Ett viktigt drag i tolkningen av det vi menar med Gud är att det rör sig om en evig natur, eller tidlös natur. Utifrån detta evighetsbegrepp kan vi sedan definiera en relation mellan människa och gud. Spelar människans öde någon roll för denna Gud som kristendomen, judendomen och islam talar om?

Vi tar som utgångspunkt för detta tema en pregnant text av filosofen Schopenhauer.

"Förvisso känner vi inget högre tärningsspel än det om liv och död. Varje avgörande i det hänseendet motser vi med yttersta spänning, deltagande och ångest - det gäller i våra ögon ALLT.

Över detta tema talar däremot naturen som aldrig ljuger  utan är öppen och uppriktigt, helt annorlunda. Den talar som Krishna i Bhagavad-Gita och säger att på individens liv eller död ligger inte den minsta vikt. Gud bryr sig alls inte om individens liv eller död.

Detta uttrycker naturen på så sätt att den prisger allt djurliv och människoliv åt det futtigaste tillfälligheter och utan att inskrida till dess räddning. Betrakta insekten på vägen: en ringa omedveten rörelse av din fot är avgörande för dess liv eller död. Se på skogssnigeln, som utan alla medel till flykt, försvar, maskering eller gömsle är ett färdigt byte för vem som helst.

Se hur fisken bekymmerslöst simmar i nätet, hur grodan genom sin tröghet hindras från den flykt som kunde rädda henne, hur fågeln inte upptäcker falken, som svävar över hans huvud, ur fåren lugnt betar medan vargen i busksnåret slukar dem med ögonen. Alla strövar de sorglöst omkring. mitt bland faror, som varje ögonblick hotar deras tillvaro. 

Men genom att sålunda utan återhåll prisge de så obeskrivligt komplicerade organismerna inte endast åt den starkares rovlystnad utan också åt varje narrs infall och åt varje barns okynne - just därigenom uttalar naturen att dessa individers förintelse är den likgiltig. Liv och död skadar den inte alls, förintelsen är helt utan betydelse och orsaken till den är lika oväsentlig som den själv.

Sådan är också en evig Gud. Då denna allfader eller allmoder utan skydd sänder sina barn ut bland tusentals hotande godtyckliga faror så kan detta endast ske emedan hon vet att när de faller så återfaller de i hennes eget sköte där de är i gott förvar och att deras förintelse därför bara är ett skämt. Och hon eller han behandlar inte heller människorna annorlunda än djuren. Innebörden i henns ord gäller därför också människosläktet. Gud är likgiltig för individens liv eller död.

Därför bör vårt liv eller död vara oss likgiltiga i en viss mening. För naturen - det är ingenting annat än vi själva. Kunde vi skåda tillräckligt djupt in i Guds eviga natur, skulle vi säkerligen ge naturen rätt och med samma likgiltighet som den betrakta liv och död. Som förhållandena emellertid är, bör vi på filosofins och reflektionens väg tolka denna naturens och Guds sorglösa likgiltighet därhän att ödeläggelsen av individers eller folks liv inte det ringaste anfäktar deras verkliga och egentliga väsen.

Om vi vidare tänker på att liv och död inte endast beror av de obetydligaste omständigheter, utan att de organiska livens tillvaro över huvud taget är efemär, att djur och växter uppstår idag och förgås i morgon och att födelse och död följer på varandra i snabb växling, medan den vida lägre stående icke-organiska naturen är tillförsäkrad en ojämförligt längre varaktighet ... då måste ju inför de enbart empiriska men objektiva och opartiska uppfattningen av en sådan tingens ordning, den tanken redan följa på ett självklart sätt att denna ordningen inte är någonting annat än ett ytligt fenomen. 

Inför en evig Gud som Krishna (eller den "Fader" som Jesus talar om)  är detta oupphörliga framträdande och försvinnande av individuella liv inte något som angriper tingens rötter utan endast någonting relativt och skenbart. Det berör inte tingens egentliga och ständigt hemlighetsfulla inre väsen. Alltings mysterium drar sig överallt undan vår blick, men likväl ostört fortbestår, trots att det mänskliga intellektet vare sig förmår iaktta eller begripa dess sätt att gå tillväga och därför endast i allmänhet kan tänka oss det såsom ett slags gyckelspel.

Att just medan det ofullkomliga, det lägsta, det icke-organiska fortlever ostört, de mest fullkomliga livsformerna, de levande med sina oändligt komplicerade och obeskrivligt konstmässiga organisationer alltid måste framträda på nytt för att efter ganska kort tidsförlopp absolut förintas och lämna plats åt nya varelser av samma art, som återigen ur ingenting träder in i tillvaron - detta är något så påfallande absurt och orimligt, att det aldrig kan innebära tingens sanna ordning. Det är tvärtom en slöja, unde vilken denna ordning döljs eller med ett riktigare uttryck: det är ett av vår intellektuella beskaffenhet betingat fenomen.

Ja till och med den enskilda varelserna, i avseende på vilka liv och död ter sig som kontraster - hela deras vara eller icke-vara kan endast innebära något relativt. Naturens talesätt som för oss framställer liv och död som absolut, kan alltså inte vara det verkliga och sista uttrycket för tingens beskaffenhet och världens ordning - det kan inte vara något annat än ett slags rotvälska. Det är något som måste tas med en stor nypa salt, eller för att tala tydligare något som är betingat av vår intelligens."

Evig Gud och känna igen synden

När aposteln Jakob i sitt brevs femte kapitel säger att vi ska bekänna våra synder för varandra så talar han inte om en viss akt eller en viss ritual. Han talar om ett sätt att vara människa på. Franskan har i vissa översättningar ordet ”reconnaisez”. Vi är medvetna om vår situation i allt vad vi gör, vi känner igen begräsningen, orenheten och synden i samtliga handlingar vi som tillfälliga varelser gör. När vi känner igen detta når vi visdom om det eviga livet. Vi får gemenskap med Gud i själva akten att igenkänna.

I detta sätt att vara medveten sker det som vi säger i Fader vår: såsom vi förlåter de oss skyldiga äro. Vi är ju ständigt skyldiga, vi gör ständigt orätt. Det beror på den geniala funktionen i det mänskliga livet för frigörelse. Genom igenkänning och förlåtelse vänder vi oss till det vi inte är, till evig Gud och till evigt liv. Det blir strax en idol om vi börjar gå fram till folk och säga: Jag förlåter dig. Eller om vi anställer allmän församlingsbekännelse och tvingar folk att bekänna sina synder inför en massa människor som vi inte känner. Visst är det obekvämt och tar på stoltheten att göra sådant, men det har lite med Gud att göra.

