Kristen bhakti

Gudsgestalten i NT

Efter en tid i Indien med intensiv läsning av Bhagavata Purana, såg jag kristendomen i ett nytt perspektiv. De följande korta texterna handlar om olika sidor av detta nya sätt att fatta sin tro på. I den katolska kyrkan som är den mest öppna och välkomande trosgemenskap jag stött på, uppmuntrade mig många att pröva mig fram i detta nya ljus.

Allt vi läser om Jesus Kristus i NT är en lek som Gud utför. Denna lek sker i Guds egen slöja av tid och rum, bland människor som lever i okunnighet om tjänandets och gudskärlekens sanning. De flesta personer som skildras i NT, inklusive apostlarna, har en skymd blick för vad Gud är i Jesus Kristus. De har messianska föreställningar, de har föreställningar från Främre Orienten, de har fariseriska judiska tankar om världen och profeterna och en kommande kung.

Vi har lärt oss att läsa historiskt och ”verkligt”. Men historia och påståenden som ska dechiffrera ”verkligheten” är endast en framställningsform som Gud leker med i Bibeln. Att vilja tjäna den Högste i ren gudskärlek smälter genast bort alla framställningsformer och får oss att vakna utanför tid och rum. En själ som vaknar utanför tid och rum och alla former för historisk framställning är ett Guds barn. För henne eller honom är Bibeln verkligen Guds ord.

Den naiva rationella realismen har ännu inte infekterat den bibliska texten. Gud och människan har inte reducerats till analoga relationer där vissa satser kan visas eller bevisas avkoda en verklighet. För de som på detta sätt tror på en analog Gud är ateismen och materialismen en bra medicin. De flesta kristna bör bli ateister och tänka sig ett meningslöst universum. Detta för att börja på nytt.

Först måste en längtan till verkligt tjänande av den Högste uppstå. Därefter måste en insikt om att ingen av oss verkligen kan älska Gud uppstå -– så att Gud får en chans att älska oss in i tjänandets livsform. De flesta människor kommer aldrig så långt och ateismen eller den sekulär agnosticismen passar deras livsform bäst.

När en kristen bhakta läser Bibeln är hon eller han redan i tjänst och orden i skrifterna föder hela tiden längtan till Herren. Orden är dynamik, inte avkodning av något ”annat”. Skrifterna är uttryck för den lek med slöjan som Älskaren utför i all världshistoria och i all kosmisk tillblivelse och förstörelse. Herren är som en litet förtjust barn som låter gigantiska galaxer uppstå i sina händer en stund för att sedan kastas bort med lekfull energi. Därefter skrattar det skapande barnet och trollar fram nya galaxer ur sina lekfulla händer. Herren är suverän frihet och meningslöshet, obegränsad glädje och kärlek.

Gud som detta förtjusta, lite galna barn, kan inte kodifieras i ord. Denna Gud pratar hela tiden utan referenser, eftersom allt är hans egen kärleksnatur, hans egen glädje.

Kristen bhakti är att presumera gudskärlek, vilket tar oss direkt bort från allt öde, alla omständigheter som oväsentliga och egentligen inte existerande, endast passerande växlande former som bör älskas bort.

Adorationen till Gud i bönens aktivitet gör att vi inte längre är helt beroende av konventionella yttre former såsom kyrka, sakrament, historia, tradition, synd, moral eller personlig fromhet -– där Gud i regel anpassas genom mänskliga intressen och konventioner och blir hanterlig för det lilla jaget som ser Gud som endast potentiellt närvarande.

Istället presumerar vi bhakti – alltså älskande tjänst i bön och försvinner som öden och egon i den processen. En sådan inre tjänst för Herren går utanför kända former av religion och andlighet och vi behöver inte precisera eller namnge denna kärleksfulla tjänst. Om vi gör den till en känd berättelse lurar vi oss själva och distraherar gudstjänsten.

När Kristus på korset redan fullgör offret för vår frihet är all konventionell religiositet omintetgjord i den tjänande kärleken. Vi behöver aldrig gå tillbaka till komplikation och egopresumtion, vilket är vad som sker i traditionella externa religiösa aktiviteter.

Vi fullgör i själva den bedjande adorationen hela det förlopp Kristus är och förblir – en kristen bhakti som är primitiv och direkt tjänande. Där är ingen problematik eller historia kvar längre. Fältet är rent för Gud i sjungandet av hans Namn.

Den sjungande eller reciterande bönens hängivna tjänst är tid hos Kristus på tronen, sittande på Guds Faders högra sida – och i hängiven tjänst som vi presumerar (inte förvärvar) lämnar vi all annan tid. Vi ägnar inte andra omständigheter någon särskild uppmärksamhet. Istället ber vi för alla omständigheter inför Älskaren av allt.

Det är så främmande för människor idag – att vara tjänande istället för självförverkligande. Nästan alla som deltar i den moderna själv-kulturen ser med misstänksamhet på tjänande. Det är något som förminskar dem, något som sätter dem under annan auktoritet, något som gör oss slavar, något kolonialt.

Så kristen bhakti passar inte in. Inte ens i kyrkorna är den populär jämfört med en positiv psykologisk kristendom där vi mår bra av tron och förverkligar våra möjligheter genom tron. Den ursprunliga kristna religionen, som inte ens kallades kristen utan var en messianism, samlad kring den uppståndne Messias, var inriktad på tjänst hos den Uppståndne. Det var inte ett intresse för privat lycka eller utforskar sitt ”själv” eller hitta en fri ”tomhet” eller en kärleksfylld ”rymd” eller ett mysigt ”icke-vetande”. Det var tjänande kärlek, en inre tjänst för Herren som räddat oss.

Varför detta tjänande ter sig så overkligt idag, beror kanske på gamla välkända faktorer som bara fått nya kläder. Några av dem är de följande.

1 Vi vill helst syssla med det som syns och känns verkligt.

— Detta innebär att erfarenheten av nuet sätts i centrum, det synliga nuet. Där finns naturligtvis inte Kristus, han är inte ens synlig för oss. Endas genom ord, böner, symboler och sakrament möter vi Honom som något yttre. Allra viktigast där är bönens ord. Dessa bönens ord riktar oss till den osynlige Kristus inom oss, den uppståndne som lovat vara med oss till tidens ände. Vi vänder oss alltså från det som syns här och nu. Vi tjänar den Uppståndne i den osynliga kyrkan.

2 Vi tror att det naturliga människans erfarenhet kan göras fri och lycklig.

— Detta leder oss till frenetiskt sökande efter upplysning eller visdom i den naturliga och synliga människans erfarenhet. Somliga finner att även sökandet är futilt och ger upp inför en sorts självklarhet i den naturliga erfarenheten, med allt vad det innebär, och denna självklarhet förs fram som ett önskvärt tillstånd. Detta är den urgamla mänskliga cynismen som kan kännas fri och klar och som blir en kall ”smart” attityd till sist. Tjänande kärlek till Gud är inte intresserad av den naturliga människans erfarenhet i första hand. Herren är bortom och över denna naturliga människa liksom kärleken är bortom och över alla erfarenheter som görs av den naturliga människan.

Just att tillsammans med andra hängivna vända sig bort och upp mot det himmelska visar den äkta trons rörelse. Det naturliga livets uppmärksamhet fördöms inte men lämnas i sin begränsning för det övernaturliga livet i Herren Jesus. Genom denna tjänande tro helgas det naturliga livet utan att bli naturlig visdom eller upplysning. Begränsningen i den naturliga människan består tills Herrens återkomst och etablerande av Gudsriket på jorden.

3 Vi tror att vår moderna beskrivning av verkligheten och den mänskliga hjärnan förändrar villkoren för tjänandet av Gud.

— Det stora problemet här är att att den mänskliga kunskapen får en dyrkansvärd roll. Att säga saker om kosmos, naturen eller den mänskliga hjärnan och hävda att man kan verifiera dessa påståenden är något helt annat än att tjäna Herren i hängivenhet. Sådana påståenden handlar alltid om objekt. Hängivenheten till Gud riktar sig till upphovet och källan till alla objekt. Herren är det osynliga upphovet till allt synligt och osynligt i universum, såsom vi säger i trosbekännelsen. Vi tjänar skapelsens Herre, inte skapelsen. Alla påståenden som handlar om skapelsen eller dess historia faller utanför intresset i själva det kärleksfulla tjänandet.

4 Vi vågar inte låta Gud förföra oss.

— De flesta människor idag skäms inför möjligheten att låta den osynlige övernaturlige Herren Jesus Kristus förföra oss i medkänsla och kärlek. Det känns som om vi säljer ut vår naturliga självständighet, vår egen kontroll och självkänsla. Både i vår ensamhet men särskilt tillsammans med andra, blygs vi för att falla på knä och be i tjänande kärlek. Genom media och skolverksamhet har en bild av den starka och insiktsfulla naturliga människan fått sådant genomslag att allt annat verkar vidskepligt och svagsint.

Det här handlar om en gigantisk omsvängning från en syn på verkligheten som full av mystik och helighet till en syn som koncentrerar blicken på människan och hennes verk på jorden. Det är en förkrympning som är oerhörd. Det låter så främmande med kristen bhakti, det hängivna tjänandet av Kristus under ständig bön och sång. Att inom humanismens ramar försöka hitta lycka och frihet blir en dramatisk kamp med illusioner. De som ger upp och låter Gud förföra sig försvinner i tystnad och ingen får veta vad som hände. Kanske har detta pågått i alla tider, kanske vår moderna idolatri är legio i alla tider.

5 Frestelsen till en naturlig frälsning via psykologi eller biologi är så stark.

— Detta kan kanske sägas vara vår tids kult. Vi startar från något naturligt och för alla tillgängligt. Det kan vara vår hjärna eller det att vi är levande här och nu. Det kan vara sensationerna från våra sinnen. Det kan vara olika tillstånd som finns naturligt hos oss. Därefter framställs dessa som mer tillfredsställande än de är. Ungefär som en bildkonstnär talar om ljus och vinklar och färger, talar psykologiska frälsningsläror om den naturliga uppmärksamheten. Olika metoder för en förändring eller en insikt tas fram och beskrivs som revolutionerande. Det kärleksfulla tjänandet av en osynlig Gud framstår i jämförelse med detta som något fjärran, vidskepligt och fantasifullt. Tron kan bara fattas naturligt som en kroppslig och mental händelse och den framstår som onödig.

