INLEDNING

När vi var barn frågade vi säkert de vuxna många gånger:

"Vad är det här gjort av?"

och svaret var alltid detsamma: något annat än sig självt. Allting är sammansatt av andra saker.

För barnet är detta en magisk värld, som vi sedan glömmer bort. Det är den första barnsliga
sanningen som gör oss lyckliga och fria genom sin blotta sanning: allting är sammansatt av något
annat än sig själv, allting är något annat än sig själv.

Nästa sanning är denna: allting kommer och går, allting är impermanent och temporärt - vi kallar
det kontingensen på filosofiskt språk.

Som barn levde vi förstås mitt i detta ständiga växlande, men vi blev nog inte medvetna om
själva förändringen som genomgående princip. Det kräver lite mer eftertanke för att inse
förgängligheten. Men många blir sorgsna när det gör det. Här ser vi den andra sidan:
om det är så blir vi fria, ingenting behäver tynga oss eller sitta fast i oss efter att det har hänt.
Detta är en stor och befriande upptäckt som fyller oss med en lycklig livsstil - om vi
minns det !

Nästa sanning är kausaliteten - att verkan alltid sker efter orsak och att vi kan
orsaka effekter i världen. Som barn förstod vi många av våra effekter och prövade i all
oändlighet vilka effekter vi kunde framkalla. Men inte förrän vi börjat studera vetenskapliga
texter kan vi förstå själva kausalitetsprincipen. Det är emellertid inte den vi tänker på här
utan själva magin i att saker orsakar effekter, att alla förlopp leder till andra. När vi medvetet
tänker på att saker alltid hänger ihop via ett oöverskådligt myller av orsaker och
effekter, får vi en stark frihetskänsla - inte så mycket för att vi ska utföra vissa viljehandlingar
och åstadkomma något utan att själva tillvaron är ett oändligt stort nätverk av sådana orsaker
och effekter. Vi får undran och beundran inför en sådan verklighet! Och vi blir försiktiga med
vad vi gör eftersom vi orsakar effekter hela tiden. Vi vill alltid orsaka glada och fria effekter
men ibland kan motsatsen inte undvikas.

Den fjärde sanningen är att alla ting och alla processer är en enda stor process. Detta förutsätter
vi ofta när vi tänker men det fordras att man gör det medvetet för att det ska få den glädjande och
befriande effekten på vår livsstil. Ingen separation av en enda enhet, storhet, föremål, process,
handlingar kan egentligen ske för allt här ihop i en suverän stor enhet. Denna varats stora
Ett har förföljt alla filosofer, antikens Parmenides är en av de mer kända. Ett album av
den härliga orkestern Jacob-Fred Odyssey heter just "The Sameness of Difference" vilket uttrycker
denna barnsliga sanning. Hur vi ändå envist försäker dela upp tillvaron i separata processer fast vi
innerst inne på ett barnsligt sätt vet att allt sitter ihop i ett enda sammanhag, är lite känt fastän
mycket bekant. Om vi förstår att varje liten händelse sitter intimt ihop med alla andra händelser
just nu i universum - kan vi känna inflödet av lycka och medvetande i våra kroppar.

Dessa fyra barnsliga sanningar förändrar vårt liv om vi gör dem kognitivt aktiva och lever
medvetet. De kräver inte särskild kulturtillhörighet, inte särskild religion eller filosofi, inte
något särskilt språk, inte någon särskild läggning - det enda som krävs är lidande och smärta
som driver oss dit. Att må dåligt och vara otillfredsställd är det enda verkligt aktiva motivet
till att göra dessa sanningar medvetna. Teologiskt sett här de till den naturliga uppenbarelsen
av jordens skänhet. Som teologen Karl Barth skriver: "Jorden är full av under och härlighet.
Den kunde inte vara Guds skapelse och den oss av Gud tilldelade platsen för vår tillvaro, om
den inte vore full av uppenbarelser. Filosoferna och diktarna, musikerna och profeterna
från alla tider vet det." Genom en fokuserad kognitiv akt kan vi uppskatta denna skapelses
naturliga egenskaper på ett helt annat sätt än vi normalt gör. Då är det inte så att vi
helt enkelt lyfter fram vetenskapliga hypoteser om verkligheten och gillar dem - det vore
att sätta hästen bakom vagnen. först kommer vår medvetna livstillvaro där vi blir klara på
dessa fyra sanningar. först därefter kommer en empirisk tillämpning i vetenskapliga
sammanhang. försäker vi gå andra vägen hamnar vi i läs teori som inte har med livet eller
lyckan att göra. Det är alltså inga nya upptäckter vi talar om. I det dagliga livet sedan
barnsbenen tar vi på en gång dessa sanningar för givet. Sedan glömmer vi av dem, fyller
våra medvetanden med egoismens alla små projekt och antar helt andra saker om tillvaron:
att saker är beständiga, att tiden inte bär gå vidare utan fasthållas, att olika processer verkligen
är skilda, att bord är bord och träd är träd och jag är jag. Sanningen är motsatsen till detta och
tack vare många år av smärta och sorg återvänder så småningom till dessa barnsliga
sanningar.