Egentligen är bönen att göra igenkänningen av synden, för när vi ber vänder vi oss bort från det ändliga i medvetande om det oändliga. Vi vet redan innan att det är rätt och verkligt att göra så. Den yttre bönen bekräftar bara det vi redan i hjärtat velat göra.

Det rena och det orena

Allt som sker är natur i förändring och har inte alls med Gud att göra. De förändringar som vi kallar mänskliga tankar och intentioner skapar orenhet redan innan de hinner till munnen och blir uttalade ord. Det är innebörden i Luk 15,10 där Jesus säger att ingenting som kommer utifrån in i munnen är orent, men det som kommer ur munnen och ut är det orena.

Här handlar allt om att Gud är det verkliga. Denna verkliga Person är ingenting som tänker eller vill eller har uppfattningar. Det skulle genast göra Honom oren och delad. Han är evig och orörd och oberörd. Detta vet vårt hjärta och längtar ständigt till den helt rena himlen som är det mest verkliga av allt. Där är vårt hem. Bibeln handlar om denna visshet i vårt hjärta.

Vissa av våra intentioner och handlingar "liknar" Guds oändliga natur. Det är naturligtvis ingen verklig likhet, en sådan är från början omöjlig. Men vi kan ändå inte komma från vår uppevelse av "likhet" eller "analogi". På ett tentativt sätt antar vi att analogin finns där och försöker leva därefter. På så sätt uppskattar vi ärlighet, kärlek, omsorg och medkänsla, icke-våld och osjälviskhet. Alla dessa fenomen är inte mer lika Gud än någon annan handling. De förändrar inte Guds förhållande till oss men vi vill ändå leva efter dessa dygder. Vi trivs med ett dygdigt liv.

Det Bibeln säger är inte att det är bra att vara dygdig i sig utan att vi ska älska det som Gud är. Det är alltså något annat än försöka vara dygdig. Gud är evig, oändlig och gränslös i sin egen medvetna Person. Att försöka älska denna person, helt frikopplat från våra försök till att leva "analogt" med Jesus eller Gud - det är det enda som skulle kunna kallas "Guds vilja". Men i samma stund vi försöker älska denna oändliga Person, tystnar vi inombords och kommer till sorglös vila och likgiltighet inför all mänsklig strävan.

Skönhetsprincipen


När vi som ändliga vänder oss till Oändlig Gud får livet på jorden en ny estetisk och dramatisk princip för uppskattning. Denna princip är nakenhetens skönhet, oskuldens sexualitet och dyrkansvärda åtrå. Skönheten går igen i alla processer, både de rent estetiska, teologiska och de kroppsliga. Sexualiteten är ett centralt exempel. Könsorganen, som blir aktiva i den sexuella formen av skönhetsdyrkan, är inte främst biologiska eller medicinska utan symboliska och fullständigt rena i sin aktivitet. Endast motiven kan göra aktiviteten oren, eftersom varje begränsad motivering blir oren och syndig. Som människor med kön är skönhets- principen en glädjeprincip. Idag syns den bäst i konsten, dikten, pornografin och erotiken men sammanblandas ständigt med girighet, ekonomi och maktutövning och avskys därmed helt riktigt. I botten vet vi dock att det handlar om glädje och skönhet som vi inte kan vara utan.

Denna dimension av estetik inför det nakna oskyldiga är nuptial, det är ständigt speglingar av själens längtan till förening med den Älskade. Livets mening blir de minuter av samvaro med den absoluta älskande Personen, inte de fåfänga tillfredsställelserna genom begränsade passioner vi ägnar oss åt på jorden under några få levandsår.

Gud som evig, oändlig, obegränsad

Det betyder att Gud inte förstår något, inte tänker eller vill något. Det är nämligen en omöjlighet om Gud är den evige Guden. Vilan skulle också vara omöjlig med en mentalt aktiv Gud. Den Evige tänker inte begränsat, alltså tänker Gud inte och vet inte något. Detta gör vilan och renheten, tystnaden och den stilla samvaron med Gud möjlig för oss. Ingen tanke är ren eftersom den syndar och är begränsad. Likadant med varje motiverad viljeimpuls. Gud är ren och tänker inte, har inga begränsade motiv eller viljeakter. Han ser inte, hör inte, blir inte vred eller glad -- just därför att Han är Gud.

Alla skildringar av Guds vilja och handlingar med människor i GT och NT är riktade mot människans synd och orena viljehandlingar. Det är inte Gud som vill saker utan människan som längtar efter friheten från viljehandlingarnas begränsande karaktär. Det enda som är Guds egen vilja är hans egen natur, evighet, frihet, obegränsad kärlek. Den eviga kärleken fungerar inte på jorden som enskilda viljehandlingar eller imitationer av viljehandlingar. Den fungerar bara som Guds egen natur, den natur Jesus har samtidigt som han är begränsad människa under ett kort liv. Jesus är unik i det att han har båda formerna och han gör det möjligt för oss att lämna den ena formen för den andra, att ge oss till Guds eviga kärlek.

Jesu återkomst är därför inte ett fortsättande i temporal och begränsad historisk verklighet utan ett nytt rike, såsom han säger i sina många liknelser. En jord med människor som alla lever i gudomligt medvetande, identifierade med det infinita i sin ande, kan ta emot en sådan "återkomst" som egentligen är en "nykomst" och ett nytt rike, det som kallas gudsriket. Det vore inte otypiskt en infinit Gud att låta experimentet med det materiella universum ända upp i en sådan extraordinär tillvaro. Det är väl värt att se fram emot!

Ni har evigt liv

Johannes säger i slutet av sitt första brev att anledningen till att han har skrivit brevet är att mottagarna bör veta en sak: att de har evigt liv. Och evigt liv är något helt annat än jordiskt begränsat liv. De båda kan inte blandas. Det är därför Jesus menar vad han säger på korset om att Gud har övergivit honom. Förgängligt liv kan aldrig vara evigt liv.

Detta är bland Bibelns mest centrala ord, de som Johannes så enkelt skriver i slutet av första brevet. Vad kan det betyda att de som läser brevet har evigt liv? Det är definitionsmässigt inte möjligt att ha både jordiskt och evigt liv samtidigt. Liksom godhet utesluter ondska, ljuset utesluter mörkret, innebär det infinita att det finita inte finns.

Ser vi några rader fram i brevets avslutning får vi nyckeln: allt i världen ligger under den Ondes välde. Ingenting i världen är evigt liv. Att några av oss har evigt liv innebär alltså inte att vi har ett jordiskt liv med en viss kvalitet eller en viss dygd eller med en viss tillhörighet i en viss kyrka eller församling. Nej Johannes menar något annat: att vi har trosvisshet om det eviga livet, den eviga Personen som Jesus leder oss hem till.