Som frälsningsläror är dessa egentligen den gamla materialismen och gudsförnekelsen som omtalas i Psalm 1 i Psaltaren. Vad som sätts i centrum är en självtillräcklighet som uppfattas som frihet och lycka. Ibland färgas dessa naturliga frälsningsvägar av religiöst språk och retorik och flera former av kristendom, islam, judendom, buddhism och hinduism går in i dessa psykologiska beskrivningar av den naturliga erfarenheten. Ibland används mystikernas språk för att förstärka denna självtillräcklighet.

I tjänandet av den osynlige uppståndne Herren är dessa läror praktiskt positiva såtillvida som de får oss att må bra i det naturliga tillståndet. Vi kan t ex lugna ner oss med hjälp av en metod att fokusera på andningen eller några graciösa kroppsrörelser (yoga, t’ai chi osv).

Vi kan njuta av ordinära ting genom att lugnt betrakta dem. Men detta är allt den skapade världen, inte källan till den, inte den levande gudomliga verkligheten som ger oss evighet och salighet.

De naturliga psykologiska lärorna och diciplinerna är som tröstenappar för de många idag som ännu inte vågat börja tjäna Herren eller fallit för självtillräcklighetens lockelser. Det ter sig lite som bakelserna inne på konditoriet istället för solen och luften utanför.

6. Fascinationen inför denna världens fenomen, särskilt den egna psykologin.

— När man lever i Kristus och vill vara hängiven i kärlekstjänst blir alla fenomen inom kroppen och psyket och världen genomskinliga. Det är en stark lycka i denna genomskinlighet men inte för att fenomenen som sådana är huvudsaken. Som det sagt tidigare i denna blogg:

när bhaktan lever i världen går hans eller hennes blick alltid rakt genom fenomenet till gudskärleken på andra sidan. Transparens uppstår i alla fenomen för denna trons blick.

Denna form av världslighet misstänkliggör den andliga kärleken och tjänandet genom att utlova en direkt positiv upplevelse av den egna kroppen eller den egna perceptionen, även när aspekter som öppenhet, tomhet, innehållslöshet, rymd osv. betonas. Om det inte vore för den självtillräckliga erfarenheten i nuet, skulle denna fascination inte fungera. Ingen skulle bry sig om det inte utlovades, implicit och ofta outtalat, en lön i form av frihet eller balans eller stillhet. Istället blir livets levande vatten stillastående när fascinationen går över. Man kan se hur äldre lärare blir trötta på sin egen undervisning, men ständigt kommer nya yngre förmågor fram.

7. De sociala mediernas självbespegling ökar.

— Detta stora intresse för den egna synligheten i media göra att gudskärlek och tjänande bhakti verkar tappa bort den egna individen och blir därigenom misstänkt auktoritär och överordnad det egna personliga livet. Detta kan också förstärkas av de yttre religiösa strukturer som finns i de kristna kyrkorna liksom i andra religiösa organisationer och hierarkier. Alla som identifierar sig med någon del eller funktion i dessa blir förr eller senare besviken och avvisad eftersom de är mänskliga konstruktioner med mänskliga svagheter.

Men för att åter säga det som sagts tidigare: att försöka böja tillbaka den tjänande kärlekens blick inemot världens slöja för att skapa kyrka och religion, blir att förråda den. Den tjänande kärleken till Gud upphör därmed och istället får vi ett religiöst bruk, en världslig-kyrklig gest, en världslig-humanistisk sammankomst med ”andlig” atmosfär. Vi får ännu en form av den fariseism som Jesus ständigt provocerar och avslöjar.

Att behöva Gud

När vi betraktar indisk bhakti-tradition kan det ofta te sig som opersonligt. Människan försvinner i systemet eller i traditionens hierarkiska struktur. Ända sedan 1300-talet har dessa strukturer bekämpat varandra och systemen har avlöst varandra. Lite historieläsning visar detta. Men kristen bhakti bygger på vårt ärliga behov av gudskärleken -– den kärlek som riktas till oss i Kristus. När vi sjunger Kyrie eleison, Christe eleison, är det av nödvändighet för att vi ska orka leva vårt liv. Utan Guds förbarmande och försyn är livet ingenting, vi går förlorade i en öken av okunskap och självtjänande i Guds trixiga slöja av tid och form. Sådant liv, även om det verkar religiöst, spelar ingen roll för Herren. Det är när vi på knä ber om att få tjäna Herren i adoration och bön som kristen bhakti börjar fungera.

Gud skänker oss ett perspektiv där Han själv är i centrum och våra motiv för handlingar blir alla förlåtna när vi riktar all vår uppmärksamhet till Hans inre lek, Hans inre kärleksliv. Gud är kärlek – men det betyder att allt annat endast tjänar sitt syfte om det löser upp sig i denna kärlek. All begränsning upphör i den tjänande kärleken till Herren. När vi sedan märker alla begränsningar i vardagen kan vi se dem som det ena instrumentet efter det andra att spela med när vi sjunger Guds Namn.

Men för att åter säga det som sagts tidigare i denna blogg: att försöka böja tillbaka den tjänande kärlekens blick inemot världen för att skapa kyrka och religion, blir att förråda den. Den tjänande kärleken till Gud upphör därmed och istället får vi ett religiöst bruk, en kyrklig gest, en världslig sammankomst med ”andlig” atmosfär. Vi får den fariseism som Jesus ständigt provocerar och avslöjar.

När vi betraktar indisk bhakti-tradition kan det ofta te sig som opersonligt. Människan försvinner i systemet eller i traditionens hierarkiska struktur. Ända sedan 1300-talet har dessa strukturer bekämpat varandra och systemen har avlöst varandra. Lite historieläsning visar detta. Men kristen bhakti bygger på vårt ärliga behov av gudskärleken – den kärlek som riktas till oss i Kristus. När vi sjunger Kyrie eleison, Christe eleison, är det av nödvändighet för att vi ska orka leva vårt liv. Utan Guds förbarmande och försyn är livet ingenting, vi går förlorade i en öken av okunskap och självtjänande. Sådant liv, även om det verkar religiöst, spelar ingen roll för Herren. Det är när vi på knä ber om att få tjäna Herren som kristen bhakti börjar fungera.

Bibeln handlar om tjänande gudskärlek, bhakti som det heter på den indiska kontinenten och som de thomaskristna genast kände igen när de kom till södra Indien på 100-talet. Denna tjänande kärlek är inte endast att tro på en levande Gud eller tro på de skrifter som så säger. Det handlar mer om en tillit och ett viljans beslut att tjäna Gud med den sortens kärlek som uppstår när detta beslut tas av en människa.

Denna speciella sorts kärlek tar sin utgångspunkt i att det är för Hans skull, inte vår egen, som tjänandet utförs. Livets mening är att vilja rikta sin kärlek till just Honom för Hans egen skull. Att vara vänd mot Gud med avsikten att ge Honom sitt liv med alla till buds stående medel är verklig befrielse. Ingen världslig aktivitet kan komma i närheten av denna frihet.

Det spelar ingen roll i vilket hörn av världen eller universum den tjänande befinner sig – hon eller han är upptagen av kärleken. Det gör den hängivne lycklig att när som helst och var som helst få den största nåden: förmågan att tänka, vilja, känna, andas, arbeta, leva och dö för den Högste.

Man ser genast på bibelläsningen vem som är kristen bhakta – det enda som intresserar henne eller honom är Herren själv, inte regler, historiska fakta, berättelser och beskrivningar som bara har ett sekundär intresse. Och de saker som angår människornas värld är inte i centrum utan Herren själv. De som inte ägnar sig åt kristen bhakti fäster sig däremot vid läropunkter, historiska fakta, tolkningar i det oändliga av uttalanden och metaforer.

Den hängivna tjänsten är speciell. Vad menas med orden ”att tjäna Herren”? Det är en gradvis invigning, först med hela kroppen och det medvetna tänkandet, senare med viljan. I början är det sökande, senare blir det enkel intention och vilja. I början är det att följa bud, senare är det insikten om vad Kristus gjort i det han födde den Nya Skapelsen inom oss. Detta är Guds kraft som gör den hängivnes hjärta och tänkande istånd att tjäna, älska och förstå. Det blir mindre att fullborda Guds bud och mer att högst personligt tjäna Herren. Hängivenheten består i en spontan längtan att tjäna i kärlek.

Allteftersom hängivna blir alltmer absorberade av att tjäna Gud tänker de mindre eller inte alls på uppvaknanden eller förening med Gud. Populär mystik får ofta för sig att föreningen med Gud är något som själen bör eftersträva. Men i tjänandet glöms hela tanken på att jaget ska upplösas i Gud bort. Att nå en viss nivå av andlig utveckling är inte intressant för blicken är alltid lockad till det mest attraktiva som finns, Herren själv. Att komma till Herrens rike sker först när själen lämnar kroppen, sinnet och ego-individualiteten, vilket endast är en välsignelse.

Motivet eller drivkraften i vårt religiösa liv är inte att erfara glädjen av att se Gud, utan att tjäna Honom på det sätt som Han anbefaller. Om Herren väljer att hålla en människa kvar i världen, ser vi det som Hans välsignelse, Hans försyn. Det innebär en tillåtelse att tjäna Honom här i världen, i de omständigheter vi har.

Allt vi säger om kristen bhakti är bristfälligt, endast om vi hade Hans egen kraft av Självkunskap skulle vi veta vad vi säger. Sanningar om det kärleksfulla tjänandet är svårbegripliga för oss eftersom det står i motsats till det vi i vår själviskhet väntar oss av teologi, religion och filosofi.

Alltså måste vi låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet. Om vi läser Bibeln genom att öppna oss i bedjande sinneshållning kan vi fokusera på Herrens kraft av intelligens och kärlek, alltså Guds egen hållning. Herren vet nämligen själv vad Han är. Genom läsningen tar vi emot hängiven kraft till att förstå något av Herrens Självkunskap.

I Markus 12:28-34 ser vi Guds självkunskap uttryckas i det viktigaste budet. Jesus säger där: Älska Herren din Gud med hela hjärtat, hela förståndet, hela din kraft. Detta bud skulle kunna sändas ut med högtalare över hela jorden alla timmar på dygnet och det skulle inte hjälpa – endast några få lyssnar på rätt sätt. Först när det andra budet: älska din nästa såsom dig själv, får vi en större skara intresserade därför att de kan översätta detta bud i pragmatiska handlingar, sociala regler, etik och moral, samhällsansvar. Det första budet går förlorat och en allmän utilitarism etablerar sig. Så ser utvecklingen ut både i Väst och i Öst.

Kristna bhaktiperspektiv

Om en människa tänker och betraktar saker från Guds synvinkel, vilket sker i den tjänande kärleken, finns det inte längre någon relation till det som inte är evigt. Då blir sådana tankar som synd och frälsning, bundenhet och befrielse, mörker och ljus, tämligen meninglöst prat. Natt och dag berör jorden, men inte solen i sig själv.