Vid närmare granskning visar sig våra liv vara så fullt av uppenbara motsägelser
att endast grundlig eftertanke kan sätta oss i stånd att veta vad vi verkligen kan tro. I vår
strävan efter visshet är det naturligt att bärja med våra aktuella erfarenheter, och en viss
kunskap kan utan tvivel hämtas ur dem. Men varje uttalande om vad det är som vår omedelbara
erfarenhet låter oss veta blir med stor sannolikhet oriktigt.

Empirism är en vetenskaplig metodik som leder oss til transformativa erfarenheter och
föreställningar. Från att ha varit en intuitiv metodik hos medeltidens kristna munkar,
särskilt när det gäller trädgårdskonst och dryckframställning har det blivit en väg till andligt
engagemang i vår tid, en ny "spiritualitet" som kan ge en modern och mer relevant tillämpning
av "gamla" kristna och bibliska sanningar. De här då hemma i samma verkliga kontext där all
god naturvetenskap är verksam.

Många intresserade troende har tröttnat på de konventionella alternativen som kyrkan och
religionen ger. Endera erbjuds och söks en isolationistisk eller asketisk form av erfarenhet,
synlig i klosterliv eller reglerat vardagsliv, eller så erbjuds och söks en färdig lära som mottas
med en viss teologisk förståelse, en viss andlig insikt. Andlighet ställs ibland mot materialism
på ett sådant sätt att förnekande av njutningar i denna värld anses vara mer andligt. Men
en empirism som tillåts vara andligt transformativ visar en annan väg.

Vi föreställer oss då materien lika andlig som allt annat Gud skapat. Det finns inget gott i
sig att neka sig det materiella livet. Att straffa sig själv eller sätta särskilt värde i diciplinerande
av sig själv är inte frigörande eller frälsande aktiviteter. Effekterna är en viss styrka och
förmåga till diciplin, en mental kontroll över kroppen - som säkert kan vara nyttig ibland.
Den är inte andligt värdefull i sig utan är tänkt att vara ett medel till något annat. Men
oftast når man inte detta andra utan stannar i själva kontrollen.

Istället kan vi vända oss bort från all sådan kontroll och söka omedelbar insikt genom enkel
observation av tillvaron. Vi upptäcker de enkla sanningarna och låter dem befria oss. När
vi avvisar all negativitet från religionen kan vi gå vidare till en modernare och mer frigörande tro.
Andlighet kan inte vara kontroll eller asketism av något slag, vare sig kroppsligt, socialt,
politiskt eller mentalt. Men inte heller världens hedonism kan vara andlig eller befriande.

Hedonismen är föreställningen att ju mer vi ägnar oss åt njutningar, kroppsliga eller mentala,
ju mer andliga eller lyckliga är vi. Men det visar sig empiriskt att varje njutning blir otillräcklig
och kräver starkare stimulans nästa gång, i en oändlig och alltmer förvirrande utveckling.
Vi försöker öka lusten genom stimulansen men kroppen och det mentala livet klarar inte
av den logiken utan förvirras eller skadas. Naturliga njutningar kommer som sidoeffekter av
andra icke-hedonistiska principer.