Denna visshet i världen är inte visshet om någonting i världen. I samma ögonblick den vore det skulle det Eviga i Gud vara förrått. Vi skulle åter ha en naturlig religion, en dygd eller humanistisk visdom. Att ha denna visshet är inte att ha något i tiden eller rummet. Det är snarare att ha lämnat tid och rum.

Att vi har evigt liv är att inte ha något liv i världen längre. Först då kan vi vila fast vi lever i den rumtid som världen är. Vi lever i en framväxande trosvisshet för att göra världen mogen för Guds rike, som fortfarande inte "är av denna världen".

Detta finns indirekt i vår kunskap om universum. Av den totala verkligheten är endast fyra procent materia och av denna endast en procent synlig eller mätbar för människan. Alla former av materia är energiprocesser och det vi kallar vår värld är endast en mycket liten del. Den totala verkligheten är inte ens finit. Vårt tänkande och vår ande är infinit verklighet redan här och nu och därför är vi redan något helt annat än finit materia. 

Få människor är medvetan om det infinita i vårt andliga liv och därför identifierade med kropp och synlig materia. Vår nuvarande kunskap i fysik borde ge oss perspektiv och leda oss till evig Gud, såsom Jesus Kristus var medveten. Men hjärtat och anden måste vända om, omvända sig först och denna process är långsam.

Det faktum att universum är en kvantifiering enligt matematiska lagar visar på andlig grund för all verklighet såsom ett totalt universum. Gud är ande och så är vår egen ande, liksom en spegel av den skapande Anden. När vi inte längre identifierar oss med en specifik numerisk manifestation på en liten planet med organiskt liv och begränsade sinnen, kan vi bara återfinna vår verkliga identitet i Gud. Vi finner då att vi är av samma infinita kärlek som Gud i sig är.

Den infinita verkligheten i Gud kan inte vara kvantitativ såsom universum är det. Pascal upplevde med skräck bara tanken på en infinit numerisk verklighet, endera oändligt stor eller oändligt liten. Augustinus avvisar tanken som förvirrad. När vi identifierar oss med Jesus Kristus i sin förhärligade kropp är vi redan utanför all kvantitfiering. Gud är ande, liksom vi är i vår ande.

Allt som sker inom den matematiskt kvantifierade världen är därför något som inte berör vår verkliga natur i Gud. Men vi kan forska i denna naturprocess och skapa kunskap kring den för allas bästa. Vi kan finna nya energiformer som hjälper oss att skapa en fredlig värld, på väg mot ett tillstånd som kan göra alla medvetna om infinit Gud.

.

Himlen som evig, oändlig, obegränsad

Himlen kan följaktligen inte vara en plats eller ett tillstånd som förändras eller innehåller partikulära viljeakter. Istället är himmelriket friheten från alla förändringsbara akter och tillstånd. Guds medvetande är stilla, det rör sig inte i begränsade former och därmed blir Guds rike, vår kommande himmel en oändlig och obegränsad plats. Ordet ”plats” anger för oss kontingenta händelser men själva formen ”plats” är apriori, liksom rummet. Gud är apriori genom att komma före och bortom alla händelser och himmelriket är på samma sätt.

Naturen som process och förändring Allt som händer är naturen. Det är inte Gud. Allt som sker är förändringar och processer. Vi går igenom sådana förändringar hela tiden. Tillstånd förändras utifrån eller inifrån. Det har inte alls med Gud att göra. Om en gud skapar dessa förändringar blir det en liten gud, en kraft i naturen. Många gudar i religionerna syftar på sådana begrepp. Men sann Gud är inte relaterad till förändring eller process.

Moralen är begränsad längtan

Moralen är motiverade viljeakter i ständig förändring. Gud tänker inte moraliskt och har ingen moralisk vilja. Men människor har en moralisk vilja. Den skapas ständigt av längtan efter Gud. Det förändringsbara söker sig hem till stillheten i Gud, där ingen förändring sker. Moralen är detta sökande. Den belönas inte i himmelriket eftersom där ingen moral kan ske eller praktiseras. Snarare upplöses den. Den begränsade moralen är en mekanik efter allt större renhet och moralisk fullkomning, som till slut driver en människa till vansinne. I samma stund vi möter Gud som är evig, försvinner moralen som en tveksam syssla med tveksamt värde. Heroisk dygd upplöses som dimman av solen när Guds eviga kärlek träder in i hjärtat istället för motiverad dygd.

Gud vill inte att vi ska följa de tio budorden - det är vi människor som uttrycker vår längtan efter Gud när vi formulerar dem. För Gud finns inte skuld eller oskuld, orättfärdighet eller rättfärdighet. Det är människor som beskriver sin synd med dessa motsatser. Gud vill endast en sak: vara sig själv. Och vi vet inom oss att det är den yttersta verkligheten, den som allt syftar till. Därför vill vi vara i Hans natur, hans evighet. Där finns varken tankar eller moral. Det är detta Bibeln egentligen handlar om.

Lidandets problem

Den som tänker sig en lillebror som får en hjärnhinneinflammation vid tio års ålder och dör efter en tids obeskrivligt lidande, kan rimligtvis inte tänka sig en Gud som är kärleksfull och allsmäktig. Kärleksfullheten skulle kräva att allsmäktigheten griperin och visar att Gud bryr sig. Många har tagit detta problem till en avgörande impuls att lämna tron på en Gud, eller avfärda ens möjligheten till att någonsin ha en sådan tro.

Men det finns två andra lösningar på problemet: dels att Gud är en kärleksfull kraft som inte är allsmäktig. Det är en god kraft som har att kämpa på naturens villkor, den natur som Schopenhauer talade om, en natur som är fullständigt likgiltig för lidande och förintelse. Detta kan vi kalla en inomvärldslig Gud, en som kämpar med oss och för oss men inte alltid kan besegra det vi uppfattar som ont i naturen och i våra mer eller mindre godtyckliga öden.

Men en annan lösning är att Gud är den som Schopenhauer talade som, den sorts gud som Krishna är i Bhagavad-Gita, en Gud som har en absolut natur som är likgiltig och sorglös inför alla individuella öden i världsalltet. Det är en Gud som kan ha en helt annan sorts kärlek, en kärlek som inte bryr sig om naturligt lidande på planeten jorden hos en biologisk livsform som vi kallar människa. Utan vidare kanske vi inte kan säga att kristendomen tror på denna oändliga Gud, men med en viss acceptans för pedagogiska grepp kan vi nog säga att Jesus med "Fadern" avser just en evig Gud, inte en som bryr sig om enskilda öden.