För kristen bhakti är det i detta perspektiv fullkomligt ointressant att sträva efter lycka för sig själv, i vilken form det än sker – kroppsligt, socialt, religiöst. När Bibeln talar om Guds vilja och om att följa det Nya Förbundet genom tron på Jesus Kristus handlar det om att hjälpa den hängivne att skifta från den geocentriska till den heliocentriska synvinkeln – eller från den antropocentriska religionen till den teocentriska. Tro handlar inte om det jordiska. Tro handlar om vad Gud är för sig Själv och i sig Själv, utan hänsyn till alla ändlösa världssystem. Den transcendentala Personen står i centrum för vår uppmärksamhet och i centrum för all verklighet. Tron befriar oss den dåraktiga uppfattningen att Gud främst skulle syssla med att tillfredsställa andliga, mentala och psykologiska behov, eller fysiska och rent biologiska behov. Guds främsta aktivitet är skapande kärlek. Gud ÄR kärlek.

All tänkbar godhet har visats människorna genom att Gud i Toran, i Profeterna, Visdomslitteraturen i Öst och Väst och särskilt det vi kallar det Nya Testamentet uppenbarat den tjänande kärleken som centrum för allt liv. Dessutom finns det människor, de heliga, som överlåter sina liv åt viljan i Gud, lusten i Gud, glädjen i Gud. Dessa människor är de hängivna, de som dedicerar sin inre identitet till tjänande kärlek till Gud. Att möta sådana hängivna, även de som endast i ringa grad hör dit, sådana som dagligen tjänar Herren, kanske genom praktiskt arbete såsom Martha tjänar Jesus, ger oss insikten om det värdelösa i att tjäna något annat än själva Verkligheten själv.

Dessutom har den Högste under sin gudomliga lek med synlig materia uppenbarat sig själv under en kort vistelse på jorden. Han har undervisata och genom sitt offer på korset befriat oss från hela perspektivet med brist och fullhet, mörker och ljus, ont och gott. Istället har han visat hängivenheten och den tjänande kärleken som sitt eget väsen.

Den tjänande kärleken är en sorts kunskap, en absolut kunskap, som inte har något med skapelsen att göra, vare sig den biologiska eller mentala. Själva idén om en gud som blir sentimental på grund av olika smärtor och lidanden som mänskligheten genomgår, är väsensfrämmande för den tjänande kärleken. I Bibeln ser vi en mångsidig diskussion av just detta tema.

Herrens godhet består inte i att styrka människor i deras felaktiga uppfattningar kring lycka eller olycka, frälsning och synd, renhet och orenhet, rättfärdighet och orättfärdighet. Den består istället i att avslöja hela vår världsuppfattning som ett misstag, en okunnighet.

Många tror att Jesus på ett fördunklat sätt är Gud och att han efter vedermödor och lidanden till slut inser det. Men Gud kan självklart inte glömma sig själv för att genom att företa en livsvandring genom okunskapen till sist komma på hur sanningen var. Ändå är detta vad många tror är kristendom. Sådana idéer tilltalar vissa människors självgodhet och inbilskhet. Det är lika tanklöst som att tro att vi kan dra in Gud i våra individuella livsangelägenheter. Många psalmböcker visar upp ett panorama på denna sorts antropiska illusion av relationen mellan Gud och människa.

Den nya skapelsen

Det är lätt att stirra sig blind på en tradition, eller en texttradition, t ex Bibeln. Men när vi ser vad Gud i Jesus Kristus gör på korset kan vi lyfta blicken. Vi ser där hur Gud drar in somliga av oss i en gudskärlek, ett ljus, där tjänande vetande och tjänande tro är det huvudsakliga, inte övningar eller ritualer, inte religion utan tjänande gudskärlek. Det är den nya skapelsen där vi sitter på Guds högra sida genom att vi är tillsammans med Sonen.

När vi lyfter blicken utifrån denna tillsammans-varo med Jesus Kristus har vi lämnat identifikationen med världen och har endast viljan till och kunskapen om tjänande gudskärlek. Inte så att vi är särskilt begåvade eller fromma människor. Tvärtom är många bhaktas inte alls speciellt trevliga människor i världen. Det är själen som är älskande, som är tjänande, som befinner sig i vilja till adoration.

Det blir också uppenbart att den Högste låter kulturer och civilisationer komma och gå, uppstå och blomstra, nedgöras och förstöras, i en lång rad historiska fenomen. Det hör till Herrens kosmiska lek. Varför är detta uppenbart? Jo det följer ur adorationen för den Älskande som är tidlös och rumslös och obunden till någon värld eller något kosmiskt skeende. Ofta tror judar och kristna att Gud på något sätt är bunden till denna värld som han skapat, att det är en sorts dilemma för Gud. Han kämpar med folken, med sitt lilla hebreiska folk, med landet Palestina. Men naturligtvis är Gud större än nationer och små krig på jordens yta. I Kristus syns vad Gud är på riktigt.

Därför blir älskande tjänande något annat än att fastna i någon kultur, någon text, någon tradition, någon religion. Det blir en kontemplation över den Högste som alltid är oberörd av alla skeenden i den kosmiska leken. Kristen bhakti blir ett förhållningssätt till alla tänkbara kulturer på denna och alla andra planeter. Inför Guds lekfulla skapande i materiella processer förhåller sig bhaktan kontemplativt och riktar hela tiden blicken mot den Älskade, den som i Jesus Kristus rentvättat våra själar i sitt blod och blivit det nya livet i oss.

Denna förhållning till alla historiska och kosmiska skeenden är den ena sidan av viljan till tjänande. De båda sidorna förutsätter varandra, det är i tjänande kärlek som all värld, allt öde, alla punkter i tiden och alla rum för processer att ”äga rum” i, försvinner för den innersta adorationen av den Högste. När bhaktan lever i världen går hans eller hennes blick alltid rakt genom fenomenet till gudskärleken på andra sidan. Transparens uppstår i alla fenomen för denna trons blick.

Att försöka böja tillbaka denna blick åter inemot världen för att skapa kyrka och religion, blir att förråda den. Den tjänande kärleken till Gud upphör därmed och istället får vi ett religiöst bruk, en kyrklig gest, en världslig sammankomst med ”andlig” atmosfär. Vi får den fariseism som Jesus ständigt provocerar och avslöjar.

Tjänande sällskap med Herren

Att skapa sällhet. Det är poängen med sällskap. Men bara sällskapet med Herren. Så här säger han: ”Kom till min midkash me-at” alltså mitt matbord. Var med Mig, tala med Mig, var i Mitt sällskap. Den tjänande kärleken är inte uppstyltad, formell eller bunden till särskild liturgi – även om det ibland sker i sådana former. Snarare är detta tjänande personligt, enkelt, dröjande, lyssnande.

Den indiska bhaktin är ofta dramatiserad, hierkariserad och formaliserad, särskilt i Guptatraditionen inom Vaishnavismen. Den kristna bhaktin är enkel, personlig, ödmjuk och nästan lite tafatt. Jesus befinner sig i vår vardag där vi ständigt faller för meningslösa och fåfänga ansträngningar för att njuta eller prestera. Jesus sitter i stolen bredvid mig (man kan ha en tom stol just för det) och ser på mig, lyssnar på mig. Men Han är också bara tyst med mig. När jag syndar och glömmer Honom, ser han på och dömer inte. Han har ju en gång för alla räddat mig och alla från synden. Han väntar. Jag kommer alltid tillbaka, vill be om förlåtelse, vilket han viftar bort. Han är intresserad av nuet, inte det jag gjorde för en stund sedan. Han vill sällskap. Så enkelt. Bara sällskap.

Så har Gud framställts från Första Mosebok och framåt. Men också andra gudsbilder har blandats in: krigsguden, vindguden (Baal), straffguden, belöningsguden. Omogna bilder på väg till Messias, den perfekta gudsbilden. Jesus vill vara med oss, vill vara Immanuel, Gud med oss. ”Jag är med er alla dagar” säger han. Många bryr sig inte om detta uttalande. Men det betyder vad Han säger. Om du talar till Honom är Han med dig här.

Hans sällskap distraherar från världen. Det är en av poängerna. Att kämpa mot världen på egen hand, det lyckas helt enkelt inte för någon av oss. Vi faller. Men när vi har sällskap, distraheras vi från att syssla för mycket med världen på dess villkor. Vi är inte ensamma i världen. Många människor i vår tid är ensamma i världen, fast de flitigt ringer, textar, pratar, festar och diskuterar. De är ensamma trots allt. Har ingen att vara med egentligen. Men i Hans sällskap kan vi vara hur som helst och var som helst. Hans närvaro distraherar oss till just det heliga tjänande sällskapet.

Den indiska bhaktin betonar ofta sägandet av ett mantra. Många religioner kräver en upprepad bön eller meditation. Den kristna bhaktin är mer ett enkelt sällskap, kombinerat med Jesusbönen, med andra böner, gudstjänster med sånger och psalmer. Men många går i kyrkan i decennier och är sällan i Hans sällskap ändå, vissa aldrig. Ingenting behövs göras för att vara med Jesus. Bara vara tillsammans. Världen nästan försvinner då. Den blir i alla fall rejält distraherad. Och vi ler inombords.

”Om någon hör min röst och öppnar dörren, kommer jag in och äter med honom och han med mig” säger Herren Jesus. Det där är inga högtidliga ord, nödvändigtvis. De är enkla ord om en enkel handling. Bara gör det. Till den enkla samvaron med Honom kan vi knyta alla våra drömmar, våra hopp, vår entusiasm, vår energi och vår vilja till att leva. Det är bästa sättet att leva för en människa.

Samvaro med Herren Jesus förändrar också kroppens rörelser, orden man väljer, känslorna man känner. Det uppstår ett medvetande om dyrbarheten i att ha fått en dyrbar levnad med en kropp på jorden, ett instrument för adorationen. Att höra samman med universum och ha Herren med sig. All religionskritik försvinner genom att det är ett sällskap för sällhet och inte främst en teori eller ett system av föreställningar.

Men synden – vrede, irritation, lusta, äregirighet, lusten till bedrägeri? De finns alla kvar men kan inte utföras lika enkelt om vi är i Herren Jesu sällskap. För att de ska ske måste vi temporärt vända oss bort från Honom. Det gör vi naturligtvis när vi ser en film eller lyssnar på en människa som berättar något eller när vi ska utföra en krävande uppgift. Men strax är vi tillbaka till Hans sällskap. Synden har inte chans att dominera oss särskilt länge när vi återvänder till det sällskapet.

