När vi försöker bestämma vad vi är, alltså den person eller vilja vi är, finner vi inga måttstockar. Allt annat vi ser och hör och tänker på i den yttre världen går att på något sätt bestämma. Vi kan bestämma vad yttre uttalanden är, antingen vi spelat in det, ser det i skrift eller minns det. Vi kan säga att den eller den sagt något eller gjort något. Yttre effekter kan vi bestämma. Men inte det levande medvetande som är jaget.

När vi introspektivt försöker bestämma, finner vi att en oändlighet uppstår. Vi är så att säga utsträckta i alla riktningar och i oändlighet. Och eftersom allt annat -- det vi kallar yttre eller materiella ting -- finns endast som uppfattanden i detta oändliga medvetande.

Har någon kunnat ändra på detta? Eller har någon uppfattning ändrat på detta? Nej -- det är fortfarande en helt nödvändig sanning. Vi talar inte ofta om det och många ruskar på huvudet åt Fichtes filosofi idag. Varför? Troligen för att det är obehagligt. Det är obekvämt att en oändlig obestämdhet vidlåder oss själva.

Men kan det inte vara tvärtom? Kan inte denna obestämdhet och obegränsadhet vara något att glädjas åt? Jag tror det. Vi måste säga "Vet inte" som svar på en rad frågor om jaget. Men det är väl snarare en glädje och en frihet än ett tråkigt faktum. En lärare jag hade i zenmeditation sa alltid: "Only keep don't know mind !" Han såg det som en fri och lycklig omständighet.

Om vi har denna insikt som grund för vårt liv och betraktar det som den viktigaste kunskapen par exellence, får detta intressanta konsekvenser. Om vi är oändligt obestämda kan inte några regler fixeras för hur detta jag ska leva ut sitt liv i kroppen, det mentala livet och känslolivet. Vi kan välja en god etik, vi kan följa kristna värden, men det är fria val. Ingenting kan sägas om "jag" annat än dess infinita karaktär som inte kan beskriva eller närmare bestämmas och i vilket allt medvetande om världen finns.

En konsekvens för teologi och filosofi blir tveklöst att begreppet "Gud" blir identiskt med detta jag. Det beror rent logiskt på att om allt finns för eller i detta centrala jag, måste det vara Gud. Den negativa teologin som Erigena presenterar stämmer då väl överens med detta centrala obestämda jag. Det kan kanske identifieras med det JAG ÄR som Andra Moseboken låter Herren säga till Moses. Detta jag som Gud säger sig vara, är nödvändigtvis obestämt och obeskrivbart.

Det skulle då innebära att Gud är detta oändliga jag, både i oändligt många instanser -- en för varje människa -- och samtidigt En verklighet. Det blir en monism i oändlig mångfald.

Under de många år jag undervisat om denna filosofi för livet, har jag fått många frågor. Här kommer några av dem, med försök till svar.

Kan denna jaguppfattning förenas med biblisk tro?

Här finns två synsätt. Det ena är att biblisk människosyn och gudsuppfattning kräver en dualism. I denna dualism ser vi människan som skapad och Gud om oskapad skapare. Men det finns också ett annat sätt att se det. Vi ser Gud som den enda verkligheten. När sedan Jesus undervisar om sin egen identitet som varande för Abraham och identisk med det JAG ÄR som förkunnas till Moses, har vi att göra med en enhet i vilken våra obestämda jag finner sin verkliga grund.

Ingenting hindrar att vi talar metaforiskt i dualistiska termer. Vi kan läsa både NT och de äldre judiska skrifterna som metaforisk dualism men ta till oss det som den verkliga natur av obestämdhet och infinit utsträckning (icke-materiell, om det går att tänka sig) och därmed se den gudomliga högheten och heligheten i detta och tillbe det, lova det och leva med tron. 

I själva verket är det mycket mer sannolikt att vi både kan och vill tänka på Gud när vi sitter i vårt hus, när vi går på vägen, som det står i GT, ja vid alla tillfällen under de vakna timmarna, om det är en och samma natur som vårt oändliga jag. Det är det närmaste oss i hela verkligheten och Gud är, som Koranen säger, det som är närmare oss än halsvenen. Närmast oss och störst och därför allra viktigast för oss.