När apologeter försöker göra Gud till en sorts större människa med just de kvaliteter vi i vår egocentrism skulle vilja möta hos Gud, sker naturligtvis ett avsteg från sanningen och från det uppenbara som vi kan se varje dag runt omkring oss. När detta skrivs har just ett trippelmord begåtts i en villa mitt i en annars välordnad stad. En 21-årig man har slagit ihjäl en äldre man och två tonåringar. Vad är motivet kan vara, har det skett kvickt och som av en slump. Människan behöver inte så mycket incitament för att plöstligt slå ihjäl andra, särskilt om ett "motiv" föreligger. Ingen Gud bryr sig om detta. Men naturligtvis kommer 21-åringen att kunna ångra sin handling. Man kan då tänka analogt: det är mer gudligt att vara fridsam än att använda våld, vi ser det i Jesu liv och lära.

Men det analoga tänkandet ändrar inte att Gud är sorglöst likgiltig eller i harmoni med allt sker som faktiskt sker. Gud "tänker" inte på vad vi gör eller inte gör. Det är helt vår konstruktion. Samtidigt är Gud det enda verkliga och som Schopenhauer säger, måste vi med insikt närma oss Guds egen natur för varje ny dag vi får leva på jorden. Vi närmar oss inte genom analogt tänkande och en uppsättning normer för beteende, utan genom insikt och reflektion. Det är tämligen enkelt för alla att se igenom det "föreställande" beteendet, särskilt när människor hävdar att de är fromma genom det. Gud kallar oss inte till något utan väntar tills vi väljer att reflektera över hans väsen.

Den aretaologiske Jesus Kristus

Vid tiden för Jesus och ett par sekler framöver fanns ett tänkande kring "areté" och "virtus"  som kan översättas med styrka, energi, framgång, kraft. Vissa personer ansågs ha denna styrka och det är ett eftersträvansvärt mål att förvärva sådan. De första seklernas skildringar av Jesus tar till stor del in detta tänkande i sin gestaltning av Jesus, sådan vi ser den i NT och i andra kristna skrifter. Jesus är kraftpersonen som gör mirakel, helar människor, demonstrerar sin styrka synligt och kraftfullt. Det andliga är synliggjort.

Detta är en hellenistisk-judisk framställning, en genre som var så naturlig och självklar att ingen teologi kunde undvika den eller presentera något utanför den. Gud är inte dold eller oändlig, han är inte harmoni före all skapelse och efter allt livs utslocknande, han är inte evig i den objektiva och verkligt gudomliga meningen. 

Det som sker i Afrika, Latinamerika och Ostasien idag är en kristen mission som återgår till denna tidiga aretalogiska Jesus. Han är kraftmannen som kommer gående över stäppen och med sin gudomliga kraft helar människor, visar sig övermänskliga styrka, kritiserar och övervinner de rika och orättfärdiga härskarna, kastar ut månglarna i templet med helig vrede. Jesus är kraftens synliga framgång i en fattig och lidande värld.

Risken är föstås att man glömmer vad Jesus mest talar om - Fadern. Denna Fader är evig, oändlig visdom, tidlös tillvaro i frid och ljus. Han är oändlig medkänsla - men inte med alla fåfänga och smärtfyllda jordiska öden och äventyr. De förhåller han sig upphöjt likgiltig till. Poängen enligt Jesu lära är att älska Gud - inte satsa på kraftgärningar.

Vi kan konstatera att i utsatta situationer återgår människor till en aretalogisk Jesus och den evige Fadern kommer i bakgrunden. I tider av lugn och stabilitet har man tid att reflektera och begrunda rimligheten i en sådan inomvärldslig och synlig föreställning om Gud. Man får ro att kontemplera den verkliga objektiva och oändliga Person som står högt över väl och ve på jordens osäkra yta.

Vi kan tänka oss ett nöjesfält med gungor och spökhus, lotterier och allehanda frestelser, men också med lugna restauranter och någon kärlekstunnel, små kapell för gudsdyrkan. Vi är alla instängda på detta nöjesfält men några av oss tittar ut över alla grindar och ser en helt igenom lycklig Person gå därutanför, i väntan på att vi ska tröttna på äventyren och komma ut genom grindarna för att leva ett mer verkligt, mer ljusfyllt och mer medvetet liv.

På detta nöjesfält dyrkas också vissa personer - under antiken t ex Alexander den Store och kejar Augustus, "divus Augustis" som himmelska varelser, under en period iklädda jordiska egenskaper men med gudomlig kraft att driva ut andar, hela sjuka, uppväcka döda. De kan också leva asketiskt och avstå från alkohol, utföra fastor och avhålla sig sexuellt och vara födda av jungfrur. Helt naturligt tas Jesus upp just i en sådan divus-gestalt, eftersom det är hellenska judar som är de första litterära kristna. Till denna genre hör också att kraftens hjälte rycks bort från sin jordiska gärning men återbesöker vissa utvalda.

I den grekisk-romerska litteraturen utgör dessa heroiska skildringar en sorts propaganda för att följa och imitera hjälten. Karaktäristisk är också att skildringarna slutar som Joh. 20.30 med att nämna att många andra kraftgärningar utfördes av hjälten men inte tas upp i denna skrift. Samma avslut ser vi i 1 Mackabeerboken 9.22 där det gäller hjälten Judas Mackabeus.

Men samtidigt ser vi passager i evangelierna och hos Paulus som förhåller sig kritiskt till aretalogiska tolkningar av Jesus. Det sker en rad "korrigeringar" av denna divus-tradition och Markus låter apostlarna helt misslyckas med att utföra kraftgärningar. Paulus tror inte på Kristus "i köttet" som han säger (2 Kor 5.16). Vi kan nog tänka oss en pre-paulinsk aretalogisk tradition i Galileen. Den finner Paulus orimlig. 

Det är också orimligt att ge dessa heriska anekdoter någon trovärdighet när det gäller att förhålla sig till Fadern och när det gäller tron på den Evige. Denna tro tycks inte ha mycket med divus-genren att göra. En evig Fader behöver inte demonstrera areté i någon form på jorden utan låter sig kontempleras av människor som nått såpass långt i reflektiv mognad. Den historiska dialektikens motsägelsfyllda kamp kan naturligtvis till slut leda till den kontemplationen och mognaden. Vi ser i vår tid hur denna aretalogiska fas måste genomgås i den globala södern och den fasen ska kanske inte kallas "ortodox" som sker ibland.

Obetydliga omständigheter

Vi bör vara medvetna om att liv och död beror av de obetydligaste omständigheter. De organiska livens tillvaro är över huvud taget tämligen efemär. Gud bryr sig inte det minsta om detta. En gud som brydde sig skulle inte vara den Gud som Jesus och Paulus talar om, det skulle vara en del av det efemära livet.

