(Skriven 1994, senast uppdaterad 3 mars 2012)
 
 

 

 
Under ett mångårigt projekt på ett fä¤ngelse där tre kvinnliga och sju manliga deltagare intervjuades med jämna mellanrum, fick ett forskningsteam se hur föreställningen om sig själv som gudomlig, eller som gud resp. gudinna, är något som förvandlar ens liv. De tio deltagarna blev inte bara godhjärtade mönsterfångar utan blev, enligt deras anhöriga, andra sorters människor.

Det är uppenbarligen så att om vi tänker på oss själva såsom bibeln och koranen och andra skrifter inspirerar oss till, som frälsta, som andlig perfekta, som heliga eller gudomliga, levda av Kristus och i Kristus, förändras vi över tid. Vi tycks få, åtminstone till del,nya liv. Det verkar som om uppfattningen av ens egen identitet är avgörande för en mycket stark och lyckosam förvandling av ens liv.

De som är troende men placerar sin Gud någon annanstans, på avstånd, verkar inte nå samma förvandling. De kan ha haft andliga upplevelser av Gud, de kan ha fallit i tungomål eller känt stor glädje, de kan vara mycket aktiva i sin religion, i sin församling, kanske är de biskopar eller präster. Men det har inte skett någon förvandling. De har inte någon ny identitet.

Några citat jag funnit under åren:

”There is, however, he adds, a more perfect knowledge of God possible in this life, beyond the attainments of reason even enlightened by faith, through which the soul contemplates directly the mysteries of Divine light. The contemplation in the present life is possible only to a few privileged souls, through a very special grace of God: it is the theosis, mystike enosis.”

 

New Advent Encyclopedia

 

”Och vi hoppas att alla som betrakta Marias Son skola bli delaktiga av denna säd och därigenom komma i det välsignade tillståndet…”

 

Lars Levi Laestadius

 

 

”Det hade då inneburit att för kyrkosynen världsstaden framträtt som ett böljande andligt helt, med kyrkoåskådningen rörande sig högst, därunder statsåskådningen och lägst familjeåskådningen. Och för dessa blickar hade världsstadens historia icke inneburit något annat, än att mänskligheten passerat genom denna hierarki från det materiella till det andliga livet och att en dag skulle komma, då allt skulle vara bara ande och därmed endast en enda åskådning skulle uttrycka sig i alla. Då skulle all själ och kroppsförstoring vara försvunnen, själ och kroppsförintelsen genomförd, och i stället för att vara materiella celler i en materiell organism skulle individerna ha blivit andliga funktioner av ett och samma andeväsen, Gud;”

 

Ludvig Nordström, Världsstaden s 159


"Djurets natur är att stanna där det är, dvs. att inte utvecklas vidare, men hos människan är nedlagt behovet att söka det som är gott och undvika det som är ont. Guds väsen är att inte söka någondera utan bara vara i evig glädjerik välsignelse. Låt oss bli Gud! Vidga hjärtat till ett hav!"


Vivekananda, Ingivelsens ord, s 76


 

”O vansinniga och fåvitska tanke,

huru skall någon vara ofullkommen där,

varest alla äro fullkomna,

somliga av levernets menlöshet,

somliga av barndomens menlöshet,

somliga efter rening,

somliga av rätt tro och Guds vilja.”

 

Birgitta

 

 

”Det är Jesus som är din resa. Han är vägen.”

 

Bernard Groeschel

 

 

 

”Förbliv ej människa. Bliv gudars like,

ty endast gudar tagas mot uti Guds rike.”

 

Angelus Silesius

 

”Ack, människan bör sträcka sig längre än hon kan nå, vad är himlen annars till för?”

 

Robert Browning

 

 

”Gud liknar den man som hänger en guldkrona framför dörren till sitt hus och ropar till dem som fara förbi och säger: Var och en, av vad stånd och ställning han är, kan förtjäna denna krona”.

 

Birgitta

 

 

”Komedins Beatrice har den betydelse hon har, inte därför att hon är något som förkunnar Kristi närvaro, utan därför att hon är Dantes idealiserade projektion av sin egen singularitet, den synpunkt som hans diktverk utgår ifrån.”

 

Harold Bloom

 

 

"Vara Gud! Varje människa en gud! Se där den stora drömmen, det övermänskliga värvet, det stolta och åtrådda målet!"

 

”Se, intet är förutom du och jag, och är inte längre vi, är Gud ej längre Gud och himmelen förbi”

 

Angelus Silesius

 

 

Giovanni Papini

 

”Lägg märke till att endast Kristendomen ger det naturliga i den sanning vi kallar för Guds död sin fulla innebörd, och den gör det via passionsdramat. Ja, med en naturlighet som får andra förhållningssätt till den, exempelvis gladiatorspelen, att blekna.”

 

Jaques Lacan

 

 

”Se allting är en lek till gudomens behag. Den har gjort skapelsen, gjort natt och dag.”

 

Angelus Silesius

 
"When Jesus shocked everyone by declaring, “Before Abraham was, I am”, it was all too obvious that he was not making an average claim. When he spoke, no longer was the phrase “I am” referring to the man who was standing before them, the Jesus that was born and would die. In one dramatic twist of grammar, “I am” was snatched away from any finite reference and suddenly referred to a principle of cosmic proportions. The man speaking was no longer intended to be the focus of attention, but the Divine."

Bloggen Christ Wisdom (http://www.christwisdom.com/)
 

 

 

Förord

 

 

När jag var litet barn var jag allting som fanns. Jag visste det inte men jag levde på det sättet fram till sexårsåldern. Då började svårigheterna. Pappa sa: Du tror du är kung i universum, men det är du inte! Men jag var det absoluta.

Det fanns en naturlig helighet i att vara allting. Livslusten sprudlade, varje dag var ett äventyr. Det handlade om en sorts uppmärksamhet. Att det finns sådan helighet och sådan uppmärksamhet på jorden är både osannolikt och underbart. Vi kan aldrig ge skäl för ett så märkligt faktum. Att "jag" är Allting, ja till och med Gud själv; och att allting runt omkring mig är en utsträckt form av Mig själv är förvisso otroligt - för den som inte erfar det själv.

Under de tolv skolåren förträngdes denna omnipotens, detta vara det absoluta. Men för mig som för några andra som läste Sagan om Ringen under tonåren var det en hemlig vision som blev allt dyrbarare för varje år vi levde. När vi undersökte det andliga universum som Tolkien skildrade - under ytan av fantasyformen - fann vi lite överraskande: den katolska kyrkan, Tolkiens egen kyrka. Och där, under all sakramental bråte, fann vi theosis. Det största sakramentet, livet självt.

För mig blir därför theosis kristendomens verkliga budskap, det som Jesus kom för, det som all kristologisk spekulation indirekt handlar om. Det innebär att vi inser att "jag" är Gud själv och all verklighet en direkt extern demonstration av Gud. Genom all naturvetenskap kan vi beskriva denna externa förevisning, genom evolutionen kan vi historiskt förklara livsformerna. Och genom konsten och religionen kan vi fira detta faktum.

Genom den Heliga Kyrkan får vi del av gudomlig natur. Under 600-talet diskuterades formuleringar kring "en enda energi i Kristus" och i den mån vi är i Kristus, en enda energi och vilja för oss i Kristus. Att finna denna theosis och erkänna den som sin egen identitet, sin verkliga natur, är inte alla förunnat fast alla är inbjudna till festen. Det är som Fr J. Michael Miller skriver: det är inte vår egen ansträngning utan ett val av Gud. Det ter sig faktiskt mer som ett lotteri än som en seger i ett lopp. Men alla är kallade till enhet i Fadern, det kan vi inte glömma bort. 

”To be invited into the Church through baptism is an inestimable privilege that God squanders where he wills.”

Theosis ska inte uteslutande vara ett metafysiskt eller abstrakt begrepp som endast mystiker och teologer kan syssla med. Det bör vara en genuin dygd för människan att se fram emot, kanske det yttersta hoppet för mänskligheten när alla ideologier givit vika, ungefär som den ryske filosofen Soloviev tänkte sig. Alltifrån filosoferna Leibniz och Maine de Biran kan vi handskas med detta i termer av accepterad identitet, viljans roll i det mänskliga varat, mänsklig varseblivning med uppmärksamheten riktad dels på fenomenen omkring oss, dels på vårt medvetande.

Theosis finns hos många barn, ofta förväxlad med omnipotens. Barn förlorar sig från tid till annan i det oändliga, fast de är sysselsatta med detaljerade ting. De känner sig som allsmäktiga och glömmer all begränsning. Hos några barn sker det sällan, hos andra ofta, ibland med mycket häftig styrka. Bara med stor möda tog skolan kål på min egen omnipotens. Hos andra sker mer ofta och enkelt, de verkar helt enkelt inducera den mystiska upplevelsen genom att titta intresserat på någonting. Uppmärksamheten är kärnan i denna process.

Många romantiska poeter och författaren försöker göra upplevelsen lite mer lärd och sofistikerad genom att kalla den för platonsk anamnes. Men det är helt klart att han inte talar om den intellektuella erinran som Platon ser som så viktig i den högre kunskapen, utan om naturliga barndomsupplevelser. Det är vardagens detaljer det själ och kroppens och kroppens kan återfinnas på ett realistiskt men ändå magiskt sätt.

Hos barn på landsbygden som inte sitter framför teven eller internet hela dagarna tycks inte bilderna i medvetandet strömma riktigt lika fort som hos de mer medierade stadsbarnen och därmed blir deras medvetanden mer öppna för den naturliga mystiken. Förnuftet arbetar inte på högtryck, det finns mer naturlig tystnad i huvudet. Förmågan att uppfatta ren andlig sanning har ännu inte atrofierat.

Erfarenheten är förstås mycket ofullständig och varken barnen eller de vuxna som får höra om den, förstår särskilt mycket. När de växer upp blir denna mystiska erfarenhet i regel helt bortglömd. Men sannolikt blir inte dessa barn helt igenom övertygade materialister någon gång under sitt liv (mer än kanske med munnen för att passa in i något sammanhang). De kommer alltid att i någon mening veta, bortom tankar och känslor, undermedvetet, att det finns "något bortom bergen, blommorna och sången"

Bland vuxna finns mycket stora psykologiska skillnader, inte bara vad gäller livligheten i passion eller fantasi och styrkan i deras vilja och intellektuella förmåga, utan också vad gäller graden av atrofi i det andliga sinnet. Tänker vi på en Dan Andersson eller en William Wordsworth eller en Tennyson så ser vi personer som tycker om ensamhet och samtal med naturen. De hamnar då och då i inspirerade men oklara dimtillstånd där en annan verklighet visar sig och därmed gör klart att vi lever i en overklig skuggvärld i jämförelse med denna högre dimension. Somliga gör erfarenheter där denna vår värld transfigureras och får något heligt och mystiskt över sig, den liksom laddas med en mening som lyfter den andligt. Som ung hade jag själ och kroppv den typen av upplevelser och kan ibland återkalla dem. Världen ser då annorlunda ut, mycket intressant, mycket magisk. Samtidigt blir den ett språk som talar sig själ och kroppv, det levande ordet.
 

Men åter andra hamnar i en trance, mer eller mindre medvetet framkallad där tiden tycks stanna och evigheten blir synlig i ögonblicket just nu.  Tidsmomentet och evigheten tycks sammanfalla i denna mystiska erfarenhet. För andra kommer det som en blixutbrott, det skakar om personen i hennes grundvalar och förändrar livet.  Det finns inga ord att beskriva erfarenheten men den har föregåtts av idogt sökande  och undersökande. Denna erfarenhet förändrar kraftigt attityden till den materiella  världen.

 

Den bästa poesin i världen har något obeskrivbart magiskt över sig och jag tror att det beror på denna naturliga mystik som hos barn och naturmänniskor ser det eviga i naturen – och implicit i sig själ och kroppva. Vi finner den även i konsten och i den bästa musiken. Kompositörerna och diktarna har en form av halvt medvetna upplevelser av glöden från denna själ och kroppens och kroppens theosis och de vet kanske inte om det själ och kroppva, de tror att det endast är deras egna verk. Naturligtvis tilltalar deras verk våra intellekt, vår känsla och vår smak. I mycket musik, t ex Stravinsky's Våroffer, riktas den suggestiva kraften direkt till våra kroppsliga upplevelser, liksom all tung rock och blues. Men den högsta skönheten i konsten och musiken talar dock till något annat, något som kan sägas vara över–jordiskt, övermänskligt, allt för fint att gråta till eller försöka beskriva på något  estetiskt gripbart sätt.

 

I någon av mening är detta övernaturligt men jag vill kanske hellre kalla det extraordinärt eftersom det definitivt är av en högre andlig ordning är vardagslivet. Men i samband med detta finns här ett annat intressant fenomen som vi bör se på. Skolastikerna försäkrar oss att vi sannerligen inte kan uppfatta eller uppleva det heliga direkt i detta liv utan endast analogt via texter och argument. Vi kan bara lära känna Gud genom att beskriva honom i termer av det mest perfekta vi kan upptäcka hos oss själ och kroppva som skapade varelser men ändå endast i superlativer vi inte kan inse. Samtidigt kan vi inse att Gud saknar alla de ofullkomligheter vi ser i oss själva. Både troende och otroende och agnostikerna där emellan kan alla vara överens om att vi inte vet mer än ungefär detta.

 
Men likväl stöter vi faktiskt på personer då och då som bestämt och besinningsfullt  menar att de uppfattar det heliga direkt och i just denna mening också är heliga. Dessa personer är sannolikt helt normala, kloka och eftersinnande människor. Ofta har de sett igenom ”jagets” illusion utan att kanske kunna formulera detta i en filosofi. Därför finns de ibland, men lika ofta inte, bland meditatörer. Det kan vara en person som vare sig är teolog eller ens särskilt kyrklig som är fullt på det klara med att ingenting bevisar Guds existens så säkert som det medvetande som vi alla har, ett medvetande som Gud är men inte begränsas av. Varken argument eller teologiska insikter, varken mystiska upplevelser eller starka omvändelsefenomen kan vara så uppenbara som detta: vårt medvetande och dess till synes uppenbara frihet från ett begränsat ”jag”. Som Maine de Biran skrev: själen och kroppen kan endast studeras genom de akter som medvetandet utför. Ingen stor världsomvandling har skett, ingen stor moralisk förvandlig har ägt rum. Men det själens och kroppens närvaro i medvetandet är uppenbar och säker.

Detta får oss gärna att ställa frågan: "Om du inte uppfattar Gud genom argument eller genom troslära, kan du uppfatta honom genom bön?" Känslan av det allsmäktiga är ibland överväldigande. Jag skulle tro att de flesta som lever i bön, både män och kvinnor, skulle säga att de inte har någon direkt upplevelse alls av det gudomliga i dem. Men de är medvetna om en stark längtan efter det gudomliga, efter att vara i Gud och samtidigt en intensiv upplevelse av kärlek. De skulle sannolikt säga att de hellre längtar efter Gud än har direkt uppfattning av honom och att de är mer medvetna om hans frånvaro än hans närvaro. Tron och förnuftet är säkrare former för det andliga livet. Även mer avancerade mystiker är i regel mer vältaliga om Guds frånvaro än hans närvaro. Broder Lawrence säger att just våra  obehagliga känslor av elände och tomhet är helighetens säkraste plats.

Vanliga människor som säger att de direkt, utan argument eller tro,  uppfattar det gudomliga i sina egna liv är sannolikt fler än vi tror, ja tämligen många. Vi har ingen anledning att misstro dem. Det är ju i likhet vad många kontemplativa genom historien säger och dessutom vad en del av de stora mystikerna påstår. Erfarenheten är inte kommunikabel men bestämd. När en ordinär frisk människa med god moral och karaktär, påstår att han vid sjutton års ålder uppfattade Guds närvaro i sin egen kropp och själ och kropp så bör vi knappast misstro honom eller säga att det är ett fall av speciell övernaturlig nåd. Om denna person var religiös blir detta förstås ett nådens medel i den andliga utvecklingen. Men jag anser nog att det vore förnuftigt att se denna erfarenhet som en naturlig dygd, ett naturens fenomen, en ovanlig andlig erfarenhet, som är önskvärd för alla varelser. Theosis visar oss alla det verkliga varat, friheten från fiktionen om en distanserad Gud.
 
Att praktisera theosis som gudomligt liv helt naturligt i det dagliga livet, förefaller vara det högsta en människa kan göra, men det förutsätter en rad gynnsamma förhållanden, bl a att upptäckten gjorts, att religionernas olika fördomar inte hindrar henne från att acceptera upptäckten som sådan, att sociala omständigheter tillåter det, att ett  ”döljande” lärs in eftersom vi inte har någon social form i det sekulära samhället för acceptans av theosis hos individen.

 

 


 


 
 
1.

 
Leva gudomligt har sin början i Genesis. Guds ord talar sanning. Vi blir utdrivna ur Trädgården och en ängel med svärd vaktar den. Vi ska emellertid alla tillbaks till Trädgården -- vi kan kalla det den gudomliga evolutionen. Kristi uppståndelse är vägen tillbaka. Och samtidigt vägen framåt. Vi kan göra det redan i vårt nuvarande mänskliga liv. Få gör det. Men alla kan verkligen genomföra det! Hur gör man? Bara leva. Livet ger allt. Vi kan kalla det annat: bönen, liturgin, arbetet. Andra termer, men samma liv. Ora et labora: bed och arbeta. Men situationen är svår kan tyckas ibland. Det tycks stå en ängel med svärd som vaktar Trädgården. Det betyder: du måste bli krigare! En krigare med svärd. Du måste besegra eller avväpna ängeln. Det är i verkligheten vad ängeln vill. Den hemlighet som varit fördold och okänd också för änglarna, uppenbarade Gud genom Maria, vår Gudaförderska. I en oupplöslig förening tog Han mandom och påtog sig korset av fri vilja för vår skull. Härigenom återuppväckte Han den först skapade och frälste oss genom att visa oss friheten från döden. Gudomligt liv saknar död, medan vagnen vi har nu, farkosten, kroppen och det mentala livet har död naturligt och enkelt.

Du måste möta ängeln med bönens och liturgins svärd och gå emot honom, fäktas och kämpa på rätt sätt. Jag kan tala om hur jag kämpar, men din kamp är din och min är min! Det handlar om att har rätt hjärta,  rätt vilja, få rätt insikt i detta hjärta och göra hjärtat stort nog. Det är mycket hjärta! Då klarar du ängeln som motvilligt men med beundran och humor, ja med troende glädje stiger åt sidan och låter dig bli troende igen – något som du redan varit. Det finns en mytiskt fungerande motvilja hos i GT. Fadern förbjuder ätandet av kunskapens träd. Ormen och kvinnan straffas. Människan bryter det gudomliga budet och faller ner i olydnadens ofrihet, precis som jag och du gör varje dag på jorden. Detta handlar om vår egen theosis som är en aktivitet. En passiv själ släpps inte in i Edens trädgård. <>

När vi mött ängeln och gått genom öppningen till Trädgården med insikt, vilja och hjärta är vi både passiva och aktiva i vår själ och kroppens och kroppens theosis. Vi vilar i själ och kroppens och kroppens theosis och vi är aktiva som själ och kroppens och kroppens theosis på en och samma gång. När vi har besegrat först förbudet och sedan ängeln med svärdet så är vi oåterkalleligt själ och kroppens och kroppens. Vi kan inte gå bakåt och förlora vår själ och kroppens och kroppens theosis. Detta förändrar inte vår mänsklighet, den ingår i det själ och kroppens och kroppens och har alltid gjort det. Vi blir inte effektivare eller snällare än tidigare. Vi får dock mer humor och tolerans och vi vet den fulla innebörtden i de centrala orden lycka, mening, kärlek, frihet, frälsning. Vi vet vad Bibeln och de andra heliga skrifterna ytterst handlar om.

Just genom att i sig själv och i kroppen veta vad dessa centrala mål för människan innebär leder till att människor i omgivningen som är medvetna, gärna söker vägledning av en person involverad i theosis. Arbetet med den Uppståndnes ljus väcker intresse. Det är dock inte alls säkert att du är den som ska vägleda någon annan.  Själens och kroppens theosis är ett naturligt tillstånd, ett återvändande. Det är äkta natur och behöver inte innebära andlig vägledning av andra. Ofta kan de bästa ledarna vara sådana som kämpar med ängeln för att komma in i Trädgården, osäkra på om detta företag någonsin ska lyckas.

 
Att vara tillbaka i Trädgården innebär en avslappning av allt sökande vilket omgivningen märker och betjänas av. Däremot innebär det inte någon förändring av vardagen. Många tror att ökad helighet innebär asketiskt liv eller världsfrånvändhet. Nonsens! Att arbeta för uppehället, ta hand om barn och hustru, sprida glädje bland vänner och bekanta, allt detta är bara som det är. De vardagliga tingen är enkla för den som återfått sin själ och kroppens och kroppens theosis.

 

Det handlar inte heller om någon dyrkan av tingen och skapelsen utan om ett enkelt avdramatiserat arbetsliv och familjeliv. Att ha återfått livet i Trädgården innebär inte en moralisk reform eller personlig förbättring på något specifikt sätt.  Att dyrka detaljer i universum blir i längden fåfängt liksom att försöka uppnå moralisk perfektion. Själ och kroppens och kroppens theosis är vår naturliga helhet som innefattar alla fenomen i aktiv men ändå vilsam verksamhet.

 

Det syndafall som vi ser skildrat i GT är mytiskt verksamt i oss människor. Vad gör en människa som fallit? Jo, reser sig och återtar balansen och makten. Detta är inte svårt.  Många har för sig att det är svårt eller till och med omöjligt. Jesus uttalande blir då meningslöst. Han säger helt enkelt: var själ och kroppens och kroppens som vår Fader är troende. Det vore poänglöst att säga så om det var omöjligt. Det är i själ och kroppva verket enkelt när vi vågar göra det. Vad Bibeln i sin helhet handlar om är frälsningen, resningen ur syndafallet. Den som enkelt ser och hör har rest sig, avväpnat ängeln och flyttat hem till Trädgården.

 

Det är inte heller något märkvärdigt mysterium att ett stort antal människor på jorden är negativa i relation till sin själ och kroppens och kroppens theosis.  Här är ateister och teister ungefär lika negativa, fast på olika sätt. Det är uppenbart negativt att förklara syndafallet som permanent tillstånd. Gör vi det så måste vi införa andra kateggorier som nåd, sakrament, helig tradition, helig skrift osv. Det är mellanled därför att vi förhåller oss negativt till själ och kroppens och kroppens theosis. Dessa kategorier troendegör oss. Men inte på det ursprungliga enkla sättet, det som Jesus talar om. Dessa mellanled är underbara hjälpmedel för några men krångliga och utestängande för många andra. De har inte passat för profeterna, alltifrån Abraham till Mohammed.