Så en upplyst biblisk tro som erkänner jagets obestämdhet är fullt förenbar med denna filosofi för livet. Att inte vänta på endast en framtida förening med Gud utan som Jesus säger, ta emot insikten om att vi är Guds barn redan i denna empiriska form, är utan tvekan en framtida och mycket hoppfull form av biblisk tro. Genom att vi identifierar oss med denna oändlighet som visar sig i jaget, kan vi vara i Gud på ett utvecklat och moget sätt. Vi behöver ingen institution eller någon ritual för detta. Vi välkomnar livet såsom Augustinus en gång skrev: Älska och gör vad du vill !

Hur går det med vår tro på kärleken i detta perspektiv?

När vi ser vår egen oändlighet just här där vi är, kan vi vara öppna på ett nytt sätt. De vibrationer och energier vi känner inför andra blir inte hindrade av att vi försöker vara något vi inte är. Nu vet vi hur oändligt och obestämt vårt jag är och kan därför bjuda på varje form av medkänsla och kärlek som känns i hjärtat. Vi behöver inte skydda vårt jag, det är idel öppenhet. Som Johannes av Korset skriver är vi tomma på det begränsade innehålle och just därför kan vi förenas med Gud.

Samtidigt varnar Johannes av Korset för att fästa sig vid någon enda form av njutning eller behag i relationen till Gud, eftersom det är bedrägligt. Idag kan vi förstå detta, inte som askes eller negativitet, utan som helt korrekt med tanke på att vi inte kan bestämmas till något begränsat. Våra jag är oändliga och obestämda liv och redan förenade med Gud. Inget innehåll kan finnas kvar som fixerat och ingen fasthållning från vår sida är rättvis inför denna oändliga natur hos vårt jag.

Den fysiska kärleken kan på motsvarande sätt äga rum och vi kan attraheras till varandra, men vi vet att vårt jag inte kan fixeras eller begränsas till den. Den blir ett hinder så fort vi fäster oss vid den som något som skulle identifiera oss eller bestämma oss. Könsbestämnngen har alltså inte alls med detta gudomliga jag att göra och därmed inte heller med den gudomliga kärleken. Den levande kärlekslåga som Johannes av Korset skriver om är vad det oändliga jaget erfar och lever med. Det är inte någon sensuell kärlek.

När Jesus säger att vi ska älska Gud och människor är det just denna oändliga kärlek, omöjlig att begränsa eller fixera, det handlar om. Om varje människa för mig är denna oändliga värld, kan bara djupaste repspekt och medkänsla vara min korrekta hållning inför varje levande varelse. Det följer av vartannat. Vi behöver inte ha ett bud om att älska sin nästa. Vi vet genom vår egen obestämda natur att samma sak gäller alla. Vördnad för detta liv blir det självklara.

Men vad händer med den kristna frälsningen eller att komma till tro?

Vi finner Gud i vårt liv och det är ingenting mindre än frälsningen. Vi ser den i vår egen obegränsadhet och själva den insikten är trons innersta visshet. "Pistis" är det grekiska ordet och det innebär tillit, förlitan, visshet lika mycket som förmodan. Det ljus som frälsningen innebär är denna insikt om vårt liv.

Vi kan också säga att sålänge vi identifierar oss med något begränsat, vare sig det är andligt eller empiriskt, kommer frälsningen på avstånd från oss, något som ska ske senare eller som kan betvivlas här och nu. Många som blivit "frälsta" upplever senare att denna erfarenhet försvunnit och man förlorat sin frälsning. En lång debatt finns kring detta i teologins historia. Men när vi ser hur jaget är oändligt och odefinierbart får vi en visshet om något som är ett uppenbart faktum och vi kan helt och hållet lita på frälsningen. Sanningen i hur det är ger oss friheten i denna insikt och det är frälsningen.

Istället för speciell bön eller speciell bekännelse, utformad i ord, blir nu istället vår meditation ändlös, infinit. Vi skådar ut från ett centrum och rör oss i oändlighet utåt. Detta utåt kan vi se som en inåt. Vi ser utåt och inåt i den totala verkligheten på samma gång. Dessa spatiala termer -- utåt, inåt, upp, ner -- täcker inte in vad det rör sig om. De begränsade termerna behöver inte alls begränsa oss när vi vet att vi går utom dem när vi ser på vad vi är. Vem är jag? Oändlig utsikt. Och samtidigt insikt.

