leda dit. Den sortens "strategiskt" tänkande är vanligt inom kyrkorna.





td



"Knacka och dörren skall upplåtas" - detta var ett viktigt Jesusord för mig långt innan jag blev katolik. När jag kom till prästen för att tala om upptagning i kyrkan förklarade jag att jag både knackat och insett att inte ens en knackning behövs för att dörren ska öppnas. Både knackning och dörr var borta och man i Kristus var. Han log bara och sa:"Det finns många som du i vår kyrka".
Men jag har inte mött många i kyrkan som har det på det sättet. De flesta knackar och sliter för att få något, för att säga krama ur nåd ur sakramenten. På en radionkanal som EWTN är detta ibland det huvudsakliga budskapet. Via de unga och käcka (ibland gamla) programledarna får lyssnaren listor på vad som ska göras. Det är inte utan att man hör "Onward Christian Soldiers" i bakgrunden - verserna till denna gamla brittiska psalm beskriver knackandet i sin mer våldsamma form. Men den underbara melodin är rolig att sjunga, särskilt med en anglikansk kör och orkester och brusande orgel.

Jag märkte under åren efter konversionen 1982 att alla aktiviteter inom kyrkan kan göras på två sätt - ett där knackandet är det väsentliga, med utgångspunkten i att vi är utanför något vi vill ha. Det andra att inte knacka utan ta emot på ett barnsligt sätt. Och så fanns det förstås många vaggkatoliker som inte gjorde någotdera.

Det finns en beundransvärd energi i att vara utanför. Den som definierar sig som framför den stängda dörren kan brinna för uppgiften i att få dörren öppnad, ungefär som i dataspelen i fantasymiljöer där spelaren ska hitta ledtrådar och knep för att få upp den tunga träporten. Jesus talar inte alls om detta, såvitt jag erfarit. Dörren försvinner när knackandet släpps. Den hektiska energin försvinner också och ersätts med stilla glädje och förvåning. "There is no shadow of turning with Thee" sp, det heter i en annan mycket vacker hymn. 

Själva tanken på en knackande individ är en bisarr inbillning. Som om man i Kristus skulle fixa ett hinderlopp? Eller ställa upp en vägg och ropa på oss från andra sidan? Fullständigt tokig inbillning. Eller som att gömma nycklarna till hemmet och ropa kom in. Något som Jesus tog upp med de skriftlärda. Enhetens sakrament är livet självt, precis som vi finner det i just den stund som nu är. Porten är öppen, ja den är inte ens öppen.
 

td



Den lärare jag besökte i Indien under några veckor i december 1972 frågade ständigt: Vem är det som erfar? Who is experiencing? Vad än jag drog fram och vad jag än frågade fick jag denna envisa respons. Han tillade också lite generat att han inte var en lärare utan endast en som visade riktningen.

På planet hem till Europa fick jag i lugn och ro begrunda denna hans envisa attityd. I flygstolen framför mig satt en mamma med sin lilla barn. Barnet hävde sig ständigt upp för att titta mig i ansiktet, frågande och lite provocerande. Jag gjorde grimaser. Barnet började gråta. Plötsligt frågade jag mig själv: Who is experiencing? Och jag kände att svaret var: om det är i Kristus jag finner vägen, sanningen och livet så är det just Jesus Kristus som erfar. Allt sker då i Honom. Och jag blev lugn och glad. Det är en helt tro än den som indisk filosofi vill ge: att ingen alls finns där. Att själen, eller jaget tillhör illusionen.

Istället kunde jag se hur allt som hör till svagheter och problem med mitt liv, kan användas av Kristus när han bebor min kropp och person. Han kan använda allt. Jag behöver inte önska en operation som skulle ta bort allt jag vet är icke önskvärt.

Under de många timmarna från Delhi till Amsterdam fick jag upprepa denna insikt gång på gång. Jag såg sanningen i det. All yoga, all bön, all meditation är över? Allt leder ju ändå bara hit: Kristus själv som använder min form. Kristus som är mitt liv. Aloha-theois i det ytterst goda, pono.