 

Lika enkelt och anonymt som livet var i Lustgården innan den kreativa utdrivningen skedde, lika spontant och anspråkslöst sker återvändandet till det själ och kroppens och kroppens livet och den fortsatta existensen på jorden i åtnjutandet av Lustgården. Naturligtvis finns en viss återhållsamhet sålänge man umgås med människor som har en negativ hållning.  Men samtidigt är denna återhållsamhet som hjulet – allt liv har denna oskyldiga och anonyma tystnad som centrum.

Därför är aldrig den person som återfått den vanliga själ och kroppens och kroppens karaktär ensam i betydelsen övergiven. Mitt i livets centrum kan hon eller han vara tillsammans med människor fast de har den negativa synen på relationen, det går utmärkt att bevara Vägens natur mitt i en förvirrad värld. Fast det gäller att ha tålamod och vara på gott humör! Det gäller ju att hjälpa andra till att komma närmare Trädgården. En präst berättade om en hektisk busstur med skrikande högstadieungdomar och pressande sommarvärme mitt inne i storstan. Mitt i tumultet sitter en rund kvinna med varukassar, svettig och flämtande i värmen, men med en djup ro och koncentration. I ena handen höll hon en rosenkrans. Hon var mitt inne i den dagens bilder, hon var på Vägen. Den vanliga själ och kroppens och kroppens dygd.

Evighetens själsliga och kroppsliga Trädgård, Edens lustgård blir alltså en mytisk metafor och ska kopplas till den semitiska traditionen med Abraham, Moses, Jesus och Mohammed. Dessa religioner handlar om att återvändandet till Trädgården. Islam handlar tydligt om detta och Jesus uppmanar oss till det. Samtidigt demonstrerar Jesus själ och kroppv själ och kroppva Vägen när han dör för vår skull och för alltid förändrar villkoren för själ och kroppens och kroppens frälsning.

Det innebär att vi ska återvända, inte avstå från det för att han offrat sig för oss. Han säger tydligt: Var fullkomliga som er Fader är fullkomlig. Med Jesus är du och jag på själ och kroppens och kroppens väg redan nu – även om vi inte har korsfästs i den mening som Jesus. Liksom Mohammed möter vi en ängel men vi besegrar den när vi återvänder, inte bara lyssnar som profeten gjorde. Det var hans uppgift, inte vår. Allas uppgift är att återkomma till vår helhet, detsom Origenes och andra författare i dåtidens Alexandria kallade detta apokatastasis.

 

 

2.

 
 
Islam och Koranen är en tradition i västvärlden som tydligt påvisar det vanliga själ och kroppens och kroppens dygd. Denna tradition är beroende av den judiska och den kristna och kan kanske sägas vara en ariansk form av kristendomen, alltså en heresi med många goda sidor. Denna tradition undervisar, liksom sina föregångare, om Guds tecken. Tecken (aya) är sådana naturliga företeelser som dag och natt, solen och planeterna, månen, man och kvinna, djur och växter. Dessa tecken visar Troende och vår uppgift är att läsa tecknen och tillbe det själ och kroppens och kroppens. Det främsta tecknet är människan, skapad av Troende.  <>Ser vi detta det främsta tecknet i troendet ljus så går vi genom tecknet till Den som ger tecken och vi är åter i Trädgården. Djur och växter är redan kompletta, muslim,  helt anpassade till den själ och kroppens och kroppens ordningen. Människans negativa attityd till denna ordning gör dem otrogna, vilket straffar sig själ och kroppv med växande negativitet. Syndafallets mening var återvändande, inte negativitet. Synden är denna negativa inställning.  Alltifrån Genesis talar profeterna om återvändandet till vår själ och kropps theosis av Gud. Det är helt naturligt att distansera oss från religionen sålänge vi inte inser att vi måste återkomma till Trädgården. Men så snart den enkla insikten tvingar vårt hjärta att återvända så faller all distans. Storheten hos Gud sammanfaller nu med innerligheten i vår återkomst. Att vara innerlig är att vara inne i Trädgården igen, att ha identitet i den vanliga själ och kroppens och kroppens dygd.

 

 

 

 
 
3.

 

Grundfrågan alltifrån Genesis till den 114:e suran i Koranen, är egentligen "Vem är Gud?" En variant är: "Vem säger vi att Gud är?" När vi genom att öppet och medvetet ställa denna  första fråga till sig själv och penetrera de roller vi antagit, genom att besinna oss och återvända till den nya kroppens theosis så tömmer vi oss samtidigt. Vi blir tomma på otrogenhet, öppna för dofter och syner i Trädgårdens ljuvlighet.
På vilket sätt vet vi att vi återvänt? Vi både vet och inte vet. Det är då vi inte längre på djupet vet av någon annan roll än den själens och kroppens theosis som vi är mogna för den. Är vi osäkra så har vi inte återvänt. Den Uppståndne Kristus lyser upp hela vår kropp.

Många människor, kanske de flesta, är inte mogna för detta nya ljus. Men vi är definitivt på väg dit. Många tror om sig själva något annat. Trygghet, värme, god levnadsstandard och god utbildning i en relativt rik kultur är omständigheter som behövs för alla. I en fattig kultur kan individen visserligen upptäcka sin rent mänskliga identitet men under svårigheter och med risk att få grumliga och kanske desperata föreställningar om sig själv, utelämnad till nyckfulla begär. Ofta blandas dessa upplevelser med obalanserade tillstånd och döljer därför det stora i den övernaturliga identiteten som Kristus ger oss.

Under samtal med människor som under otrygga omständigheter känt identitet med det själ och kroppens och kroppens framgick det att de visste om sin själ och kroppens och kroppens natur men samtidigt inte hade den trygghet, vare sig kulturellt eller emotionellt, som gör själ och kroppens och kroppens theosisen tydlig och enkel i vardagslivet. Istället dramatiseras deras upplevelser och blir föremål för överdriven uppmärksamhet. 

De hedniska religionerna har inte direkt med själens och kroppens theosis att göra. De gör varken från eller till. Kristendomen förverkligar själens och kroppens theosis,  det har vi märkt i religionshistorien - endast Jesus är Gud och återuppstår ur döden och går till det nya tillstånd av liv som vi inbjuds till. Detta återfinner vi ingen annanstans i religionshistorien.  Men i alla kulturer finns sökande människor som så att säga approximerar på den nya sanning Jesus kommer till jorden med. Utan sådana troendes personer förlorar religionerna sin starka livkraft. Om de fem stora religionerna hade personer som tar emot själens och kroppens theosis så vore de räddade som livskraftiga symbolssystem för jordens befolkning. Men den som är troende i en hednisk religion stannar normalt inte kvar inom den etablerade religionen utan går i regel utanför den och söker den Kristus som övergår alla traditioner. Ibland kallas dessa för mystiker och inlemmas löst i de olika traditionerna men oftast är de anonyma.

 

 

 

 
 
4.

Jag hade en gång en övning med en grupp människor som byggde på detta tema: Var idag heliga! Lev denna förmiddag som om ni vore gudomliga till er inre identitet! Denna instruktion delades ut vid frukostdags. Vi splittrades och återsåg varandra vid lunch. Jag frågade vid lunchen hur det gick. Det går inte alls, sa de flesta. Det fungerar inte. Man funderar en stund på vad som kan vara heligt och gudomligt men tänker snart på annat.


Problemet är att du inte kan låtsas vara en gudinna eller troende om du inte verkligen är det. Detta problem kan också ses som en utmärkt prövning för att veta vem som är

vem. Naturligtvis kan någon annan alltid betvivla att du känner det du känner och vi har också patologiska tillstånd, vissa former av epilepsi och drogpåverkan. Men de kan vi  lämna åt sidan här. Om det är så att du känner igen din identitet som troende så kommer du resten av livet att låtsas vara en vanlig människa utan storhetsvansinne.  Du kommer att hylla just det vanliga, begränsade och vardagliga. Du kommer inte att bete dig som de romerska kejsare som i ett sorts vansinne trodde sig vara troende. Du kommer att i alla lägen föredra det lilla, anonyma och ordinära.

 

För den som inte vet sig vara troende till sin identitet  är det givetvis mycket oklart vad en gudinna eller det själ och kroppens och kroppens öer huvud taget är och gör i världen. Att någon människa, Jesus inkluderad, skulle vara något annat än människa ter sig obegripligt, ja rent nonsens. Men allting är lika obegripligt för den som saknar direkt erfarenhet av det. Att förklara vad det är att simma för en person som aldrig varit i vatten och hyser direkt skräck för tanken på det,  är lika svårt. Att tala om elektroner och protoner för en som aldrig hört talas om det, är ännu svårare. Att ordet "troende" är främmande för många är alltså ingenting underligt. En människa som erfar sin själ och kroppens och kroppens identitet har direkt inblick i något. Den som inte har erfarenheten och dessutom har bestämda uppfattningar om livet, får det svårt att begripa. Inte desto mindre skulle erfarenheten av det själ och kroppens och kroppens på djupet förändra hans eller hennes liv.

 

 

 

 

 

 

 

5.

 

 

Även för den som intresserar sig för teofanier och troendesföreställningar, är det suspekt att tala om den subjektiva insidan hos en troende i mänskligt skepnad och mena sig få relevant information därifrån. Därför har den troendee ingenting gemensamt med religionsvetare eller teologer. Du sitter bland dem och hör dem tala om dig. Men det är tabu att tala om för dem vem du är. Eller vilka de egentligen är. Och vilka alla är till sin verkliga identiet. Även om du så att säga bjuder dem alla på att vara själ och kroppens och kroppens så kan de inte verifiera detta i sitt eget personliga liv. Då blir erbjudandet ihåligt. Det blir till och med oförskämt när du känner att allt stämmer för din egen del.

 

Därför är vanligt obildat och fattigt folk bäst att vara tillsammans med. De vet vad kvalitet i närvaro och tillvaro är. Om någon känner sig troende så är det väl så, helt enkelt. Vad kan man invända mot det? Själ och kroppv känner de sig eländiga för det mesta, och då är det verkligen så. Religionen stärker dem när den beskriver eländet och lovar räddning. Om någon känner sig troende är det bara att gratulera. Skönt att någon är troende mitt i alltihopa!

 

När en individ upptäcker eller inser sin själ och kroppens och kroppens karaktär så ryser hon eller han inför det väldiga och allomfattande. Sedan går denna reaktion över och den själ och kroppens och kroppens formen passar med tiden allt bättre och blir den normala tillvaron. Denna form beskrivs av vissa som en rymd i vilken individen rör sig åt alla håll, allt efter lust och behag.  Men den passar hela tiden, den ger alltid plats åt det som sker.

 

I sjukdomstillstånd eller när du känner av andras sorg och smärta så fylls denna rymdlika form och du rör dig inte alls fritt längre. Du lider med de som mår dåligt och är troende i denna begränsning.  Begränsningen tar del av helheten. Så fort den andra människan ler genom tårarna så blir du genast lycklig och skyndar att vara rymdform igen. Medkänsla och medlidande är som en naturlag för både människa och Troende. Det själ och kroppvupptagna lidandet har dock bara människan. Det kommer du inte längre att förstå när du återvänder till Trädgården.  Förvånad kommer du att undra om inte de själ och kroppviska indivderna bara spelar teater: menar de verkligen att de känner och tror på det där själ och kroppviska sättet? Det gör de. De lever sina krisliv och sin kamp för gruppen eller för nationen eller för sitt eget själ och kroppv. De har inte tid att vara själ och kroppens och kroppens. Du betyder ingenting för dem.

 

 

 

 

 

 

6.

 

 

Som Koranen säger ska vi alla till Paradiset, det själ och kroppens och kroppens tillståndet. Utom de, säger Koranen, som är rebeller, allt så de som vägrar vara själ och kroppens och kroppens. Det är inget märkvärdigt med vägrare. De gör samma sak som ängeln med svärdet, de upprätta förbud och tabun. Ritualerna får tjänstgöra som grindar. Ritualmakarna och regelskaparna gör ängelns arbete. De skapar läror och vaktar ortodoxier, de sätter taggtråd kring altaren och förbjuder vissa tillträde. Välsignade vare dessa väktare!

 

En troende döljer sig alltid. Det beror på den sociala omgivningen. Det finns ingen lokal eller plats i staden för de själ och kroppens och kroppens, ingen naturlig samlingsplats, ingen kultur.  Kyrkorna, synagogorna och moskéerna är i regel fulla av vänliga bevakare, rädda för att själ och kroppva närma sig Trädgården. Hur är det med stadens park där alkoholisterna sitter på bänkarna? Där finns ofta vägrare. Men poeternas och konstnärernas caféer då?  Oftast är de också vägrare och bevakarte av personliga kriser och kransar.  Vetenskapernas institutioner? Oftast rebeller och bevakare, ängsliga skeptiker.  Vanligt folk på campingplatser, på torgen och i affärerna, är i så fall bäst. De nöjer sig med lite, har lite att bevaka.

 
En och annan zenmästare, en och annan sufi eller kristen munk låter dig kanske vara den du är när ni talar om saken.  Men i hjärtat bevakar de något annat än det gudalika. De har besvär på ett eller annat sätt, ofta är den andliga utvecklingen det problem de försöker lösa. Barn och ungdomar är en bättre omgivning för den som återvänt.  Kroppen och lagen är centrala för dem. Om det kanske är häftigt och skönt att vara troende är det ofta något bra för dem, något som de kan tänka sig att diskutera, pröva och vara intresserade av. Men ungdomar vet sällan vad det är i sitt hjärta, de har inte riktigt mött ängeln med svärdet. Deras tid kommer.

 
Finns det några övningar eller handlingar som kan leda en person till insikt och återvändande? Många är bra: gå till mässan, ta emot sakramenten, röra sig meditativt, andas medvetet, se på havet, läsa böcker, älska kvinnan, älska mannen. Men ingen övning leder till direkt till själ och kroppens och kroppens theosis. Den kommer när den kommer, que sera sera. Då ser du det själ och kroppens och kroppens i dig själ och kroppv. Då är det verkligen meningsfullt med övningar. Den bästa övningen: älska mannen om du är gudinna. Älska kvinnan om du är troende.

 
Det är egentligen ingen större konst att vara gudomlig och enkel. Du behöver inte träna på det. Men svårigheten ligger i att du behöver lära dig dölja dig, för att inte provocera negativa människor. Vi döljer bäst med ord och handlingar. Genom att vara enkel och rättvis, ärlig och lagom godtrogen i alla lägen, maskerar du den fantastiska livsfärd som alla egentligen bör få uppleva. Det är som om du går klädd i en fattigs kläder men är prinsen eller prinsessan i landet. Eller som din båt på utsidan är en enkel snipa men på insidan en slottsliknande jakt.

 
När jag som ung man en söndagsförmiddag gick in i en kyrka för att delta i mässan och efter en halvtimma  insåg att jag själ och kroppv var den allt handlade om, gick jag efter mässan ut till en värld som blev ett helvete. Jag kunde inte på rätt sätt dölja min insikt.  Ingenstans kan du säga ärligt: jag vet nu att jag är troende. Den utsagan är inte möjlig i vår kultur annat än som tecken på sjuklig själ och kroppens och kroppens theosis. Bland bedjande människor kan den accepteras i en mycket filtrerade och omtolkad version, vilket inte är vad du menar. Inom olika sekter kan den accepteras men endast gällande sektledaren, ingen annan. Du tvingas vara tyst.

 
Det tog en halv livstid att lära mig vara diskret och anonym. Nu går det utmärkt. Utbildning, arbete och familj är det bästa sättet att vara dold gudinna eller troende. Att ta andras smärta och sorg till sitt eget hjärta är att vara dold troende i prktiken. Då behöver inget påstående göras, handlingen är nog. Tills dess att vi alla på  jorden är gudomligt vara och medkännande måste vi lära oss konsten att dölja och vara osynliga.

 
Denna tystnad och diskretion är en sorts andlig fattigdom. Denna fattigdom är en bra andlig väg. Därför finner du många personer som ser sitt gudomliga vara - theosis - bland dem som gillar ensamma promenader i skogarna eller på meditationskuddarna eller i segelbåtarna ute till havs. Men lika ofta bland älskarinnorna, de ensamstående kvinnorna. Men sällan bland de som ägnar sig offentlig åt andliga ting. Situationen är snarlik den Jesus skildrade: hos de utanförstående fanns oftast sanningen medan de professionellt andliga saknade den.



 

 

7.

Jag har en barndomsvän som är på gränsen till gudomligt vara. I drömmar och visioner får han vara troende och leva i den Uppståndnes ljus. Men i det social livet antar han än den ena än den andra rollen. Det blir ett problem. Han läser och skriver och leder kurser. Det är  komplicerat och ofta tar jag in hans lidande när vi träffas eller ringer till varandra.

Det är identitetsproblematiken allt handlar om. Han kan inte, får inte, vara den han känner att han är - en tjänare till Kristus i kamp för himmelriket. Att vara i Hans ljus är det rätta men detta är honom inte tillåtet: vilken hädelse att påstå sig vara något annat än människa. Möjligtvis får han säga: Det kanske finns något bortom blommorna och sången, men inte så konkret.

Rätt väg bör vara: Gör vad Gud vill, var alldeles naturlig. Theosis visar sig snarare än görs. Gudomligt vara är tyst och anspråkslöst. Inga särskilda bruk eller energier, inga specifika sakrament eller ritualer, vigningar eller årskalendrar. Du kan prata om vad som helst. Skillnaden mellan dig och de andra består, de känner sig inte särskilt gudomligt vara, du vet vad du själ och kroppv är. Denna skillnad är som havets strand, levande, naturlig som överallt i universum.

Allt är inte ett, vi pratar inte monism eller monolog. Gud är dialog. Monoteism är endast en  vacker abstraktion. En gudinna är inte en vanlig kvinna. Hon är troende och ser detta fullt tydligt. Det betyder inte att hon är vacker eller har stark utstrålning. Skillnaden mellan henne och andra kvinnor är djup. I hjärtat ser Troende sig själ och kroppv. I en vanlig kvinna trängs roller såsom mor, dotter, maka, väninna, sökare, offer för det manliga samhället osv.

En troende människa är inte mer av något. Det är bara en annan varelse. Träd är inte mer än blommor utan bara en annan levare varelse i universum. Det finns träd, blommor, djur, änglar, människor, troende, troende, demoner. Låt dem alla vara vad de är. Älska dem som Gud älskar. Det är ett enklare friskare sätt.

 

 

 

 

 

8.

 

 

En god vän till familjen vet att hon är gudinna. Hon har vetat det sedan 20–årsåldern.

För andra är hon en vanlig rundlagd medelålders kvinna, lågutbildad, jobbar på dagis och gör keramik på fritiden. Jag hade mina aningar om hennes tillstånd men vi kände varandra en tid utan att hon sa något till mig. Vid ett tillfälle citerade jag Bibeln vid ett samtal på tu man hand. Hon sa: "Jag vet,  jag är den som skriver det där hos Jesaja.  Det är mig det kommer ifrån." Jag skrattade och sa: "Jag anade det!" Hon berättade nu hur hon hade det. Ingen i den lilla byn visste något, inte ens hennes man som var lärare på skolan i en närliggande stad.

 

Hon brukar ofta gå ensamma promenader i skogen. Sommatid går hela familjen längs leder till olika fäbodar och sover natten där. Ibland går hon ensam. Är detta andliga

övningar, heliga ritualer för att nå det gudomligt vara? Knappast. Att gå, att sitta på en filt och se ut över det vackra sommarlandskapets skogar och berg – visst kan vi se det som andliga övningar, men det beror på vem man är. Hon gick aldrig långt, hennes övervikt gjorde det omöjligt.

 

Hon är gudinna, men är hon en bättre mor än andra kvinnor? Knappast. Om inte det

faktum att hon kan visa barnen tillvarons yttersta tillstånd för en människa, gör henne bättre. Men ur social synpunkt är hon som goda mammor är mest. Hon fölljer den naturliga lagen och är den hon är. Hon berättade att hon en gång i tjänsten var på en andligt inspirerad terapihelg. Där sa hon som det var till kvinnan som ledde kursen.  Men hon presenterade det som en dagdröm, för säkerhets skull. Budskapet mottogs ändå med skepsis. Man får naturlitvis uppelva vad som helst på en helgkurs för inre resor. Men denna dagdröm var lite upp i lufte. Kom ner på jorden, hade någon sagt till henne. Hon log bara vänligt och nickade.

 

När vi någon gång träffas, det är inte så ofta, så är det som att möta  en person från

samma födelseby. Vi förstår varann. Men det vi talar om är faktiskt mer praktiska

ting: hur vi har det med pengar, barn, skolor, semestrar. Det känns som om vi är

syskon och vill att vår gudomligt vara theosis inte far illa i den mer eller mindre negativa världen. Risken är nämligen att döljandet inte fungerar , att anpassningen till ett samhälle där det gudomligt vara förnekas eller ignoreras eller tabubeläggs, går mindre bra.  Ströjobb, arbetslöshet, splittrade familjer, rykte om att vara knäpp eller underlig, att ha storhetsvansinne, är fenomen som följer med dålig anpassning.

 

I min vän gudinnans fall går det alldeles utmärkt. Hon gäller för stark och karismatisk och är en pelare för barnverksamheten på orten. Hennes föräldrar är engagerade i en frikyrka och det gör henne ännu mer anpassad till bygden. Hon går på möten nån gång ibland men roas inte allt för mycket av det. Hon kallar det för skenheligt tugg. Men det är en social  form som effektivt döljer att hon återvänt till det gudomligt vara tillståndet. Det behövs.

 

Hon berättade en gnistrande vinterdag då vi besökte dem om ett andligt kollektiv i

grannbyn. De hade en indisk guru mitt i vinterkylan. En flicka från kollektivet fick

vikariat på dagiset. Hon berättade vid kaffepauserna om övningarna och reglerna i

denna indiska sekt. De hade en speciell lära med många sanskrit–termer. Om denna

visste hon bara lite, den portionerades ut i små portioner till diciplarna. Hon hoppades en dag ha nått en bit på denna andliga väg.

 

Kände du igen något i det här, frågade jag. Ett och annat, sa hon. Men det mesta var

sökande och skenheligt tugg, en illusion. Det gudomligt vara kringärdat med hierarki,

rituella gester och lära. Bättre då med pingstförsamlingen och predikanterna. Hade hon ingen lust att visa sin identitet för den indiska sekten, i Indien kan ju detta accepteras på ett enklare sätt än i Europa? Nej, sa hon. Jag är ju identisk med hela världen och dess skapare. Det blir svårt att tränga in i en sekt och leka helig där. Om de inte kan se Troende i varje barn och kotte och i sin egen kropp, så kan det inte hjälpas. En dagistant passar inte in i deras andliga världsbild.