När vi observerar enkla empiriska sanningar kommer naturlig njutning i form av lycka och
energi. Hedonismen, liksom dess motsats asketismen är båda felaktiga vägar till andlighet
och frihet. Både asketismen och hedonismen gör oss till fångar eller slavar.


Kontingensen

Denna grundläggande sanning för den transformativa empirismen är så oerhört enkel, att de
flesta människor bortser från den: allting har en början och ett slut. Filosofiskt kallas detta för
kontingensen i tillvaron. Den har ofta förbisetts i filosofihistorien och givits som en egenskap,
eller en kvalitet hos en del av tillvaron som man inte vidare behöver fundera på. Men
observation visar oss tydligt att kontingensen gäller allt. Bibeln har rätt här: av jord är du kommen,
till jord ska du åter bli - med tillägget att även jorden ska försvinna såsom allt annat.

Olika former av tillvaro har olika tidsförlopp innan de uppläses och försvinner. Filosofen
Bradleys titel på sitt viktigaste verk: Appearance and Reality, visar oss den viktiga skillnaden
på det som "framträder" och verkligheten själv. Men till skillnad från den idealism som spekulerar
i själva verklighetens natur, vill vi här fokusera på själva framträdandet. Allt vi ser och hör och
känner, är alla kreativa framträdanden som sker unikt och försvinner. Den logiska motsägelsen
mellan existens och icke-existens ser vi äver här: det verkliga som sker är så magiskt motsägelsefullt.
Något framträder, strax försvinner det. Varje steg du tar är borta och kommer aldrig igen. Varje
andetag är unikt och upprepas aldrig. Varför skulle vi skjuta den sanningen åt sidan? I den judiskt-kristna traditionen tror vi på det relativt verkliga i alla framträdanden, det abolut verkliga i Skaparen.

Messias är det viktigaste framträdandet på världshistoriens scen, ett framträdande vi dessutom bekänner
oss till. Detta visar att verkligheten i sanning visar sitt ansikte för oss: försvinnande efter ett unikt
framträdande. Detta gör var och en av oss lycklig och fri om vi faktiskt tänker så hela tiden.

Allt vi kan observera har komponentiell form. Allt är sammansatt av något annat och sönderfaller efter
en viss tid i dessa första komponenter. Som ett musikstycke kan vi erfara njutningen i hela framförandet, men vi vet att det sönderfaller i små musikaliska element som var för sig inte är stycket och inte kan erfaras som stycket. Universum är helt observerbart en sådant gigantisk och magisk komposition. Vi är alla kontingenta, vi är temporära. Somliga finner denna tanke sorglig. De lever som om det inte vore sant, vilket är att leva i förnekelse - vilket är syndens kärna. Många planerar och föreställer sig livet utan att ta denna sanning på allvar. Predikaren i GT påpekar tydligt visdomen i att förstå att alla sådana projekt är fåfängliga, att allt liv är som gräset. Vi firar nyår som om det vore självklart att vi ska fortsätta livet i evighet. Vi undviker alla tankar på slutet. Transformativ empirism pekar istället på sanningen som vägen till frihet: sanningen ska göra er fria.

Det kan verka obekvämt att tänka på denna första sanning om vår temporalitet, vår tillfälliga existens.
Men om vi inte tillägnar oss denna föreställning stadigt i vår kognitiva aktivitet varje dag, kan vi aldrig
finna andlig frihet. Alla andra vägar leder till förnekelse. Att bejaka temporaliteten är första steget till glädje och frihet.

Vi bejakar det uppenbara. Att bejaka betyder här omprogrammera. Det flesta av oss lever i den
blinda illusionen att temporaliteten och förgängligheten inte är ett direkt faktum, bara en teoretisk egenskap. Men det är ett levande och direkt faktum som alla kan se när de observerar alla fenomen i sin dagliga erfarenhet. Impermanensen i alla objekt runt omkring oss måste göras uppenbar genom träning: se hur alla objekt består av något annat, ända ner till ren strålning som är maximal förändring och impermanens.

Alla våra relationer och förhållningssätt som inte bejakar denna fundamentala impermanens skapar illusion och besvikelse. När vi lever i en illusion blir vi upprärda på ett eller annat sätt, vi kan inte vara näjda eller fridfulla. Men den empiriska sanningen gör oss fria. De medmänniskor vi ser runt omkring oss, familjen, vänner, kolleger, som tydligt visar tecken på illusoriska och icke-empiriska föreställningar, bär vi känna medlidande med, eftersom det är en smärta att hålla fast vid något som är i ständig växling och snart ska förgås.

