Denna dag

När jag vaknar på morgonen är det inte "bara en dag till i livet" -- eller hur?

Det är den enda dagen du får ! Idag är denna dag den enda du får ! En gåva, du vet inte varifrån, helt gratis, helt utan din medverkan. En present ! Kan vi vara annat än tacksamma?

Jag tillbringade sommaren 1970 i Rom. Där mötte jag bland andra en kartusianmunk i en kyrka. Han var glad och lättsam. Jag frågade efter en lång stunds samtal, vad som gjorde honom så lätt till sinnet. Han sa: jag tänker på döden många gånger om dagen.

Sen skrattade han och citerade några rader ur Benedikt av Nursias klosterregel som säger att vi ständigt ska ha döden inför våra ögon.

Jag tyckte det var en morbid attityd. Men många år senare insåg jag: Wow ! Denna dag kan vara den sista. Jag måste vara uppmärksam. Och när jag började med detta blev uppmärksamhet strax tacksamhet.

Om jag så inte gör något annat idag är kultiverar denna respons av tacksamhet, blir det en mycket bra dag. Detta blir en verklig glädje: att se denna dag som den första dagen jag lever och den sista dagen jag lever. Utan att inveckla mig i något speciellt -- om jag nu inte måste för jobbet eller något annat -- bara se dessa vakna timmar som unika gåvor just idag och aldrig mer, kan jag känna en inre lovsång av tackmsamhet välla upp som ett levande vatten.

Att öppna sina ögon och bli lyckligt förvånad över att jag har ögon att öppna och se runt omkring med ! Vilken gåva ! Jag ser variationen av färger och former vart jag än vänder mina ögon. Otroligt.

Färgerna och formerna är här inför mig för ren njutning, ingenting annat. En barnslig framställan av färger och former för just mig och just idag. Se himlen, molnen som rör sig och ständigt omformar sig. När jag sitter på sommarhusets veranda ut i sjön kan mina ögon inte få nog av att se skiftningarna på den blå himlen. Vilka variationer !

Eller om det regnar. Höra ljuset mot trädäcket, mot plåttaket, ner mot sjöns yta. Vilket skådespel ! Dessa oändliga variationer i ett regnväder. Denna unika dag har ett unikt väder. Jag hörde talas om en fransk målare som fastnat uppe i Lofoten för att få tillgång till de oändliga nyanserna i grått väder ! Det är så vi ska se väder ! För vår glädje denna första och sista dag, för vår kultivering av tacksamhet.

Verkligheten ändrar sig hela tiden. Men detta är inte något pessimistiskt som i vissa traditioner. Det är inte lidande. Det är oändlig förvåning, ständigt växande tacksamhet för att just jag just denna dag får njuta av växlingar och variationer. Gåvan är stor, den är mycket stor.

Eller om vi är i stan. Se på alla människor, deras ansikten. Spännande äventyr, kanske färgade av smärta, kanske av stor glädje, en berättelse bakom varje ansikte, gammalt och ungt. Människor ! En märklig samling varelser. Kan vi någonsin förstå berättelserna bakom alla ansikten? Alla har vi fått just den här dagen tillsammans. Kan vi alla vara tacksamma för våra liv? Vilken möjlighet !

Att vara tacksam för de stora äventyr människor gått genom, alla kulturer och civilisationer som uppstått, vuxit och försvunnit ! Vilka historier, vilka resor ! Just denna närvarande dag kan vi fyllas av tacksamhet för allt detta som skett och sker just nu. Vart är vi på väg? Det är en otrolig resa, värd uppmärksamhet och tacksamhet.

I vår sjöstuga har vi inte el eller rinnande vatten. Vi hämtar hinkar i sjön för att diska med. Vilken känsla att fånga upp vattnet i sjön, att hälla i baljor och kastruller på gasspisen. På ett zenkloster fick jag höra att all visdom finns att upptäcka när vi hugger ved och bär vatten ! Men lika otroligt är det att om vintern i stan kunna öppna en vattenkran och kallt drickbart vatten kommer ! Hur många miljoner i världen får aldrig vara med om detta? Och i kranen kan också varmt vatten komma ! Jag behöver inte värma på spisen ! Första månaden i stan fylls jag av tacksamhet varje gång jag öppnar kranen. Sedan blir man van, med det går att åter väcka tacksamheten.

