Se dig omkring ! Det är redan så öppet och klart. Solljus fyller rymden. Kasta också en blick på individer som problematiserar det öppna rummet. Var inte en av dem. Men släng till dem en livboj om de ropar på hjälp.


Godhet och mission kan aldrig bli något annat än just detta försök till räddning. Ett medkännande med innehåll som tynger den nödställde blir istället en idolatria affectiva. Att rädda undan tyngderna är godhet, helighet, helhet, helbrägdagörande. Primär mission.

 

Solljus är en politisk fråga. När tillvarons yta inte negligeras utan läses som en uppenbarelse så erkänner vi den självklara tillvaron. Vi ser direkt, inte via innehåll eller förveckling. Vi berörs inte av en privat punkt för samling av innehåll, ett jag eller en personlighet som stannar kvar och ackumulerar något. Vi har aldrig haft något sådant egentligen och kan inte tillverka det.

 

När förvecklare dyker upp blir det politiskt viktigt att vara misstänksam och varsam. Förvecklande program i människors tankar förstör nämligen den uppenbara tillvaron, den som existerar i klart solljus. Vi undviker förvecklare men dömer dem inte. Det blir ändå en självsanering som tyngd och mörker åstadkommer på ett naturligt sätt.

 

Vi lever kontinuerligt i rymd och ljus. Det är den direkta yta som är vår tillvaro i sin fullhet. Till detta kan vi ingenting tillägga. Men vi är dynamiska varelser som glömmer denna uppenbara ljusyta och tappar vind. Vi binder då upp erfarenheten till något och vi sjunker. Varje gång måste vi återvända upp till havets yta. Vi är i solljus. Då får vi vind i seglen igen.

 

Världens yta saknar innehåll eftersom ingen ficka finns för lagring av problematisering i ett fiktivt jag. Vår syn vet redan detta och är vårt viktigaste sinne, en verklig gudagåva. Hörseln vet det. Alla sensationer vet det. Hela vår kropp vet detta. Ljuden saknar också innehåll, alla sensationer gör det därför att de lever verkligt. Det är för rikt för att bli innehåll i en fiktiv bubbla som ska vara "erfararen". Synen är mycket tydlig för oss. När vi litar på synen blir den klara ytan enklare att uppfatta och lita på. Denna yta har en betydelse som är oändligt rikare än alla temporära innehåll och avsikter.

 

Det som framträder i ljuset och rummet är framträdandet, det är helheten av all innebörd. Vi behöver inte söka under eller vid sidan av framträdandet. Det direkta och alltid lika fräscha framträdandet rymmer all verklighet i sig, det är den första magin som aldrig förvecklas eller fördunklas. Största enkelhet och största rikedom. Genom att omedelbart försvinna är det också det fräschaste framträdandet. Barnlikt förvånas vi och gläds utan innehåll eller behållare för innehåll.

 

Fördunkling kan fascinera oss. Jaget föds i dunkla labyrinter. Gångarna i dunkla sammanhang kan få en sorts logisk spänning, ungefär som i ett ödets spel. Alla mytologier är sådana fascinerande fördunklingar. Men fullständighet och hälsa tar oss alltid tillbaka till den kompletta ytan och det rena framträdandet, strömmen av varats händelser. Solljus och framträdande former utan minne i det öppna rummet vinner alltid över fascinerande dunkel.

 

Kroppslig existens fulländas när kroppen fylls av ljus. Då blir allting ljus och världens yta är samtidigt allt djup i ljus klarhet. En oförklarlig lätthet och genomförd frihet skänks åt oss när detta sker. Vi vet då att vi är ljus och att allting som sker är framträdanden i ljus och omedelbara bortfallanden i ljus. Ingenting stannar i något utan rör sig som vinden. Vi är upptagna i ljus undan innehållen.

 

Vi kan också tänka geologiskt: när all information och allt material i universum avslöjar sin ljuskaraktär sker en förvandling av andlig karaktär. Varje partikel genomlyses då av självklarhet. Intelligens och förändring sammanfaller i perfekt frihet. Finaliteten är uppenbar i direkt form.