Metaforen "se" blir det närmaste vi kommer. Kanske metaforen "känna" är lika nära. Och vad sägs om metaforen "höra". Alla de sinnliga metaforerna kan användas men ingen av dem är adekvat mot vad det ÄR. Ändå behöver vi själva den metaforiska aktiviteten.

Men kan då den religiösa utövningen helt ersättas av detta "seende" eller denna "utsikt"?

Vi behöver inte ersätta något med något annat. Men vi kan inse hur alla religiösa och filosofiska aktiviteter med inriktning på livet som helhet, egentligen leder fram till denna fråga om subjektiviteten. Vem är det som berörs, som tänker, som blir frälst? Denna fråga tar oss nödvändigtvis till obegränsadheten i jaget. Att säga vad jaget är i termer av något begränsat, vet vi strax är något osant och fiktigt. Vi blir alltid tvungna att lämna öppet för att inte kvävas av våra egna definitioner. Det beror på den inneboende nödvändigheten av obegränsad och obestämd utsikt -- eller insikt. 

När Paulus inser i Gal. 2:20 att Kristus lever honom snarare än hans själv, är på sätt och vis kristendomen över. Om den verkliga identiteten är Kristus, behövs inte någon kristen religion. Det är endast i begränsade termer den behövs. Och detsamma kan vi säga om varje religiös tradition. Som Fichte säger: det omedelbara självmedvetandet är helt fritt och obegränsat. Först när vi relaterar till en tänkt verklighet, uppstår begränsningarna. Att finna Gud är att finna detta första Självmedvetande. I "naturen" gör vi tvärtom, vi underordnar självmedvetandet under begränsnngar och tänker oss som ofria, som syndare. Där uppstår vårt lidande och våra problem. ("Im unmittelbaren Selbstbewusstseyn erscheine ich mir als frei; durch Nachdenken über die ganze Natur finde ich, dass Freiheit schlechterdings unmöglich ist: das erstere muss dem letzteren untergeordnet werden, denn es ist selbst durch das letztere sogar zu erklären.)

När vi når nirvana, genom Amitabhas nåd eller genom någon form av egen insikt, eller när vi når livet i Kristus, återvänder vi helt enkelt till det obegränsade jagets utsikt åt alla håll. Medvetandet blir infinit och fullständigt, vilka tänkta begränsade omständigheter som än kan läggas fram av det mentala livets kunskaper. Ett träd, säger Fichte, är fullständigt obekymrat om sitt begränsade vara som träd. Även med onaturliga begränsningar, som brist på ljus eller näring i jorden, uppbindning av grenar eller skador på stammen, lever det obekymrat om sina begränsningar. Detsamma med djuren. Vi människor däremot, gör av det vi finner vara begränsande, ett lidande som vi söker komma ur. När vi så plötsligt inser att Guds nåd alltid är hos oss i form av den oändliga utsikten från självmedvetandet, är vi lyckliga och oberoende mitt i alla begränsningar som kan upptäckas och beskrivas.

När jag märker min frihet i självmedvetandet, denna obegränsade rymd som sträcker sig oändligt åt alla håll, har jag dock inte upptäckt något världsligt nyttigt. Det är inget jag kan använda direkt på någon situation i världen. Flera predikanter inom alla religioner försöker göra upptäckten av Gud nyttig. Framför allt i sociala relationer försöker man visa hur avgörande denna upptäckt av Gud är. Det är alltså fråga om att objektifiera något som inte kan objektifieras eftersom det till sin natur är vårt kännande av jagets ofattliga och obedömbara natur, dess gudomliga natur.

Som Fichte säger så har denna uppäckt inte med handling att göra utan med utsikt åt alla håll i det självmedvetande som upptäcker det ofefinierade, det oformade, det oskapade Ljuset, för att använda en sinnlig metafor igen. När Kristus är aktiv som oss betyder det inte nytta för världen eller ens för sociala relationer. Dessa relationer mår helt klart mycket bra av en ökad medvetenhet om det fria och rofyllda i denna rymd. Men i sig är det inte ens en handling i världen. Mitt rike är inte av denna världen -- ny syns det tydligt.