Någon ringer och vill skvallra lite om världen och du säger: Du vi får tala senare, jag har besök här! Den andre förstår precis och ni avslutar samtalet. Så fungerar det med Herren också. När du har besök av Herren Jesus, får allt annat vänta lite, om det kan vänta – och det kan väldigt mycket.

När frugan kommer hem från jobbet och frågar dig: hur var din dag? och du svarar: Så bra, jag har haft sällskap av Herren Jesus hela dagen! Detta säger du kanske aldrig, men du borde säga det. Det är så kristen bhakti fungerar. Man har sällskap och den inre glädjen är bara så djup.

En historisk bakgrund är apostlarna. Trots att de är judar som vuxit upp med böner på morgonen, böner till middagen, kvällsböner, schema-bönen tre gånger om dagen, böner till sabbatens ingång och utgång – trots detta ber de Jesus lära dem att be. Mycket märkligt ! De har uppenbarligen sett något helt annorlunda hos Jesus när han umgås med Fadern, när han blir glad i detta sällskap, när han får energi och styrka från detta sällskap, när han prioriterar detta sällskap framför andra aktiviteter som många gärna sett att han hellre ägnade sig åt, något nyttigt och politiskt verksamt.

De vill lära sig detta nya. Han ger dem nu en bön, den vi kallar Herrens bön. Men det viktiga är inte orden i den. Det viktiga är detta första faktum att Han är i sällskap med Fadern, ofta hela nätter på något berg och i ensamhet, men också daligen när de vandra kring, när han undervisar, när han offrar sig och lider. Det är detta lärjungarna vill lära sig. Be på det vanliga sättet kan de redan utan och innan. De vill lära sig det nya, att vara tillsammans med Gud. ”Min frid ger jag er” säger Herren och menar den frid han får i sällskap med Fadern. Detta är kristen bhakti.

Att göra Guds vilja blir nu något annat. Du följer inte regler eller bud. När vi är i sällskap med Herren Jesus faller sig vissa handlingar självklara, vissa tillstånd uppstår naturligt som en följd av Hans besök och sällskap. Den kristna moralen finns inte till, men istället lever vi som Han gör oss benägna att vara när Han är med oss. Skillnaden är stor mot när vi är ensamma. Vi blir då prisgivna åt världen och åt de vanliga giriga, lustjagande, ambitiösa programmen som styr världen.

En viktig del av samvaron med Herren Jesus, är förstås avsaknaden av Honom när vi är ensamma och utan sällskap. Denna fenomneologi är viktig. Hur känns det att vara ensam? Det är något eländigt över det men så många människor delar det. Behovet av tröst blir då ”oändligt” som Hjalmar Söderberg skrev. Det är nämligen som en sjukdom att vara ensam. På något sätt vet vi det just när det sker.

Vissa filosofer har försökt beskriva denna sjuka ensamhet som en sekulär världsbild, en ”avförtrollad” värld (Charles Taylor), och liknande termer. Sådana beskrivningar har förstås viss fog för sig. Men mera gäller det direkt i vardagen. Hur känns det att leva ensam, fast vi omges av människor och händelser? Det känns som ett hål finns någonstans i vår tillvar, något är inte nog, något kräver sökande och fixande för att skapa tröst. När Herren Jesus är i sällskap med oss distraheras vi förstås därför att ensamheten inte känns längre, inte uppträder. Den visar sig vara ett fenomen i att vara ensam, inte ha sällskap.

Lärjungarna som ville lära sig denna relation till Gud så hur Jesus delade liv med Fadern ungefär på det sätt som de i sin tur delade liv med Mästaren. Glädje, frid, energi, intresse, engagemang och följsamhet kännetecknade denna sällskapsrelation. Något annat än tempelbön eller ritualer i synagogan. Och för oss idag något annat än kyrklighet eller församlingsiver.

Människor som är ute efter starka andliga upplevelser, väckelser och exstaser tycker nog inte denna vardagliga samvaro är något märkvärdigt. Och det har de väl rätt i – det är inte något märkvärdigt eller upphetsande, tvärtom är det fridfullt. På sikt och på djupet är det omvälvande glädje i livet. Men det är inte häftigt eller tjutande jubel, det passar inte på rock-konserter i kristen regi.

Man kan faktiskt läsa Apg. 3:20 som ett brev från Jesus till en församling som i sin essens säger: Hallå ! Kan jag få komma in i er församling. Jag vill faktiskt vara där i sällskap med er ! Kan ni omvända er till Mig som är er Herre?” Och dessa ord kan riktas till inte så få församlingar runt om i världen idag. Man sliter och jobbar så svetten lackar som om Herren Jesus var någonstans i yttre rymden och måste tvingas ner till oss genom gemensamma ansträngningar !

Om bönen

Ännu några ord om bönen i Hans sällskap. Vi behöver egentligen inte säga några ord alls. Skriften talar dels om att lärjungarna inte vet hur vi ska be. Men ett annat tema är att vi alltid ska be. Flera gånger säger Paulus att vi alltid ska vara i bön. Finns det en motsättning här? Endast om vi tänker på böner som vi själva tillverkar eller komponerar utifrån Psaltaren och andra ställen i Bibeln. Men när i praktiserar Jesu sällskap finns egentligen en enda bön: den tysta samvaron. Inom Jesus finns en enda bön: den som riktar sig till Faderns samvaro. Den bönen är den enda. Det är vår bön. Den sker utan att vi gör någonting, bara vi är i Herrens sällskap.

I andra ord kan vi säga att den förbindelse Jesus har med Fadern är samma förbindelse vi tar emot när vi är i Herren Jesu sällskap. Denna förbindelse är levande och gör oss levande. Hur många har inte erfarit hur bönernas många ord blivit rabblande som inte ger mer liv utan mindre liv. Vi ber endast i den mån vi vänder oss bort från världens livslöshet till Jesu ständiga böns liv, den som riktar sig till sällskapet med Fadern. Detta blir också den enklaste bönen som kan existera, den kommer helt ur Jesus.

Ju mer vi tänker på Jesus, gör oss bilder av Honom eller av något annat i den andliga världen, ju mindre är vi benägna till den enklaste av alla enkla böner, den som sker i sällskapet med Herren. All filosofi och teologi ska leda oss till denna enkla öken där vi möter Herren i Jesu Person, inte ersätta detta möte eller distrahera oss från det.

När vi väljer att vara i Hans sällskap smälter liksom alla bilder bort, alla ”multiplicities” som Augustine Baker säger i förordet till ”The Divine Cloud”, tenderar att dunsta ifrån vår belägenhet. Vi ”hänger” med Herren, för att använda ett nutida verb. Det fina ordet är kontemplation, men vi behöver faktiskt bara säga ”hänga”.

För rastlösa människor kan det vara omöjligt att förstå detta sällskap. Meningen med livet är för dem aktivitet och en sort sökande handlingsplan. De förstår inte att allt detta är störningar av sällskapet med Gud. Om de är religiösa vill de ha kampanjer och projekt att syssla med i sin kyrka. Själva sällskapet verkar meningslöst.

För lidelsfulla människor som alltid drivs av olika demoner, vredens, lustens, berusningens, ambitionens, avundsjukans demoner, är det inte ens möjligt att komma i närheten av detta sällskap med Herren. Men omvändelser sker ibland även bland dessa människor, ibland genom olyckor och negativa överraskningar.

En övertygelse om Guds kärlek till allt som lever kan fylla deras liv och trots att lidelserna delvis består, kan de ta emot Herrens sällskap i korta ögonblick.

Det spelar mindre roll vad det är som stör sällskapet – om det är någon liten obetydlig detalj, eller om det är en hel livsstil. Herren förlåter alla hinder för samvaro när de läggs undan. Dessa hinder kan se mycket olika ut och det är föga intressant att undersöka dem. Bara lägga dem åt sidan och rikta blicken mot Herren Jesus för att vara tillsammans, är det som leder till frid och glädje.

Det obegripliga ljuset

På det berg vi kallar Förklaringsberget förvandlades Herren till ljus och apostlarna föll till marken och tillbad. Detta är en bra bild som vi kan ha för ögonen -– vi finner Hans ljus obergripligt och fascinerande. Hans ljus är liv, obegränsat liv. Hur kan vi omfattas av detta ljus? Genom att vi sjunger och reciterar Namnet.

Att Gud blev kött i Jesus vår Herre innebär att Löftet om födelse i Himmelriket manifesterades i en människa. Det innebär inte att vi förstår det oändliga ljus och liv som omfattar oss och tar in oss i det gudomliga. Det blir helt och hållet omedvetet för oss. Vi endast litar till Löftet som inte sviker oss men omfamnar oss in i riket. Genom att yttra Namnet omfamnas vi av den oändliga medkänslan i Herren.

Han som är Infinit och inkarnerades i Jesus finns före allt tid. Han är det obegripliga Ljuset och Livet. Hans frälsande nåd manifesterar sig i alla världar. Renhet, glädje, visdom, oändlig medkänsla är Ljusets och Livets egenskaper som lyser upp alla varelser som sjunger Hans Heliga Namn. Som finita varelser kan vi aldrig göra oss helt medvetna om detta Ljus och Liv, endast ta emot det genom att omedvetet omfattas av det. Vi är då i Kristi rike, inte i vår begränsade livsordning.

Memorerad eller inspirerad

Det som berättas poetiskt i syndafallsberättelsen, tänker jag ibland, är hur våra omedvetna minnessysstem aktiverar synder och bedrövligheter i oss. Vi kan rena oss genom att låta Helig Ande tvätta oss och på så sätt blir vi inspirerade, vilket är vad Yeshuas förlåtelsedöd på korset innebär. Vi blir rentvättade i Hans blod -- en gång för alla, som Paulus betonar. (Heb. 10:2)

Varje dag kan vi se på oss själva om vi är inspirerade eller drivna av habituella mönster som egentligen är minnen – eller minnestroll som vi kan kalla dem. De finns där passivt även hos helgon och ovanligt renhjärtade människor, men kan bli aktiva när som helst. Vi är alla i samma situation där och vi behöver alla sjunga Herrens namn kontinuerligt. I sjungade av Namnet inbjuder vi Helig Ande att tvätta oss rena från alla gamla minnesbanker.

Att gå från memorerad och persevererad till att vara ren och inspirerad, är en daglig syssla, en underbar uppgift och ett härligt sätt att ta ansvar för allt som sker -– observera ALLT som sker. Det är vårt levande ansvar inför allt och det som verkligen är att låta Hans vilja ske.