Kan vi väcka denna tacksamhet inom oss kommer den att skänkas till andra, som inte kan undgå att känna den när du kommer i närheten. En hawiiansk kvinna som körde bussen runt ön Oahu sa alltid till mig: Count you blessings today ! Have you done that? Do it again and gain ! Och poängen är att vi kan dela detta med alla vi möter denna unika dag ! Det blir en gåva till alla andra. Gåvan kommer denna dag genom leendet, blicken, beröringen, själva närvaron av tacksamheten i oss. Låt oss leva sålunda !
 


Den primära gåvan

Innan vi gör någonting i livet har vi möjligheten att göra det. Möjligheten är en gåva till oss. När vi rätt tänker på detta blir vi tacksamma. Vilka vi än är på jorden och nästan i vilken situation som helst, fungerar detta: vi ser att vi lever, andas, kan göra något — och vi blir lyckliga i denna tacksamhet.

Alla religioner är till för att ge oss denna tacksamhet, för i den finns frälsningen, friden, lyckan, kärleken. Gud är själva denna gåva till oss minut för minut. Dessa andliga saker kommer till oss som gåvor när den Första gåvan ges till oss — att leva en minut till. Varje minut är möjligheten att göra något, tänka något, känna lycka. Det är inte den specifika handline eller tanken eller känslan utan själva det stora i själva möjligheten. Där finns friheten och gädjen.

Men religioner separerar också människor och blir falska vägar. En person som uppfattar den Första gåvan från Gud fylls av tacksamhet och inkluderar alla andra i sin glädje. Vi har nått religionens hjärta och låter inte ord eller doktriner separera oss längre. Vi når det som är gemensamt för alla människor: viljan att vara lycklig, glad, fri och kreativ.

Att praktisera tacksamheten är det enklaste och renaste vi kan göra. I den praktiken förenas alla människor.


Det vi alla har gemensamt

Det finns något, som David Steindl-Rast säger, som vi alla har gemensamt och som är den huvudsakliga källan till allt vi gör och allt vi står ut med ! Varenda människa har det, oavsett kultur, religion, status i samhället. Vi vill vara lyckliga.

På vilket sätt vi vill vara lyckliga varierar mellan olika människor, men grunden är själva intentionen. Den har vi tillsammans. På den går att bygga mycket om vi är försiktiga och ärliga.

De som vet på vilket sätt de vill vara lyckliga skaffar sig ofta det som behövs — och är ändå inte lyckliga. Något annat behövs för att ge lycka. Tacksamheten för det första vi får — livet en stund till. Vi vet aldrig när det tar slut här på jorden. Men vi är tacksamma för en stund till. Den tacksamheten ger lycka, det vi söker. Inte de många olika sätten — pengar, framgång, genombrott, ära, familj och kärlek. Alla dessa har människor fått men är ändå inte lyckliga.

Samtidigt finns människor som råkat illa ut på många sätt. Men en del av dem är lyckliga och tacksamma för det liv som finns tillgängligt för dem. Vi blir förvånade. Hur kan så drabbade människor ändå hålla ut och till och med vara lyckliga. Svaret är tacksamheten. Den, och endast den, ger lycka och möjlighet att göra det vi vill med relativ frihet.

Vad är då tacksamheten? Hur fungerar den?

Två ben måste tacksamheten stå på: att något är givet som ren gåva och att detta något är värdefullt för oss. Om det inte är värdefullt för oss, reagerar vi inte. Om det är värdefullt och vi själva har skapat det kommer kanske en viss tillfredsställelse men inte djup och lycklig tacksamhet. Om vi tjänat in det på något sätt, gjort oss förtjänta av det — samma sak. En viss förnöjdhet men inte den lycka vi längtar efter. Inte ens OS-medaljen ger oss verklig tacksamhet eller lycka, vilket många idrottsmän kan intyga. Detsamma gäller all världslig framgång. Som poeten Wallace Stevens skrev: “In my contentment I feel the need for an imperishable bliss.”

Gåvan måste vara oförtjänt och ren gåva, helt fri från vår insats eller vår rättighet att få något. Då uppstår äkta tacksamhet och med den följer lyckan, ja saligheten. I hjärtat uppstår denna tacksamhet och vi blir dubbelt tacksamma för att detta sker på ett så primärt och ursprungligt sätt.