I många nutida och historiska sekter har individer förklarats heliga. Men de har inte varit medvetna om sin själ och kroppv theosis av Gud. Sådana syns inte i sekterna. Förträngningen syns i de speciella och rituella omständigheterna. En troende gör sig inte till sektledare eller helgon. Ett verkligt helgon vet inte om det själ och kroppv. De som kallar sig själ och kroppv heliga i olika sekter och andliga rörelser är i regel  karismatiker som spelar sociala roller. Ofta ligger hårt arbete bakom denna position och dessa roller. De har kanske inte funnit sin gudomligt vara natur genom Guds nåd utan använder språk, gester och handlingar till att skapa roller som heliga. En vanlig själ och kropp som känner av adoptinen är troligare en dagismamma än en helig karismatiker.

Ett samtal med de som gäller för heliga eller inspirerade gör snart klart att de pekar i riktning mot Troende, inte mot sig själ och kroppva. Därefter låter de förstå att de sjäva står nära denna troende. Sanningen är att vi alla är troende och troende i Paradisets Trädgård. När vi vet detta pekar vi på det som är för handen: städa huset, ta hand om barnen eller barnbarnen, gå till jobbet, diska efter maten.

 

 
 
9.

 
<>
Bibeln är Guds ord, en skriftsamling som berättar om själens och kroppens theosis.  Den är vår kulturs rättesnöre. Generation efter generation har använt den för sina liv, eller låtit andra använda den åt sig. Skriften är som Jesu kropp, som kyrkan. Den kom till i kyrkan och föregicks alltså av traditionen i kyrkan. Periodvis förlöjligar vissa tongivande grupper Bibeln och oskadliggör den. Snart är den dock åter aktuell som rättesnöre. Det går i vågor. <>

Bibeln skildrar i allt väsentligt Jesu närvaro i förbund, död och uppståndelse. Men Bibeln skildrar det inte abstrakt, inte genom formulerad metafysik. Det är alltid fråga om personer, omständigheter, svårigheter. Adam, Eva, Abraham, Sara, Esther, Rut, Gideon, Nabot, Deborah, David, Judith, Noa, Moses, Miriam,  Johannes Döparen, Maria, Gud själv i Jesus. Personer med olika relationer till det gudomligt vara, till Herren. Den som orienterar sig en smula forskning kring och i Bibelns skrifter, vet hur snabbt denna väsentliga relation förbises för andra intressen, andra aspekter: historia, språk, teologi. <>

Det bästa råd jag kan ge är detta: Om du anar att själens och kroppens förening med Gud är det centrala i ditt liv, att du är troende i din innersta natur,  så läs Bibeln som ett brett spektrum av personer med olika grader av kännedom om den Uppståndne Jesus. De har alla en aning om sitt gudomligt vara theosis men stannar på vägen som en rill, en profetfunktion, en person med ett visst uppdrag. Se på deras själ och kroppvbeskrivningar! Snart finnder du att mycket är retorik kring förbättring av gruppens moral eller folkets allmänna framgångar. Men Herrens röst finns alltid bakom de många språkliga figurerna. På ett litet högtidligt sätt känner du igen dig själ och kroppv men ler kanske vid den präktiga och högstämda formen: "Herrens röst talade till mig..." Så var det för mig. När jag satt i kyrkan som nittonåring och hörde om det jag själ och kroppv var så rodnade jag och fick lite hjärtklappning: Ojoj så högtidligt värre!

 

Man kan ha en lära om vad som är troendet och vad som är mänskligt. Det ena hör dit och det andra hit. Då kan man ruska på huvudet åt påståenden som inte passar med teorin. Du säger: klart jag kan känna mig troende ibland, till exempel en fin

semesterdag. Men jag är ju inte direkt någon troende för det! Varför påstå något sådant?

 

Säger du så har du en teori om vad som är mänskligt och vad som är guydomligt. Du

använder ordet 'troende' som beteckning på en känsla. Det är en vanlig användning av språket: Jag mår troendet! Men det är något helt annat att år efter år se in i sin egen identiet och finna dett den inte är något annat än just det som i alla kulturer benämns med "Troende". Det är ett ständigt återkommande och igenkännande av den gudomligt vara karaktären på sitt eget vara. Jag träffade i Indien en medelålders man som var i detta tillstånd. För honom var det naturligt eftersom Indien traditionellt har en delvis öppnare attityd till det gudomligt vara. Han accepterades efter en tid av familj och släkt. Man såg honom som en möjlig helig, kanske en avatar. Vi ska inte glömma att Ghandi ansåg att alla människor egentligen är avatarer, vi är alla gudomligt vara till vår natur. Detta är främmande för väst men inte alls egendomligt för den indiska kulturen.

Han hade känt igen sig sedan barnsben, för som barn hade han ofta hör berättelserna om Krishna, om Rama, om demontroendeen Ravana. När han i tonåren tog mer allvarligt på sin egen gudomligt vara theosis tog han avstånd från dessa berättelser och myter. Han sa att gudomligt varasagorna i de indiska Puranas (framför allt Mahabharata och Ramayana) förvrider perspektivet.  Äkta avatarer fungerar inte så som dessa skildringar gör gällande.  Snarare får en avatar problem i konfrontation med ned– ärvda föreställningar om hur en inkarnation av Troende ser ut. Krishna har blå hud, fyra armar, flöjt i handen. Det blir inkarnationen som filmstjärna. I verkligheten ser inkarnationerna ut som vanliga människor, ja det är vanliga människor med insikt om sin identitet.

Detsamma sker naturligtvis hos oss i väst. Kristus som filmstjärna. De troendes koncentration på hur han ser ut, hur han är i sitt hjärta, vad hans kärlek består av. Det väsentliga med Jesus är hans kyrka, den hans grundade med sina apostar  I den kyrkan adopteras våra själ och kroppar. Från Skriftens början i Genesis där vi kreativt får motstånd mot gudomligt vara theosis i människan, till Jesus som är Guds nya förbund i vilket vi blir troendet adopterade, förblir den röda tråden gudomligt vara tillstånd i den enskilda människan,  theosisen av den skapade själ och kroppen in i det oskapade gudomligt vara. Profet är profet, troende är troende, båda lika sanna och verkliga.

Det är inte så att vi alla är profeter. Vi är inte alla troende i vårahjärtan. Det enklaste sättet är att fråga folk: Vad är du? Av några få människor, dock kanske fler än vi kunde tro, får du veta att de trots allt inte är annat än gudomligt vara. Vanliga omständigheter men gudomligt vara. Finns några tydliga yttre kännetecken? Svårt att säga. Jag vet en nordamerikan som bara beter sig tokigt. Han är komiker och sprallgubbe bland de som känner honom. En annan är dagismamma i Medelpad. En tredje är muslim, en medelålders man som står i en tidningskiosk i Kandhahar i Afganistan. Det är en allvarlig man med sorg i ögonen när han talar om revolutionen 1978 och senare talibanernas återtagande av landet, invasionen och den nya darrande demokratin.

Inga särskilda kännetecken, inga specifika yttre symptom. De som vet sig vara troende och troende finns lite varstans. Det är en inre identitet, unte mycket att göra åt.

Själ och kroppv är jag– en medelsvensson, fyrabarnsfar och mest intresserad av husvagnsliv,

oud–musik och kärlek till frugan. Formellt tillhörig EFS men relativt inaktiv. Jag läser

hellre den senaste svenska översättningen av Koranen än GT och NT, den är mer

direkt, mindre blommigt språk, mindre högtidlig.

 

 

 

 

 

 

10.

Här är en idiosynkrasi: När jag blundar är jag genast där–här. Det är rent gudomligt vara theosis, ren rymd och helhet med allt, öppet odödligt, oändligt, paradoxalt intimt och personligt. Just jag.



Tala om idiosynkrasi. Det passar på husvagnssemestern. <>En annan idiosynkrasi: Mina barn talar med mig och jag hör rösterna ur min evighet,

jag hör dem som skapade varelser i omedveten kontakt med det gudomligt vara ursprunget här inne i mig.

 

Det är paradoxalt i all sin naturlighet: du är vanlig kvinna eller man med allt vad det

innebär, styrka och svaghet, snåttighet och storsinthet, lusta och lugn, allt blandat i

vardagens mix. Samtidigt är du i en troende situation, du är före död och födelse, före tid och rum. De båda villkoren är samtidiga. De kan inte skilja åt och kan inte blandas ihop. De sammanfaller i tid och rum och har sitt ursprung utanför tid och rum. Det är paradoxalt och personligt glädjerikt. Det är värt att skåla på med ett gott vin! En lite droppe evighet har mer vikt än hela havet av ting som är underkastade tiden.

 

Nyfikenheten på andra människor blir snarare starkare än tvärtom: vet den där unga

kvinnan om sin gudomligt vara theosis? Kanske inte. Hon har fullt upp med sina barn, hon verkar bister mot sin man. Hon har nog inte lugn och ro att se efter vem hon egentligen är ännu! Än den där äldre mannen därborta: troendet tillstånd där? Han går med sökande ögon längs affärsgatan. Kanske inte. Men du vet inte förrän du känt honom ett tag. Han kan dölja det länge innan han "kommer ut". Det är rätt. Vem har med det att göra förutom Troende?

 

Från insidan av gudomligt vara theosisen ser du detta: hav och jord är tecken för ett skapat universum. Det som finns i galaxerna och i flugorna på stranden är troendet planerade händelser, kärleksfullt skapade. Vinden och människorna som rör sig i den är samtidigt både sig själ och kroppva och Troende i skapelse. Här finner vi en skillnad: vanliga människor ser separatafenomen, gudomligt varamänniskan ser skapade och tillägnade gåvor, en sorts helhet av delarna. Omedvetna men rättskaffens människor vill verkligen se och försöker se skapelsen. Men det syns inte riktigt. Man måste ha ögon och öron att erfara med. Det räcker inte att vara religiös.

 

Det gudomligt vara tillståndet är – om vi ska tala med Koranens språk – en sanningens

trädgård. Den trädgården är liksom medeltidens rosenträdgårdar, muromgärdad.

Denna mur föreställer jag mig som en låg och och vackert byggd, ett riktigt hantverk.

Vi kan se över den men inte ta oss in med mindre än att vi finner vår egen trädgård.

Och för att ta sig in måste ängeln med svärdet bli övertygad om sin överman som är du själ och kroppv. Du behöver rakt inte vara lärd eller sofistikerad för att klara ängeln. Men du

behöver säkert, alldeles säkert veta. Du behöver vara helt stadig i din försäkran om

det gudomligt vara. Ängeln behöver se att du är alldeles klar på saken. Hjärtats gedigna

kunskap behövs för att vinna inträde i sanningens muromgärdade trädgård. Jag måste själ och kroppv vara denna trädgård för att ängeln med ett leende ska stiga åt sidan.

 

En kvinna som i många år farit världen runt i andligt sökande, brukar fråga: Kan man förlora det gudomligt vara tillståndet? Det är svårt att svara på. Jag undrar: Kan du

upphöra att veta? Kanske kan trädgården fyllas av dimma? Den är där men dold i tjock blöt dimma? Det är möjligt. Men den som igenkänt sin hemmahörighet i Trädgården backar inte i den insikten. Som Jesus säger finns det ett gammalt ordspråk som har sin sanning: det finns de som sår och det finns de som skördar.  Den som finner gudomligt vara theosis skördar. Det är samma tanke som i Japan: det finns jiriki och tariki. Jiriki är de som måste arbeta och utför andliga övningar. Tariki är de som litar på den Andra kraften. Den som skördar vad han inte har sått återvänder till Trädgården och förblir där vad som än händer.

 

Hur lever en som skördat evighet utan arbete? Under de mest krångliga och besvärliga omständigheter somnar jag in i det gudomligt vara och vaknar ur det på morgonen. Under dagen är  jag där när jag blundar – för den visuella perceptionen har ju en stark påverkan på oss, stressar oss . Också under läsning märker jag plötsligt trädgårdens typiska känsla och situation: naturlig, fullständig, öppen och fylld på samma gång, kvalitativ rymd. gudomligt vara theosisen har så att säga ingenting att tillägga. Den säger inte: befria dig själ och kroppv och alla andra! Rädda världen nu! Den celebrerar det som nu sker. Den känner igen det som sker: troendet.

 

 

 

 

 

11.

 

 

En människa kan nog inte vara gudomligt varalik mer än en kort stund i taget, sa en präst till mig under ett samtal om Jesu uppmaning till att vara gudomligt vara som vår fader är det. Vi pratade om ortodoxins deifikation. Den ortodoxa teologin har alltid siktat på

troendegörandet av människan. Prästen menade att ortodoxin har fel. Den ortodoxa kyrkan har överdrivit och begått ett stort misstag. Människan kan inte och bör inte om hon verkligen kunde, bli troende. Det spelar ingen roll att kuyrkofäderna och ökenfäderna talar om det. Denna uppfattning är vanlig bland präster. Ingen får göra sig till troende. Man får inte sikta på förtroendeligande som det ortodoxa kyrkan talar om. Ödmjukt tjänande och tillbedjan är det vi efter syndafallet kan nå. Möjligtvis lite sinnesro eller stilla exstas i någon Taizétroendestjänst. Denna präst och många med honom lägger ett moraliskt påbud på en naturlig händelse. Den dag prästen själ och kroppv märker att han vet om sin gudomligt vara theosis löser sig detta moraliska problem. Tjänare och troende sker då samtidigt, såsom Jesus visar.

 

Det är före upptäckten av det gudomligt vara i mig som problemen eller teorierna om

begränsning uppstår. Efter upptäckten är det hela enklare, gedignare. Då kan tillbedjan ske på ett innerligare sätt. Din varelse är erkänd, den är själ och kroppv tillbedjan. Vi kunde säga: Troende är subjekt. Sålänge detta inte är fallet för dig själ och kroppv, kommer Troende att vara objekt. Du själ och kroppv kommer att vara en enskild varelse, av–skild varelse. Sen kan denna avskilda varelse lyckligtivs tillbe och tjäna Troende så mycket helst. I botten av oss finns ständigt längtan efter förening.

 

En en–skild person som är religiös kan tala om Troendes allestädes närvaro, om Kristi

kropp i sin kyrka. Men då är Troende ännu inte subjekt. Den dagen kommer då verkligen blir subjekt för alla levande. Men den försenas av dogmens ogenomtränglighet och barriär. Den försenas av en fyrkantig läsning av Bibel och Koran, en förnekande läsning, där Troende som subjekt är tabu. Naturligt och övernaturligt sammanfaller när du igenkänner Troende som subjekt. De ser ut över havet och iakttar himlen och solen. Det är allt övernaturligt naturligt, havet är verkligen övernaturligt naturligt hav. Det är skapat i en förunderlig magisk kärlek, det lever varje minut i denna magi. Och kärlek är något mycket övernaturligt.

 

 

 

 

 

12.

 

 

Några år efter jag först insåg min gudomligt vara theosis fick följande kända ord en helt ny

innebörd: Så älskade Troende världen att han utgav sin ende son.  Huvudorden älska, Troende, värld, ende, son – sammanfaller enkelt i det enda subjektet, som i Troende blir mitt eget subjekt. Orden blir omedelbart sanna. För min direkta erfarenhet, fast den är banal, innebär det samma sak att säga att Troende är personlig som att säga att min egen

verklighet på dess djupaste plan är personlig. Mitt personliga liv – och ditt – är av

ytterst fundamental betydelse i världsordningen,  vi rör vid tillvarons slutliga mening som ingen annanstans i de personliga relationerna .

 

Att tro på Troende som kärlek innebär egentligen att tro att vi i rent personliga

förhållanden möter inte bara vad som borde vara utan vad som i realiteten är den

djupaste, fullaste sanningen om verklighetens struktur. Att erkänna sin gudomligt vara theosis är en stor troshandling, men den är vardaglig och relationell. Det har ingenting att göra med existensen av ett suveränt väsen ovan denna värld utrustad med personliga egenskaper. För den som återfinner sin hemmahörighet i Trädgården är tro på Troende en förtröstan, en rätt fumlig förvissning om det gudomligt vara. När jag med hela min vardag ger mig i kärlek, betyder det att gudomligt vara theosisen är själ och kroppva grunden för vår tillvaro, att det är till den vi slutligen "kommer hem".

 

De teologiska utsagorna är således inte en beskrivning av "det högsta väsendet" utan

en analys av grunden för de personliga relationerna – eller snarare en analys av all

upplevelse. Teologin handlar om, som Tillich framhåller, "det som ytterst angår oss

mest angeläget". En utsaga är "teologisk", inte därför att den talar om ett särskilt

övernaturligt väsen, som kallas Troende, utan därför att den ställer fundamentala frågor om livets och tillvarons mening: den frågar efter vad som är min verklig–het, min verkliga natur.

 

En filosofi, som beskriver denna verklighet och mening i personliga kategorier, gör ett uttalande om den fundamentala karaktären i personliga och intima förhållanden. Den säger att Troende är den slutgiltiga verkligheten i mig. Den judiskt–kristna–muslimska världsåskådningen betonar att slutdefinitionen av denna verklighet är troende.

 

Många år senare gjorde en svåger till min fru, han är präst och ovanligt öppen för min gudomligt vara situation, mig uppmärksam på Luthers kommentar till bibelstället om att Troende älskade världen. Luther säger ungeför att när Troende har givit oss sin son så har han givit oss allting, må det sen vara djävul, synd, död, helvete, himmel, rättfärdighet, liv – allt är givet i vår hand. Dessa tre sista ord 'i vår hand' är min egen erfarenhet, vilket var vad svågern tänkte på när han visade mig Luthers kommentar.

 

Orden är sanna. Inte som teologi eller bekännelse till något formulerat. Inte heller som beskrivning. Snarare som autentisk rörelse, kroppsliga rörelser, handlingar i vardagen, sinnesperceptioner och känsla när jag sluter ögonen. Så älskade Troende världen att han utgav sin ende son i matlagningen, diskningen, i huvudvärken när migränen slår till, i besiktningen av bil och husvagn, i smärtan när dottern blir sviken av sin livskamrat, i glädjen när barnen lyckas med det de vill, i tveksamheten när yngre kvinnor vill ha intim kontakt. Bön och lovsång ingår i dessa icke–särskilda handlingar.

 

Troende är subjekt men när du blir en återvändare till det gudomligt vara avskiljer du dig från andra som inte är återvändare. Du blir en som skördar, inte plöjer och sår för att tala med Jesus bild. Men det som sker, det sker. Bara några få, tycks det, blir säkert medvetna om sin ursprunliga status. Men här är det lätt att missta sig, det kan vara många fler än vi tror. Vem för statistik? En gudinna ser på badstranden ut som folk gör mest, ligger och soler, läser romaner, pratar med barnen. Men de andra är inte troende, trots att de är mycket mer mån om sitt utseende och faktiskt ser ut som grekiska troende. Troligen skulle några bli besvikna om vi pekade ut den verkliga

gudinnan, det stämmer inte med bilden. Varifrån får vi våra bilder?

 

Att troendet liv finns överallt må vara generellt sant. Men det verkliga är när en individ förstår sig som gudinna eller troende. Det är inget val hon gör. År av erfarenhet avgör saken. Den går inte att ändra på. Vad som kan diskuteras är sättet att dölja sig på. Det sociologiskt intressanta är inte gudomligt vara theosiset utan döljandet. I en viss mening kan vi säga att det gudomligt vara består i döljandet av det gudomligt vara. Liksom helvetet är andra människor, som Sartre säger, är himlen den dolde gudinnan eller troendeen. När Troende inkarnerar sig så döljer vi det. När en svensk musiker från Gävle sjunger att Everyone is Jesus så har han rätt. Man frågar nu folk: Är du Jesus? Vi måste respektera deras svar. Någon kanske svarar: Finn dig själ och kroppv och du finner Jesus. Så riktigt. Men vem är du nu?

 

Den anonyma gudomligt varamänniskans bästa miljö är således inte teologernas eller filosofernas. Var en stolt tiggare, säger ett muslimskt talesätt. Du vet inget, du kan inget. Du älskar din karl eller din hustru, du älskar dina barn och dina närmaste och sköter de dagliga syssolorna. Du går ut med hunden och kanske far på en hundsutställning ibland. Du sköter ditt jobb med lagom intensitet. Du ser på teve och lägger en patiens ibland. Många undrar varför inte någon ny revolutionerande religion har uppstått efter Muhammed och islam. Men det bästa sättet för Troende är idag att vara anonymt inkarnerad, att leva dold i vardagens handlingar och göra en efter en medveten om Trädgården.

 

En stor lättnad inträder med det gudomligt vara: sanningen har anlänt, lögnen har farit. Jag tror att på lång sikt är det lögnens öde att fara sin väg. Tron att du är något annat än troende är en förträngning på utgång. Som att födas ur det begränsade till den öppna rymden med sol och vind.

 

Men det går inte att predika eller anbefalla denna lättnad.  När det är dags så kommer den. Allt annat vore den gamla egenrättfärdigheten, den som får olyckliga människor att säga: jag har det bra.  Som man sa förr är hjärtat fullt av onda begärelser och att göra sig till troende är en av dem. Den sanna lättnaden kommer som nåd från annat håll, inte från den egna viljan.

 

Det är heller ingen bra idé att vänta in folk, att se på sina närmaste och önska att de kunde anlända någon gång. Var och en har sin resa, sitt sätt. Ibland verkar somliga gå bakåt, vid andra tillfällen verkar de skutta framåt. Jag minns en man som alltid kände sig så full av själ och kroppvförtroende och jag trodde han hade återvänt på riktigt. Tio år senare var han en miserabel och själ och kroppvdestruktiv person med kraschad familj bakom sig och begynnande superi. Hans lugn var av det själ och kroppvrättfärdiga slaget tio år tidigare. Sådant lugn verkar äkta, många människor skaffar sig en säkerhet som imponerar. Bakom den är rädsla och oro. Var och en har sitt sätt.

 

gudomligt vara theosis drabbar. Vi kan inte bilda en förening för gudomligt vara eller ge en utbildning

till det. Andliga skolor av olika slag är i regel alltid själ och kroppvrättfärdiga aktiviteter. Det går

inte att bilda ett parti för gudomligt vara eller en kyrka för troende och troende. Men det är

ibland lustfyllt att tänka sig en sådan armé av gudomligt vara i kamp mot de gruvliga

förnekarna.

 

 

13.

