Filosofen Schopenhauer skrev på sin tid: "Förvisso känner vi inget högre tärningsspel än det om liv och död. Varje avgörande i det hänseendet motser vi med yttersta spänning, deltagande och ångest - det gäller i våra ögon ALLT.

Över detta tema talar däremot naturen som aldrig ljuger  utan är öppen och uppriktigt, helt annorlunda. Den talar som Krishna i Bhagavad-Gita och säger att på individens liv eller död ligger inte den minsta vikt. Gud bryr sig alls inte om individens liv eller död.

Detta uttrycker naturen på så sätt att den prisger allt djurliv och människoliv åt det futtigaste tillfälligheter och utan att inskrida till dess räddning. Betrakta insekten på vägen: en ringa omedveten rörelse av din fot är avgörande för dess liv eller död. Se på skogssnigeln, som utan alla medel till flykt, försvar, maskering eller gömsle är ett färdigt byte för vem som helst.

Se hur fisken bekymmerslöst simmar i nätet, hur grodan genom sin tröghet hindras från den flykt som kunde rädda henne, hur fågeln inte upptäcker falken, som svävar över hans huvud, ur fåren lugnt betar medan vargen i busksnåret slukar dem med ögonen. Alla strövar de sorglöst omkring, mitt bland faror, som varje ögonblick hotar deras tillvaro. 

Men genom att sålunda utan återhåll prisge de så obeskrivligt komplicerade organismerna inte endast åt den starkares rovlystnad utan också åt varje narrs infall och åt varje barns okynne - just därigenom uttalar naturen att dessa individers förintelse är den likgiltig. Liv och död skadar den inte alls, förintelsen är helt utan betydelse och orsaken till den är lika oväsentlig som den själv.

Sådan är också en evig Gud. Då denna allfader eller allmoder utan skydd sänder sina barn ut bland tusentals hotande godtyckliga faror så kan detta endast ske emedan hon vet att när de faller så återfaller de i hennes eget sköte där de är i gott förvar och att deras förintelse därför bara är ett skämt. Och hon eller han behandlar inte heller människorna annorlunda än djuren. Innebörden i henns ord gäller därför också människosläktet. Gud är likgiltig för individens liv eller död.

Därför bör vårt liv eller död vara oss likgiltiga i en viss mening. För naturen - det är ingenting annat än vi själva. Kunde vi skåda tillräckligt djupt in i Guds eviga natur, skulle vi säkerligen ge naturen rätt och med samma likgiltighet som den betrakta liv och död. Som förhållandena emellertid är, bör vi på filosofins och reflektionens väg tolka denna naturens och Guds sorglösa likgiltighet därhän att ödeläggelsen av individers eller folks liv inte det ringaste anfäktar deras verkliga och egentliga väsen.

Om vi vidare tänker på att liv och död inte endast beror av de obetydligaste omständigheter, utan att de organiska livens tillvaro över huvud taget är efemär, att djur och växter uppstår idag och förgås i morgon och att födelse och död följer på varandra i snabb växling, medan den vida lägre stående icke-organiska naturen är tillförsäkrad en ojämförligt längre varaktighet ...då måste ju inför de enbart empiriska men objektiva och opartiska uppfattningen av en sådan tingens ordning, den tanken redan följa på ett självklart sätt att denna ordninge inte är någonting annat än ett ytligt fenomen. 

Inför en evig Gud som Krishna (eller den "Fader" som Jesus talar om)  är detta oupphörliga framträdande och försvinnande av individuella liv inte något som angriper tingens rötter utan endast någonting relativt och skenbart. Det berör inte tingens egentliga och ständigt hemlighetsfulla inre väsen. Alltings mysterium drar sig överallt undan vår blick, men likväl ostört fortbestår, trots att det mänskliga intellektet vare sig förmår iakkta eller begripa dess sätt att gå tillväga och därför endast i allmänhet kan tänka oss det såsom ett slags gyckelspel.