Hjärtat varmt inför den Attraktive

Bönen till Herren lever när vi med hjärtat har Hans levande gestalt framför oss. Det går inte att hålla en abstrakt bön levande, eller en bön som mekaniskt utförs med hopp om belöning. Det är själva attraktionen hos Herren Yeshua som lever i oss här och nu, som bär bönens levande flöde under dagen och natten. Denna kärlek är hemlig och underbar men också helt konkret en levande tjänst av kärlek.

Den sinnliga verkligheten distraherar bara när vi kallnar, när hjärtat slaknar i sitt kärleksliv och intellektuella eller materiella begär fyller upp tomrummet och söker någon form av tillfredsställelse. Så fort vi märker hur hjärtat kallnar får vi ropa Hosanna! vilket ursprungligen betyder på hebreiska ”Herren fräls mig nu !” – en lämplig bön vid flera tillfällen under en vanlig dag i livet. Den bygger också på en realistisk insikt om det mänskliga hjärtat som har så nära till fall ner i kyla och likgiltighet. Herren är intill oss men vi ignorerar och väljer bort Honom. Detta utmärker vår frihet och är en fantastisk gåva – som ska brukas rätt !

Ingen överdrift att ständigt be

Bönen är som andningen, den ger syre. Nu kan en kritiker av bedjaren säga: det där är att gå till överdrift, be inte hela tiden, det är för ansträngande och du har inte tid med andra människor! Men detta är sant bara när bönen är självansträngning. När bönen är som den syregivande andningen är den snarare förutsättning för allt annat.

Det finns uppgifter, t ex att undervisa eller analysera, där din fulla uppmärksamhet behövs under kortare intervaller. Men dessa stunder är få och bönen kan finnas med i bakgrunden även under dessa. Till och med när vi syndar kan bönen finnas med ända fram till höjandet av glaset med stark alkohol, ända fram till vi stoppar slantar i spelmaskinen, ända fram till vi börjar säga mindre bra saker om andra människor, ända fram till den lusfyllda blicken på en medmänniska, och bönen kan finnas där att återgå till strax efter synden. Men troligast är förstås att synden blir ointressant när den levande bönen fungerar och ger oss allt vi behöver. Det är så ett rent liv uppstår, allt annat är helt enkelt ointressant.

Men hur ser bönens kamp ut? Orkar vem som helst med ständig bön? Som fader Damascenus säger om bönens uppmärksamhet:

"Om litar vi på vår egen kraft snarare än Guds när vi kämpar med tankar och känslor, då måste vi ta vår kraft från just de känslor som vi borde erövra. Med andra ord, den känslomässiga energi som vi använder i kampen mot negativa tankar och känslor kommer att koppla upp oss till just de saker som vi försöker kämpa mot. Vi kommer bara slita ut oss själva". (Part III, 17, Christ the Eternal Dao)

Således kommer vi att kämpa förgäves med den kontinuerliga bönen i kamp mot tankar. Det handlar inte om kamp utan om Hans kärlek som du väljer med sägandet av Namnet. Att ödmjukt längta efter Honom. Låt aldrig ditt sinne dras ned, säger den helige Macarius av Egypten († 390 e.Kr.). Kärlekens lyft ligger i denna längtan.

Att lyfta våra sinnen till Gud betyder inte att vi rullar upp ögonpupillerna in i våra huvuden och försöker "se" något. Det betyder inte heller att man tänker på eller föreställer sig Gud, för det är redan en sänkning ner till det aktiva medvetandets nivå. Att medvetet skapa bilder i sinnet är bara att skapa mer distraktion.

Att vara i Herrens tjänst är en fullstidssyssla även om vi lever alldeles ensamma. Sketemunken ute i skogen kanske mycket sällan får besökare som vill att han ska be för dem. De långsamma dagarna i skogen är fyllda av bönen, den fulltidssyssla munken valt och ärofyllt är engagerad i natt som dag. Att be för hela världen är den noblaste tjänsten i Herren.

Tjänare till denna Kung

När vi ständigt sjunger Hans Namn står vi i hans tjänst. Och denna tjänst är det bästa i livet, själva meningen med allt. Vi kan nog säga att den ständiga bönen och sången fungerar väl endast när vi har en personlig tjänande inställning till denna Kung, fridsfursten som Jesaja talar om. Om vi endast tillber på avstånd finner vi ingen direkt mening i sjungandet, annat än som trevlig social aktivitet. Helt ensam verkar det meningslöst att sjunga Hans Namn.

Vi blir också ett med Herren när vi sjunger eller reciterar Hans Heliga Namn, men inte så att vårt medvetna liv skulle inrymma Herren. Det är absurt att Gud skulle reducera sig till vårt lilla begränsade medvetande. Men Han tar in oss i Sig vilket är helt omedvetet för oss. Vi känner endast djup frid men förstår inte vad som händer. Vi blir vår Herres kärlek men kan inte få plats med detta i vår hjärna eller kropp. Vi sjunger Namnet och blir upptagna i Honom.

Att vara tjänare till denna Kung i bön och sång är också samvaro med Honom, en innerlig, trofast samvaro som verkar fånig i världens ögon. Relationen till världen blir inte längre så girig utan fokuserar på att världen är en god skapelse vilken vi när som helst kan lämna genom sjukdom eller olycka. Detta är gott, födelse och död är båda goda, och varje minut i detta liv mår bäst av samvaro med skapelsens Kung som ger evigt liv som fortsättning på vår samvaro.

Många troende som hoppas på en relation till denna Kung men ännu inte känner den eller ens vill den på riktigt, lever i ett mellanland och vill åt båda hållen, både vara i världen som religiösa och vara hos Honom som endast tjänare. I denna zon av väntan går det inte att känna den personliga relationen till vår Kung, hur många mässor man än firar och hur mycket man än läser Skriften. Det förblir på avstånd och Kungen kan säga: men jag känner er ju inte, när de vill in till bröllopsfesten. Ordet "känner" handlar alltså om mer.

När vi har det svårt av olika anledningar är det ständiga sjungandet det bästa sättet att ställa oss framför Honom med vårt tillstånd, vilket det än är. Där försvinner vi som tjänare åt världen och återfinner Den vi tjänar varje vaken minut. Som Jeremia skriver känner då både små och stora Herren direkt och behöver ingen undervisning av någon annan. Alla missgärningar är förlåtna och Gud minns ingenting av vårt världsliga tvivelaktiga liv.

När det inre sinnet tar emot Andens energi till tjänande av vår Herre och Kung, fylls det av en rad känslor och rörelser: förundran inför Honom, glädje inför Hans närvaro, frid inför Hans eget slag av frid, helighet inför Hans totala helighet, vänskap inför den störste Vännen, samvarons vila inför den som är Vilan.

Helig Ande är en rörelse

Pneumatologin bakom den ständiga tjänande bönen är att Helig Ande rör sig som en livgivande och hjälpande kraft i våra kroppar och själar. Vi kan uppleva den som en livsgivande rotation, en svängning och intensifierande kraft inom oss. Men den är också moralisk, den innebär att vi lyfts i vårt inre sinne till en nivå som är ljusare än den vanliga.

Att kultivera denna rörelse är en av bönens uppgifter. Vi märker det tydligt när vi vaknar på morgonen. Det är förvirrat och trögt att få ”igång” bönen, men bara efter en timmas bön märker vi hur levande allt blivit. Den Helige Ande rör sig och ger oss liv.

Det kan förstås låta lite väl barnsligt – att prata om en rotation inom oss. Men när vi sjunger gamla hymner som Veni Sancte Spiritus, den berömda Gyllene Sekvens från slutet av 900-talet, så hör vi ungefär samma budskap. Anden är en livgivare som vi kan kultivera och denna livgivare är lika mycket moral och andlig dygd som tröstare, hjälpare, vitaliserande kärlek, moralisk rening – tänk på raderna ”Lava quod est sordidum, riga quod est aridum, sana quod est saucium. Det handlar om moralisk andlig lyftning. Även raderna Flecte quod est rigidum, fove quod est frigidum, reger quod est devium, gäller hela det moraliska livet.

Bön och kultivering av Helig Ande sker varje dag genom att låta upp kropp och själ för Andens rörelse. Tjänandet av Herren i ständig bön blir en medrörelse i den Helige Andes rörelse. Det är dock inte självförbättring utan lämnade av självet i denna stora rörelse, återvinnandet av den ursprungliga naturen i Gud.

Den amerikanske predikanten Charles Finney, som var verksam på förra delen av 1800-talet, är märkligt nog mycket modern och samtidigt klassisk i sin penumatologi. Han skriver i sin självbiografi: ”The doctrines preached were those which I have always preached as the Gospel of Christ. I insisted upon the voluntary total moral depravity of the unregenerate, and the unalterable necessity of a radical change of heart by the Holy Ghost, and by means of the truth.I laid great stress upon prayer as an indispensable condition of promoting the revival. The Atonement of Jesus Christ, His divinity, His divine mission, His perfect life, His vicarious death, Hisresurrection, repentance, faith, justification by faith, and all the kindred doctrines were discussed as thoroughly as l was able, and pressed home, and were manifestly made efficacious by the power of the Holy Ghost.The means used were simply preaching, prayer and conference meetings, much private prayer, much personal conversation, and meetings for the instruction of earnest inquirers. These and no other means, were used for the promotion of that work. There was no appearance of fanaticism, no bad spirit, no divisions, no heresies, no schisms. Neither at that time, nor certainly so long as I was acquainted at that place, was there any result of that revival to be lamented, nor any feature

of it that was of questionable validity.

Bönens moraliska kraft som ett regn över jorden

Med övandet av Namnet ökar den moraliska kraften. Den helige Ande är moralisk kraft, något som är svårt att förstå i en tradition där moral huvudsakligen angår huvudet via moraluppfattningar och personliga val, snarare än en hjärtekraft. Att sjungandet av Herrens Namn gör moralens kraft i oss starkare är ett mysterium. Hur går det till?

”Ju mer regnet skvalar ner över jorden, ju mjukare blir jorden; så verkar också det Heliga Namnet hos Kristus, när vi säger det utan tankar och ju mer ständigt vi ropar på det, ju mjukare gör Namnet vårt hjärtas jordmån, och fyller det med glädje och njutning.” (Hesychios av Jerusalem i Filokalia)

Det är ett lycklig beslut hos en människa när den ständiga bönen måste bli livsvägen och vi kan förstå att mänskligheten inte uppnår social harmoni förrän vi alla är tillsammans i bedjandet av Namnet, på vilket sätt vi nu än väljer att göra det.