Detta innebär en väldig frihet. Denna frihet är en gåva från Gud, inte en begränsning. Om du står och drömmer lite i ett gathörn, blir påkörd och dör samma eftermiddag - inte bryr sig Gud det minsta om denna händelse. Den är efemär. Om du går i skogen och halkar till och du märker att du dödade tre sniglar under din stövel - det är samma sak. Våra värderingar av sniglar och människor spelar väl ingen roll. Det är sammat typ av händelse. Gud bryr sig inte mer om människa än snigel. Det är omtyckta föreställningar, inte så mycket mer.

Vad visar då detta? Jo att friheten i Gud är stor. Vad som helst kan hända i denna obetydliga samling omständigheter som är naturen och livet på jorden. Ingenting har prioritet över något annat som rena händelser.  Det är alltså inte här som meningen och sanningen finns. Den stora medkänslan gäller inte händelser i världen.

Många har svårt att bland in Gud som en pappa i världen. En enorm mängd energi läggs på besvikelse, rädsla och tårar för att det är som det är. Ett kärt barn får cancer och lider några år innan döden kommer. Detta betraktas som en katastrof. Vi tror att vi kan värdera händelser. Det är faktiskt fel. 

Det sker inga katastrofer. Det sker händelser och vissa obetydliga detaljer orsakar andra obetydliga detaljer. En liten obetydlig gen disponerar en kropp för cancer och detta leder till döden. Är det en katastrof? Nej det är mikrobiologi. Vi kan ta reda på  vad som händer och förebygga det. Vi kan förstå vilka som har disposition för en vissa cancer och förebygga i god tid. Det kommer att ske i framtiden, kan vi tro.

För att lära känna Gud behöver vi se vad som dagligen och timligen sker. Obetydliga futtiga omständigheter avgör liv och död överallt. Vare sig vi jagar upp oss om det som sker, så sker det hela tiden. Det är Guds skapelse och sådan har den blivit och sådan är den. Gjorde Gud fel?

För oss som väljer att leva med Gud är det alltså av vikt att inte inbilla oss en värld som ser helt annorlunda ut. Vi är fria här. Allt som sker på jorden sker i frihet. Gud låter det ske i frihet. Hans allsmäktighet garanterar denna frihet. Vi kan göra vad vi vill i dessa obetydliga omständigheter som avgör liv och död. Vi kan förstå liv och död som det verkligen sker varje dag, varje timme.

Frihet är också en likgiltighet. Gud betraktar likgiltigt allt som händer på jorden. Det borde vi också göra. Om vi är goda och kärleksfulla, vilket förstås är lyckligast för alla, eller om vi är djuriska och kriminella, spelar ingen roll i det stora perspektivet. Helt likgiltigt sker både det goda och det onda. Som Bibeln uttrycker det: solen skiner på fattig och rik, ond och god. på födande och döende. Ibland sker det ena, ibland det andra.

Att leva med Gud är att dela denna förnöjsamma likgiltighet. Lika giltighet åt allt som sker, Det är att älska Gud för det Han är i sig själv, allomfattande, evig, likgiltig för allt som sker i friheten. Att ständigt tänka på Gud, ständigt vara i bön inför Guds ansikte, det är den klokaste livsföringen sålänge denna efemära existens pågår.

Den förnöjsamma likgiltigheten

I bönen skådar vi något av Guds eviga natur. Det är bönens stora värde för oss. I denna tidlöshet får vi ett förnöjsamt perspektiv på allt organiskt liv. Vi tar del av gudomlig likgiltighet. Det är den sanna medkänslan. Gud ser alltid in i sig själv, in i det infinita. Där är frid och glädje.

Vi kan ge naturen rätt när den är som den är. Och med samma likgiltighet som den betraktar liv och död kan vi göra det i mänsklig förnöjsamhet. Vi sköter våra dagliga böner och håller Guds hushåll igång sålänge omständigheterna gör det möjligt. Som förhållandena är på vår planet, bör vi på bönens, filosofins och den kontemplativa  reflektionens väg erkänna denna naturens och Guds sorglösa likgiltighet som den visa vägen. 

Ödeläggelsen av individers eller folks liv kan inte det ringaste anfäkta Guds och skapelsens verkliga och egentliga väsen. Ödeläggelsen av naturen för giriga mänskliga behov berör inte Gud över huvud taget, det är vår frihet att handla klokt eller oklokt. Guds vilja är endast att vara det Gud är. Var som Gud, säger Jesus. 

Liv och död skadar inte alls Gud. Religioner som buddhismen som ständigt tänker på lidande, ter sig helt meningslösa när vi vet att Gud inte skadas eller ens berörs av födelse, lidande och död. Därför är teismen suverän som livsfilosofi. Kristendomen är den fria segern över liv och död, inte ett vidare bekymmer med lidande och död.

Förintelse av nationer och folkslag är helt utan betydelse i naturen och orsaken till dessa förintelser är lika oväsentlig som de själva. Den gudomliga sorglösheten har ett helt annat fokus -  glädjen i essensen av allt. Ju fortare vi själva dör ju bättre för oss, eftersom vi återgår till Guds famn, ur vilken vi framträtt. Detta creatio ex nihilo är vår räddning, vi kan bara komma hem till Gud.

Två gamlingar möttes i en kö. - Lever du än? sa den förste och skrattade. - Ja det verkar så, svarade den andre. - Ja inte gör det mig något om Gud har beslutsångest med mitt liv, avslutade den förste. De var gamla och kloka. De visste att rätt som det är, av den alla obetydligaste biologiska orsak, försvinner livet. Och Gud bryr sig inte alls om det, han har varken ångest eller någon annan reaktion. Gud är fri och sorglös, liksom vi bör vara.

Gud är Fader och denna allfader eller allmoder låter oss leva utan skydd. Från evolutionens början sänder Skaparen sina livsmöjligheter ut bland tusentals hotande godtyckliga faror. Årmiljoner går utan att liv lyckas klamra sig kvar någon längre stund. En mängd arter kommer till och förintas och dör ut.

I Guds medvetande kan detta endast ske emedan alla som föds, lider och dör återfaller i Guds eget sköte där de är i gott förvar och att deras förintelse därför bara är ett skämt. Skaparen behandlar inte heller människorna annorlunda än djuren, även om vi envisas göra det.

Mänskliga språk bildar kulturer, men allt som görs i dessa är som surrande ljud i skogen. Det är efemärt, snabbt och godtyckligt försvinnande liksom det organiska livet självt. Visserligen finns böcker och andra artefakter kvar för andra varelser som föds fram. Men de förgår alltid till slut och betydde egentligen aldrig något i det stora hela. Syrsors gnidande läte verkar finnas hela tiden men liv och död växlar hela tiden bland syrsorna och ingen bryr sig om lätet annat är tillfälligtvis.