När jag landade i Amsterdam och såg min käresta och mitt barn och min bror och min syster, som alla kommit dit från Sverige för att ta emot mig så hade jag svaret på frågan: Du ska fria och gifta dig och vara far för ditt barn! Samma kväll på en gata i Amsterdam friade jag och vi gifte oss några månader senare i Härnösand hemma i Sverige.

Tjugofyra år senare satt jag inför en zenlärare i Honolulu och svarade på mu-koan -- en gåta som används inom zen för att klargöra var man befinner sig i träningen -- och svarade ännu en gång: mu är ingenting annat än detta som nu sker här. Jag själv i pono, Guds fullkomliga godhet. Ytterligare över tjugo koans handlade om samma insikt.

Och hela tiden fanns Pauli ord: "Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden." (2 Kor 3,18) Det är theosis.


td

 

Vissa människor erkänner Kristus som Den som lever vårt liv därför att det är Hans vilja och Hans kärlek som manifesterar sig. Andra - de flesta - erkänner Gud endast på avstånd. Det är oförklarligt varför. Det är begripligt att teologier med utvaldhet som teman uppstår. Alla är äkta barn till Gud men ett fåtal erkänner det och låter Jesus Kristus bebo sitt liv.

När vi inte väljer det goda i Faderns kärlek, pono, utan låter världen, pilikia, ge oss sin energi, kommer vi att fortsätta och manifestera just värld och synd. Det går inte att undvika. Men när vi väljer det vi är i Faderns kärlek, pono, och låter den energin komma inifrån -- ja då formar sig vår verklighet efter detta. Då kan vi säga Fader Vår på ett nytt sätt, vår kanot kommer att föras fram av aloha. Vi lyckas om och om igen i den meningen att vi manifesterar pono. Vi är i den bästa former som Guds barn, och detta manifesterar vi också utan att krångla till det eller anstränga oss.

  Några år efter min konversion till katolska kyrkan kände jag att vi i mässan och i församlingsarbetet endast repeterade tankar om Kristus. Hela kyrkans verksamhet, förutom dess rent karitativa praktiska hjälp världen över, var ett enda stort repeterande av sanningar som inte växte och blev liv. Vi förvandlade Maria och Jesus Kristus till enbart petitionsobjekt. Vilken degradering av det Kristus vill i våra liv!

  Symboliskt för detta stillastående och oförmåga att gå hela vägen till Kristus var bedjandet av Fader Vår. Det är en bön som är preparatorisk som bäst. Den gäller inte efter uppståndelsen. Jag tog upp det med min präst och han förstod mina tankar och höll med. Men vi kan inte ta bort den, många kanske behöver den, menade han. Jag såg bara att locket var pålagt. Jag skrev en ny version åt min präst, som han gillade:

Fader Vår
Du som är i himmelen
helgat är ditt Namn
ditt Rike har tillkommit
din Vilja har skett
på jorden såsom i himlen
du har befriat oss från synden
Amen.

Att riket har tillkommit är meningen med inriktan på pono. Det är ho'opono pono ke ala. Denna nya bön fick för mig ersätta petitionsbönen som officiellt beds i kyrkan. Trogen Kristus måste vi sätta i centrum hans förvandling av oss genom sitt blod och sin uppståndelse. Annat vore arrogant och ett misstroende för vad Gud gjort för oss.

  Detta att många kristna ständigt ber den gamla Fader Vår och en rad andra petitionsböner som korset och uppståndelse gjort obsoleta, är en bra fingervisning till det sorgligt faktum: endast halva evangeliet används av många. Den första halvan används och den andra ignoreras eller förklaras som något framtida, något vi önskar men inte har aktuellt. Åtminstone inte än. Kristus älskar oss förstås ändå men måste ruska på huvudet åt en sådant envist beteende och längtan tillbaka till lag och ordning, till förbättringstron.