Att just medan det ofullkomliga, det lägsta, det icke-organiska fortlever ostört, de mest fullkomliga livsformerna, de levande med sina oändligt komplicerade och obeskrivligt konstmässiga organisationer alltid måste framträda på nytt för att efter ganska kort tidsförlopp absolut förintas och lämna plats åt nya varelser av samma art, som återigen ur ingenting träder in i tillvaron - detta är något så påfallande absurt och orimligt, att det aldrig kan innebära tingens sanna ordning. Det är tvärtom en slöja, under vilken denna ordning döljs eller med ett riktigare uttryck: det är ett av vår intellektuella beskaffenhet betingat fenomen.

Ja till och med den enskilda varelserna, i avseende på vilka liv och död ter sig som kontraster - hela deras vara eller icke-vara kan endast innebära något relativt. Naturens talesätt som för oss framställer liv och död som absolut, kan alltså inte vara det verkliga och sista uttrycket för tingens beskaffenhet och världens ordning - det kan inte vara något annat än ett slags rotvälska. Det är något som måste tas med en stor nypa salt, eller för att tala tydligare något som är betingat av vår intelligens."

Evig Gud och känna igen synden

När aposteln Jakob i sitt brevs femte kapitel säger att vi ska bekänna våra synder för varandra så talar han inte om en viss akt eller en viss ritual. Han talar om ett sätt att vara människa på. Franskan har i vissa översättningar ordet ”reconnaisez”. Vi är medvetna om vår situation i allt vad vi gör, vi känner igen begränsningen, orenheten och synden i samtliga handlingar vi som tillfälliga varelser gör. När vi känner igen detta når vi visdom om det eviga livet. Vi får gemenskap med Gud i själva akten att igenkänna.

I detta sätt att vara medveten sker det som vi säger i Fader vår: såsom vi förlåter de oss skyldiga äro. Vi är ju ständigt skyldiga, vi gör ständigt orätt. Det beror på den geniala funktionen i det mänskliga livet för frigörelse från en fiktiv separat individ som aldrig funnits. Genom igenkänning och förlåtelse av detta misstag vänder vi oss till det vi inte är, till evig Gud och till evigt liv. Det är villkoret för att vi ska bli verkliga, inte overkliga genom en separat existens. Det blir strax en idol om vi börjar gå fram till folk och säga: Jag förlåter dig. Eller om vi anställer allmän församlingsbekännelse och tvingar folk att bekänna sina synder inför en massa människor som vi inte känner. Visst är det obekvämt och tar på stoltheten att göra sådant, och kanske därför är uppbyggligt, men det har lite med Gud att göra.

Egentligen är bönen att göra igenkänningen av synden, för när vi ber vänder vi oss bort från det ändliga i medvetande om det oändliga. Vi vet redan innan att det är rätt och verkligt att göra så. Den yttre bönen bekräftar bara det vi redan i hjärtat velat göra.

Det rena och det orena

Allt som sker är natur i förändring och har inte alls med Gud att göra. De förändringar som vi kallar mänskliga tankar och intentioner skapar dock orenhet redan innan de hinner till munnen och blir uttalade ord. Det är innebörden i Luk 15,10 där Jesus säger att ingenting som kommer utifrån in i munnen är orent, men det som kommer ur munnen och ut är det orena.

Här handlar allt om att Gud är det verkliga. Denna verkliga Person är ingenting som tänker eller vill eller har uppfattningar. Det skulle genast göra Honom oren och delad. Han är evig och orörd och oberörd. Detta vet vårt hjärta och längtar ständigt till den helt rena "himlen" som är metaforen för det mest verkliga av allt. Där är vårt hem. Bibeln handlar om denna visshet i vårt hjärta.

Vissa av våra intentioner och handlingar "liknar" Guds oändliga natur. Det är naturligtvis ingen verklig likhet, en sådan är från början omöjlig. Men vi kan ändå inte komma från vår uppevelse av "likhet" eller "analogi". På ett tentativt sätt antar vi att analogin finns där och försöker leva därefter. På så sätt uppskattar vi ärlighet, kärlek, omsorg och medkänsla, icke-våld och osjälviskhet. Alla dessa fenomen är inte mer lika Gud än någon annan handling. De förändrar inte Guds förhållande till oss men vi vill ändå leva efter dessa dygder. Vi trivs med ett dygdigt liv. Vår fria vilja leder oss inte längre än så - ett hyggligt liv med varandra. Mänskligheten har långt kvar på denna uppgift.