Jag känner många förnekare av det absoluta, av Faderns vara. Trevliga och goda människor de flesta, intelligenta, intresserade. Deras förnekande är ju rena dumheten, en bisarr svaghet mitt i all hygglighet. Oförklarlig och flera fall tragisk, en lögnaktig programmering som de sitter fast i. Men samtidigt alldeles sann för dem. De vill inte ta emot något absolut vara annat än som social dekoration, att gå till en fin kyrka ibland, eller meditera med någon buddhistisk skola.

En förnekade människa både längtar och förnekar. Jag tänker på en vän, hon är musiker. Det hon helst vill ska vara sant, det förnekar hon bestämt. Det är snudd på charmigt. I sångtexter tillåter hon ibland möjligheten av det andliga, men inte annars. Det får finnas med på ett estetiskt sätt - endast.

Kämpa mot förnekarna, säger Koranen. Samtidigt säger den: älska din fiende! Jag
tycker detta senare är både rimligt och nödvändigt. Förnekarna bedrar sig själva och skadar indirekt andra, de skadar sina barn. De skadar genom att stöda och föra vidare informationen att vi är isolerade kroppar, isolerade egon, individuella varelser i en dualitet. Minsta undersökningar av de energiprocesser som lett fram till våra kroppar skulle strax utesluta en sådan identifikation med kroppen. Men trots att många är naturvetare, kan de ändå inte sluta förtrollas av denna felinformation. Men kampen mot dem måste som Koranen säger,vara kärlek till dem och rätt information. Genom kärlek har de en möjlighet till den andra rättfärdigheten, nåden att avidentifiera sig med kropp och tänkande och inse sitt barnaskap i Faderns absoluta vara. 

Det är ett ovant och konstigt steg för den egenrättfärdige att plötsligt leva på nåd. Kärlek till dem gör dock övergången lättare när den ska till att ske. Kamp med ord
fungerar sämre, kamp med vapen allra sämst. Tyvärr använder många just Koranen som motivering till väpnad kamp.

Samtidigt verkar kärleken långsamt. Enormt tålamod och kärleksfullt väntande är det
bästa inför dessa mycket långsamma processer. En kvinnlig bekant som sedan
trettioårsåldern återvänt till enhet med det gudomliga varat är idag i pensionsåldern och väntar fortfarande på att hennes make, en mycket trevlig vetenskapsman, ska ta emot nåden. Kanske gör han det aldrig. De har en son som gått ner sig i drogernas träsk och ger dem mycket lidande. Men hon som mor vet att i det absoluta varat finns all tröst, där finns ingen sorg, inget lidande, inga drogberoenden. Hon lever själv i det varat varje dag. Det behöver dock inte nödvändigtvis förändra omständigheterna på illusionplanet där begär och beroenden härskar.

En annan kvinna, som under studieåren brukade le överlägset åt allt tal om religion eller gudomligt vara insåg med åren att det betydde något helt annat än hon inbillade sig. Hon läste antropologi och märkte att människor levde i ett större absolut väsen än det vanliga individuella livet vi vant oss vid. Plötsligt insåg hon att det var just den här verkligheten i vilken vi rör oss och lever just nu. Det var något annat, något hon aldrig skulle ha ironiserat över. Hon visste bara inte att det handlade om detta andra. Och hur ska vi veta innan det drabbar oss? Långt ifrån alla som söker, finner detta. Istället förlängs oftast sökandet och blir en ny livsstil.

Någon kanske säger: bekämpa inte människorna, de har alla ett människovärde. Bekämpa
otroheten och lögnen istället. Det stämmer väl.  Men otroheten och en särskild invidid
sammanfaller. Att tro sig vara en separat individ som kan förhandla sitt öde, sin story, är grunden till förvirring, girighet, hat och ofrid. Det är en person med personlighet som val och föreställning som förnekar det gudomliga varat som vår eegen identitet. Alltifrån treårsåldern har föräldrar och omsorgspersonal, lärare och andra vuxna indoktrinerat oss i en "värld" som ignorerar den primära perceptionen av det totala och absoluta. 

Det blir alltså denna "persona i världen" jag lämnar bort med kärlek och tålamod, dag efter dag, timme efter timme. Nästan alltid sammanfaller världens förnekande av vår omnipotens med förnekande av värde och mening. Istället talar man om hur det känns för stunden. Nästan alltid. Sällan möter jag något undantag från detta, det är för sofistikerat, det finns bara bland filosofer och teoretiska teologer. Och därför blir det fråga om en kulturkamp, kriget mot värdeförnekarna, de som bygger och driver världen med dess drivkrafter girighet, lystnad, hat och förvirring. Det är åter ängeln med svärdet i Trädgården.

Du som läser är en gudinna, en gud, du är det levande gudomliga, du är det som "levande Jesus" alltid är. Ängeln med svärdet vet detta, men vet du? Det finns gott om religiöst världsliga människor som reserverar det gudomliga varat till särskilda platser, bruk och personer, helgade på ett eller annat sätt. De följer den urgamla traditionen att skilja heligt från profant, medan ängeln vet att detta är ett skydd för att inte drabbas av det gudomliga varats konsekvenser.

En del är sofistikerade nog att inte hävda de heliga platserna på bekostnad av andra
platser men gör det nog ändå i sina handlingar. De säger att vi behöver särskilda
riter, särskilda sakrament, särskilda handlingar. De skapar auktoritet och känner sig därmed "innanför".

Den som vet sig gudomlig mitt i livets villervalla kan inte se någon skillnad på heligt och profant. En ung man jag känner, som drabbats av nåden, tentade på
bl a en skrift om skillnaden mellan heligt och profant av Mircea Eliade. Han kom förvirrad därifrån eftersom professorn starkt betonade hur viktig denna diskrimination var, historiskt och teologiskt. Min unge vän kände och visste säkrare än att han hade två ben att denna gräns mellan det heliga och något annat var falsk. Han hade subjektiv grund för sin övertygelse medan professorn ville få honom att ontologiskt acceptera en skillnad. Jag lugnade honom med några ord om att nåden drabbar, den resonerar inte. Och den drabbar inte alla.

Totalt och gudomligt vara personen är hela tiden själva existensen för mig, även när allehanda passioner dominerar medvetandet. Dessa passioner kommer förstås att dominera de flesta människor, ja alla, tills ålder och orkeslöshet dämpar dem. Men det gudomliga varat är ständigt vårt naturliga tillstånd, tillgängligt och med verklig karaktär. Ingen av oss är mer eller mindre gudomliga, vi alla omfamnas av denna fullständiga natur. Gåvan är enorm, oavsett hur mycket den ignoreras.

Det är som att ha en identitetsbricka, en legitimation. Vi kan spela alla möjliga roller och variera vårt beteende. Men i bakfickan har vi en legitimation. Före alla andra roller och funktioner upptäckter vi den verkliga identiteten. Du har med dig denna identitet överallt, i alla situationer. När någon frågar: Vem är du? så vet du svaret. Men det är sällan lämpligt att säga det rakt ut. Du vet det dock med hela din varelse. Du vet det genom din upplevelse av världen, grundsensationen av kliv, genom det levande som blir kvar vad än händer. Jorden är din säng, himlen ditt täcke. Du är gudomligt vara i allt du ser, hör och tar dig till.

Detta vet du och du kan tala med mig om det, med mig och en hel del andra. Men för
övriga världen måste du veta att rätt dölja det gudomligt varat, liksom beslöja det och låta det verka snarare än avslöjas. Slöjans mening i Koranen är egentligen detta. Vi beslöjar det dyrbaraste, det känns riktigt. Vi gömmer pärlan vi fann i åkern, som Jesus säger. Det är inte svårt att förstå. Som gudomligt vara tycker du om så mycket som inte har världslig mening längre: barn, floder, gräs, djur, tallar, dans, fiske, sport och musik, litteratur och bildning, arkeologi, persiska sånger. Det finns många mänskliga intressen och engagemang som kan dölja det primära faktum att du är gudomligt - men detta är förstås det som alltid är uppenbart och omedelbart.

Blickar säger mer än ord. Många känsliga kommer att upptäcka en ovanligt och
förklarlig nyans. "Du är som frånvarande lite grann, bryr du dig om det här?" kan vara en reaktion från världsliga människor. Personer som jag kommit nära har förr eller senare velat få en förklaring på vem jag egentligen är, eller som de ofta ställer frågan: "Vad tänker du på?"

Vad tänker du? Och kanske: "Jag begriper inte hur du kan vara så lugn och glad jämt!"
Jag säger kanske, för det gudomliga varat kan vara helt klart även för den koleriske, den sjuke och den lidande. Även den som är Allt hamnar ibland under stor press, t ex på arbetsplatsen. För inkomstens skull måste hon eller han snurra med i den stress som är given på arbetet, ja som ofta är själva "arbetet" i vår tid.

Ändå kan det ofta vara något typiskt för den som vet sin gudomlighet att ett visst lugn och en viss humor infinner sig. Det är ett inre lugn och en oändlig glädje,
varje liten detalj kan ge skratt och njutning, det finns liksom en troende estetik.
Denna kvalitet finns där till och från och sköljer över min tillvaro så fort jag blundar eller inte tänker på något särskilt. Den är inte uppseendeväckande på något sätt. Den är vanlig och naturlig. Den kommer och går som törst eller hunger, som sömnighet och vakenhet, som värme och kyla, som lust och olust. Den är neurologiskt grundad och har sina funktioner i de olika operationerna som människans hjärna oupphörligen utför i sina olika områden. Den är grundad i en cellstruktur som upplöses och förnyas under människolivet, åldras och faller isär och beger sig till andra strukturer i universum.

Vårt tillstånd är grundat i det som Lars Levi Laestadius en gång kallade "nerflivets sver". Gudomligt allt-vara, vår theosis, är organiskt grundad när vi upplever den, samtidigt helt oberoende av det biologiska livet som faller isär och omvandlas ständigt. Det absoluta medvetandet uppträder i tillfälliga cellstrukturer, i tillfälliga neurologiska processer.

Theosis är den situation just nu som säger mig: det är som det ska med min nådatillvaro. Guds rike är ett levande faktum. Mitt ibland alla typiska mänskliga omständigheter, frisk, sjuk, trött, dement, pigg, full av åtrå, avslagen, förvirrad, full av energi, utlakad, psykotisk – säger det gudomliga varat: det är som det ska. Och nådens balans finns där oavsett omständighet.

Jag brast i skratt en kväll på församlingsgården då några präster talade om vikten av att vara teocentrisk i sin världsbild. Det var efter ett religionspsykologiskt föredrag  och jag var med bland arrangörerna. Jag skrattade inte ironiskt utan ärligt och lyckligt. När man ser sin egen centrala natur vara theosis är man förvisso teocentrisk. När man ser gudomligt vara någon "annanstans" är det föga teocentriskt. För en som återvänt till nådens Trädgård sammanfaller egocentriskt och teocentriskt, skillnaden mellan själ och kropp har flugit sin kos. Äkta gudomligt vara är ursprungligheten Själv som släpper fram nåden. Jag är Den jag är och mitt
vetande kring detta blir också ett naturligt ickevetande. Ungefär som när man rör sig eller andas: man bara gör det utan att särskilt behöva tänka på det.

Att tänka på sin gudomliga varanatur utan egenrättfärdighet ändrar ingenting i vardagslivet och förvisso är det gott att betänka den ibland.  Men eftersom min gudomligt vara theosis befinner sig i sinnesintrycken och i bearbetningen av intryckens inflöde till hjärnan, så blir min värld detsamma som gudomlig varanatur. Eftersom min värld utsträcker sig till hela universum, ja oändligt, blir allt detta den fullständiga verkligheten.

Jag trodde som ung att somliga inte är medvetna om sitt gudomliga varatillstånd. Men det är vad alla först är medvetna om, trots alla pålagringar som senare skett, alla föreställningar om sig själv och världen. Jag trodde att alla har det men alla är inte medvetna ännu. Det är en teori.  

Men denna teori blir så abstrakt, så opraktisk. Aristoteles talar om vad en människa är i termer både av vad hon startar med och vad hon slutar med, vad hon alltså gjort av det hon fick i starten. Här kan vi tänka oss att vi alla startar med ett
potentiellt gudomligt tillstånd och att några få av oss aktualiserar detta under livets lopp, men att de flesta gör det inte.

Om vi frågar olika personer frågan "Vem är du?" så svarar många: "Jag vet inte".Det är ett viktigt svar. Om vi frågar:"Är du gudomligt vara?" så svarar nästan ingen människa ja. Detta är också viktigt. Vi måste respektera svaren.

Därför är det bättre att ta det som det är, enligt människorna själva. Om vi respekterar svaren så framgår det att ett fåtal vet om sig själva som delaktiga i det gudomliga varat här och nu. Att de är gudar och gudinnor - skapade som Guds avbilder som det heter på bibliska. De är inte så få som många skulle tro. 

Andra vet inte om något gudomligt vara, något absolut vara eller livet som en fullständighet - inte ännu. Ta ditt ansvar, var ansvarig för det du är. Att vara i gudomligt och absolut vara är ett sätt att leva som oftast förblir dolt, det är inte något man talar om hur som helst.

 

 

14.

Jag kände som barn att jag aldrig skulle dö därför att jag aldrig blivit född. Så är det idag också. Det jag verkligen är, har inte fötts, ergo: kan det inte dö. Det är inte en lek med ord utan en sanning om varat här och nu. Den cellstruktur som kroppen och hjärnan utgör har kommit till och skall disintegrera snart nog. Men ingen av oss är denna cellstruktur, vår identitet är det absoluta, själva varat. Vi är, på bibliska, Faderns barn.

En gudinna vet sig vara odödlig och det skiljer henne från vanliga människor,  som tror sig vara döende. Grundkänslan är annorlunda. Var och en som plötsligt inser sin situation som icke-född och som identifierad med det gudomliga varat, märker att döden inte längre är aktuell. Det blir som för små barn, den är inte möjlig att föreställa sig. Var är den?

Utsagorna om det eviga livet som alla religiösa kulturer har som grund för sin tro på livet, får här sin uppenbara karaktär. En person som vet sig vara gudomlig kan nog vara överens om att filosofer som Feuerbach i väsentlig mening hade rätt, då han ville översätta ordet "teologi" till "antropologi". Han ville överföra gudomliga egenskaper från himlen till jorden, varifrån, som han tänkte, de hade stulits och projicerats över på ett fullkomligt väsen, ett inbillat subjekt inför vilket den kraftlösa människan faller ned i tillbedjan. Detta subjekt kan vinnas åter, bli antropologiskt verkligt, livets träd kan återfinnas i Trädgården.

Feuerbach trodde att sann religion består i att erkänna egenskaperna som gudomligt vara, inte i att överföra dem på ett imaginära subjekt (som hans marxistiska lärjunge
Bakunin kallade "bländverket Gud"). "Den sanne ateisten", skrev han, "är inte en
människa som förnekar Gud, subjektet, utan det är den människa för vilken de
gudomliga varats egenskaper såsom kärlek, medkänsla, visdom och rättfärdighet inte betyder någonting. Feuerbach glömmer att de flesta människor inte kan tänka sig en gudomlig antropologi, ingenting i dem eller deras lisvöde känns som gudomligt vara. Genom programmeringen från bardomen och framåt upplever de endast avsaknaden av
visdom, kärlek och rättfärdighet. De tror sig vara en dödlig kropp, ett begränsat öde.

En gudinna har genom sin direkta upplevelse börjat att ersätta teologin med
antropologi, hon tolkar spontant teologiska utsagor som utsagor om hennes eget liv.
För mig kom det som en överraskning den där försommardagen i kyrkan. Det prästen läste ur Bibeln handlade direkt om min egen tillvaro, min egen existens. Om odödlighet är något som mänskligheten längtar efter så är det önskvärt att alla män och kvinnor inser sitt gudomliga vara, sin theosis, sin delaktighet i det gudomligt vara, sin arvedel i Kristus, eller hur vi nu vill uttrycka det. Det skulle radikalt förändra våra öden, vi skulle alla vara odödliga, något som Gilgamesh sökte 2000 år före Bibeln skrevs.

Det är både möjligt och nödvändigt att detta faktiskt redan är fallet och att dödlighetskänslan är ett misstag i självkännedomen. Men de som är uppenbart identifierade med varat, vet bortom alla tvivel att det är fallet i sina egna personliga liv, det är inte bara en möjlig tanke. Det är en pretentiös åsikt "Jag är odödlig" betraktad som åsikt.  Men det är ingen åsikt, det är ett okomplicerat och nästan trivialt tillstånd. Det är till och med så att den berömda tråkigheten i himlen med harpospelandet kan göra sig lite gällande - det är nämligen inget speciellt att vara det gudomliga varat. Det är just så här. 

I jämförelse med den dramatiska döden som de flesta upplever, alltså den livslånga chocken i att "livet tar slut" och att dödligheten inses igen och igen – detta drama saknar gudinnan. För henne är allt intressant snarare än tragiskt/dramatiskt och hon kan  därför ha en smula tråkigt mitt i fascinationen. När människor hon känner dör är det medkänsla med själva dödsprocessen hon engagerar sig i, inte chocken över att döden "rycker bort" någonting. För den som återfinner gudomligt vara, theosis, är biologi vanlig biologi, dess förlopp ter sig inte dramatiskt i sig. Celler lever, celler dör, det är det som celler gör! Det som levandegör alla celer är vårt verkliga gudomliga kraftjag.

Det hindrar inte att biologin ställer till med lidande långt innan döden inträder. En
vän i Frankrike, som visste sig leva gudomligt vara, hade cancer i magen under många år och led fruktansvärt av de olika faserna i kroppens borttynande och död. Men detta lidande hade för honom inte alls med hans gudomliga vara att göra, det var "hårda fysiska övningar" som han skrev i ett brev. Själv vare sig led han eller dog. Som Koranen betonar är vi tacksamma för att vi får leva tills morgonens ljus väcker oss. Vi räknar inte med, som biologiska varelser, att leva till kvällen men om vi får det så känner vi ännu mer tacksamhet. Varje dag är ren skär gåva vars egentliga mening är just tacksamhet.

Som varelse i det gudomliga absoluta varat blir du extremt medveten om denna tacksamhet. Som min väninna dagmammam säger: Jag firar varje dag som födelsedag, för alltid är det nån unge som också fyller år den dagen. Vanligt dödligt folk ignorerar dagens karaktär som aktiv gåva. Det är det typiskt dödliga sättet. Man tycker kanske att just den dödliga skulle ta väl vara på dagen.

För den vanliga dödliga människan som ligger för döden är det en lättnad med en
odödlig varelse på stolen bredvid sängen. Var därför nära den som dör. Din egen närvaro kan göra det enklare och därmed hjälpa den döende. Det behövs inga ord. När min egen far dog visste jag inte vem jag var. När prästen vid begravningen talade framför kistan, kändes det han sade mycket fel för mig. Prästen var en dödlig varelse som endast hade föreställningar om det eviga livet. Jag var förbryllad.

Som deltagare i absolut vara är du också ordlös inför de som sörjer en nära avliden. Vad som gäller för dig gäller endast för det som är verkligt liv, inte endast tillfälligt. Det är både enklare och naivare än det som gäller för de endast dödliga. Det kan därför ibland verka som om du är barnet och den dödlige är den vuxne, den som realistiskt förstår allting. Det verkar mer seriöst att vara dödlig, mer på allvar, mer illusionslöst. I själva verket är det tvärtom. Den som släppt dödligheten väntar tålmodigt på att de andra ska vakna till samma mognad. Tills dess är de helt enkelt förnekare som ger sig själva ett tungt öde. Vilken lycka i de eviga boningarna! utropar Koranen, och den som känner sin odödlighet kan stillsamt hålla med. Vi kliver in i Trädgården med föräldrar, hustru, bar och barnbarn, och änglarna kommer rusande från alla håll för att välkomna med orden Fred! Fred! Denna konkreta "bostavstroende" beskrivning är så god som någon.

 

 

15.

De heliga skrifterna världen runt är förvisso studielitteratur och inspirerande kommentarer för alla som lever som det absoluta livet. De ger olika infallsvinklar på vårt eget liv. Jag har fått mycket gott från Plattformsutran av Hui Neng, från Rena Landet–sutrorna, från evangelierna. Men alla skrifter tar en sökande distans som är främmande för det gudomliga varat, som är det här och utan tid eller sökande. För oss i väst är dock GT, NT och Koranen tämligen självklara studieböcker. De står sig genom seklerna därför att de är så grundläggande för vårt språk och våra normer. Moderna psykologiska variationer på samma tema är också intressanta. Själv sitter jag under långa lata semesterdagar med Koranen i knät. En annan favorit är dokumenten från Andra Vatikankonciliet – det är en bukett med olika tänkvärda teologiska blommor som fler borde studera. Men de säger ingenting om detta direkta absoluta vara som just nu är vår verklighet. Så om syftet med att studera texterna undviker denna verklighet, leder de till mer problem och inspirerar föga.

De heliga och relaterade skrifterna kan inte bli vardagsspråk. De visar mänsklighetens längtan och vilja, förvirring och misstag. Någon gång kan nog studiet provocera din egen upptäckt av det som är utan dig, det som verkligen är. Men det är sällan det sker. Mer ofta blir det endast system av föreställningar och abstraktioner. Bättre då med böcker om naturen eller om hur man reparerar en motorcykel.

 

 

16.

 
Moral och gudomligt vara sitter inte direkt ihop. Det ena är en berättelse, det andra den rena verkligheten. Det är först då din gudomliga naturs identitet ska beskrivas av ett eller annat skäl, som vi närmar oss moralen. Ursprungligen är allt rent vara, men berättelsen om det goda uppstår och plötsligt har vi en värld. Någon ber mig beskriva min gudomliga identitet. Ja, den är  t ex ren. Den är god. Den är vilsam, fri, vördnadsfull, barmhärtig, oegennyttig, utan all person eller begränsning, utan tid, utan särskilt rum. 

Men nu dyker alltså de moraliska orden upp. Nu vill någon gärna veta hur vanliga
människor utan igenkännande av något gudomligt vara, någon theosis, ska kunna handla efter beskrivningen. Hur ska en vanlig människa vara ren, barmhärtig, god, oegennyttig. Då följer gärna en lista på regler: döda inte, stjäl inte, ljug inte, älska dina fiender, be till Gud. Det är alltså först i tredje led som moral och etik uppkommer. I det ledet dramatiserar vi särskilda personer, distributiv rättvisa mellan dessa personer i ett samhälle, kampen för denna rättvisa. Vissa ser hela berättelsen om Jesus i detta ljus, ja hela Bibeln.