  När Hebreerbrevet skriver om den gamla tron och den gamla externa helgedomen att "Därmed visar den helige Ande att vägen till det allra heligaste ännu inte har uppenbarats..." tönker jag ofta på att kyrkan idag fortsätter härma den gamla tron, den gamla externa helgedomen. Det allra heligaste är förstås Kristus levande i oss, i våra liv och som våra liv, tills dess vi kommer Hem till det Rike som väntar oss.

  "Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen" säger Heb. 9,11 och gör det väldigt tydligt: det gamla är över. Kristus har sin helgedom i oss och lever våra former för att helga världen och förbereda aloha, den stora medkänslans hem för oss alla.



td


Subjektet som är den allvetande Fadern, är också du själv. Denna enhet betyder kärlek. Guds kärlek är just att du förenas med Honom, med den Allvetande, den Allälskande. När vi säger Fader vår, eller kanske bara Fader, eller Abba som Jesus sa, är vi ett enda väsen med Honom, en enda kärlek som är Faderns kärlek till allt han skapar.

Denna enhet i Fadern som alltid är för handen, även när vi delar upp verkligheten och föreställer oss objekt utanför oss. Men i bönen och meditationen stannar vi i denna kärleksfulla Enhet och dröjer i alltillvaron. Vi är i theosis, i är "omnientister". Gud är allt och vi ett med detta kärleksfulla Enda. Jesus säger därför att Han är ett med Fadern, allt han gör kommer av Fadern. Så är vi alla när vi verkligen tar till oss Kristi liv i vårt liv.

Detta är inte alls svårt. Det svåra är våra föreställningar om avstånd och objekt. Jag har hört långa kors-predikningar som inte ens kommit till försoningen utan grottat in sig i smärtan över att behöva dö från sina synder. Jag har suttit i kyrkbänken och bett stilla för den förlorade själen inne i prästen som pratat så länge om det svåra, som använta sin tid som anställd till att beskriva sin privata Jakobsbrottning.

Det oroliga sinnet kan inte se att Fadern är allt. Det behöver en specificering, ett utväljande, ett föreställande i objekt på avstånd som "kan erövras". Och så går man till kyrkan eller bestämmer sig för ett böneschema. Man får sig en profil.

Minnet och förståndet har sina egna agendor ! Det har även emotionerna. Om de båda inre syskonen inte informeras av aloha och Guds kärlek går de sina egna vägar och ställer till drama och trauma -- pilikili. Det är helt nödvändigt att vi ständigt associerar pono med dessa två syskon inom oss. De är som två överaktiva barn som ställer till kaos om inte mycket kärlek och vilja riktas till dem kontinuerligt. I världen tror många att de klarar sig på egen hand: kunskap och emotionell intelligens ! Men i verkligheten behövs hela tiden na'anu, kroppen, som signalerar pilikili hos dem båda. Alla som "gått i väggen" vet hur det känns.

   Men Gud älskar allt Han skapar och är ett med det. Vi kan vila i denna oskuld och renhet därför att vi redan är där. Om vi mediterar över ordet Fader så är vi i Hans enhet hela tiden. Allt som syns och hörs är inne i denna kärlek och enhet. På Hawaii var detta så uppenbart genom att gamlingarna där inte behövde mer än Faderns allt i ett. Hemma i Europa där vi objektifierar så snart vi kan, tog det många år för mig att åter kunna vila i Fadern som det Enda och allt, såsom Jesus Kristus gör.


   Bönen "ske din vilja" har ofta ansetts handla om yttre ting, men jag tänkte redan som konfirmand att det måste handla om universum som helhet, och mitt inre liv alldeles särskilt. Jag tänkte på ett träd vars frukt är tunga av mognad och Faderns vilja är där att de faller ner på marken. Så ser viljan ut, det är en självklar och regelbunden och enkel vilja. Frukten släpper taget enkel och genom Faderns vilja.