Det märkliga med tacksamheten är att den inte begränsar sig till enstaka upplevelser. Den är inte bunden till att vara en isolerad erfarenhet. Som sådan skulle den vara svår att upprepa. Den kan inte reproduceras mekaniskt eller på beställning. Vi kan inte övertyga någon om den med argument som baserar sig på vissa reproducerbara erfarenheter. Den uppstår spontant när vi inser den primära gåva att få leva en minut till, en timme till, kanske något år till. Och detta blir så småningom att leva i tacksamheten. Vi kan faktiskt leva våra liv i denna tacksamhet, den rinner till som ett levande vatten från en levande källa. Alldeles förutan vår insats eller prestation. Ren nåd.



Praktisera det tacksamma livet

När vi upptäckt hur tacksamheten fungerar och smakat den lycka som kommer ur den, frågar vi oss kanske: hur kan jag göra detta till mitt liv? Min livspraktik?

Ett svar är att det inte går. Att inspirationen till hjärtat händer av sig själv ibland och vi kan inte forcera detta. Vi kan egentligen ingenting göra mer än vara vaksamma.

Det är ett bra svar. Men just vaksamheten eller uppmärksamheten på varje minut vi FÅR GRATIS av liv och möjlighet till tacksamhet är faktiskt möjlig att lägga högst upp på priolistan varje dag. Att rikta sin sinne dit går att göra och det visar sig att vi återfinner tacksamheten nästan varje gång vi riktar uppmärksamheten.

Som Catharina Broomé en gång sa i en morgonpredikan: det finns en gudomlig metod till lycka i tacksamheten. Hon menade att vi har fått gudagåvan fri vilja som vi kan vända till den tacksamhet som spontant uppstår då vi ser oss omkring.

Som ett barn som ska över gatan: Stanna ! Se ! Gå !

Vi behöver stanna. Om vi ska upptäcka det viktigaste: den rena gåvan av denna stund, denna minut, denna timme, måste vi stanna till. Vi behöver inte sätta en meditationstimer på 30 minuter. Vi behöver bara stanna till så att vi ser stunden. Den heliga stunden, den primära gåvan som vi får om och om igen.

Egentligen är det möjligheten i stunden som gör att den gnistrar av lycka. Möjligheten ! Att göra vad vi vill, tänka vad vi vill, känna vad vi vill. En gång när jag var arton år gammal och satt med en god vän på ett kafé, skrev jag på servetten “Möjligheter” och höll upp framför kameran. Jag har bilden kvar. Vi var mycket lyckliga för vi såg en höst i Uppsala framför oss, en höst med möjligheter ! Senare skulle vi bli grymt besvikna på akademins människor. Men själva möjligheten var ytterst värdefull.

Möjligheten, tillfället, är så att säga gåvan inuti alla gåvor av liv och frihet. “Tillfället knackar endast en gång” är ett tänkespråk vi har. Det är faktiskt felaktigt. Varje nytt moment i tiden, varje ny stund, är ett tillfälle till. Tänker vi på hur vi ständigt får nya gåvostunder, ser vi betydelsen av “Jag ska ger er liv i överflöd !” som Yeshua sa vid ett tillfälle. Vi får möjligheter och tillfällen i överflöd — helt gratis.

Vi kan ta vara på tillfället eller vi missar det. Men det viktiga är att vi ständigt får nya möjligheter. Hur många religiösa grubblare missar dagar och år av sådana gåvor från Fadern och ägnar sig åt problematiska övningar? Var är friden? Var är glädjen? Nyckeln till lycka finns i våra egna händer — att ta vara på gåvan i denna skänta stund av liv. Att upptäcka tacksamheten.

Kanske någon tänker: det går inte att prata om tacksamhet när stunder av övervåld, misshandel och dödliga hot kommer till oss. Vi kan absolut inte vara tacksamma för en stor mängd saker som sker varje dag. Och det är så sant. Vi kan inte vara tacksamma när ett barn dör för oss i hjärncancer, eller när vår käraste är otrogen mot oss.