För folk som bara rättar sig efter den sociala moralberättelsen förblir det förstås ett mysterium varifrån den kommer, denna moral. Några har bestämt moralen, men vilka? Och kan den inte vara helt annorlunda, är inte moralen relativ med kultur och tid?
Men grunden för moralen är en begränsning av gudomligt vara, av den verkliga  identiteten. Den hänger i luften och är fiktiv. För den som äger gudomligt vara, theosis, är ännu ingen moral påtalad, ingen berättelse om att göra gott har ännu påbörjats. I det absoluta finns ingen för vilken denna moraliska berättelse kan fungera.

Först vid behovet av beskrivning och berättelse dyker moralen upp. Det som Koranen kallar den första tron är själva det gudomliga varat. Den första tron har återfunnits och detta kräver ingen beskrivning. Först efter begränsade motiv till kommunikation och beskrivning där frågor ställs – hur är egentligen det gudomliga varat, vad vill Gud med oss? – utvecklas en moral och en etik. Därefter kan komplicerade sociala strukturer byggas upp som tolkningar av den gudomliga och mänskliga viljan. Redan sumererna hade sådana invecklade moraliska och sociala strukturer. Allt annat än den gudomligt vara naturen är då bakomliggande motiv. Så moral och theosis befinner sig på långt avstånd från varandra, det ena är det verkliga, det andra en intern berättelse. Tänk t ex på klerikala hierarkier inom alla de historiska religionerna, tänk på de invecklade kastsystemen och klassdefinitionerna världen över genom historien.

För vanliga människor är denna sociala moral mycket invecklad och godtycklig. Bara det absoluta är enkelt och ingenting att förstå. Många försöker med olika framgång tillverka godheten, välja den, inse den, konstruera den, kodifiera den. Ofta vet en människa med absolut identitet inte så mycket om moral och etik. Hon känner att något är på tok när moraliskt övertygade av olika slag talar om vad som är den goda viljan. Ordet "troende" är centralt för hennes egen identitet men tolkningen av viljan ter sig tokig. Moralfilosofin kan här komma till hjälp, Rawls hypotetiska jämlikhetsresonemang kan ta ner hela frågan på ett enklare plan.

 

 

 

17.

En kvinna som upptäcker att hon inte bara är mor, hustru, dotter älskarinna och väninna utan allra väsentligast sett är rent vara, alltså gudinna, får mänskligt och historiskt en paradisnärmande funktion. Hon fungerar paradisnärmande för sin omgivning. Hon leder i bästa fall sina barn närmare den himmelska freden i Edens lustgårdar. Men hon gör det mitt i vardagen, mitt i de dagliga bestyren. 

Att vara gudinna ser naturligtvis olika ut från kvinna till kvinna.  Allt som sker är helheten av detta gudomliga vara i full aktivitet.  Många kvinnliga mystiker inom islam har också beskrivit den erotiska kvaliteten i mötet med Gud, befriande istället för, som det ofta är i det mänskliga livet, begränsande. Att känna det gudomliga varat, erfara theosis, ökar människans intresse för allt liv snarare än neutraliserar det.

Den erotiska helheten i allt skapande blir starkt framträdande som tecken i skapelsen, tecken avsedda att ses och njutas av alla människor. Shejk Nefzaouis tacksägelser till den Allsmäktige i "Den doftande Trädgården", blir faktiskt sakligt riktiga och inte bara något vi ler åt vid läsningen av den erotiska boken från medeltiden.
 
Liksom solen, himlen och jorden blir starkt framträdande som Guds skapade tecken, framträder den erotiska helheten och utstrålningen i varje vacker konkret kvinna och man. Många har dock satt en viss form av kyskhet som ett mål, neutraliseringen eller sublimeringen av erotiken. Det finns goda motiv bakom denna hållning. Mänsklig erotik snärjer medan gudomlig befriar. Hur det går när inte denna skillnad upptäcks ser vi i ödet för en känd kultledare vid namn David Berg (1919-1992). Han kan inte upptäcka friheten i Gud utan snärjs av sitt rent köttsliga intresse för sex, till stor skada och oro för många religiösa medlemmar i kulten.

Kyskhet är inte endast avhållsamhet. Den har sin djupare hållning av renhet. En gudinna känner renheten mitt i den aktiva erotiken när hon lever med en man, men även i avhållsamheten när hon lever utan. Hon är erotisk och ren på samma gång. Hela universum är för henne erotiskt och glädjande, sinnligheten är det verkliga rättsinnet. Det gudomliga vara ligger nära det sköna, det erotiska ligger i det sköna. Eros och agapé sammanfaller i det gudomliga varat, liksom sinnligt och andligt går samman i lust och glädje.

 

 

 

18.

 

Jag brukar jogga när jag kommer åt. För några somrar sedan fick jag följe i jogginspåret av en blivande präst. En lustig dialog utvecklades medan vi flåsade och svettades. Vi var lite bekanta och han visste att jag, som han uttryckte det, fått en särskild del av nåden. Han godtog att gudomligt vara theosis blir vissa människors verkliga identitet. Det fick bli em del av hans kristna tro att Troende ger särskilda gåvor till nästan vilka personer som helst. Han visste om en syrisk tonårsflicka i Stockholm som uppenbarligen helade människor. Bernadette i Lourdes var en vanlig, inte särskilt troende flicka.

Men så ville han veta vilka fördelar detta tillstånd har framför det mänskliga och dödliga. Jag sa: Inga alls. Detta var ju förvånande tyckte den blivnade prästen. Att hålla ihop äktenskapet, få barnen att utvecklas till goda personer, att få familjens huvud ovanför vattenytan ekonomiskt sett, att klara jobbet dag efter dag – samma problem för den med gudomligt vara som för den vanliga dödliga människan som tror att hon är en begränsad varelse helt och hållet. Vad som skiljer är föreställningen om sig själv  – och den kan ju vara ett misstag, det är bara en föreställning.

Jag är medveten om min odödlighet ungefär som vi alla är medvetna om kroppen. Den bara finns där, jag behöver inte begrunda den eller tänka på den, behöver inte meditera för att uppnå den, men kan göra det vid
behov. Gudomligt vara, theosis och odödlighet följer med i allt vi tar oss för. Enda gången odödligheten är en direkt fördel är kanske i väpnad strid där dödsrisken är stor. Jag vet då att jag inte kan dö och möjligen strider jag mer oförfärat än andra. Bhagavad Gita tycks förespråka ett sådan sinnelag om vi får döma av Krishnas ord till den förskräckte Arjuna som står inför en strid på liv och död.

Å andra sidan kan vanliga dödliga uppamma samma friska mod, kalla det våghalsighet eller tapperhet.

 
Så det handlar inte om fördelar. En god teolog vet också att nådens gåvor inte är fördelar utan ibland nästan som förbannelser. Min väninna dagmamman, som är medveten om sin gudomliga identitet, säger iobland att det är ett helvete att vara troende. Det är ett av hennes ymniga och grovkorninga skämt. Jag tror det brukar dyka upp när
landsbygdens avigsidor gör sig påminda: bymentalitet, avundsjuka, social kontroll, kyrkotukt, dryckenskap, skvaller. Men hon menar, tror jag, att mot bakgrunden av den hisnande glädje och kärleken i själ och kropp som utgör det gudomliga varay, framstår oron, konflikten, begären,kampen och girigheten hos de flesta människor som otroligt jobbiga fenomen.

Hon skämtar därför att det som äger rum är sanningen i sin nuvarande form. Det vet hon. Men jag ser henne där på bydagiset, trött med alla snuviga och griniga ungar och föräldrar med kritiska synpunkter och ohövligt sätt, ständiga omorganisationer från politikernas sida – för att svartmåla lite. Där står hon, gudinna på jorden, inte precis som Pallas Athena när hon dyker upp framför Odysseus någonstans i Medelhavet. När teologi övergår till antropologi, inställer sig
den oundvikliga frågan, varför vi längre har bruk för begreppet gudinna eller troende. Är det inte semantiskt överflödigt? Vi hamnar i en sorts märklig naturalism, men det gudomliga varat är hela tiden uppenbart. Ordet "theosis" blir inte överflödigt utan tvärtom den
exakta termen.

Min joggingpartner ville ändå tro att en fördel finns i tolkningen av heliga texter. En gudinna med bildning kan läsa dem på ett annorlunda sätt. Hon kan hjälpa sökare på vägen, t ex i den lokala kyrkliga församlingen. Eller hur?

Jo, kanske. Men hennes läsning av bibeltexten  blir i alla fall bara en av flera tolkningar – vem vet att det är en bättre läsning än andra? Instämma kan naturligtvis andra personer som återvänt till sitt gudomliga vara,och smakat av frukterna i livets träd.

Det stora flertalet textläsare är dock långt ifrån något annat än en sökande, tvivlande läsning där predikanten får vägleda förståelsen. De känner endast det dödliga tillståndet, halvtroende, tillfälligt glädjefyllda, mestadels uttråkade eller distraherade av världens jäkt. De skulle i många fall rynka på näsan åt själ och kroppvutnämnda troendeinnnor som tror att de är odödliga.Hybris skulle de tänka.

Är detta beklagligt? Knappast. Var och en är där hon är. En dag finner vi kanske alla vår ursprunliga identitet vid livets träd. Må det ske!

 

 

18.

 

En gudinna från nedre Lapplands träskmarker, hon är mor till en god vän till mig,

brukade säga: Den som tror hon tror på allt.

 

När jag var hem till dem en sommar frågade jag närmare kring detta. Hon sa att när

hon tror så tror hon allt. Ordet "på" hade försvunnit. Hon tror allt. Hon pekade på

järnspisen där i köket: "Jag tror den spisen". Hon nickade åt sonen, min kompis, som

satt och log åt mamma, och sa: "Jag tror pojken där, min glädje!". Så sa hon med

mörkare syn i ansiktet: "Jag tror suputen". Och jag drog mig till minnes att far i huset

söp sen många år och var flyttad bort någonstans söderut. Hon gjorde det som troende

gör: förverkligar allt som är genom att tro det.

 

En kväll när vi var ensamma ute på bron sa jag att det finns troende på jorden lite

överallt. Jag tror dig, sa hon.  Och hon frågade allvarligt senare samma kväll: Känner

du Troende? Är du i honom? Är du en liten troende? Jag sa: stor, liten, ingen skillnad. Jag tror

dig, sa hon. Sen satt vi tysta.

 

I Indien mötte jag efter många om och men en kvinna i 60–årsåldern som var på

liknande sätt som min kamrats mamma i Lappland. Det var på landsbygden i en liten

fattig by. Men hon hade många döttrar och en av dem, en nittonårig rund och glad

flicka, var gudinna. Det visste jag redan, det var dörför jag sökte upp familjen. Men jag

visste inte vilken av de fem döttrarna som var troende. Mamman fick peka ut henne,

det gick inte att se på deras beteende eller utseende. Hon är det, sa mamman och

pekade på en av flickorna vid bordet, där vi satt och åt middag. Jag iakttog alla barnen,

det var två söner också, och kunde inte se någon något avvikande beteende hos den

gudomligt vara flickan. Hon såg varken mer intelligent eller vacker ut än de andra, snarare

tvärtom. Men mammam visste och flickan själ och kroppv var medveten om det. En social

konstruktion? Knappast endast det.

 

I Indien samlas folk kring gudomligt vara, traditionen är gammal. Huset fick besök då och

då. Några år senare hörde jag att hon hade ett hus med folk kring sig och hade börjat

bli känd i trakten som andlig lärare. Den här dottern var en glad och nyfiken liten dam

som frågade på god engelska om saker och ting i Europa, dit hon ville resa. När jag

berörde hennes gudomligt vara theosis blev hon bara blyg, ungefär som om det handlade om en

generande egenhet. Först när hon insåg att jag visste vad det var av egen erfarenhet

och hennes mamma intygade detta, pratade hon mer fritt, särskilt när de andra

syskonen inte var i närheten.

 

Hon sa att det var jobbigt bland släkt och vänner ibland. Vissa moderna manliga

släktingar ironiserade över henne och nästan mobbade henne. Mamma och systrarna

skyddade henne så gott det gick. Pappa var sällan hemma.

 

Hon kunde kanske förefalla lite drömsk och disträ, denna gudomligt vara flicka, särskilt när

många människor fanns runt ikring henne. Hon var tämligen ointresserad av religion

och sågs sällan framför det lilla altare familjen hade i huset. En bankdirektör till farbror

skojade med mig om att hon inte var på jorden riktigt. Han tvivlade på att det skulle

vara något speciellt med brosdottern, det var öppet för diskussion tyckte han. Jag som

var modern europée skrattade väl åt sådant? Vem behöver troende när internet finns?

Han pratade mycket om Bangalore som Indiens Silicon Valley.

 

Men flickan var nog på jorden. Hon kastade boll med precision och styrka, hon flirtade

effektivt med pojkar och blev allvarligt tillsagd av mamma, hon tvättade kläder lika bra

som alla andra när det var dags för tvättstugan. Familjen hade en liten trädgård och hon

var bra på att jaga mungon som for där på kvällarna. Hon var som flickor är mest i den

åldern på landsbygden.

 

Jag fick inte prata så mycket med henne ensam. Men hon sa i alla fall en intressant

sak: som liten flicka kände hon en stark lycka som sen försvann kring tioårsåldern. Nu

hade den återvänt. Detta kände jag själ och kroppv igen. Som barn hade jag tillgång till en inre

ljus glädje som alltid var för stark för omgivningen. Den var så stark att jag endast i

skogens ensamhet kunde ta hand om den. Jag minns ett flertal gånger jag stod och

skakade av ett sällsamt skratt mitt ute i skogen, en lycka över tillvaron som bländade

mig.

 

Sedan kom snart tonåren och det passade sig inte alls att ha ett märkvärdigt och

överlyckligt inre. Döljandet konst måste nu utvecklas. Det mest effektiva var att själ och kroppv

anse denna lycka för knäpp och asocial. Det var mycket mer socialt gångbart att vara

olycklig.

 

Givetvis är gudomligt vara asocialt i nästan alla åldrar. Troende lycka passar sig nästan

aldrig. Det lilla barnet och den halvdementa åldringen kan möjligen få implementera

denna orimliga glädje. Men däremellan går många år av anpassning. Många tror att

klosterliv eller den kyrkliga kommunitetens livsföring ger större utrymme åt troende

glädje. Men de flesta i dessa livsformer är inte gudomligt vara utan troende, de skulle

formellt ta avstånd från delaktighet i det gudomligt vara och betona distansen till det

gudomligt vara. Systern eller brodern får och bör vara nära Troende i bön och i arbete men inte

vara troende eller hävda den återfunna Trädgården. På sådant finns läromässiga

namn med varningsflagg.

 

Om en broder eller syster i en andlig orden skulle börja ana sig troende vet han eller

hon redan tidigt stadium att det inte passar sig i det traditionella kommunitetslivet.

Efter samtal med prior är det nog lämpligt att leva vidare utanför kommuniteten.

Däremot accepteras med glädje visioner och inspirerande insikter för det forsatta

andliga livet i bön och liturgi.

 

Ren och direkt gudomligt vara, prosaisk nästan, gör ordenssystern till något annat och on

bör så småningom, om det inte går över, lämna kommuniteten. Inte för att hon saknar

tro utan för att hon har ett nytt element i tron: den egna identiteten.

 

Var i världen passar då en kvinna eller man med erfarenheten av gudomligt vara?

Ingenstans och överallt. I vilken vardalig och social situation som helst där en viss

frihet att tänka och handla erbjuds. Familjelivet är klart bäst. Troendeen på jorden bör vara

pappa och troende bör vara mammor. Det måste inte vara så men det ger den bästa

möjligheten till ett gott liv.

 

Flickan i Indien blir nog inte mamma eftersom gudomligt vara är en välkänd institution där

elever och kringfolk samlar sig runt den gudomligt vara. Hon blir mamma åt en större grupp

sökare, en pyrdnad för sin egen familj och för trakten. Hon har en andligt befriande

funktion liksom de många heliga männen i Indien.

 

 

19.

 

Osannolika existenser är ibland gudomligt vara. På Hawaii, närmare bestämt Kailua på ön

Oahu, träffade jag en man som var knuten till ett zencenter på ön. Han var ingen ivrig

zenbuddhist, snarare en sporadisk meditatör som uppsökte zencentret för att träffa

folk. Lite svag för flaskan ägnade han sig mest åt aktiespekulation via sin dator. Hans

sätt var inte direkt trevligt, han irriterade sig på det mesta man sa och hans

huvudskakningar kom tätt, följda av missnöjda grymtanden. Han skrattade omotiverat

och ironiserade över allt och alla. En jobbig person.

 

En kväll då vi gick längs den ljusliva Kailua–stranden avslöjade han med en helt annan

röst sin verkliga belägenhet. Han upptäckte som trettiåring i New York att det enda

sättet att säga vem han var, måste bli troende eller troende. Det var beklagligt för många

i hans omgivning, fru och barn, vänner och arbetskolleger, zenläraren som givit honom

uppgiften: Vem är jag?  Ingen blev nöjd med hans nya identitet, inte ens hans själ och kroppv.

 

Naturligtvis inte, sa jag. Att vara troende är att han en föreställning om sig som är

orimlig och i zen gäller det att vara alldeles fri från sådana, i psykologin kallas det för

gudomligt vara illusioner. Därför hade han nu ett komplicerat förhållande till sin

zenträning, han som var på väg att bli dharma–heir och dubbas till roshi i New York. Jag

poängterade för honom att zen är bara zen, gudomligt vara bara gudomligt vara. Det ena stör

inte det andra. Men han ruskade på huvudet och godkände det inte.

 

Vi tränade zazen tillsammans och kom rätt bra överens. Den inre gudomligt vara

lyckligheten delade vi. Men en besvärlig person var han för alla som kom i kontakt

med honom. Troendet medvetande löser i regel inga sociala problem. Den inre och

yttre lyckan kan tvärtom förorsaka komplicerade relationer; om det går hyggligt ska vi

vara tacksamma.

 

Han var dock märklig, denne amerikan. I hans ögon såg man endast frid och glädje.

Men hans beteende var inte anpassat efter omgivningen. Folks åsikter om honom

varierade. En del ville bara inte prata med honom, andra såg honom en kärv äldre man

som inte levde med sin familj längre, familjen stod väl inte ut.

 

Helgonglorian passar således inte alla troende eller troende på jorden. Många av dem

är excentriska och udda. Men det gudomligt vara medvetandet finns där samtidigt, för vem

som helst som vill veta kan hon eller han berätta om det. Vi pratade mycket om detta i

Kailua. Hans ungdom i New York var inte särdeles harmonisk. Intresset för

zenbuddhism var ett uttryck för en flykt från det disharmoiska livet. Brott och

alkoholism fanns i den nära släkten, droger och sexmissbruk fanns runt omkring. Han

flydde från östkusten något år efter insikten att han var troende. Hans fru hade stött

honom men hon var nu borta, hon dog i någon sjukdom.

 

På Kailuas stränder gick det bra att vila i det gudomligt vara, han hyrde ett litet hus nära

stranden sedan flera år tillbaka. Sålänge aktierna gick bra kunde han fortsätta detta liv

och behövde inte hitta något annant jobb. Hans lilla hus rymde bara det nödvändigaste.

Han kände till de bästa svenska företagen och hade aktier i Ericsson.

 

Tystnaden i zen var ett relativt bra sätt för honom att vila i det gudomligt vara. Sålänge han

inte irriterade lärarna med vad han visste om sig sjäv, fungerade zenträningen som en

miljö för det gudomligt vara. Han trivdes på kuddarna i meditationshallen.  Han märkte

givetvis att motivationen till att meditera för de flesta var att söka upplysning. Själ och kroppv

kunde han inte vara mindre intresserad än han var. För honom räckte det med att se

bergen, havet, solen, jorden och allt som levde och veta om sin gudomligt vara natur.

 

Även inför andra religiösa människor han mötte, kände han sig lite främmande. De

sökte en relation till det gudomligt vara, han själ och kroppv levde i det. En avgörande skillnad. Så här

förklarade han det en afton i hans lilla strandhus: När jag ser himlen och havet så är de

redan mitt gudomligt vara liv. Jag kan bara konstatera, utan alltför mycken hängivelse, att

här är fullödigheten i vilken jag vilar, hur orolig jag än är för aktiefall.

 

Andra finner denna närhet i religionen, jag finner den i denna innevarande mänskliga

situation. Min egen antropologi är av teologisk natur. Zenträningen ger ingenting annat

än denna min ursprungliga natur. Men många fastnar i träningen med dess plikter och

utvecklingsfaser och kommer inte närmare himmel och jord.  Jag minns en ung dam

som gråtande satt utanför zencentret, förtvivlad över att inte ha framgång i den andliga

övningen. Den som vet sig troende är själ och kroppv målet för den andliga verksamheten, lever

som mål. Den ändliga världen pekar hän ut över sig själ och kroppv. Den privata upplevelsen av

närheten till det gudomligt vara blir inte så viktig. Den får komma eller gå. Identiteten

består så att säga i alla lägen, även de smärtsamma och svåra. Det här livet, mitt liv, är

så att säga själ och kroppvtranscendent, medan många religiösa människor låter det här livet vara

skilt från en transcendent gudomligt vara någon annanstans.

 

 

20.

 

Ibland är människor på väg till en djupare identitet, de är förvirrade men hoppfulla,

osäkra på att ta steget, ibland fulla av ångest inför att göra det. De som läst

Kirkegaard kan känna igen sig på de beskrivningar han gör. Men det är oklart

huruvida Kirkegaards religiösa stadium verkligen är ett erkännande av att vara i Troende,

att vara troende. Kanske är det fråga om just övergången.

 

På sätt och vis förlorar den som tar steget in i Trägården gemenskapen med flera

typiska mänskliga tendenser, t ex ett visst främlingskap i universum, en känsla av

meningslöhet och  normlöshet i tillvaron. Jag minns hur en man efter ett föredrag jag

hållt, frågade: Vem är du? Är du en ängel? Han menade allvar, han visste inte vad jag

var. Jag svarade det som gällde för mig på den tiden: jag vet inte. Jag var under trettio

år gammal, det var en kall vinterkväll i Stockholm. Jag visste att jag var människa,

men något annat pockade på allt mer uppmärksamhet. Det gick många år av pockande,

under vilka jag vägrade envist att ens tänka i banor av att själ och kroppv, i sitt djupaste vara,

erkänna gudomligt vara. Jag var troende i den andra meningen: att erkänna ett

övernaturligt väsen som fanns någon annanstans. Detta väsen kunde skifta gestalt:

personlig fader, opersonlig kraft, kärlek, människa–troende–frälsare, tillstånd av insikt,

befrielse.