I själva Namnet blir Andens rörelse aktiv i kropp och själ och först då finner vi sann lycka. Så många behandlar Gud som ett badrum dit man återvänder för att göra sig ren och göra ifrån sig för att sedan fortsätta ute i världen som förut. Men Guds Ande är livgivaren som alltid och i alla händelser är obegränsat ljus och liv, en ocean av medkänsla, manifesterad i energi på alla nivåer. Vi går alltså till själva verkligheten när vi ber, vi tar inte paus från den.

Hjärtat är mötesplatsen där Guds rike kan växa när regnet från Anden i bönen gjort marken tillräckligt lucker för glädje och frid. Vissa människor tar inte emot detta regn förrän på dödsbädden. Där ger de upp alla beslut och lämnar över sig. Men det kan ske långt tidigare i livet, det kan ske från ungdomen och fortsätta i alla livsdagar.

Själen i alla levande vill ingenting annat än denna första naturliga mjukhet i jorden där glädjen kan växa, där verklig njutning kan fylla våra livsdagar. Som Hesychios av Jerusalem säger, har de inte med tankar att göra, det är inga teorier eller försanthållanden av påståenden som pågår. Det är kärlek från Vännen till den som älskar vännen.

I Kristus räddas allt levande

Många kristna ser fragmentariskt på sanningen. Det råkar vara så att Jesus dyker upp och visar sig vara Herren Kristus som frälser genom sin död och uppståndelse. Men hela sammanhanget är borta. Det universum i vilket Herren dyker upp är inte ett neutralt bakgrundsfenomen, en sorts scen på vilken Han plötsligt spelar en roll. Istället måste vi se hur allt som existerar alltid redan är i Gud, skapat genom Guds skapande ande och till sin karaktär ren kärlek, oändlig medkänsla. Jesus inkarnerar denna medkänslas Lag, den judiska Toran, och fulländar kärleken för att vi ska odla den i ett praktiskt liv i Herren, ett liv i bön.

Allt är ett enda sammanhang: genomförande av räddningen av allt levande i den stora medkänslan. Det är inte fragmentariska delar i vilka vi skapar en religion. Det är inte så, som många tycks tro, att Jesus Kristus är en grundare av en religion och en kyrka och huvudsakligen kan refereras till som formell grundare av denna kyrka som vi nu valt att tillhöra och arbeta för. Det är en rent världslig religionsuppfattning som tyvärr många har. Välj en religion – här har vi en som grundades av Jesus. Den är bäst, välj den !

Istället ser vi hela kosmos som skapande verksamhet. Gud skapar med sin Heliga Ande denna verklighet nu. Den högsta manifestationen är medkänsla och kärlek till Gud och människor. Inkarnationen av Gud i Ieshua från Nasaret är fullkomligandet av denna lag, denna Tora och i Herren Messias fullföljer vi odlandet av denna kärlek och lag för det högsta livet, det som den Helige Ande till sin natur är. Detta är energi som vi organiskt med våra kroppar gestaltar och lever med i bönen som daglig ständig aktivitet. Det är inte teori eller kyrklig doktrin utan liv och Ande.

Den tjänande gudskärleken är alltså att delta i Kristi verk genom bönen. Det är inte åsikter om sanningshalten i kristna påståenden eller andra religiösa påståenden. Det är inte i första hand tro på sådana påståenden. Det är att i sin kropp och sin själv leva i bön, leva i den frälsning av allt levande som Kristus är. Därmed lever vi i en oändlighet av medkänsla, inte i en mänskligt organiserad kyrka vars grundare vi ihågkommer med respekt och andakt.

Tjänande kontinuerlig bön är en odling av Kristi kropp. Vi använder vår biologiska kropp när vi ber, i rör oss i den Helige Andes rörelse och det är bra om vi dansar eller rör oss rytmiskt när vi ber. Detta behöver inte bli likt partydans eller vild rave-dans utan kan vara stillsamt och skönt att utföra. Den Helige Ande är i sig rörelse och detta erfar vi i kroppen i den rörliga ständiga bönen.

Den transcendentala energi som ligger i Namnet fyller vår tillvaro och vi kan säga att vi ingår då i Kristi kropp, vi odlar denna kropp i våra liv så att vår biologiska kropp går samman med Guds kropp. Vi låter så att säga biologin ingå i Zoe, det liv och den kropp Jesus har som uppstånden och har nu i denna stund.

Att leva i världen med en kropp som deltar i Kristi kropp sprider frid och lugn till de som kommer i närheten av oss. Men vi kan inte använda det som metod för då uppträder genast ett brott med Kristi kropp genom detta egenintresse. Sålänge vi motiveras av medkänsla och av sjungandet av Kristi Namn fungerar det och människor kan få stor hjälp av denna ljusenergi.

Den grundläggande naturen hos universum är Helig Ande eftersom själva tillblivelsen sker genom Guds Ande. Vi är alltså del av detta universum och vi har den Helige Ande som vår grundnatur. Genom bön odlar vi denna vår första natur. Trots att människan, såsom skildras i allegorisk form i berättelsen om Adam och Eva, hamnat i ett glömskans och illusionens tillstånd, är det fullt möjligt att återvända till den första naturen. I Gud genom Sonen finns denna frihet och den Helige Ande i oss vill ständigt tillbe Sonen för det. När vi låter det ske, genom ständig bön av Namnet, vitaliseras denna vår första natur.

Ska vi beskriva denna vår första natur kan vi säga ord som sanning, frid, medkänsla, undran och förundran, kärlek till Gud och till vår nästa, social harmoni. Men att erfara denna natur är något annat än beskriva och predika, det är att ta del i Kristi kropp och låta Helig Ande be kontinuerligt i oss.

Denna natur hos universum uttrycker sig på alla nivåer, alltifrån atomära rörelser, kemiska reaktioner, biologiskt liv, känslolivet, mentalt liv, intellektet och de andliga kvaliteterna. På alla nivåer finner vi rörelse, energi, dynamik. Sådan är Helig Ande, en dynamik på alla nivåer av existens i universum. Vår bön är ett deltagande i denna Guds dynamik.

Den kanske viktigaste konsekvensen av människor som deltar via bönen i denna universums dynamik är social harmoni. Vi människor har fortfarande ihjäl varandra medvetet på vår planet. Alltså är vi mycket långt ifrån social harmoni. Vi är inte alls mogna för ett fridfullt sätt att leva och har ännu inte den intelligensen. Den kontinuerliga bönen är vägen till denna intelligens i framtiden och då kan vi förvänta oss social harmoni där inga som helst övergrepp äger rum bland människor eller i naturen.

En annan konsekvens av bönen är inverkan på kroppen. Vi kan säga att kroppen är som ett litet universum. När vi i bön rör oss med den Helige Ande, påverkas energin i molekyler och celler och i hela organ. Vi mår bra genom en andlig energi och ibland kan sjuka organ läkas av denna energi. Det är ingenting övernaturligt, vi bara har lyckats kanalisera Helig Ande genom bön in i den organiska energin i kroppen.

Men vi är ju inte bara en kropp. Eller rättare sagt, den grovfysiska kroppen är inte hela vårt kroppsliga liv. Den finfysiska och mentala delen av oss, karaktären, påverkas djupt av den ständiga bönen. Vi kan säga att de kvaliteter som gör de tio budorden lätta att följa, utvecklas av sig själv genom bönen. Det blir ingen ansträngning att älska sin nästa eller hålla buden därför att energin redan finns genom sjungandet av Namnet. Vi behöver inte ens tänka på att hålla några moraliska bud utan själva den Helige Ande rör sig inom oss. När vi börjar tänka ut moralen begränsar vi den Helige Andes rörelse inom oss.

Den Helige Andes rörelseenergi är den naturliga för alla molekyler, kemiska processer och cellstrukturer i vår kropp. På alla nivåer, ända upp till hjärnans neurologi och högre hjärnfunktioner spelar odlingen av bönen stor roll. Vi kan säga att när vi ber så ber alla celler med oss och den Helige Ande rör sig på alla nivåer.

Vad är ont och gott?

Universum kom till genom Helig Ande, den skapande Guds Ande. Dess natur är godhet, medkänsla, gudomlig kärlek. Grundnaturen hos allt har alltså från början denna godhet och medkänsla. Gnostikerna införde en dualism som försökte nedvärdera skapelsen till ett lägre värde, liksom även de platoniserande kristna fäderna inom kyrkan. Men djupt inne i kristendomen finns fortfarande den ursprungliga godheten kvar.

Vi kan använda den Helige Ande i allt skapat som en måttstock för ont och gott. Istället för att mystifiera det onda och ge det en personifikation i djävulska personligheter kan vi istället se hur allting har en grad av ursprunglig natur, en högre eller lägre grad. St Augustinus var inne på detta i sin liknelse om gropar i vägen – de är brist på godhet, inte onda i sig. Likaså Thomas Aquinas menade att en låg uppfyllelse av gudomlig godhet är vad vi kallar moraliskt ont. Berättelse om Jesus som nedstiger till helvetet för att rädda även de fördömda, visar på samma tankesätt.

En person i ständig kärlekstjänst inför Herren sjunger i och med den Helige Ande och uppfylls därför av den godhet och medkänsla som är den Helige Ande i rörelse. En person som är självcentrerad eller världscentrerad är fylld av en annan energi, en distraherande rörelse som inte tillåter ens känslan av medlidande eller gudskärlek. Det blir för abstrakt för en sådan person att tänka på medkänsla, det blir bara ett rollspel. En politiker eller präst kan prata om medkänsla och godhet men har inte kontakt med det själv. Den världsliga energin ger inte utrymme åt Helig Ande i kropp och själ.

Social harmoni kan inte uppstå när inte människor lever i bönens energi. En distraherad människa kan inte vara intelligent nog att känna Helig Ande i rörelse. Då sjunker också moralen i samhället trots att många kämpar för mänskliga rättigheter och människors värdighet. Många kyrkor och politiska partier talar om människors rätt till värdiga liv men känner inte själva den Helige Ande röra sig inom sig och förstår inte den gudomliga värdigheten som allt i universum redan har. Därför blir det mer etiska koncept man talar om från predikstolen eller från riksdagshuset.

Somliga människor i väst söker sig i sin desperation till österländska religioner som uttrycker en pessimism – allt är ändå maya eller samsara, en tåredal som inte kan bli bättre. Människan är och förblir ett offer för plågsamma lidelser och kommer aldrig att finna social harmoni. Därför är det enda som återstår att blicka mot ett paradis efter döden, ett nirvana bortom livet i kosmos, ett rent land som lovas åt oss.