Att släppa eller eliminera allt onödigt bagage är Faderns vilja. Därför förlåter Gud oss alla skulder och synder. Detta "dimitti" som är latinets "förlåt" betyder ta bort, släppa ner, tappa, eliminera, borttaga -- just därför att det är Gud vilja, inte något annat belöningssystem.Liksom Hans kärlek är fri och enkel är borttagningen av tyngder och skulder det. Ingen komplicerad process för Fadern, hur mycket vi än skriver krånglig teologi kring det.


Den tyngsta barlast vi bär på är iden om oss själva som separata skapare. Många tror att detta är en häftig självförtroendeökande ide och säljer den världen runt. Tro på dig själv ! Det kan temporärt behövas i en rad olika situationer där vi är förtryckta. Men i grunden blir det en last att bära på. Att släppa även den är Faderns vilja och den sker lika naturligt som frukten som faller till marken. Vi behöver inte göra det, Fadern låter det ske.


Insikten om att det är detta som menas med "ske din vilja" är inte en teologisk insikt, det är inte en mental ansträngning som plötsligt visar sanningen. Det kommer från den Andra kraften som uttrycker Sig genom dig. Denna Faderns kraft bryr sig inte det minsta om dina omdömen om vad som är gott och ont för dig, vad som är skönt eller oskönt, vad som är rätt tänkt och inte. Men istället upptäckter du den Andra kraften i själva den frid och inspiration, den kärlek som kommer till dig, du vet inte varifrån. Som Yeshua (Jesus) sa: Anden kommer som en vind, vi vet inte varifrån...Dante skrev: "In la Sua volonta è nostra pace, Ella è quel Mare, al qual tutto si muove..." (Paradiso III,86)

Det oroliga sinnet kan inte se att Fadern är allt. Det behöver en specificering, ett utväljande, ett föreställande i objekt på avstånd som "kan erövras". Och så går man till kyrkan eller bestämmer sig för ett böneschema, en ordning. Man får sig en profil.

Men Gud älskar allt Han skapar och är ett med det. Så här skriver Mahmud Shabestari (1288-1340) i en fin italiensk översättning från persiskan:

So che il mondo è uno specchio,
in ogni atomo si trovano cento soli fiammeggianti.
Se fondi il cuore in una sola goccia d'acqua,
emergeranno cento puri oceani.
Se esamini ogni grano di polvere,
troverai mille splendide creature.
Un universo è nascosto in un grano di miglio,
in ogni punto sono create migliaia di forme.

Non essere prigioniero dell'arte della vita,
considera la struttura dei cieli
finché potrai lodare la Verità e i suoi segni.
Solleva lo sguardo e vedi la volta celeste stesa sui mondi.
Quale rapporto ha con il cuore dell'uomo?
Perché entrambi sono sempre in movimento
E non prendono un istante di riposo?

Può darsi che il cuore sia il centro di questo cielo,
il cuore è il centro e il cielo la circonferenza.
Ed è per te, solo per te,
che questi cieli ruotano
di giorno e di notte
come in un sogno che appare infinito.


Vi kan vila i denna oskuld och renhet -- pono -- därför att vi redan är där. Om vi mediterar över ordet Fader så är vi i Hans enhet hela tiden. Allt som syns och hörs är inne i denna kärlek och enhet. På Hawaii var detta så uppenbart genom att gamlingarna där inte behövde mer än Faderns allt i ett. Hemma i Europa där vi objektifierar så snart vi kan, tog det många år för mig att åter kunna vila i Fadern som det Enda och allt, såsom Jesus Kristus gör.

td

För många år sedan var jag en vanlig kristen i en denomination och en kyrka precis som säkert många av er. Men jag kände alltid en längtan till något annat där Jesus Kristus fick en mer direkt betydelse. Det var lite som om Jesus hade en sordin över sig i min kyrka, eller som att en ljuddämpare var påsatt på honom, eller något liknande.

Kanske några av er här idag känner något liknande. Det är inget fel på ens kyrka eller församling eller ens kristna tradition. Det är ingenting där som jag behöver säga nej till. Men det känns som något saknas i relationen till Jesus. När vi är i det läget gör vi som jag gjorde under många år: tålamodet blir en dygd. Att stå ut och hänga fast vid ens kyrka och församling blir en dygd.