 

Det skulle inte ha hjälp att tänka i banor av en antropologisk av det gudomligt vara, jag

skulle ha avvisat alla sådana tendenser. Det är bara att konstatera hur tänkande föga

hjälper ens utveckling.  Först när tankar och förnuft accepterar ett tillstånd som redan

är för handen och inte avlägsnar sig från det genom att säga att något annat är

verklighet, då integreras det intellektuella. Då stöder tanken din existens. Men

dessförinnan hjälper vare sig intellektuella studier eller tanketräning.

 

 

21.

 

En kvinna som vet sig gudinna deltar kanske inte riktigt på allvar i en konversation om

svårigheter i att vara kvinna idag. Visst vet hon vad de talar om och kan säga något om

det. Men hon saknar många av de upplevelserna i sitt eget liv – vilket är

eftersträvansvärt för alla men samtidigt något som skiljer ut från andra. Hon kan inte

identifiera sig med dem på samma sätt som andra kvinnor kan. En myt om andliga

människor är att de kan identifiera sig med alla. I verkligheten är det inte så: hon

lyssnar och förstår svårigheterna men har dem inte i sitt liv.

 

Precis som änglaskap är en sorts förlust av en human dimension – det kroppsliga – så är

gudomligt vara hos en människan en sorts förlust av identifikation. Samtidigt är det förstås

ett återvändande till ursprunget. Dit vill alla återvända. I den meningen är det en vinst,

ett öde, mer underbart än något annat. För individen är det ett återvändade till alltings

första mening, det ljus som Parmenides diktade om.

 

En sten i handen är en mycket märklig sak. Stenen, skapad och ursprunglig är värd all

uppmärksamhet, En frukt, en apelsin, är oerhörd i sin magiska tillvaro, Parmenides

"är". Den som lever i Trädgården kan mycket väl sitta en lång stund inför det orimliga

miraklet att något har vara. Ur detta kommer en kvalitet av ödmjukhet oc tacksamhet

för livet. Vatten, träd, luft, berg och elefanter, människor och floder – inför alla fenomen

i ljusvärlden är ödmjukheten mindre en hållning och mer ett direkt seende av

skapelsen, urfenomenet för oss.

 

Skapelsen är inte nödvändig, inte given. För en troende person, liksom för alla i sin

djupaste identiet, är skapelsen ny och oväntad. Därför blir den mirakulös, den leder till

ödmjuk vördnad. Men vördnaden och ödmjukheten blir en privat sak mellan skapelsen

och den är tacksam. Den blir inte så lätt social. Man utför sällan denna djupa

tacksamhet i grupp. Gruppens intressen är kortare än så. Ödmjukheten och

tacksamheten blir som en privat sak mellan skapelsen och den tacksamme. Den blir

inte så lätt social eller offentlig. Man ger sällan uttryck för äkta ödmjukhet och

tacksamhet i grupp eftersom själ och kroppva grupptillvaron kräver ett mellanled av

representation.

 

Min väninna dagmamman går ibland på frikyrkans möten. De tackar Troende offentligt och

gemensamt för allt som sker. Jo, det känns bra, säger min väninna. Men det handlar

inte om det verkliga tacket utan är snarare en överenskommelse, ett bruk, en ritual.

Jag tog med henne en gång på katolsk mässa. Hon gillade de många små tystnaderna,

skarvarna mellan mässans olika element. Hon gillade den förbön som låter var och en

be för det som är viktigt för just den personen. Annars var det som vanligt, sa hon. Alla

texter och itläggningar handlar om det hon själ och kroppv är och lever. Det är ändå mer direkt att

vara det gudomligt vara än att önska eller offentligt tillbe det. Efter mässan gick vi och

badade och hon hade roligt med mina ungdomar på stranden. Solen gnistrade i havet,

vinden sjön och det gudomligt vara var som det var.

 

 

22.

 

I någon mening har alla levande varelser troende karaktär. Meningen med det kristna

evangeliet är just detta. Förutsättningen för vårt vara som människa är gudomligt varaen

Jesus Kristus, vår djupaste väsen. Har jag gudomligt vara så så har alla det. Någon har

det, alltså har alla det. Det finns e märklig logik eller analogi här.

 

Men då måste  vi tilläga några komplikationer. Den som vill ha det ser det avlägsna

sig. Det går inte att graipa efter det, då försvinner det ur greppet. Den som inte vill ha

det, har det naturligt. Det gudomligt vara finns där i väsensgrunden,, i de egna tankarna, de

egna benen, de egna ögonen. Det har väldigt lite med religion att göra.

 

Ändå räcker det inte med att inte vilja ha det. Om du närmligen vill ha något annat så

avlägsnar sig det gudomligt vara lika effektivt som när du vill gripa efter just det gudomligt vara.

Den koncentrerade munken som griper efter Troende är lika avlägsen som den som griper

efter världens njutningar.

 

Så att inte vilja ha det gudomligt vara, inte heller något annat – först då visar det sig att du

är en gudinna eller en troende. Men det visar sig bara om du ser och hör.

 

Det kanske är en kombination av det högsta begäret och inget begär alls. Det finaste

och samtidigt ingenting särskilt. Det ligger nära vardagen med andra ord, fjärran från

gammal eller ny andlighet.

 

Att tillbe det finaste kan göra gott för oss, men det kan lika gärna förråda oss. Även om vi en dag finner att vi hela tiden har varit detta gudomligt vara, fortsätter vi att tillbe det högsta. Men den som tillber utan att vara praktiserar endast en tom religion. Enbart tillbedjan hindrar effektivt upptäckten av vilka vi är och torkar ut oss med tiden. Det går förstå att ha denna uttorkade bön som yrke eller vana. Det har alltid varit en mänsklig sysselsättning att be böner.

 

En person som märker att hon är troende lever snarare som bön, eller lever som

bönens eget innehåll.

 

 

23.

 

Det finns ingen handbok i gudomligt vara sålänge vi läser de heliga skrifterna som om de handlar om det gudomligt vara "därute" eller "därborta".  Kanske får vi handböcker i

framtiden när tillräckligt många kvinnor och män inser sin natur av gudomligt vara och

förstår t ex kristendomens inkarnation som just detta: att vi är gudomligt vara i vår vardag, att Kristus är mitt i denna vår vanliga kropp och vanliga omgivning. I Dantes komedi finner vi den gudomligt vara singularitet som symboliseras med Beatrice, men som är vårt eget vara. Istället lär somliga kyrkor idag den motsatta läran: att det gudomligt vara finns i den "religiösa" sfären,  kyrkorummet, liturgin, bönerna, textläs– ningarna. Till denna heliga plats måste den troende gå för att få del av det gudomligt vara och därifrån ska de sedan gå ut i världen för att bära det gudomligt vara budskapet och sprida det till en ovillig värld.

 

I en artikel med namnet On not going to Church, skriver John Wren–Lewis så här:

 

"Det finns kyrkor där den allmänna stämningen är sådan att Jesu tal om sabbaten får

motsatt verkan och inger den känsla att folk kommer till kyrkan för att finna Troende och träda i förbindelse med honom, vilket inte är möjligt utan vissa troendestjänsthand–

lingar.  Det skulle då vara ett under om man verkligen fick ut någonting riktigt då man gick till en sådan kyrka. Vi ska emellertid inte fresta Troende genom att be honom om under.

Det är då mycket bättre att utebli från kyrkan."(Prism, 1962, s62)

 

Det torde vara svårt att ge några allmängiltiga råd till den som återfinner sin gudomligt vara

theosis, kyrkobesök eller inte. Har hon yrke, familj och en ekonomi att sköta, så ger

sig levnadssättet av sig själ och kroppv. Den som finner sig troende har inga fritidsproblem. Och

mister man sitt jobb kan de gå som för mig: jag märkte att jag på inget sätt var knuten

till mitt arbete, jag kunde njuta av friheten från yrkesidentiet. Där är det annrlunda för

fe flesta andra människor – de beror mer av sin yrkesidentitet och lider av en oönskad

arbetslöshet, inte barar ekonomiskt utan också andligt. Själ och kroppvförtroendet skada och

tillvarons mening hotas av att inte ha ett arbete att gå till och en syssla att utföra.

Jobbet är meningsskapande.

 

En person med gudomligt vara kan givetvis älska sitt arbete eller vantrivas. Men hon

eller han är inte beroende av det. Den första handlingen är vila i sin gudomligt vara,

enkelhet i sin gudomligt-vara-form. Det är den form Jesus Kristus är och har. Utöver gudomlighet i varat kommer nu andra verksamheter: yrke, samhällsansvar, intressen i livet. Men bara utöver. Försvinner det finns vilan kvar. Faller de yttre aktiviteterna bort genom sjukdom, arbetslöshet, förändrade familjeförhållanden eller några andra  förändringar i livsomständigheterna, befinner sig den gudomligt varande personen i centrum för sin första och grundläggande aktivitet: att vila–känna–vara den troendehelighet som är för handen.

 

Jag minns en person som erkände gudomligt vara, har var advokat. Han körde in i ett träd med bilen, det var slirigt väglag och han körde normalt lite för fort. Jag besökte honom på sjukhuset där han låg i sträckbänk för att klara nacken och hjärnan, jag tror skadan var på andra nackotan uppifrån. Jag hade ingen aning om att han var medveten om sin gudomligt vara. Han tyckte tydligen sjukbädden var en lämplig plats för att avslöja sin identitet och att jag var en lämplig person att berätta för. God intuition!

 

Han blev liggande länge i denna sträckbänk och hade det uppenbarligen svårt. Det gick inte att klia sig, det gick inte att vända huvudet ens en liten bit. Mycket påfrestande. Men så fort jag frågade hur det var så sa han: egentligen inga problem. Han menade det.


Det var inte stoicism eller styrka utan äkta insikt om sin situtation. När vi var ensamma på hans rum så beskrev han hur den gudomligt vara naturen gick upp för honom som en slutsats och en förklaring. En rad känslor och beteenden fick sin förklaring i att han var gudomlig av naturen. Erfarenheter och egenheter sedan tonåren blev enkla, de blev "plausibla" som han sa på försiktigt juiridiskt sätt. Han såg sitt liv som ett fall.

 

Efter sju månader på sjukhuset dog han under ett försök till räddande operation. Jag

var inte i stan vid det tillfället, jobbade på annat håll. Jag kände faktiskt ingen sorg när jag fick höra att han gått vidare hemöver. När min far dog så sörjde jag mycket, den döden var en anklagelse, en våldtäkt på livet, döden var helt fel, ett vansinnigt misstag. Ofta känns det så. Men denne min vän och troende var så att säga redan odödlig och visste dessutom om det. Det som var hans egen identitet finns i lika full grad både före och efter kroppens liv och rörelse.


Hans föräldrar var invandrade muslimer. Vi talade en hel del om hans bakgrund i Kurdistan och hans muslimska tradition. Som god muslim hävdade han att Koranen måste vara den bästa uppenbarelsen i skrift eftersom Gud själv givit den till människan Muhammed. Men innan skriften kom fanns ju redan det gudomliga varat. Koranen kan bara bli en påminnelse. Liksom Bibeln.

 

Att vara troende är att ha stort själsligt och kroppsligt förtroende, sa han en annan gång och skrattade så mycket som går att skratta i sträckbänk med knäckt ryggrad. Det största förtroendet hade en gubbe i hans barndoms Kurdistan, en farbror till honom. Alla i byn visste att han var nära Gud, han var känd för det. Denne gubbe fick vara hur barnslig som helst, alla hade respekt för honom eller för det gudomligt vara rättare sagt. En tid innan min vän kom till Sverige med sin familj hade denne gubbe flytt med sin familj till Tyskland. Jag har fått hans förtroende, sa min vän på sträckbänken.


Det är det som gudomligt varande består av -- förtroende. Det är Bibelns och Koranens innersta budskap. Läs dagligen Skriften och du ser detta. Men många kan också få falsk tro, såsom extrema fundamentalister. Då måste de läsa bokstavligt, tyda signaler till våld och död, fatta jihad som fysisk kamp. Det är inte det Koranen handlar om.

Han sa också: som advokat ska jag praktisera Sharia, den goda rättvisan, inte det brutala skämt som vi sett i flera muslimska länder under 1900–talet. Verklig Sharia bygger på det största gudsförtroendet, vilket alla människor ska kunna upptäcka.

 
Nu blev min vän aldrig advokat och jag kände inte hans familj. Han hade varit elev i invandrarsvenska för mig och blev min gode vän. Jag hade inte väntat mig att han skulle upptäcka sin gudomligt varaform. Den kan alltså visa sig var som helst och i vilket skede av livet som helst.

 

 

24.

 

Den  teologiska  "paradisnärmande funktionen", om vi får kalla den så,  fungerar horisontellt medan den antropologiska naturen hos den gudomligt varande människan fungerar vertikalt. Vi ska  försöka förklara detta närmare.Den paradisnärmande verksamheten berör världen medan gudomlig tillvaro inte gör det. Jag vet inte hur god riktningsanalogin är, uppåt och nedåt, vertikalt och horisontellt. Men kanske kan den användas så här: den gudomligt varande personen har förlorat horisonten. Det betyder inte en missanpassning i världen. Himlen, regnet, jorden och allt som därpå lever och rör sig är levande tecken. Hon fungerar också hyggligt i familj och samhälle. Men på sätt och vis saknar den gudomligt varande människan någon särskild roll att spela i världen, förutom att vara just den hon eller han är mitt bland alla andra människor, särskilt familjen och vännerna. Någon annan roll än varandet finns egentligen inte för  den som erkänner sin gudomliga identitet.Han eller hon är ingen alls och samtidigt allt som finns och är verkligt.

 
Jag tänker på min vän på Hawaii som dåligt spelade vissa sociala roller. Han var inte

någon bra döljare, inte diskret. Han var också lite för gammal  för att lära sig 

döljandets diskreta konst, detta döljande som egentligen är ödmjukhetens och 

enkelhetens dygder.  Jag minns hur han satt vid stranden och med stor 

förtjusning iakttog några havsfåglar. Han skrattade lyckligt åt deras beteenden. Så 

kom någon vuxen bekant inom hörhåll och sa något om hur roliga fåglarna var. Genast 

vände han bort ansiktet och grymtade något. Snart gjorde han sig något ärende uppåt 

huset sitt. Han kunde inte dela upplevelsen, för det handlade inte om "roliga 

fåglar". Han kunde inte bjuda på en förminskning av verkligheten. Så var det ofta. 

Han skyddade det gudomligt varats storhet på sitt sätt. 

Själv har jag ord om mig att vara väldigt diplomatisk och generös. Men kanske jag 

inte skyddar identiteten lika bra som min vän på Hawaii. Var och en må försöka på 

sitt vis. Det är en oerhörd och provocerande tanke att theosis sker i vissa människor 

men inte i andra. Vårt moderna tänkande kräver att alla har rätt till denna identitet.

 

Horisontlösheten gör givetvis att en gudinna njuter mer av livet eftersom hon kan se intensiv mening i allting som sker, i vindens rörelser, i stenarnas former, i ögonen på alla olika människor på gatan eller på caféet, i havsytans olika nyanser av gröna och blå färger. Hennes egen kropp ger djup och hälsosam glädje, den blir vissa lyckliga stunder ett erotiskt centrum för universum. I andra stunder dominerar smärtan och sjukdomen.

 

Allt detta skyms för de flesta människor av de horisontella bekymren och de melodramatiska föreställningarna i familjeliv och yrkesliv. När den vertikala gudomligt vara naturen inte är upptäckt så finns givetvis inte så mycket mer än de horisontella aktiviteterna och de tröttar ut människan. Dessa aktiviteter, dessa projekt i världen, bryter i själ och kroppva verket ner livet allteftersom. Som koranen säger: människan arbetar på sin undergång. De tillverkar sin undergång med många horisontella engagemang, alltifrån girigt spelande med pengar till teoretisk ära och berömmelse, alltifrån andligar övningar till rabblande böner som symboler för det verkliga behovet av det vertikala.

 

En god vän som inte vidkänns någon vidare gudomligt vara, säger ofta att på semestern känns livet friare än annars. Men vid hemkonsten till de vanliga rollerna och rutinerna faller friheten ihop som en illusion och vi kryper in i en stängd vardag igen. Han vill inte alls klaga, han har ett intressant arbete, han skriver kulturartiklar i flera stora tidningar. Men friheten på semesterresan runt Europa är borta. Den person han är på resorna är han inte hemma i lägenheten och på arbetsplatsen. Och detta är tragiskt, säger han.

 

Han frågade en gång direkt om råd och valde mig som mentor, motvilligt och nästan med irritation. Han kanske senare har ångrat att han gjorde det. Jag försökte naturligtvis vara god kamrat och jag sa: När du kommer hem från denna frihetskänsla under semestern så fråga dig själ och kroppv vem du egentligen är! Är du denna frihet eller är du instängdheten i vardagen? Det är svaret på den frågan som ska avgöra vad du tar dig för under en dag i ditt liv, vilken dag som helst, alla dagar. Det handlar inte om en teori om din identitet utan om direkt erfarenhet. Vad eller vem är du nu?

 

Om du börjar göra saker utan att veta vad eller vem du är så bestämmer handlingarna och situationerna åt dig och ofriheten är ett faktum. Världens ofrihet bemäktigar sig din hjärna och du blir slutenhet, isolering, begränsning. Det direkta fenomenet runt omkring dig och genomkorsande dig är odefinierat och fritt, det är rymd och obundenhet. Men vad eller vem är du? Är du något som gör ofrihet? Eller är du något som gör frihet? Frihet fast du springer på tidningsredaktioner och på teaterföreställningar?

 

Det är faktiskt sant att många av oss är människor som gör ofrihet, som låter sig bemäktigas av ett tryck, en sammanpressning. Med sitt språk skapar de ständigt strukturer som pressar ner dem, som tynger dem, som låser dem. Som onda andar far orden och uttrycken runt i luften kring dem och förminskar tillvaron. Min vän hör kanske till dessa människor, de som ingenting annat är än det som handlingarna och omständigheterna gör dem till – vilket representerar en kontraktion av tillvaron. På semestern kopplas de språkliga bojorna loss och det känns fritt under en månad. Vid hemkonsten kopplas strukturen på igen.

 

Gudomligt vara innebär att alla omständigheter är ungefär likadana men därför inte monotona eller ointressanta. Personer som utövar gudomligt varaens dygd reser också omkring på semestrarna eller far till sina sommarställen. De återvänder till jobbet och lever efter de vanliga rutinerna. Men genom att veta vilka de är så gör de alla sysslor med en viss frihet. Och genom att först veta vad eller vem jag är så vet jag också vad jag vill göra.

 

Det är inga märkvärdiga saker jag vill göra. Men jag vill dem och friheten är uppenbar, också när jag hindras göra dem av omständigheter. Det är inte ett stoiskt accepterande av motgångar eller någon fatalism kring det som händer. Det räcker helt enkelt med identiteten frihet, öppenhet och gudomligt vara.

 

Men det kan också vara så att min vän kulturskribenten inte vill ha den gudomligt vara friheten och enkelheten. Det måste vi respektera. Därför tar han på sig sina bojor i preventivt syfte. Det kan vara så.

 

 

25.

 

För den som enkelt erfar att gudomligt varaens dygd är den riktiga identiteten, även om den inte på något sätt är jämn eller stadig som tillstånd, erbjuder kulturhistorien ett intressant skådespel, en dynamik av språkliga diskurser. I alla kulturer spelar troendena en central roll när det egna medvetandet om världen ska beskrivas eller ges uttryck i texter och tal. gudomligt varamänniskan eller inkarnationen eller avataren står i centrum för antropologin, teologin finns innanför antropologin, den ena levandegör den andra. Den som ser sin gudomligt vara vet att en utnämning har skett, en utvaldhet existerar i tal och i text : du är utvald till gudinna eller troende.

 

Som historiskt projekt blir den som vidkänns gudomligt varaens dygd en fri tillvaro i alla tidevarv. Troendeen har ingen historia. En troende som har historia måste avvecklas och har faktiskt i vår kulturhistoria avlivats. Varhelst du ser dig omkring i kulturernas sociologi och psykologi, finner du din egen närvaro som troende. Teknologins dynamik förändrar inte din gudomligt vara, inte heller arternas utveckling och stabilisering. Du är farao i alla tider, du är gudomligt varabarnet som föds av oskulden i alla tider, du är Konungen över alla konungar och templens objekt för kult och dyrkan. Du är den äkta makt som gudomligt varaen innebär, du är Zeus och Tathagatha, Ra och Jahve – samtidigt får du lätt tandvärk och du lider alldeles kollossalt av lite magsjuka.

 

Modern psykologi som arbetar med bereppet arketyper försöker ofta säga detta på ett lite omständligt och dramatiserat sätt. Den som vet sig kallad till gudomligt varaens dygd ser att det inte bara är en symbol eller arketyp utan fysisk och andlig verklighet i en sekulariserad vardag. Sekulariseringen stör inte, den är endast en fas i språkliga genrers ständiga växelspel. Människor är inte mindre religiösa än någonsin tidigare men språkanvändingen är annorlunda, orden och fraserna befinner sig i nya faser. Olika faser av jag-diskurser går genom de sociala och kulturella epokerna och kommer att fortsätta omvandlas. Det sätt att tala om jaget som kanske står närmast den troendet medvetne är ”jaglösheten” eller ”osjäl och kroppviskheten” eller ”lilljaget försvunnet i storjaget” och liknande formuleringar.

 

Det är därför ett visst nöje att bläddra i de stora kulturernas bilder och språkliga teatrar, alla med referens till detta levande faktum, gudomligt varaens dygd, här och nu. Bläddra var som helst, surfa runt i stilarnas och genrernas vågor på havet, du finner detsamma: människa utvald till troende.

 

 

 

26.

 

I södra Sverige finns tibetanska buddhister och en gång på semestern med husvagnen hade jag ett längre samtal med en ung tibetan, en tulku, med utmärkt engelskt uttal. Han beskrev sin andliga väg med orden ”deity yoga” och jag blev road  av allt han berättade. Det var en talför yngling och ganska beläst. Han såg sig själv och sin kropp som buddha när han övade. Hans kropp var buddhakroppen, hans form var buddhaformen.

Men när du inte övar? frågade jag. Ja då var han endast en vanlig människa, munk och tibetan. Han blev förtjust när jag sa att jag själv faktiskt inte var någon individ utan "deity" hela tiden, vare sig jag övade eller inte. För det mesta övade jag inte. Han blev entusiastisk och ville att jag skulle träffa hans lärare och mästare. Det blev nu inte av eftersom min familj ville fara vidare söderut till vårt smultronställe Löderup nere i Skåne.