Men om vi håller oss till den skapande Anden som skapat och levandegör hela universum just nu och dess natur av godhet, medkänsla, sanning, tålmodighet, tro och hopp, så behöver vi inte ge upp och ansluta oss till dekadenta tänkesätt. Vi kan se hur moraluppfattningar skiftar hela tiden men hur universum självt är gott och medkännande och tålmodigt, ja i sig själv är uttryck för gudomlig kärlek och obegränsad medkänsla. Då märker vi också hur bönen fyller vår kropp och inre sinne med samma kvaliteter. Vi tänker då att andra i framtiden kan komma att följa samma väg och bereda vägen för social harmoni.

Människor som närmar sig denna odling av bönen förstår vi då som goda och människor som distraherar sig med annat förstår vi som förvirrade och i stånd att utföra onda handlingar, hur de än rättfärdigar sig med olika motiv. Människor som närmar sig den tjänande kärleke till Gud ser vi som bidragande till tro, hopp och kärlek medan människor som fjärmar sig från tjänande kärlek genom ekonomi, politik eller annan verksamhet, ser vi som bidragande till social disharmoni och bristande värdighet.

Vi kan säga att universums natur är Helig Ande och människornas väg är Toran, eller den inre lagen som grundar sig i Helig Ande. Jesus Kristus är denna Toras fulländning och den Helige Ande får oss att tillbe Kristus som Messias, den som fullständigt inkarnerar Toran, den fullständiga lagen i en människas form. Hans död frälser oss till att vara i det nya liv Han är efter uppståndelsen.

Men att endast tala om dessa saker som en doktrin, den kristna doktrinen, är att enbart närma sig praktiken. Själva praktiken är att be ständigt, leva ett liv där sjungandet av Namnet är centralt i varje handling, när det är praktiskt möjligt. Ibland måste vi ägna hela uppmärksamheten åt uppgifter för handen men efteråt kan vi alltid återgå till bönen. Vi kan se hur t ex Louis Pasteur i varje paus av sitt mikrobiologiska arbete tog upp sin rosenkrans för att be.

Ofta förklaras sökandet efter böneliv som en rent personlig sak. Den som är religiöst lagd finner ofta mening i bönens liv, heter det. Andra trivs bättre med ett världsligt liv. Men samtidigt är detta böenliv att följa skapelsen grund, den Helige Andes rörelse och kärlek till Herren. Det är alltså inte endast en personlig sak, det är att följa verklighetens Tora, verklighetens inre lag om gudomlig medkänsla och kärlek.

Den sociala harmoni som mänskligheten strävat efter i många tusen år kan endast bli verklighet när tillräckligt många individer följder denna den inre bönens väg. Den världsliga vägen har inte givit social harmoni. Fortfarande startas krig där avsikten är att döda andra människor. 1900-talets två stora krig i centrala Europa visade hur världens humanistiska former av fascism inte leder till social harmoni. Förtroendet för den världsliga formen av religion sjönk dessutom katastrofalt på grund av dessa krig.

Men det spelar ingen roll vilka moraliska kriterier vi har eller vilka etiska system vi uppskattar, universums andliga natur genom att vara skapat genom Guds heliga Ande, förblir detsamma: kärlek till nästan, kärlek till Gud, kärlek och medkänsla till allt levande liv i nöd och i lust. Det enda ledning vi behöver ligger i verklighetens egen natur – medkänslans ocean.

I bönen återvänder vi till denna första natur hos det som Gud skapar och därför blir bönen ett fortgående engagemang i odlingen av detta medvetande, det som kallas att ”vara i Kristus” som Paulus uttrycker det i sina brev. Samtidigt som vi inte behöver orientera oss i olika moraliska synsätt behöver vi ständigt förstå att allting är moraliskt. Skapelsens Ande är högsta moraliska instans i sin medkänsla och kärlek, sitt obegränsade medlidande. Detta är alltings sanna natur och i Kristus återvänder vi till medvetande om den. Till det behövs den ständiga bönen, för utanför bönen kan vi inte tänka oss fram till medkänslan.

Messias obegränsade ljus

Vi kan sjunga endast Namnet eller en kort bön med Namnet, t ex Kyrie Iesu Christe eleison eller Herren Jesus Kristus förbarma dig. Vi kan vara trogna hans namn Yeshua och sjunga Kyrie Yeshua eleison, som Paulus torde ha gjort, blandande grekiska och hebreiska som många gjorde vi den tiden. Vi kan sjunga delar av Fader vår, eller hela. Här måste vi hitta vår bön. En av mina elever dansar som David och rappar Guds Namn varje dag ! Jesusbönen är dock den mest prövade i vår kristna historia.

Men vi kan också välja någon psalm eller kort stycke ur Pauli brev, eller ta något ut dagens läsningar. Om vi använder de 32 varven runt radbandet som ”uppvärmning” på morgonen och lämnar resten av dagen fri till andra Namn är Psaltaren full av användbara böneord. Eller så sprider vi ut vår ”böneranson” över dygnet, ifall vi har mycket annat att göra som kräver hela uppmärksamheten. Faktum är att väldigt få aktiviteter gör det !

Det väsentliga är att alltid återvända till den enkla sägandet. När vi blir sjuka och kanske ligger för döden är det viktigt att den enkla bönen är hos oss utan ansträngning. När vi råkar illa ut ska vi utan reflektion kunna börja bönen och på så sätt komma till rätt inre plats när smärta och elände är överväldigande. Det går inte att då börja söka med minnet efter glömda bibelverser.

Att vara fri i den Helige Ande betyder att vara fri från alla platser och tider. Då kan vi låta allt hända som det händer utan att kontrollera eller gestalta vårt vetande som en kontroll över det som sker. Vi säger Herre Jesus Kristus förbarma dig ! och så snart det är sagt är det borta och vi är i frihet. I nästa andetag säger vi åter Herre Jesus Kristus förbarma dig och då är det helt nytt, det har aldrig hänt tidigare. På så sätt är vi fria i det verkliga trots att vi ständigt använder samma ord och föreställningar.

Vi försöker alltså inte vara fria från alla föreställningar utan använder dem och är fria från dem på samma gång. Vi ber ständigt i andanom men binds inte av någon föreställning alls. Tron är helt öppen och fri från alla världar men samtidigt kan vi använda de goda föreställningarna och ropa till Herren – förbarma dig !

Den som ber ständigt har alltid Jesu person framför sig i sitt inre sinne. Samtidigt är en sådan bedjare alltid fri eftersom Jesus Kristus är frälsning och frihet. Då sker alla sinnesintryck i denna frihet, vi hör och känner och smakar och rör vid allt i frihet från allt. Även om vi befinner oss i en situation där folk hatar varandra och försöker ha ihjäl varandra, är vi helt fria i den ständiga bönen därför att frälsning innebär att vi inte binds av något. Då kan vi lättare visa medkänsla med alla som lider.

Detta kan låta extremt för många som gör religionen till sin lilla värld. Men ögon, näsa, tunga, kropp och inre sinne är alla en enda process i Helig Ande. Det är samma process som alla galaxer och solsystem rör sig inom. Verkligheten är en enda rörelse i Gud. Jesus Kritus är den genom vilket allting är skapat, som Paulus uttrycker det. Så när vi ständigt har Namnet på läpparna och sjunger bönen är vi inte begränsade av något utan fria i kosmos.

Vad betyder ”Kristus” ? Det är det grekiska ordet för ”smord” vilket syftar på Messias, vilket är det hebreiska ordet för smord. En kung blir smord och här är det livets egen Kung som blir smord, blir förklarad för Messias. Vi skulle kanske hellre säga Messias eller Maschiach varje gång vi talar om Jesus. Men det grekiska ordet fungerar lika väl som arameiska eller hebreiska ord.

Det viktiga är att vi får frälsning och frihet genom Kristus, den Smorde. Messias befriar oss och i sjungandet av Namnet sker denna befrielse. Den kan ske även om vi inte sjunger förstås, men i den ständiga bönen befinner vi oss i Honom på ett särskilt sätt. Genom den ständiga bönen kan vi också se Hans Ansikte i det att vi erfar Honom som livet självt. Detta kommer av sig själv, genom den Helige Ande. Det är inte konceptuellt. Vi återvänder på så sätt till den ursprungliga renheten i det inre sinnet, att bara vara i Gud.

Att vara tillsammans med Yeshua Maschiach i den ständiga tjänande bönen är att vara gränslös. Alla tankar och begrepp får komma och gå som de vill när vi behöver dem, men vi är inte bundna av några. Det vi kallar vår verklighet är som en liten teckning där vi ordnat allt för vårt bästa, men när vi lever i Messias har vi lämnat denna lilla teckning för det stora okända och underbara i Gud. Vi ser allt som det är utan våra väldordnade kategorier, vi är i frälsningens fria värld.

Vi kan förstås använda den lilla humana världens kategorier och begrepp för att spela med i världens affärer men vi är alltid fria från dem i bönen. Vi kan använda den lilla ordnade illusionen för att visa medkänsla och hjälpa andra, men samtidigt är vi inte bundna av några illusioner längre för i Jesus är den fria och obegränsade vägen och sanningen. Livet självt i Messias är inte bundet av någon liten mänsklig anordning i föreställning och språk.

När religionen används för att skapa en alternativ liten välordnad värld av föreställningar förblir vi fångar i världen. Då har vi inte släppt in Herren i vårt hjärta. Många präster och biskopar är i denna situation, de har bara valt en delvis annorlunda berättelse. När vi är i ständig bön slits dessa begrep och berättelser ut så småningom och vi går ut i Kristi frid och frihet.

Religion som alternativ föreställningsvärld hjälper oss inte när det går riktigt illa för oss. Då hjälper endast verklig frihet i Gud som vi mött i den ständiga tjänande bönen. Där är vi fria från eländets bindningar och kan ha medkänsla med alla andra och oss själva. Den enkla bönen med Hans Namn är då den enda verkliga friheten vi kan erfara. Där är Kristus själv och det är den verkliga godheten och sanningen, till skillnad från de föreställningar vi hade i religionen eller i den humana föreställningsbilden av verkligheten.

Det finns två sidor av denna process att nå frälsningens frihet. Den ena är att vidga det lilla fönster som vår välordnade fiktiva föreställning om verkligheten och livet utgör. Denna fönstervärld är väldigt begränsad – vi lider av en rad ting genom denna begränsning. När vi blir äldre säger vi: det kunde varit värre. Vi förstår en större bild. Det som skulle varit smärta för oss när vi var yngre är det inte längre. Vi har en större bild. Genom den ständiga bönen blir bilden oändligt stor. Vi ser att vi inte känner ens en bråkdel av verkligheten i sig. Allt ter sig okänt och förunderligt. Frälsning och frihet är här samma sak.