 

När vi dyker under ytan för att betvivla den och kalla den “endast yta” konspirerar vi faktiskt emot det goda livet. Vi inför ett mörker genom att misstänka ytan för sämre värde eller endast preliminär funktion. Ytan -- det som framträder när som helst för oss -- har all tillit inom sig, all fullständighet mitt i sin kontingens.Den är så fullständigt säker att ingenting annat kan mäta sig. Det är den verkliga skapelsen. Denna skapelse saknar förvecklingar. Den är provocerande självklar och utan innehåll.

 

När vi tröttar ut oss i tvivel på ytan kommer en tid av mörker. Vi fastnar då i berättelser, öden, mytologier, ord, teorier. Vi kan mycket och är osäkra genom detta. Smärtan ökar. Sedan kommer den direkta fulla verkligheten tillbaka, trogen och god: se här är jag, mina berg, mina färger, ytor, dofter och ljud, konturer och linjer, tyngder och flyktiga tillstånd som strax försvinner. En teater utan like. En magisk yta, en mirakulös enkelhet utan innehåll.

 

Varats första struktur är denna okända yta av ljus. När vi ser ut över omgivningen tyngda av invecklingar i mänskliga affärer syns denna struktur endast som en omgivning för sorg. När vi glömmer allt annat och öppnar för själva ytan, överraskas vi av dess idiotsäkra existens. Primärt vara för människan och inte endast en “yttervärld”.

 

Invecklingens idé är att inte verka enfaldig genom att hålla till godo med endast vad som framträder. Den söker alltid något annat och blir därför osäker och smärtsam. Men ljuset blir tydligt när vi förstår att ingen ficka för inveckling är att upptäcka på världens yta. Där finns bara berg, vatten, regn och sol och varelser som rör sig i skogen och på fälten. Tingen sjäva berättar om framträdandets oerhörda visdom, ända in i atomkärnans universum, ända ut till supergalaxernas majestätiska rörelser. Dessa magiska framträdanden ger inget tillfälle till sammandragningar och konflikter. All verklighet är uppenbarande akter, alla försvinnande och utan innehåll.

 

Det finns ingen övning kopplad till att se ljuset och ytan. Vad skulle det kunna vara? Vi är skapade med ytan, vi behöver inte skapa den via förstånd, intellekt eller sensibilitet. Den finns redan färdig. En övning skulle involvera oss i en ficka av betydelse och tendens. Intressant och kunskapsbildande om just den aktiviteten, men inte ägnat att ge den glädje själva solljuset och världens yta ger i sig själva.

 

Diskrimination i ytan ger både vinst och förlust, men förlusten är störst. Att förvandla den framträdande verkligheten till instrument eller gods för intentioner, tycks klä av den till förmån för kunskap. Men i stället är det fråga om förledande. Den magiska ytan ger alltid instrument för den som bevarar hängivenheten, men ger endast död när vinstens förvandling äger rum. Vinsten är en sorts kunskap, men en kunskap som driver oss ut ur den ursprungliga trädgården -- är egentligen en förlust.

 

Livet blir att visa rättvisa åt världens yta sådan den framträder och ges till oss. Uppgift: att visa rättvisa. Lön: att få ljus på ljus, att vara redan räddad. Världen som glädjande interface kan inte behandlas av mig utan endast mötas och prisas. Det prisande mötet är det modus vivendi som heligheten väntar på.

 

När en förveckling eller en fördjupning i ytan sker, och ett erfarande jag uppstår som en fantom, verkar det som ett märke eller ett sår förblir efteråt men det är endast en illusion. Den orsakas av en större fiktiv ficka, en idé om att ytan kan såras eller förvridas. I själva verket är ytan magiskt ren och god hela tiden. Den är alltid ett förbarmande av oss, alltid en ljuskälla och förlåtande nåd. Alla sår är redan läkta i denna livgivande yta.