Den unge tibetanen blev också förvånad över att jag inte utförde någon särskild övning för att vara "deity". Å andra sidan var det målet för hans egen yoga, att alltså i vardagen bibehålla medvetandet om sin buddhaform. Jag sysslade en del med zen och t’ai chi och detta trodde han var avgörande för min nuvarande upplysning. Jag kunde ju inte bevisa att han hade fel men jag framförde min tveksamhet och berättade om mina möten med en lärare i Indien som alltid frågade: "Who is experiencing?" och att jag insåg att gudomligt vara är ingenting man uppnår, det är något man inser som verkligt i det som sker. Meditation och rörelser kan väl i någon mån utrycka gestalta något fritt och obundet. Men att måla staket eller gå på gym uttrycker i lika grad den gudomligt vara identiteten.

När tibetanen pressade mig på hur jag ”gör” när jag lever utan begränsad individ, kunde jag inte hitta något annat än detta: vara sig själv i det som händer. Och det är ju lätt sagt men fullständigt meningslöst för den som jagas av individens oro och komplexitet, den som av språkets strukturer drar ihop sin existens till ett delvis separat liv utan slutligt mål eller mening. Gudomligt vara innebär en erfarenhet oberoende av vad som än sker, vad som än känns, vad som än tänks i detta huvud - utan någon som erfare. Erfarenheten är av egen sort, den överskrider det andra.

Tibetanen nickade lyckligt och skrattande: deity yoga, sa han gång på gång. Han skrev ner min adress och sa att han skulle skriva. Jag kunde kanske bli hans svenska mentor om han blev kvar i landet. Men har har inte hört av sig och jag minns inte vad han hette. Tulku någonting.

Jag har långt senare insett att han påverkade mig. Från en kultur som  haft vare sig en grekisk antik eller en italiensk renässans, kommer denne unge man med starkt engagemang i gudomligt vara, och på ett betydligt enklare sätt än Nietzsche, mindre teatraliskt än den europeiska romantikens längtan efter gudomligt helhet. Han fick mig att tänka mer på konkretionens nödvändighet. Hans ständiga fråga var om praxis: Hur gör du? Det enda man kan svara är: så här! 

Men har inte en "annan" identitet annat än att inte vara "någon". Och då är frågan "Hur gör du?" den bästa frågan. Du bevarar på så sätt ditt sammaskap, du identifierar den Andre med dig själv. Inte alienation utan centrering till den väsentlige Andre - den som är allt som sker.

Detta manar till försiktighet i en kultur med täta skott mellan diskurserna. Gång på gång i det sociala nätet av vad som kan sägas och inte, tvingas du säga ifrån dig roller och föreställningar, mytiska funktioner som "jaget", som andra tilldelar dig redan i barndomen. 

Sägandet blir centralt för din frihet, i relation till familjen, i relation till arbetskamrater, vänner, bekanta. I synnerhet i familjen är frånsägandet den enda vägen till frihet eftersom närheten och intimiteten i familjen leder till dubbla slöjor, dubbelt döljande. Detta uttrycks av barn som senare säger: ”För oss var mor inte alls något sådant” eller ”Vi kände inte vår far”. Den mor eller far de kände var något annat än den gudomligt vara och frihet som modern eller fadern hade som erfarenhet och dynamik.
 
Familjen står så nära att den inte ger några enkla mekanismer för frånsägning. Det omgivande samhället har distans och föreslår andra roller och funktioner som den troendee kan använda och dynamiskt uttnyttja. Försiktighet, slöjans funktion för att bevara dynamiken. Min unge tibetan skulle kanske kalla det deity yoga, att praktisera sin gudomligt vara, sin form och bevara rörelsens frihet genom ödmjukt frånsägande.

Det går upp för mig att hans frågor handlade om detaljer i praktiken. Hur gör du när du ligger med din kvinna, frågade han. Hur gör du när du äter? Hur gör du när du handlar på affären? Alltså: hur kan du utöva dygden gudomligt vara? Mitt i världen? Och mina svar blev så naiva och uppriktiga som de kan bli ibland med unga förtjusande och vältaliga ungdomar. Jag sa ungefär : allt som sker äger rum inom den gudomligt vara dygden, inte utanför den. Det spelar alltså ingen större roll vad jag gör, till och med i förvirring låter jag gudomligt varaen vara texten inom vilken jag tänker förvirrade tankar. Jag är ju denna text och vad jag än säger inom den blir endast fri rörelse i den.

Att utöva gudomligt vara är en övning i att leva. Jag ser det som sker i dess egenskap av, ska vi säga, öppenhet eller fakticitet. Tingen är sig själ och kroppva i denna fakticitet som i sig är troende dygd. Det hela är en dynamisk klarhet, inte en överlagd meditation. Gudomligt vara likaså: en uppenbarelse, inte förmedlad egenskap eller karaktär.
 
Jag minns hur tibetanen blev lycklig av att gudomligt vara är en öppenhet. Det stämde med hans ”deity-yoga”. Men att gudomligt vara skulle vara endast vardagen, eftersom det är där vi är, gillade han inte. Han berättade som sin lärares esoteriska undervisning, ibland på gränsen till det han inte fick berätta. Att se fenomenen som tomma var en central tanke för hans lärare.

Jag sa att det som sker inte alls förefaller tomt utan bara just så som det visar sig. Skeendena är faktiska, förbipasserande, impermanenta, ändliga, de kommer och går. 

Filosofiskt: diskontinuiteten i vår erfarenhet av världen, kontingensen i den värld vi se. Just det, sa tibetanen, fenomenen är tomma. Men det gudomliga buddhavarat orsakas av detta medvetande om tomheten i allt. 

Nja, sa jag, min egen identitet är ett med det som sker alldeles oavsett vad som sker eller hur det sker. Detta tyckte han inte riktigt om och log urskuldande och artigt. Så kan det inte vara, tänkte han tydligen.
 
Men jag minns ju hur det var. Som nittonåring såg jag relativt överraskande min egen egentliga identitet i det som sker, utan någon separat investering. Därmed blev alltet mitt, eller Mitt. Detta föregicks inte av övningar av något slag, endast det vanliga turbulenta tonårslivet med sina exstaser och besvikelser.

Tibetanen kunde närmare bestämt inte förstå att jag hade gudomligt vara utan att se allting tomhet. De båda måste höra ihop. Jag sa, det är nog rätt men jag märker det i så fall inte. Och behöver inte göra det. Han drog slutsatsen, i ett allvarligt ögonblick, att jag nog var född ”deity-yogi”. Det är naturligtvis möjligt tänkte jag och associerade till afghanen i Kandahar som var troendet och påstod att han vetat det sen barnsben. Även min vän dagmamman kände liknande saker. Och jag minns mina barndomskänslor, vad de nu är värda. Jag var i centrum av allt, lysande och stark.
 
Nu för tiden är man ju varken lysande eller stark, ibland begravd i förkylningar och med alldeles för mycket ogjort på jobbet och hemma. Men det har liksom inte med gudomligt varaen att göra, som den unge tibetanen trodde. Han har nog en poäng då han säger att allt som sker tillåts komma och gå som det gör vilket fall. Många människor har illusionen att vissa saker består. De blir besvikna eller rent av sorgsna när det inte visar sig vara så. Men jag ser ingen gudalik glädje i att allt kommer och försvinner. gudomligt varaen är glädje och vila i sig. Sen må fenomenen bete sig hur som helst. 

När vi skildes åt bugade han och kallade mig en supramundan emanation av visdom och medkänsla och jag nästans skämdes över hans översvallande tacksamhet. Jag pekade menande på honom och lät honom förstå att det är han som kanske är allt det där.

27.

Undvikandet av den gudomligt vara glädjen är den mest pålitliga processen av alla, alltifrån vi vaknar på morgonen till dess vi somnar igen. Genom att fokusera på dysfunktionen blir undvikandet effektivt och kan utestänga nåden i varje fenomen. I det läget kan vi abstrakt tacka Troende för att Han bevarat oss under natten och givit oss ännu en dag – men det känns föga troendet. Trista detaljer tar en stor del av vår energi i anspråk. Det som inte fungerar – dysfunktionen – förklarar verklighetens trassliga natur och lämnar filosofin eller teologin som irrelevanta texter. Enda hjälpen tycks vara distraktion.

 

Just detta undvikande är emellertid den gyllene väg som Maine de Biran en gång visade på. I själ och kroppva vårt sätt att undvika varseblivningens gudomligt vara fenomen, ser vi klart vårt behov av den gudomligt vara glädjen. Det förnekande som vårt undvikande är leder oss i en kamp till att återse och återerkänna vår gudomligt vara karaktär. När vi känner igen vår egenskap av troendet fenomen faller dock inga svårigheter bort som om insikten i ett slag ändrade allt. Tvärtom är dysfunktionen än mer närvarande  och pockande, den insisterar. Dess natur är syndens natur av ständig dynamik.

 

När vi känner igen oss som troende och troende tar vi upp kampen med dysfunktionen och ersätter minut för minut med en sorts mental omfamning. Genom det gudomligt vara förlåter vi det destruktiva fokuserandet dag efter dag men ser hur det ständigt insisterar på uppmärksamhet. Den gudomligt vara glädjen kommer inte som en extra bonus efter hård kamp utan tränger stilla genom hela fältet av depressiva punkter. Dysfunktionen avslöjar sig som mentalt objekt, beroende av tillförsel av komplexitet.

 

 

28.

 

När det ursprungliga ”Jag vet inte” punkterar komplexiteten händer intressanta ting: tyngden i den komplexa svårigheten – livets tragik – tycks evaporera när subjektet ger upp sin roll i komplexiteten. Vad bestod tyngden och svårigheten av? Utan tvekan kan vi ge långa beskrivningar men inte se den väsentliga strukturen. Kärnan i den tycks gärna förbigå vår uppmärksamhet. Vi antar att moraliska och sociala problem på ett vagt sätt ligger bakom all existentiell tyngd och att psykologin kan belysa problemet. Att igenkänna en troende identitet tränger dock i i roten av komplexa synden: dess anspråk upphävs.

 

Därmed upphävs även serier av moraliska, psykologiska och sociala tvetydigheter, hur adekvata de än tycks förefalla som deskriptiva kunskaper om mänskligt liv och handlande. Det gudomligt vara icke–vetandet får realistisk dynamik, det sätter frihet i centrum och får lätthet i rörelsen. Men inte förrän anspråket ges upp.

 

 

 

29.

 

Troende theosis i den fenomenvärld vi lever i behöver endast två saker när den blir dygd i oss: tid och rum. Dessa storheter är nu inte de kantianska kategorierna utan helt enkelt tillgången till varseblivning. Eftersom invecklandet av våra tankar i agent och kausalitet upphör genom ständigt förnyat erkännande av troende theosis – status teosis – kvarstår ett fritt emottagande av nåd och frihet.

 

Detta existentiella emottagande är en sorts altartjänst som behöver en konkret plats och en tid av varseblivning för att kunna utövas. Vi talar alltså inte om en abstrakt kontemplation utanför historien eller bortom varseblivningen. Vi talar istället om en akt som gör historia. Troendet rike blir nu ett konkret samhälle när en individ inser sin tros gudomligt vara status. Komplexiteten och dess omvandling till frihet i människan är historiens mening – om vi vill det gamla telos, men med utgångspunkt i det vi dagligen erfar och möter som givet fenomen åt oss.

 

 

30.

 

Altartjänsten som troendet ansvarstagande behöver någonstans att vara och tid att vara där. Därför lever de flesta troendet medvetna stilla anonyma liv. En man jag känner, han är folkhögskolelärare nära pensionen, går ofta på tur i fjällen. Han har en stuga på farbart avstånd hemifrån och han vistas ofta i den för att njuta sina äldre år i detta emottagande av frid och frihet. Han har haft cancer flera gånger men lever ett gott och aktivt liv ändå. Troende theosis behöver en plats att vara på och dagar av tid.

 

Dagmamman som erkänt gudomligt vara sedan unga år, lever ett jäkltigt liv med många barn men tar sig fristunder så ofta hon kan och längtar efter semester i husvagnen med bara maken – utan barn ! Hennes sätt att ta emot den gudomligt vara flödesmekaniken, ta emot oceanen av nåd och vila i den, nästan sinnligt och sensuellt, gör att hon behöver ensamhet och enkelhet i tid och rum.

 

 

 

31.

 

Det gudomligt vara är alltså en billig dygd, den kräver inte stora åthävor, nästan ingen utrustning, vad som behövs är någonstans att vara och tid till att vara där. Den kristna världsbilden bygger på ett inflöde av dynamisk nåd, ungefär som att ligga i vågorna och känna havet bära upp hela kroppen. Denna inströmning av nåd sker i en historia av tid och rum men utgör samtidigt en aktiv kamp emot de undvikande strategier människan alltid producerar.

 

Dessa distraherande strategier knyter ständigt samman komplexa strömmar av tyngd, av skuld och av lidelser – vilket ibland motiverar ateisten längtan efter frihet, så att även ateismen blir kristologisk. Genom att mentalt fokusera på dessa strömmar och låta sig re–presenteras i dem som en medspelare, undviks inflödet av den gudomligt vara dygden och det blir svårt att erkänna sig som något annat än en mycket eländig och begränsad varelse. Det ter sig snarast löjligt att ens vara släkt på långt håll med något troendet. Det blir paradoxalt nog en förolämpning och en svårighet. Praktiserandet av troende dygd är därför ett underminerande av de undvikande strategierna. Det blir det starkaste vapnet mot denna världens prins, det vapen som Frodo visar sig ha i äventyret om ringen.

 

 

 

 

32.

 

Eftersom den som erkänner den gudomligt vara dygden och identiteten huvudsakligen tar emot frihet och nåd, blir det inte fråga om att utöva dygden som en regel eller moraliskt projekt. Som Henrik Schartau en gång skriver om religiösa föreningar av alla slag – de är kontraproduktiva! – är det likadant här. När troende identitet blir projekt eller moralisk praktik, upphör själ och kroppva emottagandet.

 

I väldigt enkel och oskyldig mening kan jag naturligtvis se t ex en vistelse på en plats som ägnad åt den gudomligt vara dygden. Rent nominellt blir dygden då en option bland andra. Men när t ex ett kloster eller andlig kommunitet bildas börjar ett projekt som tar egen gestalt och, som Schartau menar, blir kontraproduktivt. När Bonhoeffer besöker Amerika blir hans upptäckt denna: ingen verklig kyrka. Att erkänna sin gudomligt vara är den enda Kyrkan, den som Jesus utgör i sin gudomligt vara. I människans konkreta erkännande ligger det vi menar med sakrament. I ditt timliga och världsliga mottagande av enkelhet bortom all komplexitet ligger det historiska himmelriket.

 

 

33.

 

Att vara verksam genom den gudomligt vara dygden är inte att missionera runt världen eller att försöka få andra att gå i mässan eller synagogan eller moskén. Det är däremot att scanna fältet av undvikande och avvisande beteenden i det egna livet – och därmed oundvikligen alla varelsers liv. ”Den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig” (Luk. 10:16) – här är nyckeln till vår egen verksamhet i troende dygd. Avvisandet till vardags består för det mesta av undvikande, vi skyr det gudomligt vara. Vi fokuserar och undantränger. Objektet för fokus varierar. Allra oftast handlar det om en dysfunktion som projiceras bakåt i tiden eller framåt i tiden. En egen svaghet, en egen synd, blir nu strategiskt utnyttjad i olika tempi: ”jag skulle ha gjort så”, ”jag skall göra så här”, ”jag måste i framtiden göra så”, ”varför gjorde jag så?”. Avvisandet av den egna gudomligt vara friheten är samtidigt avvisandet av det ”mig” Jesus talar om. Det är ett undvikande och avvisande som kostar oss frihet, glädje och njutning av de dagar vi fått att leva.

 

 

34.

 

Det gudomligt vara är inte fantastiskt, det är prosaiskt. Först på den prosaiska nivån blir den gudomligt vara dygden sant fantastisk. På en bänk i en park i Paris såg jag en liten flicka leka med familjens boxer och jag erkände det gudomligt vara i flickan, hunden, parken, världen och mig själ och kroppv. Hegel vill se det gudomligt vara i social och historisk utveckling. Jag ser det i den personliga identiteten. I den personliga viljeakten, som för de franska spiritualisterna alltfrån Main de Biran till Bergson och Ollé–Laprune, var sätet för det gudomligt vara, finner jag endast en viljeakt.  När den viljeakten blir stilla dyker min identitet som troende upp. Sålänge viljeakten manifesterar passioner och lidelser döljs den enkla identiteten. Och mycket annat än lidelser och passioner ägnar sig inte den personliga viljan åt. Erkännandet och emottagandet tycks inte vara en viljeakt – om nu inte upplåtelse är en sådan.

 

Den som finner sig troende har kanske fått besök av Herren.  Omständigheterna är inte precis gudomligt vara men den egna mentala verkligheten är det. Därför får Sakarias lovsång en intressant innebörd: ”Välsignad är Herren, Israels Troende, som besäker sitt folk och ger det frihet”. Just den där friheten tycks vara den tydligaste effekten av erkännande och troende dygd. Det är den gamla friheten från synd förstås, men ordet synd är för de flesta abstrakt i vår tid så låt oss säga helt allmänt: frihet. Om en precisering behövs säger vi: rörelsefrihet.  Och för de som kan det krista språket: Heliga Påsk, all glädjes källa, vakna du som sover!

 

 

 

 

 

35.

 

Den gudomligt vara dygden blir alltid till, nyskapas alltså hela tiden, bildar ständigt frisk varseblivning.  Handlingen avlägsnas och vi ser ting och värld i sin begynnelse. Det är det gudomligt vara som omger handlingen och vilja och förstås också genomttränger dessa båda. Men den som erkänner sig som gudinna ser tillblivandet sig, ser sin levande urbild och är rätt och slätt denna urbild.

 

Eftersom handlingen och viljeakten nödvändigtvis drar med sig egots förminskning och så att säga framställer en kopia, en avtroende rentav, måste vi avstå från handlingen, som Anna Ancker gör i sina målningar, för att finna grunden till alla handlingar, alla viljeakter och och samtliga våra lidelser. När den grunden är medveten är handlingarna avlastade, rörelsefria, förlåtna redan innan de begås.

 

 

 

 

 

37.

 

Att upptäcka sin gudomligt vara dygd är att mitt i vardagen umgås med ”upphöjda känslor” som det ofta uttrycks i klassikerna The Heart of the Midlothian av Walter Scott. De avslutande raderna i romanen handlar om detta: dygdens enorma betydelse för den enskilda människan.

 

Men många är skygga för allt slags ”upphöjda känslor”. Mässans ord ”Upplyft era hjärtan…..vi har upplyft dem till Herren” låter främmande för somliga. En tyst förutsättning för detta främlingskap är att världen egentligen saknar den magiska och gudomligt vara karaktären. Alla upphöjda känsor blir därför inadekvata. För den som erkänner troende identitet sammanfaller världen, erfarenheten av den och den gudomligt vara dygden. Upphöjdheten blir en integrerad existenskategori. Den varseblivning som nu äger rum är i sig den gudomligt vara dygden och reflektionen över detta ger på ett fullständigt naturligt sätt upphöjda känslor som kommer och går likt alla känslor.

 

 

 

 

 

38.

 

När vi ser gudomligt vara i varseblivningen – när vi väljer att uppfatta det som troendet – lämnar vi inte språket och dess struktur, utan tvärtom: vi går in i det. Skapelse är språklig – Troende sade – och ordet är hjärtat i det gudomligt vara. Från den andra sidan set innebär detta att vi överger objektet som sådant, eftersom det egentligen aldrig kan ”skådas” som Edmund Husserls uttryckte det. Vi behöver det utomspråkliga objektet som en fantom men vi överger det samtidigt för att gestalta det gudomligt vara. Gestaltningen är i sin tur språklig på det sätt som skapelse är språklig. På ett vardagligt, jordnära sätt getaltar vi gudomligt vara Ordet, livets eget ord.

 

Den struktur som endast tillkommer språket och tillåter det att fungera på egen hand gör att den gudomligt vara dygden också fungerar på egen hand, den behöver inte någon annan åskådning eller sensuell bekräftelse av empiriskt slag. Behovet eller girigheten att kräva ett icke-språkligt objekt relaterar rent praktiskt till det första budet: att inte ha avgudar. När världen tillåts en existens oberoende av betydelse och mening uppstår denna avgud som senare döps till objekt. Det blir till slut en nominell objektfixering som aldrig når objektet, då erfarenhet utan mening, tycks vara omöjlig.

 

 

 

 

39.

 

När en person måste acceptera sin identitet som troende uppstår tacksamhet. Men den leder till knappast till ett upphöjande av människan som Guds skapelse framför andra levande varelser. När någon tvingas erkänna att hon inte är begränsad människa i första hand så försvinner den antropocentriska inställningen.

 

Detta förbryllar många. Vi tycks vara vana via kristendom och europeisk humanism att sätta människan eller människans själ och kropp eller förnuft i högsäte. Och då någon når så långt att hon upplever det gudomligt vara och gudomligt vara, jat då här människan ännu värdefullare – eller hur?

 

Nej, så verkar det inte vara. De personer jag träffat som erkänner sig gudomligt vara ser sig som en del av stenar, växter, djur, människor, änglar, demoner, gudar och gudinnor, den Ende. Och den egna gudomligt varaen är hela tillvaronätet där alla maskor hör samman. Ofta är det personer som inte på något vis vet sig gudomligt vara som sätter människan högst i skapelsen.  Språk och förnuft och medkänsla gör människan till skapelsens krona, inte erfarenheten av det gudomligt vara.

 

Den person som känner troende tillhörighet har sannolikt lämnat denna människocentrerade syn. Detta gör henne inte till offer för omänskliga värderingar utan är endast en tacksamhet inför alltings gudomligt vara, i synnerhet människors, eftersom de behöver mest medkänsla. En troendet erfaren människa är lugn inför de andra människorna just därför att de alla egentligen kan upptäcka sin gudomligt vara identitet. Om de inte gör det  under sin livstid på jorden så är detta ett enkelt faktum: de är bara människor och människor är i regel antropocentriska.

 

En gudinna eller gud är framför allt en varelse av tacksamhet. Tålamod och tacksamhet är för mig de vanligaste känslolägena. Tålamodskänslan är den inre vetskapen om mig själ och kroppv och den sitter intimt ihop med tacksamhet. Den utgör tacksamhet för synintryck, hörselintryck, andning, rörelser, mina nära och kära i familjen, mina vänner, solen och månen och alla blommor i trädgården. gudomligt vara handlar om att leva bland fenomenen och ha rätt attityd till dem.