Men det är skillnad på att vara tacksam för en minut till att leva, en stund till att göra något och att vara tacksam för det som händer oss. Även när vi befinner oss i en fruktansvärd situation, kan vi ta vara på möjligheten att göra något av värde. När vi tänker efter visar sig de allra flesta stunderna vi får av liv, vara fulla av möjligheten till glädje och lycka, ja njutning. En överväldigande dominans av denna sorts stunder visar sig om vi lugnt tänker efter.

När vi ges svåra stunder har vi faktiskt alltid också fått gåvan av att välja en god respons på det hemska. Ofta lär vi oss något på denna respons, till exempel tålamod, ödmjukhet, medkänsla, uthållighet. Vägen till lycka är mer likt ett marathon än 100 m sprint ! Och när vi misslyckas, vilket vi ofta gör, skänker Livgivaren generöst nya tillfällen, nya stunder av möjligheter. Så rikt är livet om vi stannar upp och ser efter.



Stopptecken

Eftersom vi så sällan stannar upp i livet behöver vi skapa personliga stopptecken. Vi behöver hjälpa oss själva att stanna för att se vad som verkligen sker — och se hur vi får stund efter stund i ren nåd, tillfällen att göra något gott och värdefullt. Även om vi endast vilar i denna gåva av liv, behöver vi först stanna det sprinterlopp som de flesta av oss utför varje dag.

Vad kan sådana stopptecken vara. Själv har jag mina fotsteg när jag går med kaffekoppen ut ur köket till soffan. Jag noterar noga höger fot ner, vänster fot ner, höger fot ner, sitta ner med båda fötterna i golvet. Ibland kan jag gå runt i vår lilla lägenhet flera varv för att verkligen GÅ. Detsamma gör jag varje gång jag går ut med mina hundar. Eftersom folk gärna tror man är sjuk om jag går för sakta, tar jag varannnan eller var tredje nedsättning i marken och noterar höger fot, vänster fot, höger fot, står stilla, andas, står stilla, vänster fot. Ibland sjunger jag en melodi med samma funktion. Att stå, gå, sitta är fantastiska möjligheter till att stanna och se hur livet skänks gratis åt mig stund efter stund.

Broder Steindl-Rast har ett personligt stopptecken — vattenkranen ! Efter en vistelse i Afrika där vatten var svårt att hitta och transportera är själva fenomenet att drickbart vatten rinner ur en kran när man vrider på den, en fantastisk möjlighet till att stanna upp och se vad vi får i varje moment som ges till oss. Detsamma med att tända elektriska ljuset när man levt utan en längre tid. När vi om hösten lämnar vår sjöstuga utan ström och flyttar in i lägenheten för vintern, sker samma sak — någon håller varmt åt oss, det lyser i lampor åt oss, det finns varmvatten i kranarna !

Det gäller att finna stopptecknen i livet. Varje moment är dyrt i livet. “Tänk på stunden, så att du helgar den” säger en väggbård vi fått av min frus mor, salig i åminne. Hon var en person som kunde vara tacksam för varje levande dag hon fick. Vi har mycket att lära av de äldre.

När vi lyckas stanna upp kan vi använda alla sinnena för att uppskatta vad som skänks oss i stunden. Ljudet av fågelsång, lukten av sval luft där snö faller ner, lukten av jorden när den börjar synas på våren, ljudet av vinden i höstträden, synen av de färggranna löven som faller, synen av sjön isbrytning i april, hundarna som lyckligt genomsöker skogen nära stugan. Livet ger ett otroligt överflöd på möjligheter att se den primära gåvan av liv.

Hjärtats största möjlighet i stunden är dock att göra andra lyckliga, även i det lilla. För vår egen lycka hänger ihop med att andra i vår närhet blir lyckliga, i det lilla formatet eller större ibland. Att få leva en dag till betyder värdet av att kunna se andra lyckliga ännu en gång, ofta genom vårt eget tillvaratagande av tillfället.

Men återigen, det allra vanligaste i våra givna tillfällen är att vila och njuta av livet. Inte lika ofta kan vi hjälpa andra, tyvärr. Mång vill inte ta emot hjälp eller lycka. Mer sällan ges vi direkta svårigheter, men de finns där och kommer ibland. Det allra vanligaste, ska vi märka om vi börjar praktisera Stopp - Se - Gå ! är njutningen av livets heliga gåva.