 

Längs hela ytan finns en poetisk saklighet, ett formgivande mitt i all förändring. Sakerna får vara precis såsom de är. Våra handlingar är i huvudsak omsorg om sakerna. Den första omsorgen är just den poetiska sakligheten. Vi låter borsten vara borste helt och hållet när vi städar hallen. Vi låter gräset vara sig själv när vi klipper det, vara gräs som klipps. Vi låter himmel och jord bete sig som de gör av sig själva när vi utför våra sysslor.

 

Att ofta vila i formen “det som är precis så här” utgör en nödvändig diciplin för uppskattande av den levande magiska ytan. Utan vilan utmattas vår själ och fastnar i fickor av innehåll och fragmenterande betydelser. Vilan bör vara kopplad till en kroppslig akt så att hela organismen får del av fokuseringen och stillheten i formen.

 

Formen som är trogen den levande ytan är också central. Det innebär att inget subjekt ser ut från en begränsad synvinkel för att se världen. Tvärtom är det världen som ser in mot centrum som är obegränsat. Det är den vilda glädjens centrum. Denna omvända inställning är en sorts radikal omvändelse av perspektivet. En stark glädje, hilaritas, uppstår och en fundamental humor beledsagar denna omvända inställning.

 

En person med det omvända perspektivet byter ett liv mot ett annat. Det gamla perspektivet kan visserligen användas för att klara livet i världen men blir aldrig det mest genuina.Det nya centrala sättet är exstatiskt och försätter hela livsinnehållet i denna ex-stasis. I de stunder denna omvända inställning aktualiseras slutar allt annat vara av betydelse och evighet inträder. Fast det låter pretentiöst är det mycket simpelt och primitivt. Det är en översvämning av existentiell kärlek, verklig theosis.

 

Samtidigt är omvändelsen till det centrala perspektivet en undervisning om medvetandets natur. Glädje, kärlek, klarhet och central evighet är denna natur. Men dessa ord får inte sin fulla betydelse förrän en person är i denna nya inställning. Orden beskriver också bara fragmentariskt det medvetande som är centralt. Det är en stark tillit till själva uppmärksamheten, till det gudomliga livet, till all yta och all enkelhet.

 

I den omvända inställningen kan en ren inspiration äga rum. Denna in-spira-tion, andens inkommande till det centrala medvetandet, ger en kraft att påverka och agera med andra i världen. Samtidigt ger interaktionen inte sällan bakslag och suger ut oss så att den omvända inställningen förloras och vi blir subjekt som tittar ut igen.

Det är ett lugn och en diciplin att behålla den omvända inställningen, in-spirationens process. Minuter och timmar måste ägnas åt att låta denna förhållning verka och stabilisera sig. Allt är som vanligt men ändå helt annorlunda. En sorts hemlig glädje och tillit påverkar hela livsuppfattningen. När inställningen förloras märks det på hela stämningen och vi kan börja arbeta på att vända om igen. Vi har då en objektiv situation där vi ser skillnaden på de båda inställningarna. Den ena är omedelbat och primär, den andra påhittad och fiktiv, ett sorts instrument.

Det är insikten, om och om igen, att det finns ingen som berörs av det som kallas synd. Men just därför är synden, skuggan, något verkligt. Förvecklarna syndar alltid. De lever hela liv i förvecklande synd. I solljuset kan ingen mörkerperson existera, ingen förvecklande process eller ideologi kan överlevan lång stund.

Mänskliga kulturer skildrar alltid mytologiskt upplyftandet till himlen. Många varianter finns på detta tema. Solljuset är just det som vi lyfts upp till. Uppstigningen är det naturliga i solljuset. Mytologin gäller oss. Alla ting kommer då till oss och eftersom vi inte är något särskilt fastnar inte heller någonting - ingen kunskap, ingen fixering, ingen avskild eller särskild individualitet, inget öde, ingen specifik berättelse, ingen kanon eller auktoritativ tradition. Ingen förveckling. Istället obegränsat liv och ljus, rörelse i ljus, ljud och känsel i ljus, vind utan innehåll i ljus.