Att leva i världen med denna insikt eller icke-insikt i det obegränsade, är inte att förändra världen. Men Gud gör det genom oss. Det är Kristus i oss som är aktivt i denna "pistis", denna tillit till hur det verkligen är med detta jag som vill och handlar och tänker och framför allt ÄR.  När Paulus säger att vi bör se hur Kristus bor i oss (2 Kor 13:6) är det inte för att granska våra moraliska fel utan att se hur allt liv, också det sociala, påverkas av att Kristus, alltså Guds obegränsade kärlek, lever i oss. Lätt som det är att tro på social självkontroll och församlingstukt, handlar det om något större: Kristus i oss. När vi ser vår obegränsadhet i Gud faller den sociala moralen på rätt plats av sig själv. I annat fall blir den förtryckande och skrämmer bort folk från tron.

Men är detta kunskap? Eller endast insikt i subjektiviteten?

Att se den infinita karaktären på vårt jag betyder en kunskap om verklighetens centrala del som är Gud. Det är en kunskap om det infinita likaväl som om oss själva. Men också övriga världen är i själva verket samma tankeliv. Allt vi vet är objekt i vårt tankeliv. Även våra tankar om en "yttre" verklighet är koncept i vårt tankeliv. Därför kan vi säga, ungefär som Wang Yang-Ming i 1600-talets Kina, att världen är ingenting annat än vårt tankeliv. Kunskap är inte kunskap om utan själva verkligheten vi har kunskap om.

Detta är viktigt att få med eftersom vår insikt om jagets obegränsadhet annars skulle kunna te sig som en brist på förståelse av en yttre värld. Självmedvetande skulle då vara endast en sorts subjektivitet. Detta är en dualism som inte kan vara riktig. I själva verket är vi världen och kunskapen är det som världen består av. Universum är en enda process och vårt tankeliv är det centrala i denna process. Gud är i centrum och vi är i Gud med vårt tankeliv.

Ordet "pistis" som ingår i "epistemologi" är den kunskap som verkligheten är gjord av. Därför talar inte Jesus om en sorts subjektiv tro som inte har med den yttre verkligheten att göra. Han talar om en enda verklighet, pistis. Allt är i denna pistis, detta trons tankeliv. Det är därför Jesus kan tala om att tron förflyttar berg och kastar dem i havet. Detta uttalande blir bara en överdrift om en inre subjektiv rörelse när vi glömmer att pistis är själva verkligheten. Men det blir fullt riktigt uttalande när vi förstår det.

Detta tankeliv som visar det infinita i vårt jag är själva harmonin i universum. Allt som sker är perfekt i sitt skeende. Det är vårt tankeliv och det kan inte vara annat än harmoniskt. När vi därför inte irrar omkring i irrationella passioner, kan vi vara stilla och i den harmoniska vilan som finns i det jag vi är, detta obegränsade jag som rör sig i alla riktningar samtidigt. Vi kan kalla detta meditation om vi vill. Det går också bra att kalla det vila i jaget, vila i det Gudomliga Infinita och kärleksfulla. Det är viktiga är att inte göra det till någon "inre" eller subjektiv händelse, att alltså inte införa en dualism i det Enda som pågår.

Hos filosofen Leibniz finns tanken om denna harmoni. Men vi kan säga det mer tydligt: all verklighet är i tankelivet och därmed är redan harmonin fullständig. Vi kan sedan i vårt känsloliv uppleva distraktion, lidande, smärta, dramatik och därför också återvända till harmonin. Det sker genom kärlek till verkligheten, i pistis, det som Jesus gör i sitt medvetande. Vi känner då friden och friheten i detta omedelbara Självmedvetande. Så väcks kärleken, inte genom sinnliga och nyttiga associationer.

Denna frid är inte sentimental utan den befrielse som kommer genom helhet och förstånd. Vilken ordning ! Fichte utbrister: Welche Ordnung, welcher feste Zuzammenhang...! Och det stämmer med den erfarenhet vi får när självmedvetandet inte längre är en subjektivitet utan hela den verklighet som är till i Gud och genom Gud. När Jesus talar om att Fadern vet om varje hårstår som kröks på vårt huvud, är det ett jubel i hjärtat. För här är den harmoniska begripligheten, det fasta sammanhanget, glädjen i den perfekta ordning som allt är i vårt tankeliv och i Gud.