Vi kan aldrig vara föraktfulla eller mästrande eftersom vi själva varit i den positionen innan vi insåg impermanensen och temporaliteten. Vi kan leda och hjälpa till med omprogrammeringen om den sker frivilligt och man ber om hjälpen. Annars går det inte. Nytänkandet kan kallas meditation i den medeltida meningen av att begrunda något och göra det till sin föreställning. Så många i vår tid har dock en romantisk icke-empirisk attityd till meditation. De tror att den leder till salighet eller mysigt tillstånd och de hämtar sina bilder från västerländska miljöer och ritualer.

Meditation är att nytänka helt enkelt, att tilägna sig de självklarheter alla kan observera. Den första sjävklarheten är temporaliteten och impermanensen. Att begrunda denna så detaljerat och genomgående i vårt liv att den blir vår föreställning hela tiden, är att genomföra meditationens ävning. Vi begrundar och grundar oss i denna första visdom.

Meditation blir som en medicin mot illusionen, mot önsketänkandet som endast smärtar oss själva och förlänger andras lidanden runt omkring oss. Meditationen reparerar en skadda i föreställningsvärlden. Sanningen ska göra oss fria. Kompositionaliteten En andra grundläggande princip är den vi som barn ofta upptäcker först: allting är sammansatt av något annat än sig själv. Detta är i själva verket en stor filosofisk fråga som sysselsatt tänkare i alla tider.

Men ofta har man förbisett den befriande verkan själva frågan har. Om vi konstaterar: allting är något annat! - så inser vi hur lyckosamt detta är. Världen blir morfisk för oss. Vi fastnar inte i något tillfälligt tillstånd för vi vet redan på förhand att allting "morfar", förändrar sig därför att det redan är sammansatt av något annat än sig själv. Genom själva sammansattheten är alla former impermanenta - vilket inte betyder overkliga, tvärtom ytterst verkliga men inte fixerade.

Något som följer av denna princip är frånvaron av ett jordiskt jag. När vi ser impermanensen runt omkring oss förstår vi att det gäller även Vittnet. Vi är vittnen till sanningen om alltings uppläsning i sinom tid och även själva vittnet uppläses förstås. Det finns inget jordiskt jag att hålla fast vid. Detta är biblisk lära: endast objektet finns, inte subjektet. Tron är tron på, inte trons subjekt.

Var skulle detta jordiska materiella jag finns? Vi har pratat om detta separata jag sedan barnaåren men aldrig observerat det. Det finns inget sådant och därför finns inte heller problemet. Varifrån får vi föreställningen om ett inre jag som existerar skilt från allt annat? När vi bärjar meditera äver denna fråga kan vi bli förskräckta. Men allt vi känner till om oss via observation säger att endast icke-jag-komponeneter bygger upp våra erfarenheter - ägon, äron, hjärnan, kroppen.

Vårt språk använder ord som "jag" "min" "mig" men vi får aldrig observera dessa existenser. Ingenting är vad det verkar vara. Tillvaron är något annat och mycket märkligare än detta fixerade och tråkiga jag. Alla händelser är fulla av märkligt levande temporär aktivitet, ständigt fluktuerande. Ett separat jag skulle hindra detta gudomliga livsflöde.

När vi ser oss omkring märker vi hur lika alla andra vi är. Ytterst lite skiljer oss åt. Vi gör samma saker dygnet runt, vi tänker och känner ungeför detsamma. Det lilla som skiljer oss åt är obetydligt i jämförelse med allt vi har gemensamt. Denna underbara gåva som observationen är visar sanningen för oss. Om vi inte konstruerar jordiska jag som skiljer oss åt, ser vi hur gemensamt livet är.

Det finns ingenting andligt värdefullt i att finna det lilla som skiljer oss åt. Alla gör sina val och därmed uppstår skillnader. Men i stort är vi alla detsamma, vi har samma längtan efter det sköna och goda, samma rädslor för våld och däd. Egoismen har faktiskt ingen rätt att finnas, den är till stärsta delen en lögn. Ändå agerar vi som om den var det viktigaste i världen.