Ingen vet om han eller hon är vis eller dum. Många låtsas att de är något av detta och kanske lurar andra att också tänka så. Men ingen vet. Och det beror inte på någon sorts logisk bevisföring. Det är helt enkelt bara sant om vi är ärliga. Ingen vet om hon eller han är helig eller syndfull. Vi tänker så, efter vissa handlingar tänker vi det na, och efter andra, tänker vi det andra. Men vi antar bara detta, ingen vet egentligen.

Det är inte så att vi ger de här positionerna om vad vi är eller hur något är, utan det är helt enkelt omöjligt att fälla omdömen när det inte innerst innen finns någon där. Om ingen omdömesfällare finns bakom tankarna så kvarstår bara det enkla faktum at vi låtsas veta eller förstå eller bedöma.

Detta är ljus, det verkliga solljuset. Men det är inte visdom eller intelligens eller något annat som vi tycker om att tänka om oss själva. Verkligheten, som saknar innehåll, är så mycket större, så mycket renare och öppnare, så mycket mer full av kärlek - se där en rad tankar om vad vi tänker om den goda verkligheten. Men när du ser och lever i detta ljus behöver du inte säga de här fina termerna; de är analogier men vi vet ingenting om verkligheten när vi lever den.

Att vara i solljuset utan innehåll är att vara utan. Vara utan är en fattigdom som paradoxalt blir största rikedom, liksom vår egen död. Den är största rikedom eftersom den är verklig och utan innehåll. Vara utan har ingen pretention, ingen kunskap och därmed ingen förminskning. Så stora är vi egentligen.

Solljuset utan innehåll är oändligt men därför ingenting märkvärdigt. Så fort du ser något, en havsyta, en bergssluttning, en segelbåt på havsytan, människor på båten, seglens rörelser, så är du i ljuset utan något annat. Så fort du hör fåglarna, suset av vinden i segelen, skvalpet mot kajkanterna, så är du i det verkliga ljudet utan innehåll. Sådan är du.

När man säger eller skriver sådana här ting ligger det nära till hans att låtsas vara vis eller mystisk eller upplyst. Men ingenting av det är sant. Innehållsfriheten är inte något som någon kan skryta med, för denna separata någon saknas. Klarögdheten tillhör inte någon och kan därför användas överallt och i alla sammanhang.

Begär och passioner kräver innehåll. De kräver tankeobjekt och innehåll som kan fixeras eller formuleras och därmed göras verkliga. Det här går alla filosofer och teologer och psykologer bet på. De försöker alla formulera ett "jag" som "har" dessa begär och passioner. På så vis låtsas det veta något. Men utan innehåll inga begär eller passioner. Livet blir för klart och för enkelt.

Alla kulturer skapar språkliga strukturer för att hantera denna problematik. Men utan innehåll finns inte ens grunden för problematiken. När vi är utan innehåll saknas behovet för tänkaren eller kännaren av innehåll. Rastlösheten försvinner då och vi uppfattar istället ett oändligt liv. Kanske bara några sekunder då och då - men där är det. Fritt från allt är det helt närvarande.


När en kultur hävdar förekomsten av individer som ska besitta innehåll får vi ett dilemma. Individen är själva dilemmat eftersom den aldrig egentligen funnits. Den är en fiktion som kräver mer och mer innehåll för att fortleva. Så fort vi lägger ner innehållen finns det ingenting att göra för den fiktiva individen. Då faller hela konceptet. Denna lösgörelse är väldigt avslappnande och vi får tid att leva utan dilemma.

Människans olika former av intelligens tycks inte hjälpa så mycket när det gäller lösgörelsen från det innehållscentrum vi kallar individen. Rätt som det är sker det hos folk lite hur som helst. Någon känner att "Nu får det vara nog" med sökande efter innehåll som ska vara bättre än tidigare. Och så upphör denna mekanism. Ingen är där som behöver andra eller mer innehåll. Istället upplevs ljus och ljud och rörelser med barnets nyfikenhet och förundran.