Det Bibeln säger är inte att det är bra att vara dygdig i sig utan att vi ska älska det som Gud är - något radikalt annorlunda. Det är alltså något annat än försöka vara dygdig eller räkna ut vilken moral Gud har. Gud är evig, oändlig och gränslös i sin egen medvetna Person. Att försöka älska denna person, helt frikopplat från våra försök till att leva "analogt" med Jesus eller Gud - det är det enda som skulle kunna kallas "Guds vilja". Men i samma stund vi försöker älska denna oändliga Person, tystnar vi inombords och kommer till sorglös vila och likgiltighet inför all mänsklig strävan. Det är helt enkelt 
för gott att vara i denna vila för att kunna göra något annat.

Skönhetsprincipen


När vi som ändliga vänder oss till Oändlig Gud får livet på jorden en ny estetisk och dramatisk princip för uppskattning. Denna princip är nakenhetens skönhet, oskuldens sexualitet och dyrkansvärda åtrå. Skönheten går igen i alla processer, både de rent estetiska, teologiska och de kroppsliga. 

Sexualiteten är ett centralt exempel på skönhetsprincipen. Könsorganen, som blir aktiva i den sexuella formen av skönhetsdyrkan, är inte främst biologiska organ eller medicinska dlear av kroppen utan framträder alltid för oss som symboliska.  De representerar fullständigt renhet i sin aktivitet, i sin fruktbarhet, i sin lust att leva.  De påminner alla om den oändliga skönheten och får sin lust därifrån. När vi glömmer det förvandlas sexualiteten till det obehag som Freud och Kinsey sysslar med och som gör världen till ett horhus.

Men förknippar vi inte sexualiteten i sig med synd ibland? Endast motiven kan göra aktiviteten oren, eftersom varje begränsad motivering blir oren och syndig. Som människor med kön möter vi  skönhetsprincipen en glädje. Idag syns den bäst i konsten, dikten, pornografin och erotiken men sammanblandas ständigt med girighet, ekonomi och maktutövning och avskys därmed. I botten vet vi dock att det handlar om glädje och skönhet som vi inte kan vara utan.

Denna dimension av estetik inför det nakna oskyldiga är nuptial, det är ständigt speglingar av själens längtan till förening med den Älskade. Livets mening blir sist de minuter av samvaro med den absoluta älskande Personen, inte de fåfänga tillfredsställelserna genom begränsade passioner vi ägnar oss åt på jorden under några få levandsår.

Gud som evig, oändlig, obegränsad

En oändlig Gud betyder att Gud inte förstår något, inte tänker eller vill något. Det är nämligen en omöjlighet om Gud är den evige Guden. Vilan skulle också vara omöjlig med en mentalt aktiv Gud. Den Evige tänker inte begränsat, alltså tänker Gud inte och vet inte något. Detta gör vilan och renheten, tystnaden och den stilla samvaron med Gud möjlig för oss. Om Gud tänkte skulle friden inte vara möjlig.

Ingen tanke är ren eftersom den syndar och är begränsad. Likadant med varje motiverad viljeimpuls. En vilja kan inte vara ren, den är till sin natur växling och oklarhet, distraktion och opposition. Gud är ren och tänker inte, har inga begränsade motiv eller viljeakter. Han ser inte, hör inte, blir inte vred eller glad -- just därför att Han är Gud. Vi behöver inte en Gud som upprepar våra akter eller utför våra orenheter på ett större plan. Att tänka sig denna upprepning som en information om Gud är en sorts blasfemi. Hugh Ross skriver:

"Some information about God, His character, and His redemptive plan is necessary for a person to establish a saving relationship with Him, to be sure, but the information is not what saves. The spiritual transaction does. God's Spirit enables the individual to recognize the personal, eternal implications of the information God reveals; the individual responds by humbly submitting to God's authority; God's Spirit connects the individual to the body of Christ and seals the connection." (Reasons To Believe)

Alla skildringar av Guds vilja och handlingar med människor i GT och NT utgör information som är riktad mot människans synd och orena viljehandlingar. Det är inte Gud som vill saker utan människan som längtar efter friheten från viljehandlingarnas begränsande karaktär. Det enda som är Guds egen vilja är hans egen natur, evighet, frihet, obegränsad kärlek. Den eviga kärleken fungerar inte på jorden som enskilda viljehandlingar eller imitationer av viljehandlingar. Den fungerar bara som Guds egen natur, den natur Jesus har samtidigt som han är begränsad människa. Jesus är unik i det att han har båda formerna och han gör det möjligt för oss att lämna den ena formen för den andra, att ge oss till Guds eviga kärlek.