Hur erfar man detta obegränsade jag?

I mitt liv är det ett tillstånd som jag upptäckte när jag var 22 år gammal. Jag satt på en liten hylla i ett berg i Salsåker, Nordingrå. Jag mediterade men hade ögonen öppna. Plötsligt såg ja fomer och färger som något "helt främmande" och något "underligt och okänt". Jagm inns att jag tänkte: detta är vad man kallar "psychotomimetic" -- alltså en perception som imiterar psykosen.

Jag hade tidigare läst Bergson och hans uppfattning att vi inte producerar vår upplevelse av världen utan vi eliminerar och reducerar en mycket stor mängd information till något hanterligt som vi kallar "verkligheten". Denna sommardag i Salsåker hände alltså att "ventilerna" som normalt reducerar all information till den vanliga världen, nu släppte in oändligt mycket mer information och allt blev helt främmande. Även skrämmande måste jag säga. 

Det är så än idag. Det jag kallar bön är just att jag låter detta ske igen. Det är Gud men som en främmande och skrämmande verklighet. Sådan är Hans kärlek att den skrämmer och är helt ohanterlig. Om man vill kan i säga att Gud är för mig "psychotomimentic" vilket förstås är helt i linje med den bibliska uppfattningen. Gud är ofattlig och vi fruktar Honom när vi verkligen ser eller upplever Honom. Lejonet Aslan i Lewis berättelse är en försmak av detta.

När jag går in i bön är det till denna peception jag går. Det kräver relativ ensamhet och inte för mycket praktiskt att göra. Minnesfunktionerna tycks försvinna helt. En sorts djup förvirring inträder och kroppen känns mycket märklig, för att inte säga underlig. Det är mycket svårt att förstå vad jag erfar: andning, öronsus, rörelse av armar och händer, seendet av former och färger. På ett visst vis känner jag mig "sjuk" som när man säger: jag mår så underligt, vad är det som händer? Samtidigt är det obegripligt vackert och högtidligt. Som jag skrev den gången 1972: universum är som en helig kyrka nu !

Samtidigt är det mycket svårt att kommunicera detta till andra. De betraktar gärna det hela som bisarrt och psykopatiskt. Det är underligt och vackert på en gång. Andra som vet hur det är nickar igenkännande. Men det finns inte ord att säga hur det är. Allt är heligt och skrämmande vackert.

I byn Salsåker hände en dag, när jag stod utanför affären och kom i detta bönens tillstånd en stund, att en äldre man passerade och sa: "Är du full?" Jag log och skakde på huvudet. Men det slog mig att det är en betydelse av "full" att vara i denna perception. Alla kulturer har också använt olika former av droger för att sammanföra det gudomliga med tillståndet under ruset. Men ofta har just detta varit kontroversiellt, liksom i vår tid. Att beskriva dessa tillstånd på ett pseudovetenskapligt "fenomenologiskt" sätt är en sorts bedrägeri som ägde rum på 1960 och 70-talen. Det låter sig inte beskrivas med mindre än att det blir travesti på vad som äger rum i människan.

Att bönens tillstånd inträder helt utan någon drog eller annan påverkan utifrån borgar kanske för att Gud gärna visar sig när vi inte stänger in den sorts oändlighet som ligger i våra intryck och sensoriska erfarenhet. Att Skaparen befinner sig i kommunikation via dessa händelser inom oss är ju vad vi kan vänta av det andliga och särskilt bibliska sättet för Gud att kommunicera.

Det obegränsade jaget i bönens erfarenhet innefattar förändringar i upplevelsen av syn, hörsel, smak, kinestetisk kontakt med världen, förändringar i hur tankarna upplevs inifrån -- som en sorts märklig film. Dessutom sker en förhöjning av alltings suggestivitet. Vad man än ser eller hör så har det en "laddning" som inte går att uttrycka med ord. Samtidigt uppstår en stor likgiltighet för sociala former och vanor. Man är ingen alls socialt sett, det finns inga sociala betydelser -- även om jag är bland mina vänner eller familjen, saknar det all social betydelse. Vad jag ser och hör är märkliga levande varelser, som frötjänar sor prespekt för att inte säga hängivenhet. Det levande ter sig oerhört märkligt och obegripligt vackert. 