Den andra sidan av processen är att ivrigt sjunga Guds Namn i ständig bön. Där bryr vi oss inte om små eller stora fönster, små eller stora bilder av verkligheten. Vi tjänar endast den Ende Herren med att säga eller sjunga Namnet. Det ser ut som en aktivitet i den lilla världen – se där går hon och sjunger ett gudsnamn ! Men i själva verket är det något helt annat, det är ett liv i det obegränsade ljuset. Vi får del av transcendental energi, vi lever i Kristus.

Den ena sidan ser passiv ut – vi släpper den lilla fiktiva föreställningen om världen som bara är en fabrikation av vår neurologi och psykiska behov av säkerhet och kontroll. Den andra ser aktiv ut – vi sjunger Namnet i allt vi gör under våra vakna timmar. Men de båda är samma process, upptäckandet av livet sådant det är.

20 De enkla melodierna

Vi sjunger inte den kontinuerliga bönen på en enda ton, det blir alltför monotont. Vi varierar melodierna men gör dem inte för komplicerade. Vi kommer att märka hur enkla pålitliga melodier och fraser ger stadga och lätthet åt Namnet när vi sjungit några tusen gånger per dag. Genom att sjunga får hela kroppen vara med och vi kan också röra oss som i långsam dans till rytmen i vår bönesång.

Att sjunga namnet är mycket välgörande, speciellt om man sjunger tillsammans med barn. Liksom barn känner även vi att monotona upprepningar är tröttsamma. Hjärtat är genast med när det finns en enkel melodi, gärna från vår rika gregorianska tradition. Östkyrkan har också en rik skatt med hymnmelodier vi kan använda i den enkla korta bönen.

När vi är mycket sjuka eller döende är det svårt att ha folk vid sängen hela tiden för att sjunga tillsammans med. Då är internet bra om vi kan få någon att sätta på gregoriansk sång och vi kan sjunga Herrens Namn till denna musik i hörlurar eller via högtalare Vi sjunger oss allt närmare Herrens rike.

Att i hängiven tjänst sjunga den kontinuerliga bönen är som att simma – några få enkla rörelser som bör automatiseras och kan följa oss alla vakna timmar av vårt liv. Förr eller senare blir vi bra simmare som inte behöver hålla upp eller vila. Vi simmar i Namnets ocean av skönhet och barmhärtighet. Detta befriar våra liv allt mer och mer.

En annan aspekt på de enkla melodierna och den kontinuerliga bönesången är att livet alltid kräver direkt respons i de olika livssituationerna. Den som tänker sin tro för mycket, funderar på de teologiska begreppen, reflekterar i det oändliga på olika skolor inom filosofi och teologi, får ingen flexibel och direkt respons på det heliga livet i praktiken. De blir rigida, de måste bevara sitt tänkande jag och får aldrig ro. Efter att ha omfattat en ståndpunkt finner de en ny att studera och glömmer den gamla.

I det levande livet har vi aldrig tid att minnas vilka teologiska uttryck eller begrepp vi hade bestämt oss för senast. När den kontinerliga sjungande bönen är din kärlekstjänst inför Herren Kristus, är det mycket lättare att alltid vara beredd, alltid vara närvarande i det som sker här och nu, finna nåden och glädjen precis här, utan någon reflektion på teologiska formuleringar. Den ständiga bönen befriar dig från tankens alla fördomar och attityder som kräver minne och återskapande hela tiden.

Den hängivna tjänsten i Namnet håller dig fräsch och direkt i alla situationer och kärleken till denna praktik och därmed till Herren Jesus själv skär igenom all rigiditet och alla förbehåll skapade av teori och teologi. Själva kontinuiteten gör att den Helige Ande får tillfälle att etablera sig i det inre sinnet.

Att meditera 30 minuter morgon och kväll är inte alls samma praktik. Det är plötsliga avbrott i det världsliga livet som ofta inte är verkliga avbrott utan försök till tystnad eller stillhet i ett liv som annars inte alls är det. Efter stunden med mantrat eller bönen är vi tillbaka i världens virvlar av handlingar och händelser. Att vara i hängiven tjänst är något annat. Vi är då tillgängliga för helig Ande hela tiden genom sjungandet av Namnet. Vi identifierar våra liv med denna bönetjänst inför Herren och avsätter inte en viss tid för Gud.

Kanske vi kan säga att genom ständigt sjungande transformeras vi genom ett beroende. Genom att inte vilja upphöra någonsin förändras livet till den heliga tjänsten. Vi gör inte något avbrott och därför växer vi in i detta liv av lovsjungande.

Ge skäl för det levande hoppet

Ibland möter den som är engagerad i tjänande kärlek människor som undrar – vad håller du på med? Gå omkring och nynna Jesu namn hela dagarna? Är du tokig?

Och vi måste skratta och medge att kärleken till Herren är som lite tokig. En normal världslig människa förstår inte vad som kan vara gott med att ständigt sjunga eller viska Namnet. Det verkar som en distraktion eller som en nedlugnande självterapi. Men som sådana kan inte det ljus förklaras som vi får genom det hängivna sjungandet. Glädjen kan inte förklaras på så sätt. Energin och lyftningen kan inte förklaras genom att kalla det något nedsättande.

Ibland kan en hängiven tappa modet inför omvärldens kritik av beteendet. Men då går vi gärna tillbaka till Paulus i hans sju äkta brev och sätter oss in i hur den tidiga messianismen fungerar, hur sanningen i Uppståndelsen gör det möjligt för oss att leva i Herren, låta Honom vara med oss i ett nytt liv utan en separat individ och en berättelse om mitt ”jag” med sina begränsningar. Snart kan den hängivne åter vara tokig i Herrens Namn, hans medkänsla och frälsande kärlek.

När Petrus säger i sitt andra brev att vi ska ge skäl för vårt hopp om födelse i himmelriket kan vi tolka det så att kritik från andra om vårt sjungande i hängivenhet, helst ska besvaras av dig genom att åter studera breven från Paulus och evangelierna. Obesvarad kommer nämligen denna kritik att följa efter oss. Och vi kan ge skäl för det levande hoppet i tanken på hela kosmos. Det kom till genom skapande Helig Ande och det var en god skapelse enligt Genesis 1. Den rörelse av kärlek och medkänsla vi kan föreställa oss som grunden till all materiell skapelse, finns i våra kroppar, i vår andning, i våra celler. När vi låter den Helige Ande sjunga gudsnamnet fylls vi av denna ursprungliga kraft som sätter hela kosmos i rörelse.

Om vi tycker att det är lite väl materiella argument att hänvisa till Big Bang så låt oss minnas att all verklighet är energi, all verklighet är kvalitet och vi bör anta att hela kosmos är moraliskt suveränt gott och fyllt av medkänsla. Det är den kosmologi som bäst stämmer med det andliga förverkligandet i den tjänande kärleken till Herren.

Inte självförbättring utan lovande Herren

Det hängivna tjänandet är inte en självförbättring även om kampen mot synden ofta går bättre för den som ständigt sjunger Namnet. Andra meditations tekniker, ja t ex det som i Väst kallas buddhism är däremot ofta en positiv psykologi, något som skänker stillhet och frid och stärker personen i sin kraft att vara sig själv och ha medkänsla med andra. Det är självbelönande att meditera och utföra de olika övningarna inom theravadabuddismen och zenbuddhismen. I reklamen ser man ibland den moderna unga människan jäkta mellan jobb, qi-gong, meditation och yoga-klasser. Det ena ska stärka personen att klara av det andra.

Den kristna bhaktan lämnar detta schema bakom sig och tjänar i stället En Annan, tjänar Herren som ett kärleksobjekt som inte direkt har med självförbättrande eller krafthämtande att göra. Om vi blir sjuka av allt sjungande är det väsentliga inte vår hälsa utan Den vi lovsjunger. Av denna anledning är hägivenheten till Kristus inte alls lika populära i den breda kulturen, såsom yoga, t’ai chi, chigong, reiki, zenmeditation, vipassana och allt vad som erbjuds. Om inte jag själv mår bra och har ljusa erfarenheter, hur ska jag då kunna hjälpa andra?

När många västerlänningar konverterar till tibetansk buddhism eller yogasekter eller indianska stamtraditioner är det nog ofta till en kristendom man konverterar, minus det man inte kan smälta i den ortodoxa kristendomen. En lättare form av kristet liv med andra ord, ett liv som sätter självförbättring och ”må bra” i centrum. Heligheten i lovsjungandet tenderar att försvinna och den transcendenta energi vi får i helig Ande när vi sjunger Herrens Namn märks inte eftersom det egna goda är i fokus, inte Herrens helighet.

Höra dagen och ljuset till

Domens dag kommer som en tjuv om natten, säger Paulus i 1:a Tess. Men den som befinner sig i hängiven tjänst i bönen hör inte till natten utan till dagen och därför ska inte domens dag komma som en tjuv och få fatt på oss, säger han.

Paulus uppmaning till oss att inte sova betyder i praktiken att vara i bedjande tjänst, vara ett vaket hjärta kontinuerligt stående inför Herren, sjungande Hans Namn. Hur lätt är det inte att läsa och prata om allehanda budskap och tolkningar av bibelord eller punkter i bekännelserna, istället för att direkt vara i hjärtats bön. Vi kan sova på många sätt, bland annat religiösa bruk som inte ställer hjärtat framför Hans ansikte.

Katie Davis, den unga kvinnan med de många adopterade barnen i Uganda skriver i sin blogg:

”I choke because my every day life begins too feel small compared to the expectation. And He breathes truth that a life is not made by lives saved or bellies fed or words written. To adore the one who created the Heavens and the Earth, to give thanks for who He is and all He has given, to worship and commune with Holy God, whispering in the quiet, clinging in the noise, believing in all circumstances – this is what makes a life large.”

Vi dömer oss själva som en tjuv om natten för att vi inte motsvarar världens förväntningar. Men i den hängivna tjänstens dagsljus är vi bara tacksamma i bön inför Honom.

Katie skriver: ”We know this. But the truth is, we all forget. I forget. Life’s hard stings and I question and I wrestle and I believe with all my heart that He will make it all beautiful one day, but can I open my eyes to see that He is making it beautiful now? Right this moment? Because as He pulls me closer to the center of His will, He is only pulling me closer to Him. As I choose to trust Him, again and again and again and again, He promises me that He is transforming me into His likeness. And closer to Him? That is the only place I really want to be.”

Den ständiga uppriktiga bönen är den enda platsen den kristna bhaktan vill vara hemma på. Med sjungandet av Namnet lovar vi om och om igen att vara inför Honom i tjänande kärlek.