Ni har evigt liv

Johannes säger i slutet av sitt första brev att anledningen till att han har skrivit brevet är att mottagarna bör veta en sak: att de har evigt liv. Och evigt liv är något helt annat än jordiskt begränsat liv. De båda kan inte blandas. Det är därför Jesus menar vad han säger på korset om att Gud har övergivit honom. Förgängligt liv kan aldrig vara evigt liv.

Detta är bland Bibelns mest centrala ord, de som Johannes så enkelt skriver i slutet av första brevet. Vad kan det betyda att de som läser brevet har evigt liv? Det är definitionsmässigt inte möjligt att ha både jordiskt och evigt liv samtidigt.

Ser vi några rader fram i brevets avslutning får vi nyckeln: allt i världen ligger under den Ondes välde. Ingenting i världen är evigt liv. Att några av oss har evigt liv innebär alltså inte att vi har ett jordiskt liv med en viss kvalitet eller en viss dygd eller med en viss tillhörighet i en viss kyrka eller församling. Nej Johannes menar något annat: att vi har trosvisshet om det eviga livet, den eviga Personen som Jesus leder oss hem till.

Denna visshet i världen är inte visshet om någonting i världen. I samma ögonblick den vore det skulle det Eviga i Gud vara förrått. Vi skulle åter ha en naturlig religion, en dygd eller humanistisk visdom. Att ha denna visshet är inte att ha något i tiden eller rummet. Det är snarare att ha lämnat tid och rum.
Att vi har evigt liv är att inte ha något liv i världen längre. Först då kan vi vila.


Himlen som evig, oändlig, obegränsad plats eller tillstånd

Himlen kan följaktligen inte vara en plats eller ett tillstånd som förändras eller innehåller partikulära viljeakter. Istället är himmelriket friheten från alla förändringsbara akter och tillstånd. Guds medvetande är stilla, det rör sig inte i begränsade former och därmed blir Guds rike, vår kommande himmel en oändlig och obegränsad plats. Ordet ”plats” anger för oss kontingenta händelser men själva formen ”plats” är apriori, liksom rummet. Gud är apriori genom att komma före och bortom alla händelser och himmelriket är på samma sätt.

Naturen som process och förändring Allt som händer är naturen. Det är inte Gud. Allt som sker är förändringar och processer. Vi går igenom sådana förändringar hela tiden. Tillstånd förändras utifrån eller inifrån. Det har inte alls med Gud att göra. Om en gud skapar dessa förändringar blir det en liten gud, en kraft i naturen. Många gudar i religionerna syftar på sådana begrepp. Men sann Gud är inte relaterad till förändring eller process.

Moralen är begränsad längtan

Moralen är motiverade viljeakter i ständig förändring. Gud tänker inte moraliskt och har ingen moralisk vilja. Men människor har en moralisk vilja. Den skapas ständigt av längtan efter Gud. Det förändringsbara söker sig hem till stillheten i Gud, där ingen förändring sker. Moralen är detta sökande. Den belönas inte i himmelriket eftersom där ingen moral kan ske eller praktiseras. Snarare upplöses den. Den begränsade moralen är en mekanik efter allt större renhet och moralisk fullkomning, som till slut driver en människa till vansinne. I samma stund vi möter Gud som är evig, försvinner moralen som en tveksam syssla med tveksamt värde. Heroisk dygd upplöses som dimman av solen när Guds eviga kärlek träder in i hjärtat istället för motiverad dygd.

Gud vill inte att vi ska följa de tio budorden - det är vi människor som uttrycker vår längtan efter Gud när vi formulerar dem. För Gud finns inte skuld eller oskuld, orättfärdighet eller rättfärdighet. Det är människor som beskriver sin synd med dessa motsatser. Gud vill endast en sak: vara sig själv. Och vi vet inom oss att det är den yttersta verkligheten, den som allt syftar till. Därför vill vi vara i Hans natur, hans evighet. Där finns varken tankar eller moral. Det är detta Bibeln egentligen handlar om.