Men till slut är det allt för starkt, detta behov av att komma närmare Jesus Kristus och hitta en annorlunda kristendom.

Innan jag går in på detaljer vill jag beskriva skiftet för mig till en annorlunda tro med hjälp av några bilder. Tänk er att vår kyrka, eller den rörelse och tradition som du tillhör, är ett fartyg på havet. Det är ett bra fartyg, går säkert i de flesta väder, fullt med utrustning och bra människor som sköter fartyget och gör sin trosresa med det. Men en dag känner du lust att pröva en kajak nere på havsytan och du klättrar ner för att krypa i denna lilla lätta farkost. Och så är du strax ute på havet i den.

Lite så var det för mig. Den nya kristendomen var som kajaken, lätt, enkel, direkt i kontakt med havet -- för mig Jesus Kristus själv. Men observera att det fanns ingen direkt kritik av fartyget eller dess besättning. Jag behövde inte säga nej till någon funktion eller någon gudstjänst som vi har på fartyget. Bara det att denna enkla lilla kajak var så mycket mer nära Jesus själv.

En annan bild är att vår kyrka eller församling eller tradition är en bil och jag en dag kliver ur och pröva en cykel istället. Inget fel på bilen, väldigt bra fordon. Men jag vill cykla och särskilt när det är fråga om en tandemcykel där Jesus trampar där fram och styr och jag trampar på där bak och åker med.

Det är två bilder. Det handlar inte om teologi eller liturgi eller katekes. Det handlar om något enkelt och starkt där Jesus är i centrum på ett nytt sätt. Jag vet inte om detta klargör så mycket, men det är två bilder jag kan använda.

Nu till några mer specifika punkter. Denna annorlunda kristendom som jag kom att först besöka på prov och först efter många år helt och hållet börja leva, har Jesus i centrum och Nya Testamentet som skriftgrund, även om naturligtvis GT är till stor inspiration. Men snarare än en historisk-teologisk apparat är det några enkla satser som är grunden. Här kommer fem av dem.              

1) Jesus dök upp på jorden genom Faderns aloha och drar till sig alla de som är relaterade till honom tro.
2) Han ger sin undervisning om pono till alla för att tillgodose människors olika behov, olika särdrag vad gäller person och kultur och kapacitet.
3) De som träffade Jesus och trodde blev alla frälsta till att se sin egen pono genom korset och uppståndelsen. Så är det också för oss och alla andra i framtiden.
4) Han uppmuntrar de vars världsliga meriter är få och som saknar rättvisa och lycka i livet och som drabbats av pilikili mer än andra, att ta sin tillflykt till det rena landet, Guds rike, genom att säga hans namn, Guds namn i allt de gör och företar sig.
5) Jesus förklarar för alla att den som bedriver denna trospraxis, denna ho'opono ke ala, kommer att sparas till evigt liv, ja redan nu erfara aloha-theosis. 


td

Jag inser att när jag sitter i livets enkla kajak att allt är pono i Jesu namn över mina läppar eller tyst i mitt hjärta. Denna pono, yttersta godhet, är allt som betyder något. Jesus finns, som Richard Rolle skrev på 1300-talet i England, i hans eget namn. Kom ihåg att ängeln sa till Maria att Jesus betyder "den som frälser". 

Jag tänkte så här när jag övergav fartyget för kajaken, övergav den fina bilden för cykeln. Även om jag studerat luthersk teologi, eller ortodox teologi eller John Wesleys teologi, eller den katolska kyrkans teologi och trivs i kyrkan, kanske jag inser att min förmåga till lycka i Kristus är alldeles otillräcklig. Då bör jag kanske överge denna min heliga tradition och ta min tillflykt till Guds rike genom sägandet av Jesu namn i medvetande om Andens närvaro. Aloha betyder ande, ha, och närvarande, alo. Ande är både vår andning och den Helige Ande, den som skapar allt i Genesis 1 och blåses in i människan av livets Herre.