Detta kan uppfattas som en exrem känslosamhet av omgivningen. Men det handlar inte alls om social eller individuell affektion eller medkänsla utan om en mycket större dimension av hängivenhet inför liv och rörelse. Det är mer som religiös dyrkan av liv än som spelande av något socialt rollspel. Jag "vet inte vad jag ska säga" för det finns ingen grammatik för detta obegränsade sätt att erfara allt.

Tillståndet är också en hög sensivitivet för det icke-verbala där kroppens sensationer blandar sig med intrycken "utifrån" -- det finns egentligen inget sådant "utifrån" utan allt är snarare ett "inifrån". Denna blandning av likgiltighet för verbala och sociala former och förhöjd känsla för det heliga i allt som sker, det heliga som frkämmande och främmande, är ytterst svår att kategorisera. Det närmaste språket är det religiösa. Men eftersom så många människor använder det helt socialt och normalt begränsat tillstånd, förlorar det sin funktion i det här sammanhanget. Även mystikernas språk blir relativt oanvändbart eftersom det också har infogats i det recuderade religiösa livets bruk av ord och termer.

Biskop Simo Peura säger i en predikan (4.2.2014) några ord som är tänkvärda i detta sammanhang: 

"När jag tittar på scenen med lärjungarna vid årorna i kamp med de skummande vågorna, ser jag, att de är skrämda och skriker av rädsla. Ett skrik blandat med skräck innebär för mig trots allt någonting positivt. Jag kommer nämligen att tänka på det första budordet med förklaringar. Just det budordet binder Gud och människa samman med varandra. ”Jag är Herren, din Gud, du skall inte ha andra gudar (vid sidan av mig).” I förklaringen till budordet sägs, att Gud närmar sig oss mitt uppe i livet – så som han närmade sig lärjungarna, då deras liv var i fara. Sedan fortsätter katekesen: Vid mötet med Gud både fruktar och älskar människan honom."

Peura vet kanske inte hur nära han kommer sanningen. Han frågar sig bekymrad: "Har Gud och religionen blivit något avlägset, betydelselöst, främmande och skrämmande för oss? Och blir en människa med en religiös övertygelse något konstigt och hotfullt?" I själva verket är Guds storhet just skrämmande och främmande.

Vi kan inte socialisera Gud. I det bönens tillstånd jag erfar, är det fullständigt främmande och skrämmande men samtidigt outsägligt märkligt och heligt och vackert. Jag kan skrika av skräck inför det, samtidigt som jag dras till det och dyrkar det. Jag stelnar i det, som djuret om natten i strålkastarsknetet från bilen som stannat framför det. Jag kan tillbringa långa stunder i detta ljus, skräckfylld och fascinerad och full av kärlek till det som sker. Gudskärleken får helt andra dimensioner. Det är ingenting trevligt och rofyllt i vanlig mening. Det är ytterst upprörande och -- helt underbart.

Att denna bedövande och hotfulla närvaro av Gud är paradoxal är bara att säga förstavelsen till mysteriet. All normal begränsning är på ett skrämmande sätt borta ur bilden. Istället får jag det besynnerliga livet med perception av kropp och syn och hörsel och kinestetisk rörelse i en känsla av sakralt främlingsskap. Ibland hör man åsikten att det är inte rätt att predika med hot och skrämsel. Men Gud gör precis det i denna erfarenhet och detta heliga tillstånd.

Ett förstärkande sker av psykodynamiken som tydliggör samverkandet mellan tankar och känslor, aningar och bilder för medvetandet. Känsor och sensationer blandar sig med undermedvetet material som visar sig som en film man ser äga rum just här. Kosmologiska, filosofiska och religiösa betydelser tar gestalt på ett konkret sätt och är inte alls längre abstrakta eller teoretiska. Det finns inget resonemang i vanlig mening, det är snarare ett skådespel där ankar är levande varelser. Samtidigt är det uppenbart hur obetydliga orden egentligen är och hur dess formeringar inom en själv äger rum på ett märkligt sätt. Varför kommer ni och visar er? har jag ofta undrat i detta bönens tillstånd. Jag har full förståelse hur människor kan uppleva dessa rörelser som främmande väsen, som demoner eller andar och olika kvaliteter, som besöker denna plats.