Lidandets problem

Den som tänker sig en lillebror som får en hjärnhinneinflammation vid tio års ålder och dör efter en tids obeskrivligt lidande, kan rimligtvis inte tänka sig en Gud som är kärleksfull och allsmäktig. Kärleksfullheten skulle kräva att allsmäktigheten griperin och visar att Gud bryr sig. Många har tagit detta problem till en avgörande impuls att lämna tron på en Gud, eller avfärda ens möjligheten till att någonsin ha en sådan tro.

Men det finns två andra lösningar på problemet: dels att Gud är en kärleksfull kraft som inte är allsmäktig. Det är en god kraft som har att kämpa på naturens villkor, den natur som Schopenhauer talade om, en natur som är fullständigt likgiltig för lidande och förintelse. Detta kan vi kalla en inomvärldslig Gud, en som kämpar med oss och för oss men inte alltid kan besegra det vi uppfattar som ont i naturen och i våra mer eller mindre godtyckliga öden.

Men en annan lösning är att Gud är den som Schopenhauer talade som, den sorts gud som Krishna är i Bhagavad-Gita, en Gud som har en absolut natur som är likgiltig och sorglös inför alla individuella öden i världsalltet. Det är en Gud som kan ha en helt annan sorts kärlek, en kärlek som inte bryr sig om naturligt lidande på planeten jorden hos en biologisk livsform som vi kallar människa. Utan vidare kanske vi inte kan säga att kristendomen tror på denna oändliga Gud, men med en viss acceptans för pedagogiska grepp kan vi nog säga att Jesus med "Fadern" avser just en evig Gud, inte en som bryr sig om enskilda öden.

När apologeter försöker göra Gud till en sorts större människa med just de kvaliteter vi i vår egocentrism skulle vilja möta hos Gud, sker naturligtvis ett avsteg från sanningen och från det uppenbara som vi kan se varje dag runt omkring oss. När detta skrivs har just ett trippelmord begåtts i en villa mitt i en annars välordnad stad. En 21-årig man har slagit ihjäl en äldre man och två tonåringar. Vad är motivet kan vara, har det skett kvickt och som av en slump. Människan behöver inte så mycket incitament för att plöstligt slå ihjäl andra, särskilt om ett "motiv" föreligger. Ingen Gud bryr sig om detta. Men naturligtvis kommer 21-åringen att kunna ångra sin handling. Man kan då tänka analogt: det är mer gudligt att vara fridsam än att använda våld, vi ser det i Jesu liv och lära.

Men det analoga tänkandet ändrar inte att Gud är sorglöst likgiltig eller i harmoni med allt sker som faktiskt sker. Gud "tänker" inte på vad vi gör eller inte gör. Det är helt vår konstruktion. Samtidigt är Gud det enda verkliga och som Schopenhauer säger, måste vi med insikt närma oss Guds egen natur för varje ny dag vi får leva på jorden. Vi närmar oss inte genom analogt tänkande och en uppsättning normer för beteende, utan genom insikt och reflektion. Det är tämligen enkelt för alla att se igenom det "föreställande" beteendet, särskilt när människor hävdar att de är fromma genom det. Gud kallar oss inte till något utan väntar tills vi väljer att reflektera över hans väsen.

Den aretaologiske Jesus Kristus

Vid tiden för Jesus och ett par sekler framöver fanns ett tänkande kring "areté" och "virtus"  som kan översättas med styrka, energi, framgång, kraft. Vissa personer ansågs ha denna styrka och det är ett eftersträvansvärt mål att förvärva sådan. De första seklernas skildringar av Jesus tar till stor del in detta tänkande i sin gestaltning av Jesus, sådan vi ser den i NT och i andra kristna skrifter. Jesus är kraftpersonen som gör mirakel, helar människor, demonstrerar sin styrka synligt och kraftfullt. Det andliga är synliggjort.

Detta är en hellenistisk-judisk framställning, en genre som var så naturlig och självklar att ingen teologi kunde undvika den eller presentera något utanför den. Gud är inte dold eller oändlig, han är inte harmoni före all skapelse och efter allt livs utslocknande, han är inte evig i den objektiva och verkligt gudomliga meningen. 