Vi kan betrakta denna faktiska sanning som en utmaning. Liksom du vet 99% av allt som går att veta om en annan person, vilken som helst, på jorden, så vet alla dessa andra miljarder människor ungeför 99% om dig. Det finns nästan ingenting privat eller isolerat inom oss - vi har alla samma lust efter njutning, samma behov av mat och sämn och meningsfull vardag, samma drämmar och samma rädslor.

Detta leder oss på ett naturligt sätt till medkänsla med varandra. De som lider mycket och upplever rädsla och isolering, har gjort val som skiljer dem lite grann från oss själva. Vi kunde ha gjort dessa val själva och därför känner vi medkänsla med dem. Vi sitter alla i samma båt och endast lite skiljer våra positioner åt. Vi behöver alla samma räddning och befrielse.

Istället för att anta separata jag är det klokare att anta ett gemensamt vi, som sitter ihop genom luften vi andas, vattnet vi alla har i våra kroppar, rummet vi alla ser varandra genom, atmosfören vi alla lever i, naturen vi alla lever av och känner närvaron av -- kort sagt det universum vi utgör tillsammans med allt annat som existerar och kan observeras av oss om vi befinner oss på synligt avstånd. Genom att se denna gemenskap som det verkliga upptäcker vi den ultimata verkligheten, till skillnad från den konventionella ego-konstruerade.

Sanningen gör oss fria. Hur märker vi detta i praktiken? När vi föreställer oss själva som detsamma som andra, upphär den oroliga skillnaden mellan en individ och en annan. Varje separat "annan" person är ett hot och instinktivt känner vi detta under några sekunder innan vi vet om den andre än vän eller fiende, behaglig eller obehaglig i mätet. Allt detta beror på en felaktig perception.

När vi mediterar och nytänker oss som detsamma som alla andra, försvinner så småningom denna primära oro inför den andre separata konventionen. Istället inträder ett lugn i kommunikationen och inte så mycket behäver sägas - vi vet ju redan vad den andre i stort sett är och behäver och vill med sitt liv. Observationen av att vi är detsamma ersätter fiktionen om de separata individerna. Friden börjar anlända. Dock kan vi märka hur detta ibland kan provocera de som fortfarande sitter fast i en konvention om separat liv. De kan uppfatta en brist på uppmärksamhet eller respekt från vår sida, eftersom vi antar ett gemensamt liv, inte separata subjekt.

Återigen är medkänslan den bästa emotiva responsen i detta läge. Vi har också separerat på det sättet och kan därför ha medlidande med alla dem som angrips av oro och bekymmer i sin separation. Separationsångesten är ett faktum för dem som lever i den och vi som tagit till oss den andliga och uppenbara sanningen om allas enhet och gemenskap, måste hjälpa dem. Här leder den råa och nakna empirismen faktiskt till den högsta andliga positionen. Vi gör Gud rättvisa när vi  tar skapelsen på allvar och ur sanningen om den finner himmelriket.

Genom att bara observera verkligheten når vi hjärtat i all andlig verklighet: kärlek till nästan. När vi vet att alla andra är jag själv och inga separata jag, faller sig denna kärlek till nästan naturlig och given. Vi förstår äntligen Jesus och kan fälja honom. Vi har inte lånat in en lära eller en konstruktion utan hittat den nakna empiriska sanningen.

Vi är alla beroende av alla andra. Vi har beroendet tillsammans, vi är samma beroende. Detta kan göra oss tacksamma och avslappnade. Vi har egentligen inga fiender, inte ens de som väljer mycket separata och ångestladdade liv och vill hota oss. Vi älskar även dem eftersom vi är detsamma.



Kausaliteten

Ytterligare en fundamental princip för det transformativa empiriska livet är att allt som sker måste ske utifrån de orsaker och betingelser som gäller. Allt motstånd mot skeendet i världen, på vilken nivå vi än finner det, är en negativ kausalitet som inte förbättrar någonting utan tar energi istället, missar målet och skapar en serie händelser som vi inte alls änskade.