Liksom teater sker allt annat vi gör tillfälligt. Någon kanske fäster lite uppmärksamhet därvid, men det är strax borta. Vår stund på scenen, som Shakespeare säger, var mycket väsen för ingenting, en skugga som förde oväsen en stund. Högsta uttrycket för vår tillvaro torde vara musiken, som i sig ingenting säger, bara är ett ljudfenomen under en kort tidsrymd.

Varje moder bevakar barnens hälsa och sjukdom med yttersta spänning, deltagande och ångest, alltifrån spädbarnstiden och sedan resten av livet - det gäller i hennes ögon ALLT! Skadas eller dör ett barn blir hon ledsen för resten av livet.

Över detta tema talar däremot naturen som aldrig ljuger  utan är öppen och uppriktigt, helt annorlunda. Detsamma gör Gud som är Skapare av denna natur. Ta en vanlig situation i världen idag: några pojkar dödar en mindre pojk nästan på lek, de testar och slår i hjäl barnet. Eller någon ung man får för sig att skjuta så många han kan i sin skola och utför det hela med lätthet. Många dör av helt meningslösa skäl. Vare sig naturen eller Gud bryr sig det minsta. Sådant får ske och sker av tämligen obetydliga orsaker.

Uppriktighetn kräver att vi ser sanningen. Att leva med Gud och i kärlek till Gud och nästan är inte att ge mening åt dessa tämligen meningslösa händelser. Det är att vända sig till Gud och vara sorglös och full av tillit till den hamn vi alla kommer hem till, den famn som är oändlig medkänsla. Vi sörjer förstås våra nära och kära när de råkar ut för dessa saker vi nämnt. Men sedan lyfter vi ögonen till det högre och sanna väsen som Gud är. Vår eviga Gud är ingen meningslös katastrof. Hans skapelse är ingen tragisk händelse. Våra öden och äventyr bekommer inte Gud och den gudomliga glädjen förblir aktuell, vad som än sker. Vår sorg och fasa hör inte hemma hos Gud som är evig frid. Guds bekymmerslöshet är livets mening för oss. 

Från heteronomi till teonomi

Det har skett en revolt på etikens område, från supranaturalism - där något var gott och rätt därför att det påbjöds av Gud - till naturalism och moralisk autonomi. Bland annat hos filosofen Kant har vi ett objektivt etiskt system som i verkligheten endast var en sekulariserad deism. Fast Kant avlägsnade gudshypotesen som förklaring av morallagens ursprung, så återinförde han Gud som en mycket primitiv "deus ex machina" för att garantera en överensstämmelse mellan dygd och lycka.

Kant moraliska autonoma idealism inom moralen levde religiöst kapital. Allteftersom det kapitalet förbrukades kom det att ersättas med all slags etisk relativism: emotiv teori, värdenihilism, utilitarism, evolutionistisk naturalism, existentialism, situationism. Men alla dessa kulturella uttryck är endast som syrsornas viskande i natten. Visserligen har man lämnat supranaturalismen som antog en Gud som bryr sig och ger moraliska bud. Men denna autonomi längtar alltid tillbaka till supranaturalismen eller ser framåt  en ny sådan.

Autonomin kan bara leva sålänge den får något ut av det förflutnas religiösa traditioner. Alltmer förlorar den sin andliga grundval och blir allt tommare, mer formalistisk eller mer inriktad på det faktiska, drivs till skepticism och cynism, mot slutet av all mening och alla ändamål i naturen och i människans liv.

En mer äkta teonomi ger oss möjlighet att se verkligheten och Gud såsom det i sanning är framför våra ögon. Alla efemära former av lidande är utan all betydelse för en verklig Gud. Skapelsen är fullständigt fri att lida eller glädjas. Guds rike är inte alls av denna världen. När Jesus säger dessa ord till Pilatus är de bokstavligen sanna. Han säger det inte som en religiös pedagogisk hanteringen av den kratastrofala situationen. Han menar vad han säger.

Med den teonomi vi får av Jesus kan vi se hur liv och död är exakt den frihet som Guds skapelse ger oss. Vi är fria att leva och lida och glädjas och vi går till Fadern närhelst vi insjuknar och dör eller råkar ut för någon obetydlig händelse som tar livet av oss. Redan innan vi dör kan vi säga med Jesus och psalm 31: Herre jag överlämnar min ande i dina händer. Som det står i en äldre översättning: Uti dina händer befaller jag min anda; du har förlöst mig, Herre du trofaste Gud.

Evig Gud - evighetens liv

Med denna realism kan vi gå till evangeliet om evighetens liv. Att höra till Kristus är att vinna evigt liv i Honom. Vi väljer alltså med den dubbla utgångens bistra men ändå glädjefyllda verklighet framför oss. Du väljer förintelse tillsammans med kroppen när du dör i en olycka eller i en sjukdom eller blir mördad eller skjuten i krig.

Här ser vi hur modern humanism blivit matt och undvikit den dubbla utgångens realism. Man han betonat tolerans, vänlighet och praktiskt humanitet framför allt annat. en typisk värdering framgår i följande stycken ur en roman av Han Suyin, Skimrande dagar, som skildrar kristna missionärer i Kina strax innan kommunismen genomfördes på den stora kineiska kontinenten.

"Det fanns två slags missionärer i Hong Kong. De första, de som inte hade varit länge i Kina, befann sig fortfarande under inflytande av sin trånga sekteristiska fanatism. De förde mied sig till hedningarna en svavelseosande fläkt av helvetesbrasa. Den var intoleranta och bigotta. Den var benägna att njutningsfullt dröja vid möjligheterna till martyrium och lägga viktig vid det element av förföljelse, som fanns i det tryck de var utsatta för. Men de var mycket få. Det stora flertalet var synnerligen sympatiska. De hade blivit uppmjukade och omvända till humanitet, tolerans och hurmor. De var humanister och sociologer, och för dem blev religionen till ett uppbyggande av sjukhus och skolor, upprättandet av kristliga föreningar och vård av föräldralösa barn....De ville hjälpa Kina. Och de fann att deras motiv blev utsatta för misstankar och deras bemödanden att nå försoning och förståelse missförstådda. De behövdes inte längre. Kina kastade ut dem."

Här ser vi hur braspredikanterna ska vara onda och intoleranta, trångsynta och bigotta. I verkligheten kanske det visar sig att just dessa var trogna det kristna budskapet. De kinesiska konvertiter som haft humanistiska missionärer till lärare och biktfäder kunde relativt lättvindigt gå över till kommunisterna, ja hela församlingar blev kvickt kommunister under lite tryck och propaganda. Men de konvertiter som haft braspredikanterna förblev med all sannolikhet trogna Kristus, eftersom hela deras eviga liv stod på spel.