Tacksamt liv - vad är det?

Att stanna, se och lyssna och ta emot. Ungefär som det stod i korsstygn på den kudde jag fick göra i syslöjden i vår lilla B-skola i barndomens by.

Göra detta och om igen under de vakna timmarna
blir att vara i kontakt med den stora Gåvan. Den är universell. En gång under en vistelse i Indien satt vi en grupp skrattande människor i färjebåten över Ganges. En var tibetansk munk, några australiensare, några kvinnliga bhaktas från Bengalen, en mager yogi i 80-årsåldern, en ung theravadamunk från Thailand och jag från Sverige. Vi var alla djup tacksamma för den klara svala morgonen i Laxmanhjula, med solen nyss framkommen över bergstopparna. Tacksamhet är den universella förmågan att förändra våra liv i stunden genom att ta emot livsmomentet, tillfället, stunden.

Tacksamt levande är som sömnen. Vi kan inte tvinga den på oss. Vi kan inte alltför målmedvetet rikta vår medvetenhet för att se allt som redan ges till oss. Men vi kan vara stilla, vi kan stanna, se och lyssna — och ta emot med ett stort Tack !

"You should count your blessings" säger den stora hawaiianska kvinnan som kör bussen runt Oahu. Hon tycker jag ser moloken ut. Bussen är full av pratande människor, på väg hem till småbyarna efter att ha handlat på Ala Moana, det stora köpcentret i Honolulu. Jag satte mig ofta nära denna chaufför och pratade om livet. Föga anade jag att denna metod: count your blessings ! skulle leda så långt i livet. Varje stund är en oändligt stor blessing !

Men även tingen runt omkring oss. Från de minsta tingens skönhet till de vackraste - kanske de underbara ikonerna i en ortodox kyrka mitt i ett eländigt grått bostadsområde i en östeuropeiskt land (exempel från kyrkorherde Grunnesjös predikan på palmsöndagen 2015). Stanna, se, lyssna — och på så sätt, inte ta någonting för givet. Tacksamt levande kan bli en praxis där vi bekräftar, om och om igen.

Och förvånansvärt är att gåvorna förnyar sig med bekräftandet. Istället för att bli erfarenheter som endast sällan dyker upp, kan nu varje ögonblick ger oss denna möjlighet. Tillfället möjligheter. Inte projekt som bestämmer vad som ska ske. Det tränger ihop oss. Nej de ännu inte påtänkta möjligheterna.

Egentligen, upptäcker vi, behöver inte ett enda ögonblick besparas min tacksamhet. Den är som en ficklampa i mörkret, vi kan vända den hit och dit och se hur det som sker belyses och avslöjar sin karaktär av gåva.

Vi har ficklampan i fickan. Vi har valet att låta den belysa “fullheten” som ursprungligen finns i allt. Helt klart har vi då inte tid med trista minnen eller obehagliga plikter. Det negativa livet kanske kan ge goda skäl för sig. Men vi föredrar tacksamhetens lampa på det som dyker upp.

Relationer tänks av många vara det svåraste i livet. Vi fyller inte det mått vi ställt upp. Vi är alltid bristfälliga i våra relationer. Men med tacksamhet händer något. Vad som verkade saknas i vår relation känns nu full till bristningsgränsen. Hur går detta till? Om du ser på en annan människa i tacksamhet för att han eller hon finns där, sker en omvandling och du börjar “count your blessings” för en av välsignelserna står framför dig.

Att vakna upp och strax fyllas av barnslig iver för att upptäcka välsignelserna just denna dag ! Märkligt liv. Våra dagar kan vara den ena upptäcktsfärden efter den andra. Att som broder David Steind-Rast föreslår, tända ett ljus för olika välsignelser vi upptäcker under dagen, är en gudstjänst som övergår de flesta i harmoni.

När vi är i kontakt med gåvorna blir vi mindre stressade av sociala medier, av kulturella “måsten”, av kritik från yrkeskollegor, av avunden mot de som tycks få framgång alldeles för lätt, av de jämförande omdömen som haglar från alla håll om allt vi gör och inte gör. Vi längtar istället efter att ta en promenad och märka hur vi sätter ner höger fot på stigen, vänster fot, hur vi andas skönt in och ut, hur magen rör sig när vi andas, hur snö, is och trädstammar kommer till oss via synen. Tacksamt levande.