Vi kan också uttrycka detta faktum så: det liv du har är skapat av dig själv. Detta kan verka vara en missuppfattningen av kausaliteten, men om vi tänker efter så ser vi sanningen i denna princip. Genom att du ser dig som skapare i kausaliteten kan du både acceptera att allt som sker har sin fulla orsak, och samtidigt inse att du kan vara orsak genom viljan och intentionen.

Friheten att orsaka genom intention kommer fram med mycket stärre energi när vi fullt och helt ser att alla livsäden är valda av de personer som genomlever dem inom de omständigheter och direkta betingelser som föreligger. När denna valdhet inses är det lättare att ändra omständigheter och betingelser för olika skeenden. I motsatt fall saknas energin och istället mår människor dåligt av den situation som föreligger.



Mångfaldens enhet

Denna grundprincip uttrycks ibland: allt är en enda soppa! Men i själva verket är det en befriande sanning, för ingenting kan gå förlorat. I denna sanning ligger det underbara hoppet om allting förening i det Enda, den frälsning som tron ger och som för oss samman i det rike eller paradis som alla religioner på ett eller annat sätt försäker skildra.

Den vanligaste formen av olycka är att tillvaron är splittrad. Alltför många uppgifter och händelser trängs inom ett tidsperspektiv och trättar ner oss och gör tillvaron svårhanterad. Den enkla sanningen att alla förlopp faktiskt redan äger rum i en enda stor skapelseprocess, förenklar medvetandet. Vi behöver inte hålla ordning på en mångfald eftersom den redan är en enda - mycket magisk - process. Vi kan lugnt fokusera sinnet på denna enda sak, ungeför som schÕma i Deuteronomium 6: Här Israel ! Herren är vår Gud, Herren är En.



Metodiska tankar

När vi tänker och föreställer oss livet använder vi alltid en metod, även om vi inte alltid är medvetna om det. Här utgår vi från observation och försäker finna självklarheter. Vi utgår från observationer som alla kan göra i sin vardag och vi säker inte mer information eller en viss behandling av information, såsom i naturvetenskapen eller historievetenskapen. Vi försäker hitta slutsatser som kan fungera som principer för ett andligt och befriat sätt att leva. för att livspraxis ska bli stark och verklig i genomförandet måste våra principer vara fullständigt universella.

Varje tänkande människa måste bejaka sanningen i dem. Detta är inte vanligt i religion och filosofi, man tänker sig ofta speciella förutsättningar genom en viss tankeinriktning eller religiäs tradition, en viss axiomatiskt antagen grund för vidare tankearbete. Här säker vi något som med ett minimum av instruktion direkt kan antas av alla som intresserar sig.

Genom största möjliga självklarhet, självevidens som det ibland kallas, vill vi kunna genomföra en andlig livspraxis som aldrig behöver sväva på målet och aldrig behäver vila på en interpretativ kontext. Vi försöker också se det stora perspektivet där naturvetnskap, sunt förnuft och andligt medvetande sammanfaller. Detta är förstås en spekulativ förhoppning och kräver en ansats till att stå fri från alltför fackinriktade intressen.

Tillvaron som helhet och vår lycka eller frihet i centrum är grunderna för detta stora perspektiv. Vi är livsformer i ett stort universum och vi söker den den gudomliga friden, upptagna av en värld som är allt annat än fridfull.



Mirakulösa andra

När meditaitonen gjort att du reflexmässigt ser världen som komposit och tillfällig, upptäcker du snart hur fantastiskt det är med dina nära och kära. De är tillfälliga skapelser av mineraler och vatten och en oerhört intrikat uppbyggnad av molekyler och genetiskt bestämda celler. Och de finns bara en gång !! aldrig tidigare och aldrig senare kommer att vara dessa skepnader, dessa levande former. De är helt unika och mirakuklösa medmänniskor, värda all beundran och kärlek och medkänsla.

När vi lyssnar på budet att älska din nästa såsom dig själv, hör de flesta ett omöjligt kategoriskt imperativ, som inte har med den observerbara verkligheten att göra. Nu ser vi hur det faktiskt är något mirakulöst vi ser när vi ser en annan människa. Vi älskar spontant och universellt denna andra oförlikneliga person för vad den faktiskt också är: märklig och älskvärd.