Det som sker i Afrika, Latinamerika och Ostasien idag är en kristen mission som återgår till denna tidiga aretalogiska Jesus. Han är kraftmannen som kommer gående över stäppen och med sin gudomliga kraft helar människor, visar sig övermänskliga styrka, kritiserar och övervinner de rika och orättfärdiga härskarna, kastar ut månglarna i templet med helig vrede. Jesus är kraftens synliga framgång i en fattig och lidande värld.

Risken är föstås att man glömmer vad Jesus mest talar om - Fadern. Denna Fader är evig, oändlig visdom, tidlös tillvaro i frid och ljus. Han är oändlig medkänsla - men inte med alla fåfänga och smärtfyllda jordiska öden och äventyr. De förhåller han sig upphöjt likgiltig till. Poängen enligt Jesu lära är att älska Gud - inte satsa på kraftgärningar.

Vi kan konstatera att i utsatta situationer återgår människor till en aretalogisk Jesus och den evige Fadern kommer i bakgrunden. I tider av lugn och stabilitet har man tid att reflektera och begrunda rimligheten i en sådan inomvärldslig och synlig föreställning om Gud. Man får ro att kontemplera den verkliga objektiva och oändliga Person som står högt över väl och ve på jordens osäkra yta.

Vi kan tänka oss ett nöjesfält med gungor och spökhus, lotterier och allehanda frestelser, men också med lugna restauranter och någon kärlekstunnel, små kapell för gudsdyrkan. Vi är alla instängda på detta nöjesfält men några av oss tittar ut över alla grindar och ser en helt igenom lycklig Person gå därutanför, i väntan på att vi ska tröttna på äventyren och komma ut genom grindarna för att leva ett mer verkligt, mer ljusfyllt och mer medvetet liv.

På detta nöjesfält dyrkas också vissa personer - under antiken t ex Alexander den Store och kejar Augustus, "divus Augustis" som himmelska varelser, under en period iklädda jordiska egenskaper men med gudomlig kraft att driva ut andar, hela sjuka, uppväcka döda. De kan också leva asketiskt och avstå från alkohol, utföra fastor och avhålla sig sexuellt och vara födda av jungfrur. Helt naturligt tas Jesus upp just i en sådan divus-gestalt, eftersom det är hellenska judar som är de första litterära kristna. Till denna genre hör också att kraftens hjälte rycks bort från sin jordiska gärning men återbesöker vissa utvalda.

I den grekisk-romerska litteraturen utgör dessa heroiska skildringar en sorts propaganda för att följa och imitera hjälten. Karaktäristisk är också att skildringarna slutar som Joh. 20.30 med att nämna att många andra kraftgärningar utfördes av hjälten men inte tas upp i denna skrift. Samma avslut ser vi i 1 Mackabeerboken 9.22 där det gäller hjälten Judas Mackabeus.

Men samtidigt ser vi passager i evangelierna och hos Paulus som förhåller sig kritiskt till aretalogiska tolkningar av Jesus. Det sker en rad "korrigeringar" av denna divus-tradition och Markus låter apostlarna helt misslyckas med att utföra kraftgärningar. Paulus tror inte på Kristus "i köttet" som han säger (2 Kor 5.16). Vi kan nog tänka oss en pre-paulinsk aretalogisk tradition i Galileen. Den finner Paulus orimlig. 

Det är också orimligt att ge dessa heroiska anekdoter någon trovärdighet när det gäller att förhålla sig till Fadern och när det gäller tron på den Evige. Denna tro tycks inte ha mycket med divus-genren att göra. En evig Fader behöver inte demonstrera areté i någon form på jorden utan låter sig kontempleras av människor som nått såpass långt i reflektiv mognad. Den historiska dialektikens motsägelsfyllda kamp kan naturligtvis till slut leda till den kontemplationen och mognaden. Vi ser i vår tid hur denna aretalogiska fas måste genomgås i den globala södern och den fasen ska kanske inte kallas "ortodox" som sker ibland.