Bönens tillstånd visar mig en värld som helt släppt taget. Det finns ingen normal ketgorisering av det som sker. Därför är det så ljuvligt att befinna sig där. Det finns ingen förankring och just detta är en underbar vila, mitt i all aktivitet som pågår. Ett djupt intresse ligger i detta för exakt allt som sker, minsta sensoriska detalj är oerhört fascinerande. Ser jag en regndroppe rinna längs timmerväggen finner jag den gränslöst fascinerande och jag vet inte alls varför. Den tycks tala om hela universum för mig. Allt jag tar in gör detsamma på sitt eeget sätt: predikar helighet. 

Många vill "prata ner" detta tillstånd i ett försök att göra det tillgängligt och normalt. Men det går inte. På en radiokanal som New Dimensions har jag hört många försöka. Det tokiga i detta är att kommunikationen av ett stort och väsentligen främmande men oerhört vackert liv inte kan ske i begränsade kategorier. Det kan endast levas och erfaras under de år vi lever på jorden och sedan i en ännu starkare form -- det vi kallar himmelriket.

Ofta föreställer sig de som pratar professionellt om detta att vi "expanderar" vårt medvetande, men troligen är det tvärtom -- vi reducerar inte som vanligt. Verkligheten i Gud är oändlig och vårt jag är oändligt, men kulturella och individuella "ventiler" gör den liten. Vi låter alltså bli att reducera en smula och allt ter sig oerhört stort och främmande. Bättre är kanske bilden som Jean Houston använder: vi lever i ett femvåningshus men använder endast första våningen och ibland källaren.

I bönens tillstånd är tiden satt ur spel. Ingen tidskategori akn användas för alla är detsamma. En stor likgiltighet för tidskategorier råder samtidigt och att Gud är ett evigt NU är alldeles självkalrt. Livet över tid har upphört och Jesu död är just denna död från all tidslig existens. Istället pågår liv som inte kan förstås med tidstanken. Påståenden om att jag, den upplevande, skulle ha en viss ålder, är helt skrattretande och irrelevant. Detta främmande och skrämmande vackra saknar all förbindelse med tid.

Samtidigt är ord som "evighet" och "infinit" väldigt nära till hands av någon anledning. Dessa ord är ju inte korrekta eftersom de ägnar sig åt betydelsen tid, men när ord och kategorier måste användas är det dessa som kommer för mig. Även de termer som t ex John Scotus Erigena använder i sin "De divisioner naturae" ter sig som intressanta för bönens tillstånd. Att Guds tänkande och handlande sker i oss i en enda process, ter sig rimligt för att beskriva tillståndet. Men vad betyder det?

Att Gud, som Scotus antyder, är allt som kan vara, blir i bönens tillstånd det som verkligen sker just nu när allt blir till. Det är utanför tiden men alla partikulära händelser blir till i infinit Gud som skapare. Ändå skiljer sig inte det som sker från mitt sanna vara i Gud. Dessa celler är skapade av Gud just när de är aktiva på tusentals olika sätt och i tusentals olika moment, varav säkerligen endast en bråkdel kommer till medveten uppmärksamhet. Ett hav av sensationer skapade av cellerna i hjärnan och i kroppens nervsystem är alla den verklighet Gud skapar. Ungefär så visar bönens tillstånd att verkligheten kan beskrivas. Och det "jag" som finns i denna process är helt obegränsat.

De islamiska uttrycket Allahouwakbar, Gud är större, passar på detta bönetillstånd. Det är en erfarenhet av allt större, allt större -- inte ett begrepp som efter en jämförelse. Men samtidigt kan jag inte veta var "stor" eller "större" är det är något annat och främmande jag erfar, inte något som kan ges dessa attribut. När jag ibland ber de 99 namnen på Gud inser jag samma sak: jag vet inte vad de betyder, men de "passar" till erfarenheten och tillståndet.