Religiösa språk handlar ofta om detta men fungerar tyvärr som källor till lidande och separation från varandra. Och så försvinner tacksamheten, enheten, eukaristin som det heter i min speciella tradition. Vi fastnar i språken, i “min andliga tradition är bättre” -mentalitet. Men innan orden finns leendena, nickarna, tacksamheten för att vi delar allt tillsammans. Vi är i en pre-verbal enhet med varandra.

Den sjukdom som kan kallas “Inte Nog!” driver oss så snabbt över jordens yta och genom våra få levnadsår, att vi behöver höra Stanna Se och Lyssna ! på megavolym. Generositet, vänlighet, medkänsla och impulsen att tjäna varandra drunknar nämligen i denna sjukdom. Livet blir hårt.

Tacksamheten är medicinen. När vi äntligen kan vakna upp till allt som visar sig som tillräckligt — det allra mesta i vår omedelbara omgivning — kan sjukdomsförloppet vändas. Vi kan då så smått börja känna vår fullhet i gåvan av liv, stund för stund.

När vi började få kurser i “Hållbar utveckling” på min skola tänkte jag genast personligt och andligt. Just det ! Vad är hållbar utveckling i en människa? Jo att utveckla tacksamhet i stunden och för stunden. I denna tacksamhet blir det mer självklart med en yttre hållbar utveckling i den materiella världen. Vi märker hur det blir självklart att värna om jord, skog, vatten, luft - allt det sköra välsignade liv som skänks oss stund efter stund.


Pro speritas

Leva hoppfullt — pro speritas — är tacksamhetens liv. Vi byter paradigm från “vi behöver mer” till “detta är underbart tillräckligt!” I en konsumismens kultur innebär detta revolt och omstörtande verksamhet. Sant. Men det är dags. Alla levande varelser på planeten behöver komma hem till den tacksamma tillräckligheten. Det gäller allt vi gör — hur vi hanterar institutioner, hur vi hanterar pengar, hur vi hanterar den stund i vilken vi just nu befinner oss.

De kristna värdena tro, hopp och kärlek sammanfattas alla i just denna stundens tacksamhet, där vi direkt erfar tillräckligheten i välsignelserna vi får alldeles gratis. Vi kan med vårt sätt att leva säga: det bästa är gratis. Den frustrerande själv-törsten är över och vi ser genast vad vi kan göra för andra och njuta av det.

Men även de andra religionernas andliga värden sammanfaller i denna första frukt: leva hoppfullt. Det betyder att vi ser till andens frukter, istället för de varierande föreberedelserna i form av särskild tradition, särskilt språk, särskilda termer, särskilda liturgier eller kalendrar. Allt för länge har människor separerat sig från varandra och från att leva äkta hoppfullt genom att specialisera sig i en tradition eller ett språbruk. Se på frukterna ! Hur hanterar vi denna stund tillsammans? Är vi öppna och tacksamma?

Alla på sitt sätt i samma liv

Varje händelse, varje möte, varje erfarenhet är faktiskt en adressering till oss — för att vi ska ge en respons. Varje timme är en gåva. Varje andetag är en gåva. Gåvan adresseras till oss som ett tilltal. Hur svarar vi på det? Det är det väsentliga. Hur svarar vi på tilltalet?

Jag tror det mest universella sättet vi kan ge respons på är: tacksamheten. Det är inte bara det bästa receptet på lycka, det ter sig också som det viktigaste för en splittrad värld. Vår värld är splittrad genom ekonomi, genom religion, genom politik, genom fördomar. Om vi alla kunde nå djup tacksamhet för det som sker timme efter timme, skulle vi kunna börja läka alla sår som våra splittrade handlingar lett till.

När vi kan reagera på varje ny dag som en stor märklig gåva och utveckla tacksamhet inför ögonens möjlighet att se himmel och jord, vatten och berg, andra människors ansikten och blickar, höra musik och vindens ljud, smaka de goda grönsakerna och brödet, dricka rent vatten och gott te — all erfarenhet nästan, ger oss samma budskap: vi hör hemma. På det finns tacksamheten som ett andligt och naturligt tillstånd vi ger som respons.