Det finns många exempel på övergångar till denna enkla kristendom, denna annorlunda kristendom, denna aloha-tro. Men vi behöver inte gå in på dem, ni kommer att hitta dem själva om ni intresserar er för denna sorts relation. Vad är det för sorts relation till Jesus vi talar om? Här kommer några punkter.

1) Jesus är i sitt namn snarare än i våra tankar kring teologi eller texter och påståenden. 

2) Den som börjar leva i namnet genom bönen märker snart ett inflytande från Helig Ande som inte normalt kommer annars. Detta är Aloha, den andliga närvaron i allt skapat liv.

3) Att säga, be, sjunga, recitera namnet långsamt med utandningen är ett sätt att vara till på, inte endast andlig övning eller centrerande bön. Det är som att låta hjärtat slå innerliga slag som ett sätt att hålla oss vid liv.

4) Genom att sätta namnet meditativt och sätta sägandet före alla andra aktiviteter, även när vi är mitt i dem och gör dem samtidigt med namnet, har vi en direkt närhet till Jesus som annars inte tycks finnas. Vi kan ge andra av denna värme, denna Andens eld, för vi väcker den hela tiden med bönen.

5) Vi lever för Guds rike, det rena landet, och bryr oss mindre om världens pilikia, dess draman och trauman.


  Nu ber jag er lägga märke att dessa satser inte är menade som teologi. Det är mer en praktisk beskrivning av ett annorlunda sätt att leva i tron. Tron är inte att hålla vissa saker för sanna utan en orientering till Guds rena rike som finns tillgängligt genom associationen med namnet i vårt hjärta och i vår andning, aloha.

  Ni har säkert hunnit tänka flera gånger på Pauli uppmaning att vi ska be ständigt. Men ofta tänker vi på detta som en ansträngning. Här är denna annorlunda kristendom tydlig i att det inte alls är någon ansträngning utan ett sätt att vara i tron. Vi kan kanske säga att när vi känner uppriktigt tacksamhet är det inte någon ansträngning att säga tack. På liknande sätt är det här. Jesus är vårt liv, han lever i oss, och därför är det helt utan ansträning vi säger hans namn hela tiden. Vi praktiserar aloha, Andens närvaro, den ande Jesus sände åt oss som hjälpare.

  När Kristus lever i oss genom namnet, är det lätt att glömma någon tur i mässans liturgi. Jesus behöver inte mässan eller våra liturgiska ansträngningar, inte ens vår bön eller meditation. Det är helt och hållet våra behov. Om du tänker på något du behöver syns det på utanskriften. I Herren Jesus behöver du inte tänka på något. Han är förlåtelse och gudomligt ljus. Säg bara Hans namn. Mun och hjärta gör då samma sak och inget tänkande behövs.

  Guds enhet är inte något vi förstår. William av Ockham hade delvis alldeles rätt på den punkten. Det är vår intuitiva direkta erfarenhet som är det verkliga för oss. Också Löftet till Abraham som gick i uppfyllelse i Kristi uppståndelse är obegripligt för oss. Kristus är solen som skiner över alla städer och länder men uppskattas endast av dem som betraktar och begrundar Ljuset.

  Många uppfattar läran om Kristus i oss med sina huvuden men kan inte tro. Fast alla inom sig har både Löftet och Kristi obegränsade kärlek och ljus, faller många tillbaka i bekymmer för världen och sig själv. De glömmer aloha och den ursprungliga närheten i Gud. De far i distraktioner.

  Även ett ord eller en fras ur Skriften som man hör eller läser, uppfattar man gärna såsom det passar en själv. När Gud är med dig och lever ditt liv spelar dessa tolkningar inte någon avgörande roll längre. Enkla samtal om detta liv i oss är bättre än predikan eller teologiböcker.