En kristendom som avbetonar den dubbla utgången missar det fatala i att försöka vara humanistisk där livet självt inte är det. Gud bryr sig inte det minsta om att din själ dör med din kropp därför att du valde den vägen i ditt liv på jorden. Det sker ständigt och det liknar myggsvärmar som dör i vinterkylans ankomst. Däremot blir det glädje i himlen när den själ träder in som valde Gud framför allt annat i rädsla för helvetets brasa eller förintelsens smygande glöd.

Braspredikanen kunde säkerligen vara god och hjälpsam med alla praktiska humanitära hjälpinsatser. Men han dagtingade inte med sanninen. Den som inte går till Kristus kommer heller inte dit. Och vi går inte till Kristus för att må bra på jorden. När som helst kan vi slumpmässigt får något tungt på huvudet och vi avlider. När som helst kan en smitta sprida sig i vår lymfa och vi lider alla hemska kval under några veckors dödskamp, om vi inte råka bo i ett land med sjukhus nära till hands och rätt till sjukvård. Skillnaden mellan dig och andra är gigantisk: när du dör får du strax evigt liv i en alldeles orimlig glädje och sällhet. De som lever kvar på jorden i humanistisk välvilja endast, förintas som döda organ förintas och blir till jord och mineraler.

Humanismens trevliga missionärer lurar många kristna på evigheten. Valet och den dubbla utgången ter sig exklusiva och intoleranta, de följer inte upplysningstidens syn på mänskliga rättigheter. Därför får de också ständigt omtolka GT och NT där den dubbla utgången är ett faktum som ligger i själva skapelsens natur. Allt dör och försvinner om inte hjärtat gått till Gud i god tid. Döden är en ond förintelse och kan mycket väl skildras som en brinannde ugn, såsom i Koranren, eller som Gehennas eld, när Jesus talar. Bilder kan vara dramatiska, men sanningen är att allt förintas som inte väljer Guds evighet. Och alla är tämligen väl informerade om detta.

En och annan missionär har med fasa märkt att den befolkning de försöker omvända, håller fast vid ett liv i synd och älskar detta liv, ja gör allt för att beskriva det som värdefullt och viktigt. Den humanistitkse missionären kan då börja prisa deras sant mänskliga egenskaper och finna visdom i deras gamla religioner och seder. En sann kristen kan vara hjälpsam och god men ser moraliska monster framför sig som går käpprät mot förintelse och helvete. Hor och baranmord är bara inledningen till det mörker man befinner sig i dagligen. Omvända personer och andra människor från dessa befolkningar kan ingående berätta om det sjuka inre sinne som styrt dem i generationer. Långt in på andra delen av 1900-talet kan sådana berättelser tryckas i böcker, t ex Waris Diries texter.

Det är betecknande i Han Suyins text att de humanistiskt lagda missionärerna inte kan förstå hur deras församlingar går över till kommunismen. Sanningen är förstås att den ena humanismen kan ersättas av den andra. Kommunismen bygger sjukhus och skolor llika effektivt, om inte effektivare än den kristna missionen gör. Dessutom slipper man tröttande ceremonier och lektioner i biblisk lära.

De riktiga kristna, med den dubbla utgångens budskap tydligt framför sig, förstår alldeles säkert församlingarnas avfall till kommunism, eller till den makt som råder. En Kristus som inte tvingar människan till ett kärlekens val för eller emot evighetens liv inför Gud, är en Kristus som kan bytas ut till Mao. Humanistisk kristendomen blir en onödig överbyggnad för en kommunist, kanske oförarglig men klart utbytbar.

Till sjukhus och skolor behövs inte Gud, det gör kommunismen eller socialismen eller någon annan human ideologi mycket bättre utan Gud. Jesus grundade inte skolor eller yeshivor, han gjorde som ung legoarbeten åt romarna tillsammans med sin far. Varför? Därför att han enligt egna ord kom för att förkkunna ett annat rike, evighetens rike. Det är den vilja som ska ske på jorden, viljan till evighetens liv och valet av den Helige Ande. Det är för Gud man lever, inte för skolor och sjukhus även om livet på jorden innebär ett direkt ansvar att utveckla ett samhälle med friska, utbildade människor som inte tillverkar vapen för att ha ihjäl varandra under olika politiska eller religiösa  flaggor.

Humanismen har en stark tro på demokrati och måste se Gud som odemokratisk och inte alls jämlikhetssträvande eftersom det går så olika för de levande varelserna, de goda får lida förtidig död och de onda lever i högönsklig välmåga. Sjukdom och elände drabbar urskillningslöst och endast döden är generellt sett demokratiskt fördelad. En missionär berättar för en kinesisk läkare i Han Suyins bok om den kristna humanismen i följande mycket belysande ordalag:

"Den uppfostran vi gav er avlägsnade er från era gamla traditioner och förvandlade era rotlösa själar till fruktbar mark för den mest storslagna och vaga humanism, som mänskligheten uppfunnit till sin tröst. Vi lärde er en mängd abstrakta ord, som inte fanns i ert språk - demokrati, frihet, jämlikhet - utan att göra oss besvär med att ta reda på vad de innebar för er, eller ens för oss själva. Vi talade om massuppfostran och utplånandet av orättvisor. Det är möjligt att era politiska idéer nu är marxistiska, men den glöd och tro som drev er fram mot dem har sin rot i vår socialkristendom."

Evig Gud är en annan dimension, oändligt större, oändligt viktigare för själens eviga liv. Frälsning kan ske i välfärdslandet, men kan också ske i skyttegraven eller i hungerns många afrikanska byar. Gud ropar på dig i vilken situation på jorden du än befinner dig i just då. Den har alltid samma uppmaning: se Kristus, låt den Helige Ande räta ut det krokiga, rena det smutsiga och få evigt liv genom detta. Bed ständigt.

Friheten att välja Evig Gud 

På individens liv eller död ligger inte den minsta vikt i denna skapelse. Däremot spelar vårt val och vår kunskap om Gud stor roll för vår överlevnad när kroppen förintas. Gud bryr sig alls inte om individens liv eller död men tar emot varje ny själ som valt det himmelska med den djupaste kärlek.

Autentisk kunskap hos en skapad varelse är något vi måste be om, för vi har det inte naturligt längre. När vi ber om den och får möjlighet till valet av tjänst inför Herren, får vi vi den genom Helig Ande.  Endast evig Gud ger oss slutlig verklighet i Sonen, vars vilja i sin tur är att leda oss till frälsning i Honom. Detta förnyande av människans bindning till Gud (re-ligio) är samtidigt en befrielse från de egna skapade idolerna.

Alienationen i människans medvetande kan väljas bort genom att se igenom slöjan av det efemära livet, det som kan krossa genom en obetydlig händelse, och välja det eviga livet. Vi återvänder då till den transcendenta ordningen, kärlekens egen ordning. En människa som återvänt ler på dödsbädden och inväntar saligheten. Den själen har sjungit: Da virtutis meritum, da salutis exitum, da perenne gaudium (den avslutande strofen i Vei Sancte Spiritus).