Samtidigt finns här en diskrimination vi bör göra mellan att fastna i sökande och begär efter tillstånd, efter ägande eller kontrollerande av yttre faktorer, efter begärande vissa erfarenheter eller skaffande av vissa kunskaper som vårt skvallrande och sensationshungriga sinne vill ha. Allt sådant ger inte alls tacksamhet utan distraktion. Så en diskrimination är viktig här. En dikt av Jonathan Omer-Man är vältalig om detta:

"The manna dropped gently on the harsh desert sands,
our daily portion of gritty bread from heaven,
yes, we said, this would suffice!
but the generations of the leech cried out: Give, give,
ever sucking, never sated, always hungry.
We wanted more.

Next came the quails, those erring migrants,
nightfall’s stragglers entangled in our nets,
and yes we said, this too would suffice!
and still the generations of the leech cried out: Give, give,
ever sucking, never sated, always hungry.
We wanted more.

A crimson-streaked cloud unfurled in the east,
dawn’s herald of the breath-of-life restored.
Enough."


Exakt vad som blir tilltalet just till mig eller dig under en dag, varierar mycket. Men universellt är att de flesta av oss har ögon som ser, öron som hör, kroppar som känner och rör sig. Redan där finns en rikedom som är gigantisk. Att ha en kropp som kan röra sig ! Att kunna se ljus och mörker och färger ! Att kunna höra ljud, höra musik, höra människors röster ! Det sker ett djupt och mystiskt tilltal i alla dessa händelser. Tacksamhet är en så viktig respons som transformerar våra liv.

Abraham Maslow beskrev en gång vår djupa erfarenhet av livet som “peak experiences”. Han sa mot slutet av sitt liv att dessa erfarenheter är identiska med mystikernas upplevelse av Guds närvaro. Men när som helst i livet kan vilken erfarenhet som helst tala till oss om den märkliga närvaron av livet. Vi måste inte specialisera oss på något vis, vare sig andligt eller till de yttre omständigheterna. Den allra vanligaste erfarenheterna vi alla gör, har den primära gåvan av liv till oss, för vilka vi får möjligheten till tacksamhet.


Välja tacksamhet

När Moses i Deuteronomium kommer ner från berget till sitt folk säger han: Jag kommer nu med liv och död. Välj livet ! Liksom vi väljer liv istället för död kan vi välja tacksamheten istället för likgiltigheten i dagliga livet, eller ännu värre distraktionen i begär och sökande efter framgång.

Bara för att vi inte är döda ännu har vi inte valt liv. Och många som tror att denna dag är "bara ännu en dag i livet" har ännu inte valt tacksamheten för just denna dag. Detta är en unik dag, den är den enda vi fått idag och det är dags att njuta av den i tacksamhetens sätt att leva.

Vi väljer tacksamheten och börjar kultivera den, ungefär som bön. Kanske det tacksamma livet är just bönens frukt. Jag läste för många år sedan en roman av A.J. Cronin som handlar delvis om en katolsk präst på en besvärlig missionsplats i det inre av Kina, "Himmelrikets nycklar". Efter många yttre och inre motgångar finner han tacksamheten: "Med en belåten suck torkade han sig i pannan med sina vaxiga händer, tog det stora honungsfatet på axeln och gick ut på gården. Han var lycklig. Då han vaknade om morgnarna och hörde fåglarnas sång i träden och såg den fuktiga daggen på gräset, tänkte han att det inte kunde finnas en större lycka än att arbeta -- arbeta mycket med händerna, en smula med huvudet men mest med hjärtat -- och leva ett enkelt liv invid jorden som för honom aldrig var långt borta från himlen."

Så fungerar tacksamheten -- den för jorden nära himlen. Den himmelska tillvaron, som Jesus hade som sitt huvudtema i sin undervisning, kan förvisso aldrig fullkomnas i tid och rum. Detta belyses också i Cronins roman genom att beskriva hat och avundsjuka  mellan rivaliserande missioner och framför allt de ständiga tvisterna angående läran, med beskyllningar och motbeskyllningar och hänsynslösa förkastelsedomar.