Låt Gud vara Gud

Tro är endast att låta Gud vara Gud - och göra det så ofta du kan. Att något vi kallar Gud "finns" eller att något vi kallar Gud "vill" något är att störa Gud. Vi tafsar på det heliga och tror att vi kan "översätta" till våra egna affärer på jorden. Men Gud är oändlig, helig och alltid Sig själv. Tro är ett existentiellt låtande - vi låter Gud vara.

Däremot kan vi omskriva varje mänsklig handling med denna kontemplativa uppmärksamhet. I medvetande om Guds evighet kan vi betrakta våra tidsliga handlingar. Vi kan begrunda rumtiden som vi är en dynamisk del av, verkligen försöka inse alla händelser som rumtid och låta Gud vara Gud.

Lika tokig som individen är såsom separerande fiktion, lika tokig är en fiktion om Gud som en annan större individ som vi ska relatera till. Det underbara är att när vi släpper den onödiga själv-konstruktionen så släpper vi samtidigt Gud-konstruktionen. Den Person Gud själv är har ingenting med våra semantiska fiktioner. De är endast extensioner av att vara en egen sammandragning till privat person.

Om vi ska tala om Guds vilja är det snarast att vi lever utan idén om att vi är någon skild från något annat. Vi vet då inte vad Gud är eller vad något är. Vi är barn igen och ser med förundran på allting. Verkligheten fyller upp oss på ett enklare sätt än när vi konstruerar innehåll. Den växling som alltid äger rum får nu äga rum i full frihet och vi avnjuter denna ström av växlingar.

Så var det troligen när vi levde som riktigt små barn. Det hela var oss. Gud var oss. När så småningom en jag-tanke eller jag-känsla bildades och vi lärde oss fokusering, uppstod samtidigt behovet att detta jag måste få bekäftelse och njutning. Detta fortsätter för många människor till sista andetaget. Ett isolerat jag, en värld där utanför, och behov att få njuta av denna värld och undvika  smärta.

Men alla känner under ytan att icke-tillfredsställelse är något som blir tjatigt och sorgligt med tiden. Några individer börjar söka efter en väg ut ur denna mekanism. Först gör de som söker sig till religioner en gud som ska tillfredsställa något, eftersom  inte världen gör det längre. Senare visar det sig att en sådan gud inte existerar. Då är vi öppna för det som endast något annat än vi själva kan göra: släppa hela konceptet om jaget. Istället för att vara någon låter vi Gud vara sin evighet som inte känner någon individ, någon person eller någon central fokuserad enhet för kontroll och njutning.

Guds evighet och drömmaren

Sålänge vi tillverkar vårt privata jag är vi drömmare. Vi drömmer om bra dagar, vi drömmer om att möta Gud, vi drömmer om fina stunder i framtiden, vi drömmer om upplysning och insikt, vi drömmer om framtida prestationer. Vi drömmer oss fram och arbetar hårt. Smärta avlöses av njutning. Njutning avlöser smärta.

Denna drömmare vill inte vakna upp. Att vakna upp blir en smärta, en förlust, ja en död som hon eller han fruktar. Därför är det svårt att predika sanningen för dessa drömmare. Det är ju bara dåliga nyheter, som de dessutom anar är sanning. En svår omställning blir ju aktuell om denna sanning tränger igenom och drömmaren måste vakna.

Men en dag är det kört. Det finns ingen sådan person som drömmaren tror. Det finns ingen sådan lycka eller framgång eller njutning som drömmaren inbillar sig. Det finns ingen sådan gud som man drömt om i gudstjänst efter gudstjänst och bikt efter bikt hos prästen. Allt faller till marken som drömbyggen.

Det är helt ok att världen är full av drömmare. Men det är inte ok för de flesta av dem. Det är dels många besvikelser i livet, många frustrationer. Men även för dem som har tur ligger en olustig känsla under ytan. Något är inte fullt så bra som det skulle kunna vara. Det finns en saknad av något. Som Edith Södergran skrev: längtan efter landet som icke är.

Denna saknad, denna underliggande frustration är detsamma som drömmarens fiktion om sin egen individ. Just själva förutsättningen för drömmeriet är ett antagande som är falskt. Det finns ingen sådan separat drömmare, det är bara tankar och konstruktioner som stänger sinnena för den underbara värld vi redan lever i, denna växlande ström av tillfälligheter och sorglös finalitet.