Friheten från Gud gör att vi bekvämt kan välja förintelsens väg genom att identifiera oss med det flyktiga organiska livet. Men samma frihet sätter oss istånd att välja vita beata, det saliga livet. Vi väljer då det absoluta, inte det relativa, vi väljer det infinita, inte det finita. Rationellt liv och moraliskt liv går här samman, våra empiriska iakttagelser stämmer av det efemära livet som kommer och går i tusentals generationer som alla glöms bort. Varken vi eller Gud bryr sig det minsta om dess kortvariga öden. Evigheten står i centrum.

En gammal blind kartusian uttryckte detta så: "Vi måste utgå från den sanna principen att Gud är oändligt god, inte god ibland och ond ibland. Han är oändligt god och därför bör vi se allt som händer som gott och för vårt bästa, även det mest eländiga. Endast så finner vi lycka och mening med denna fragila tillvaro."

Den tänkta men okända totaliteten

Den allra största delen av universum är inte materia. Endast en liten del, ca  4 % är det. Endast 1 % av dessa fyra är synlig materia. Människan är en oerhört liten del av denna synliga materia. Gud är totaliteten av alla dessa händelser, en totalitet som vi inte alls känner till i detalj men kan tänka oss. Gud är den tänkta men i stort sett helt okända totaliteten av verkliga händelser.

Denna lilla organiska händelse som är vi människor, skapar under sin historia de språkliga fenomenen. Av ljud formar vi ord. Dessa ord har ingen som helst magisk kontakt med Gud eller påverkan på Gud. Det är ord som den organiska varelsen människan använder för praktiska ändamål. Men orden förblir endast ord och det innebär en enkel metaforisk funktion. Ordet "björn" är inte björnen som syns bort i skogen, det är en metafor, en symbol, ett namn för den. Så är det med alla ord. De blir aldrig mer än metaforere, symboler, tecken, namn.

När Gud är viktigast för oss, vilket är det normala och hälsomsamma tillståndet, måste vi förstå att totaliteten av allt som sker är Gud, inte de realiteter vi upplever genom bruk av metaforer. Ord är inte Gud. När det står att allt skapas genom Guds ord i bibeln har vi att göra med en skrift, tillkommen av människor som använder ord. Det är ingen skada skedd genom detta. Tvärtom är det vad människor kan göra och skall göra. Vi utvecklas genom detta. Men det handlar om människor, inte om Gud. Gud skapar ständigt, men inte genom en organisk varelse på en liten planet, ännu mindren med de metaforer som denna varelse uppfunnit.

Så när vi vänder vår uppmärksamhet till Gud, vilket är det högsta en människa kan göra i sitt liv, kan vi se hur endast vi människor använder ord. Dessa metaforer faller ut i grupper av metaforer, här är fem vanliga:

1 enkla namn

2 sociala metaforer: far, mor, barn, vän, fiende, kung

3 organiska metaforerer: växt, födelse, utveckling, frukt

4 militära metaforer: krig, fiende, seger, förlust, döda, våga

5 juridiska metaforerer: dom, straff, brott, domare, frihet

6 kroppsliga metaforer: dricka, se, smärta, sjukdom, dö

7 moraliska metaforer: renhet, rättfärdighet, synd. djävulen

8 erotikens och kärlekens metaforer: brud, brudgum, älska, bröllopsfest, kärlekens närhet, omfamning, förening


Med dessa och många fler metaforer vänder vi oss till Gud när vi använder ord. Men självklart berörs inte Gud av dessa våra språkliga beteenden. Däremot kan vi få hjälp i våra föreställningar med hjälp av metaforerna. Gud är aldrig fångad eller beskriven av dessa metaforer, det måste vi förstå. Vilka favoritmetaforer vi än tar i sinnet, förblir det en verbal aktivitet, en kognitiv operation inom oss. Det är att förminska Gud om vi förfaller till att ge någon enda metafor en annan ställning är just bild, symbol, ett ljud som väcker föreställningar.

Religioner är i praktiken väckande av föreställningar. Det har inte med Gud att göra i verkligheten. Vad är det för Gud som berörs av föreställningar hos en organisk varelse i Hans skapelse? Det är en idol, en stor människa, vi då tänker på. Vilket inte ger oss något i längden.

Gudsälskande människor vet detta och använder all religion och alla ord med insikten om Gud som totalitet av allt som sker och har skett och ska ske - evig Gud. Men många människor fastnar i metaforerna och förminskar Gud till en föreställning eller känsla som väckts av någon metafor, ofta hämtade ur ett ställe i bibeln.

När vi låter Gud vara evig Gud, verklig Gud, vänder vi oss bort från alla metaforer. Vi omvänder oss. Vi ser realistiskt på saken. Gud är verkligheten, våra metaforer endast ljud som tänks och föreställs mentalt. Även våra ord "totaliteten av händelser i universum" är föreställningar, men mer logiska än t ex den sociala metaforen "Fader vår" och lämnar oss i större respekt och tystnad. Gud är för stor för metaforer och  Gud är inte en metafor.

Utanför en av Europas stora gotiska katedraler, en konstverk av strävbågar och romerska valv, sa en gammal karmelitermunk följande ord: detta (han pekade på katedralen) är endast stenar och idéer och detta (han pekade på mässan som pågick därinne) är endast ord och gester och idéer. Gud är oändlig och Gud räcker. Dieu seul suffit.

Med denna infinita Gud vill vi leva om våra timmar och år på jorden ska ha mening. Som en gammal blind munk i Grand Chartreuse sa: Vad är det för mening att leva ett liv på jorden om vi inte ständigt är med Gud? Helt utan mening blir ett sådant liv.

Immateriella former ligger bakom materiell verklighet

Gud är infinit och ande och tillkomsten av ett universum måste ske via apriori former eller idéer hos Gud. Därmed är alla händelser i det materiella universum känt av Gud, denna exakta förkunskap måste finnas för att de händelser som utgör universum också ska aktualiseras. Därmed ligger allting "i Guds händer" som det heter.

Den bön i Fader Vår som lyder "ske din vilja" kan vi förstå så att förkunskapen redan finns i Gud om varje enskild händelse i all tid för universum, alltså också det vi kallar framtid enligt våra tidskategorier. Det är inte en persons vilja som vore det en annan människa, som ju har en begränsad vilja. Här det en obegränsad och infinit vilja vi avser med orden "ske din vilja" och även i tillägget "såsom i himlen så också på jorden" - en himmelsk vilja är infinit och evig, inte tillfällig som en jordisk varelse intentioner och viljeyttringar är.