Men sålänge vi lever i tid och rum kan vi genom denna tacksamhet för alla välsignelser komma nära himelriket redan nu. Genom teologi eller mission eller annn religiös aktivitet går det förvisso inte, än mindre med febril jordisk ambition efter makt och framgång. Men med djup hjärtlig tacksamhet för det vi möter varje dag, enkelt, fattigt och anonymt, och genom kultivering av denna uppmärksamhet på gåvorna, går det helt visst !


Kan man kultivera tacksamhet?

En del tänker när de hör ordet "tacksamhet" så här: Det kan väl inte vara en kultivering? Det är ju något som ska komma spontant, utan beräkning. Man kan väl inte ta till sig tacksamhet som en övning. Då försvinner väl dess hjärta, som ska vara en spontan känsla.

Men det är inte helt sant. Om jag går ut med hundarna -- en underbar övning för mig -- och har avsikten att se på träden, stigen vi går på, molnen därovan tallarna och deras rörelser och former, solljuset mellan stammarna, hundarnas rörelser och humör -- allt som går att vara tacksam för, är det faktiskt en övning som liknar meditation och bön. Jag längtar till det, javisst. Men det är också helt klart något jag väljer istället för att tänka på saker som ska göras eller saker som har hänt. Det är ett val av praktik och kultivering.

Min farmor ringde mig ofta för att tala om hur lyckligt lottade vi var som hade hälsan och förmågan att skratta och njuta av enkla ting. Hon var som min mentor och lärare på just denna punkt. Hon ville inte prata om tråkigheter eller klaga på något. Hon ville bara påminna mig om hur fantastiskt det är att leva våra år på jorden. Hon kunde skicka mig teologiska böcker när jag fyllde år, för hon visste att jag läste filsofi och religion på universitetet. Men i samtalet var det alltid livets stora under hon ville påminna mig om. Det har hjälpt mig i hela mitt liv.

Att praktisera tacksamheten är en urgammal kultivering som jag tror är kanske mest universell av alla övningar och böneformer. Dessutom har den många fördelar. Dels är denna kultivering så naturlig. Alla kan ta till sig den. Katolska bönemetoder eller zenbuddhistisk meditation är inte alls lika lätt tillgängliga för människor. Alla känner dessutom till tacksamheten. Någon gång har det redan hänt att alla fyllts av en underbar tacksamhet för att något gick bra, att någon blev frisk efter en tung operation, att någon ville älska en tillbaka. Alla känner till detta.

En gammal god judisk vän säger att tacksamhet är qadash, vilket närmast kan översättas med att något helgas. Ja, tacksamheten helgar tillvaron, gör den helig, gör den njutbar och hemlik, tar oss hem till det heliga i att finnas till. Men ordet qadash betyder också, har jag förstått, att vara hängiven, att vara dedikerad åt det välsignade i allt vi är med om.

Dessutom är tacksamhet något som inte tar lång tid att ta till sig. Jag har prövat många metoder både inom indisk och katolsk andlighet och alla tar tid att lära sig. Tacksamhet är direkt, vi kan börja denna stund. Och vi behöver inte skaffa något, behöver inte arrangera något, behöver inte bege oss till någon särskild plats eller miljö. Just här, just denna dag med allt som sker, just denna kropp sådan den är, kan vara det vi praktiserar tacksamheten med och genom. När jag tänker på hur lång tid det tog för mig att göra andningsövningar på rätt sätt, förvånas jag över hur djupt och direkt hjärtats ärliga tacksamhet gör mig lycklig.

Tacksamheten accepterar det som är här. Inte så att en värdering "Detta är bra" tänks av oss, utan mer så att det liv som är här, är gott och märkligt. Allt kan säkert göras "bättre" i någon mening som alla förstår. Men tacksamheten tar emot allt såsom det är just nu och vilar i det. Som T.S. Eliot skriver i Four Quartets: "Allt är allt nu." Om det inte är just nu så är det inte alls, egentligen. Om du talar om något som var, blir det inte samma sak. Om du talar om något som senare ska ske, blir det inte samma sak. Tacksamheten tar oss till "Allt är allt nu." Qadash sker i detta nu.

Någon har fyndigt sagt: "Om du inte är nöjd med vad du har, varför vill du ha mer?" Och det är sant att den som är tacksam saknar ingenting utan kan njuta av det som finns tillhands. Däremot finns behov som vi behöver täcka. Men erfarenheten av tillräcklighet är något värdefullt som följer av tacksamheten.






.