  Om du blir van vid att Gud bor i dig, som Tauler säger, får du allt Kristus är och uträttar snart saker med denna rikedom. Det sker anonymt. Den tillgjorda framvisade andäktigheten och respekten försvinner. Gud är verkligen med dig, han är Immanuel, Gud med dig. Det är ett namn på Jesus Kristus. Trots detta blir respekten och beundran allt större inför Honom som älskar dig och vill vara i ditt liv.

  Det är inte fråga om att förbättra sitt inre. Det går nästan inte. Istället får Kristus, som vistas där, låta sitt löfte bli ditt liv, så att Han är med dig i allt du gör. Då behöver du inte förbättra dig längre.

  Allt kommer från den helige Fadern, allt är gåva. Behandla också allt som gåvor. Bär de världsliga lagarna på din panna och Kristi lära i ditt hjärta. När Kristus lever i dig respekterar du den världsliga etiken men följer egentligen ditt hjärta.

  När man är ung har man det besvärligt. Viljekraften och självupptagenheten gör livet svårt. Men just svårigheterna gör Andens kraft attraktiv och till slut öppnar man sig för livet i pono, Kristi kärlek.

  Att vara en enfaldig varelse, som vi alla är, och ändå bli frälst med Kristi liv i oss är helt omöjligt för oss själva att åstadkomma. Vi får livet av Fadern, vi får frälsningen av den Högste. Ingen religion eller filosofi kan åstadkomma detta, ingen ansträngning når dit, ingen övning ger nåd eller aloha-theosis. Älska därför alla de som inte tagit emot Guds liv, ha stor medkänsla med dem.

td

En del tror på Kristus, andra förtalar honom och tron på honom. Även på Hawaii såg jag familjer där några var mycket kyrkliga och tog avstånd från den gamla traditionen och andra som gärna förtalade kristendomen som missionärernas förledande verk. Inom rörelsen för ho'opono pono ke ala fanns denna splittring. Detta är bra. Om det endast fanns folk som trodde på samma tolkning av Kristus skulle vi börja undra. Men eftersom det finns folk som förtalar läran och löftet kan vi vara helt säkra på att Kristus vill flytta in i oss redan nu och sedan ge oss sitt ljusrike.

Det finns folk som lovar och prisar Gud i gudstjänster och som är lyckliga endast tillsammans med trosfränder och i kyrkan. Detta är nästan alltid ärelystnad. Den som har verklig tro låter Kristus leva i sig och känner lika stor glädje helt allena.

Det första du ska företa dig för att få evigt liv är att lyssna till läran om ljuset och Andens närvaro i dig. Du kan inte tänka så att du först ska klara av vardagens elände och sedan lyssna. Du ska lyssna först. Det finns ingen morgondag i sann kristen tro. Det är nu som gäller. Detta nu är vad hawaiianerna kallade pono -- det perfekta livet i Fadern.


td

Betrakta den i dig inneboende Kristus som Värden i ditt inre och se världen som tillfällig gäst. Uppmärksamma alltid Värden först och ta sedan hand om göromålen ute i världen när de ska utföras.

Kristi strålar är likasom solstrålar som torkar våra föremål från ovansidan till undersidan. Det är solens kraft som gör föremålet torrt. Att tanken på tron kommer upp beror helt på den Andens kraft. Det är då människans samtliga synder och förhinder tillintetgörs av Kristus.

Vilken människa som helst som fått en etablerad tro ser gudomlig ut. Det är inte individen som sådan, som är helig, det är den levande Anden. Heligheten stammar ur Kristi visdom, given åt individen. Kristus har flyttat in i den troende och då märks heligheten utåt, för Han är ljus av ljus.

td

Det är bra, om du är allvarligt sjuk. Du inser genom aloha-tron att allt har gått som du önskat och därför finns det inget att ångra när du nu snart ska byta adress och födas i Kristi rike av ljus och liv. Kanske är du ledsen över att dina barn och dina anhöriga inte fått tron. Men till Gud ger du tillbaka det du fått till låns av Gud. Din kropp, din hustru och dina barn är sådana gåvor.

Den som tycker att han uppfattat läran, har inte uppfattat den. Den som tycker att han inte uppfattat läran men söker Andens närvaro, har egentligen uppfattat den. Att vara djupt tacksam för Kristi frälsning är att ha uppfattat läran. Det ska inte finnas något i vilket du ska vara kunnig. Hur kan det finnas världsliga fördelar i att vi enfaldiga pilikili-varelser kan få ta emot Anden och födas i Kristi rena land? Vi hävdar endast Kristi medkännande visdom som påverkar individerna.

Heliga skrifter och tideböner är underbara men när de läses utan tro låter det inte särskilt imponerande. Utan Anden i våra hjärtan, utan aloha-tro är de heliga skrifterna döda religiösa uttryck. Det är meningslöst hur många fraser man än kan ur heliga skrifter, om man inte har tro.

Du kan alltid känna glädjen i att vara på Kristi skepp över världens oroliga älv, på väg till andra sidan. Han är inneboende i dig var än du befinner dig. Du har inte betalat denna räddning och den är inte en belöning. Du har bara tro och det öppnar dig för Hans liv i dig. Du får följa med i detta liv genom Hans Löfte.


td

Aloha theosis upptäcks av många sökare i många olika traditioner. I den moderna benediktinerrörelsen finner vi detta: "Gud innehåller alla ting, alla verksamheter, alla begär, alla parfymer och smaker. Han omfamnar hela universum och älskar alla i tystnaden." John Main, The Gethsemani Talks.

"Ljudet av din bön, ditt ord, blir en resonans. Denna resonans leder fram till din helhet i Gud och förenar dig med alla andra levande varelser. Resonansen leder till en djup enhet med Kristus som är Ordet. Du låter böneordets andning och resonans leda dig fram till det gudomliga Ordet.

Gud ger sig själv, han ger sitt liv till oss alla. Det är aloha i vår andning, den Heliga Stora Andens liv i oss.Varför? För att vi föds andligt döda, utelämnade åt pilikili,  det plågsamma livet. Vi har inte naturligt liv i Gud, vi har ett liv som är andligt dött. Det hjälper inte med religion eller etik. Vi förblir döda. I världens kristna kyrkor är andligt döda människor aktiva med att predika evangeliet och utföra sakramenten. Men Jesus Kristus ger oss något annat. Han ger liv. Till det behövs bara att du tar emot Hans liv i tacksamhet och njutning.

Vi känner till: Gör inte mot andra vad du inte vill att de gör dig. Men viktigare är det som Jesus Kristus gör. Vi får då: Gör mot andra vad Jag gör mot er. Lev med andra såsom Jag lever i dig. Då är det Kristus som är aktiv, ljuset över alla ljus. Då är det inte den gyllne regeln längre, utan Hans liv i oss. Det är anden, den store Hjälparen Jesus sänder oss. Aloha innebär Anden i oss.

När du begår synd -- pilikia på hawaiianska -- är du redan förlåten och detta kärleksbevis får dig att aldrig mer vilja synda. Köttet är främmande för dig fast dess ambitioner fortfarande fängslar dig. Kristi omfamning och förlåtelse är där före, under och efter ditt lilla avståndstagande, som synden alltid är.

td

När jag vaknar upp efter drömmar som "tömt" mig försöker jag alltid gå till köket, ta en slurk fil eller youghurt och gå tillbaks till sömnen för att fylla den med Helig Ande, med pono och aloha. Det är inte svårt. Endast anropa ! Kom Helig Ande och fyll dina troendes hjärtan, tänd i oss din kärleks eld. Vår na'au, vår hela kropp, vill inget hellre än att vi fyller den med denna pono, denna värme och energi av aloha.

Har jag sedan tur kan jag bevara denna levande eld dagen igenom. Gissa om det finns något att ge andra människor -- ge Helig Ande därför att den fyller min kropp och mitt sinne, oundvikligt att man ger ifrån sig..