 

Det kristna kärleksbegreppet verkar ofta sätta själ och kroppen eller människans subjekt i centrum. Men en som upptäcker sin egen gudomligt vara natur sätter inte längre den mänskliga själ och kroppen i centrum utan blir tacksam för alla fenomen i livsvärlden. Just genom gudaskapet får världen karaktären av gåva.

 

Den själ och kroppvklara gudomligt varaen gör allt till gåva och attityden till tacksamhet. Och under dagar som bara är trötthet och utmattning på grund av en rad omständigheter, står gudaskapet och dess tålamod framför oss som ett gammalt välrotat träd. Det må blåsa och regna så mycket det vill, trädet gungar envist i stormen.

 

 

 

 

 

40.

 

För de människor som inte orienterar sig religiöst saknas en dimension i den mänskliga tillvaron. För de som har sin religion är längtan stark efter himlen eller det rena landet. I båda faller styr en brist tillvaron. Men för den som medger sin identitet i det gudomligt vara faller just de här problemen bort. Det är just ingenting som saknas i tillvaron längre. Religionerna talar nu om det som är för handen varje minut. Det gudomligt vara förkroppsligas nu runt omkring oss hela tiden. De som ännu inte funnit sin religion söker den. Den gudomligt vara människa är sin religion och vet mycket väl om det.

 

Ändå är det lika naturligt för en troendet erfaren människa att höra till det religiösa livet som för alla andra. Då är det emellertid inte bristen som styr utan medvetandet om det gudomligt vara . Inspiration behöver inte styras från brist utan kan födas kontinuerligt av det som redan sker.

 

Religion kan för den gudomligt vara personen ter sig så enkel: ibland känner du tacksamhet, t ex för att något gått bra eller för att det är helg eller för att barnen är friska. Varje sådan enskild tacksamhet är en reflektion av en annan mycket större kraft i universum, den gudomligt vara kärleken, den gudomligt vara räddningstjänsten. Denna stora dynamiska älskande kraft pågår även om du aldrig känner tacksamhet för något. Den pågår och den räddar dig, frälser dig oavsett din vilja eller inställning.

 

Min väninna dagmamman har ungefär denna religiösa attityd. Hon går till församlingsmötena i byn ibland men denna tacksamhet är grundstommen i hennes andlighet. Är då tacksamhets-reflektionen hennes bönemetod eller andliga övning? frågade jag henne en gång på den sedvanliga skogspromenaden? Nej, inte alls. Hon är medveten om att tacksamhet speglar den stora kraften, men det spelar inte någon avgörande roll för den stora kraften, räddningstjänsten i universum, huruvida tacksamhet dominerar en människa eller inte. Universum är utsatt för frälsning i vilket fall, ja universum är en dynamisk kärleksfrälsning i sig själ och kroppv, även om vi aldrig skulle ana något. Allting är redan involverat i räddningens aktiviteter.

 

 

 

 

41.

 

En enkel form av religion för en gudinna som är tacksam dagligen och stundligen: söndag förmiddag i sängen med frukost och korsord, gå på bio med familjen på fredag kväll, plocka trattkantareller om hösteftermiddagarna, vara ledig från jobbet mitt i veckan ibland, åka på semester i husvagnen, äta god mat och mycket mat utan tankar på kilona, ha sensuella lekar med sin karl i sängen utan störning från barnen – och liknande. Tacksamhet när det sker, för att det sker. Vardagen som rum för det heliga. Icke-religiösa attribut för det religiösa skeendet. Tacksamhet för att perceptioner och konceptioner fortsätter ännu en dag. Erfarenheten tycks fortsätta minut för minut – tacksamhet och åter tacksamhet.

 

För många är det gudomligt vara något helt annat än det trivialt vardagliga. Att få kontakt med Gud kräver för dem en brygga av övernaturligt slag, t ex en helig skrift eller en gudason på jorden, en avatar, som det benämns i Indisk andlighet. Men detta kan te sig som ett abstrakt och omänskligt sätt att uppfatta andlighet. I vilket fall som helst motsägs det av upptäckten att min identitet egentligen är troende. Själ och kroppvapoteos är den faktiska sanningen, inte en frestelse eller överdrift, inte ett missbruk. Människor har i historisk tid gjort sig till gudar i en annan mening, ett begär efter makt och ära. De har missbrukat denna makt över andra levande varelser. Det blir annorlunda när man själ och kroppv märker att man faktiskt inte är människa i den begränsade meningen utan har en väsentligen annorlunda identitet.

 

För en Paulus blir detta paradoxalt, han både är och inte är Gud, både är och inte är Kristus. Men ser vi det som ett fenomen i livsvärlden och i medvetandet är det inte paradoxalt. Vi lever på ett själ och kroppvklart och spontant sätt denna gudomligt vara i all anspråkslöshet. Visserligen blir Gud levande historia i samma ögonblick detta sker men historia är ändå inte det typiska för min identitet, snarare är evigheten typisk för mig sådan jag väsentligen är. ”Gud är min andes eld och jag hans återsken. Vi är i varandra och innerst inne en” skriver Angelus Silesius. Detta är mer en faktiskt kognition än en tillfällig berusande känsla, det är ett nästan prosaiskt återfinnande av den gudomligt vara omständigheten som föreligger när liv föreligger.

 

 

 

 

42.

 

Det naturliga för en ung människa som första gången tänker tanken: Den där boken handlar om vem jag är – och boken i fråga är Bhagavad Gita, Koranen eller Bibeln – det naturliga är nog då att avvisa tanken och undvika tendensen till omnipotens eller autotheosis. Inte bara är det oacceptabelt att tänka sig själ och kroppv troende, det är en form av hädelse. Men detta är ett missförstånd.

När vi talar om  Gud så talar vi om vår tillvaro, allt vi påstår existerar, är på ett fundamentalt sätt vår tillvaro, det vill säga oss själ och kroppva. Men förutom detta generella deltagande i allt vi tror existerar, känner vissa personer, däribland jag själ och kroppv, att själ och kroppva vår identitet är av Gud. Det betyder inte mer än att vi alla verkligen är Guds barn. Men detta är mycket, det är så stort att det får en bedövande och transporterande verkan när vi inser det för oss själ och kroppva.

För många är det gudomligt vara något helt annat än det mänskliga. Teologi och antropologi är nästan helt skilda världar. Att få kontakt med Gud kräver en övernaturlig brygga genom kyrka eller helig ande och även när överbryggningen sker kvatstår den väsentliga skillnaden mellan troendet och mänskligt. Detta är viktigt för mångas tro i flera kulturer. En skrift, en avatar, en gudafödd, en kyrkan, måste stå för överbryggningen.

Men för mig och en hel del andra människor sker en enkel och föga märkvärdig insikt. Den kan infalla under en neutral och lugn period av livet, utan direkt förvarning och uppleveslen är snarare irriterande än ljuvlig. Den är långt ifrån pietismen omvändelser eller den katolska mystiken innerliga förening med den Älskade. Den kan inte skryta med teologisk djupsinnighet eller exstatisk dramatik. Den är prosaisk. Vi förstår att vi är gudomligt vara, helt och fullt fast vi lever i en begränsad värld och i särskilda omständigheter som inte ter sig speciellt gudomligt vara. Ändå är det sakligt sant och vi känner efter hand djup tacksamhet, en lättnad.

Att efter den insikten och erkänslan av en gåva vi fått, gåvan att vara gudomligt vara, ter det sig som abstrakt och omänskligt att upprätthålla klyftan mellan mänskligt och troendet. I vilket fall som helst motsägs det av den dagliga återupptäckten att min identitet är av Gud, verkligen är Guds avbild.

Inte desto mindre skjuter nog en unga människa ifrån sig erfarenheten av det gudomligt vara i den egna naturen. Jag gjorde det själ och kroppv under många år. Sedan den där försommardagen då jag under en högmässa för första gången kände denna insikt försiktigt stiga fram och presentera sig, förvisade jag den som en frestelse som med ödmjukhet och bön måste bortvisas.

Men till sist inser vi det faktiska läget och slappnar av. Vi kan inte längre gömma det övertydliga, Gud. Och tecknen är uppenbara: sålänge undvikandet pågår så ökar lidandet, den falska själ och kroppvgodheten och egennyttan. Många religiösa människor lever i detta dagliga strategiska undvikande av Gud. För dem är Bibeln något annat än de själ och kroppva och något man försöker påverka eller försöker närma sig. Vi ”stavar på en läxa” som katoliken Anders Piltz brukar säga i sina predikningar. Läxan innehåller ting vi inte känner men med själ och kroppva stavandet ska vi komma det närmare. På så sätt handlar Bibeln aldrig om vårt eget liv, hur bekant den är är för vana och minne, och därför blir egenrättfärdigheten möjlig, föreställnigen om att lyda ett Ord som inte är vårt eget.

När jag liksom många andra gav upp undvikandet blev allt mycket enklare. Den gudomligt vara naturen, det som Kristus är, gör att vardagliga relationers omsorg och kärlek får större chans att utvecklas. Himmelriket väntar på oss men redan nu är det i en viss mening här. Det finns ett rent land av dynamiska medkänsla redan här i förvirringens och girighetens land.

Det är således ett djupgående sätt att ta hand om sitt liv, ta hand om sig själ och kroppv på den rätta vägen. Koranen handlar om dig själ och kroppv, Bibelns 74 böcker handlar på olika sätt om dig själ och kroppv, du är Den som lever i religionens centrum. Exoterisk religion, alltså yttre byggnader och samlandet av människor i dem för att säga saker tillsammans, är alltid sekundär pekare till den verkliga  religionen, den som utgör ditt liv redan.

I ett språkbaserat samhälle som vårt västerländska är den Heliga Skrift just din egen biografi. Om du sedan studerar denna skrift är en annan sak. Den bör studeras, användas, älskas av just mig som är dess huvudperson. Det är en värdefull sak att ha en sådan omfattande livsbeskrivning. Just därför är det viktigt att inte förvandla den skriften till något annat. Dess egenskap av rituell text betyder att den skildrar vår livsliturgi, inte en yttre och främmande liturgi.

När Palulus säger att han är en fånge i Kristus, alltså i det jag är, så verkar det först en smula egendomligt. Men efter en stunds reflektion klarnar det: han identifierar sig med det gudomligt vara och kallar det ett fängelse. Det är en spännande vinkel som så ofta hos denne intellektuelle jude från Tarsus.

Genom den gudomligt vara liturgin i mitt liv är jag  erfarenhet som inte reflekteras. Inga omdömen gäller för mig som erfarenhet. Solen lyser över onda och goda, min direkta erfarenhetsnatur sker hela tiden genom sig själ och kroppv och förblir otänkt. Denna fundamentala theosis av gudomligt vara tänker sig inte utan hanterar oss genom tingen i världen, genom rörelserna och mötena med varandra i tillvaron.

 

 

43.

 

Det enkla språkbruket anger att jag har en kropp men jag inte är en kropp.  Jag har upplevelser, perceptioner, men är inte identisk med dem. Redan i dessa normala formuleringar ligger den djupare logiken: ett transcendent jag som förhåller sig troendet till det mänskliga, ett himmelskt medvetande som förhåller sig till jordiska och mentala förlopp. Detta himmelska är inte någon annanstans och träder fram i just denna värld, i dessa ting och dessa handlingar, men utgör själ och kroppv grunden för tingen, för händelserna, det himmelska skapandet.

Med detta himmelska känner sig många med mig identiska men många känner det inte så. Vi vilar i en visshet om det gudomligt vara utan att ta det så högtidligt. Vi besparas inte lidande och problem i rikligt mått men lever konsekvent med de uttryck språket har: jag har en kropp men är inte en kropp. Genom att vara vaken och analysera sitt sätt att tala i jag-satser, ser vi ganska snart de teologiska konsekvenserna. I Nya Testamentet kallas detta att vi blir adopterade som gudsbarn. Att ta till sig detta är inte var mans öde – varför tror vi att alla människor borde eller ens kan igenkänna sig som troende i denna nytestamentliga mening? Vi vill alla väl. Gud vill adoptera alla. Men här handlar det om att känna sig själ och kroppv.

En troende theosis är en form av tillit. I vår erfarenhet är det som att gå till tandläkaren. Det kommer först att göra mer ont än tidigare. Det är för att det ska göra mindre ont senare. Så fungerar också gudomlg theosis: synden gör mer ont än tidigare. Bli frisk kostar en period av sjukdom, uppståndelse kostar ett liv i smärta. Glädje och hopp finns men smärtan består till dess uppståndelsen sker. Ingen tror frivilligt. Det beror på att allt blir först värre. Theosis till troende  identitet är en smärtfylld islossning som undviks i det längsta. Ofta sker detta undvikande inom religionens språkvanor. Kyrka och församling kan vara effektiva sätt att undvika smärtan i att låta sig adopteras till ett gudsbarn. Den som igenkänner sig som troendet adopterad går emot smärtan och låter sig genomborras av den och det är inte trevligt. Å andra sidan är det enkelt liv och det kommer gott bakefter. Vi kan med Paulus säga på riktigt att vårt hemland är himlen och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus, eftersom Han är den som adopterar oss.

 

 

44.

 

Det är varken såsom uppenbart eller såsom en klar följd av tydliga vittnesbörd som vi upptäcker vår gudomligt vara. Nåden kommer från Gud. Därför har alla trons belackare och alla agnostiker rätt: det finns inget gott skäl att sätta tilltro till den kristna idén om att kunna förvandlas till ett gudsbarn. Redan genom dopet är vi i Kristi kyrka och är sålunda adopterade men detta måste följas av dagliga omvändelser. Om igenkännandet av sin gudomligt vara ändå sker - osannolikt som det är och förmodligen mycket mer sällan än vad vi tror – så beror det gåvan från Gud av en tillit trots avsaknaden av skäl och vittnesbörd som induktivt leder till tron.

Ändå säger vi att det är ett intelligent beteende att lita på läkaren som tänker ge oss smärta för att rena oss till glädjen att vara Guds barn. Vi litar på vad en person säger. Som den franske filosofen Ricoeur säger: allt tal bygger på tillit till den Andre. Det är genom denna tillit theosisen blir möjlig. I slutänden accepterar vi det djupt intelligenta i processen. Men vi får nog alltid acceptera det uppenbara motståndet mot konversion – det vore märkligt och till och med lite olustigt om reaktionen uteblev. Det är en paradoxal situation: att få bli troendet adopterad och erkänna sig själ och kroppv som sådan är mot alla odds och ingen tänker ta emot det utan goda skäl, särskilt inte när skälen talar emot theosis. Givandet sker i dopet men när erkännandet sker är det alltid osannolikt och varje dag som Guds barn är en osannolik dag.

Därför säger ibland min kamrat dagmamman om sin gudomligt vara att den är ytterst osannolik – med ett humoristiskt blinkande. Det är trevligt att vara något osannolikt – men är inte detta magin i den vita snön som faller varje år, det märkligt gröna gräset när sommaren kommer åter, magin i att mötas i mässan och ta emot Herren. Osannolikt, mirakulöst, sker tillvaron.

 

 

 

45.

 

Kristendomen är en tro som påstår och ger i uppdrag den gudomligt varaen såsom ingen annan religion. Den är inte sofistikerat vänlig att erbjuda en tro för alla utan insisterar irriterande nog att Gud väljer sina barn och att dessa barn samtidigt måste konvertera varje dag. Med valet från Gud följer ett ständigt krav på ny omvändelse. Denna omvändelse skall alltid ske i en riktning: till Kristus i sin Kyrka. Många har historien igenom försökt vända sig i andra riktningar i sökandet efter personlig helighet. Paradoxalt nog visar det sig att endast i Kristi egen kyrka får vi gåvan troende theosis och denna måste erkännas av mig själ och kroppv såsom min identitet. Historien är denna heliga kyrkas historia – men skälen saknas.När theosisen så sker blir vi barn till Gud och lever ett osannolikt liv vilket provocerar alla som ser påståendena: det är för orimligt!! Påståendena om mannen från Nasaret och hans enda katolska och heliga kyrka är inte symboliska utan bokstavliga, historiskt giltiga – faktiskt osannolika. Inte undra på att vi måste tala om utvalda och inte undra på att vi saknar demokrati här. En process som medger tvivel och osannolikhet måste nödvändigtvis leda vissa till tro och andra till tro.

 

 

46.

 

Somliga kritiserar filosofen Heidegger för att han kanske saknade vederbörlig ödmjukhet i rollen som Varats herde, det autentiska varats centrala trädgårdsmästare. Men när vi tar emot identiteten som troendet adopterad så återvänder vi till denna ursprungliga vara-trädgård som den tyske filosofen ständigt månade sig om, trots alla politiska misstag. Vi hamnar i centrum av den heliga tillvaron, det kan inte hjälpas. Utan ödmjukhet blir vi emellertid aldrig  kvar där. Vår huvudsakliga trosakt är att vara i den Kropp som är avsedd för alla adopterade.

Att vara ödmjuk i det adopterade tillståndet, nådens tillstånd, är inte att vara en gud bortom människan och bortom jordelivet. Det är att ta del i tro här. Detta innebär direkt kärlek till det heliga i alla föremål, det heliga alla mänskliga personer, alla händelser som sätter det himmelska i centrum, all god vilja.

Detta är inte en reflekterad eller presenterad situation utan en till stora delar omedveten rörlighet på vardagsnivå med sakramentet-skapelsen framför ögonen. På samma gång som det är ett banalt liv väcker mysteriet förundran. När någon form av märkvärdighet föreställs försvinner denna förundran kvickt.

Den ödmjukhet som Heidegger och andra vara-odlare saknade består i att låta alla andra finna samma gudomligt vara och livligt rekommendera denna identifikation. Men Heidegger har rätt i att inte alla väljs till denna nåd. Det adoptiva gudaskapet blir inte alla människors hemtillstånd. För att detta hemtillstånd skall vara för handen fordras erkännande och bekännande av det dop som gav oss nåden och Kyrkan.

Annan ödmjukhet är också bra: att de som förnekar det gudomligt vara i tillvaron och i våra egna liv allihopa längtar efter det. Många förnekare medger också detta – vi längtar men kan inte. Det är en viktig sanning. Alla längtar efter hemkomst, alla längtar efter den yttersta igenkänningen.

 

 

47.

Det är alldeles sant som en av mina studenter säger, att inbillningen om troende status, rent faktiskt inte kan vara annat än inbillning. Men min student glömmer ett viktigt faktum: inbillningar har skäl och prövotid. Ta en inbillning, t ex att du är bäst på kursen. Använd den en tid. Det kommer att visa sig huruvida dina skäl korresponderar med den faktiska verkligheten. Det kommer att visa sig hur prövotiden på din inbillning faller ut. Den som igenkänner sin gudomligt vara och i all ödmjukhet – en väldigt viktig dygd i sammanhanget – accepterar denna status, kommer att prövas från första dagen och resten av livet. Ja, varje stund under det vakna dygnet kommer frågan inifrån: hur kan jag i mitt medelmåttiga liv med mina uppenbara svagheter och synder, ändå våga erkänna min väsentliga identitet såsom troende? Är det inte höjden av själ och kroppvupptagenhet, för att inte säga ödesdigert misstag?

Kvar står livet. Den som ser sin gudomligt vara gör ett val. Detta val håller, annars skulle det inte gå att leva som troendet adopterad. Att leva så kräver ständigt på nytt detta val. En inbillning skulle inte fungera två minuter i en frisk människa.

Kan då detta val skel hos vem som helst. Borde inte information om möjligheten till detta val och stöd för att göra det leda till att fler människor känner kallet till denna igenkänning? Teoretiskt jo. Men i den levande praktiken är det ett fåtal som väljer och kan välja identifikationen med den gudomligt varaen som status i livet.

När vi ser upp mot stjärnhimlen en klar natt och ser Faderns enorma mysterium i de miljoner galaxer som sträcker sig i alla riktningar så blir den gudomligt varaen än mer fantastisk. Valet att tillhöra denna Fader som ett adopterat barn blir den djupaste glädje och tacksamhet. Min students tal om inbillning kommer i en ny dager.

 

48.

En god vän – nyligen hemkommen till troende theosis – brukar tala om sin skog som finns runt hans fäbod. Han talar som om dessa skogar är den enda autentiska världen. Hans stigar på bergen däromkring verkar vara de enda heliga stigar som finns, man längtar dit när han beskriver dem.

Detta liknar andra filosofer och munkar som levt som eremiter – den klippa de befunnit sig på verkar vara centrum av världen, där finns allt. Men min vän inser naturligtvis att hans skog finns överallt, den heliga skogen är runt omkring oss, var vi än är. Hans stigar är våra stigar.

Min vän behöver inte på något sätt göra sin autentiska närvärld exklusiv. Men den verkliga innebörden i benämningen Det Heliga Landet är just dina kvarter, din gata, din backe, dina stigar bland bergen.

För de människor dock som inte kan se annat än önsketänkande inbillningar i den gudomligt varaen, för de som de facto inte återvänt till sin sanna identitet, till det första tillstånd Fadern givit hela sin skapelse redan genom att allting är här, blir alltid vissa vägar pilgrimsvägar på avstånd från den heliga platsen. Eller en plats där alla vägar leder till förvirringen.

 

 

48.

 

En sommar mötte jag en israel på en husvagnscamping. Han var i 55-årsåldern. Vi drack morgonkaffe tillsammans och tittade ut över Bottenviken söder om Umeå. Hans farfar hade varit i Auschwitz med sina fäder tro i sinnet, upplevt tiden där och klarat sig på ett hår när. Men hans tro på den Evige var borta och han återfann den aldrig. Sonsonen som satt här utanför sig Adria hade dock inte bara tro utan hade även funnit sin identitet i Gud. Vi pratade en hel del om skillnaden.

Den som tror på sina fäders Gud och dessutom medger theosis till Hans trädgård kan plötsligt känna sig övergiven – till och med vår Herre Jesus gjorde detta på korset när han citerade psalm 22. Ändå var han i sanning Guds ende och enfödde son. Men därigenom var han inte mindre troende. När vi lider kan vi fortfarande erkänna vår status av gudsadopterade. Hur går detta till? Jo: inuti lidandet ligger hela tiden möjligheten att säga JA till Guds ständiga kärlek. Genom detta bejakande utfört av vår vilja ligger identiteten som adopterad.

I de stunder vi inte lider kan vi ta emot nåden genom att vi medger att Han är vår resa i form av Hans kärlek. Denna kärlek sprider sig till tingen i vår omedelbara närhet. Vinden blir så mycket vind. Vattnet är så obegränsat mycket vatten. Gräset är så osannolikt grönt. Människor och träd, himlens stjärnor och barnen i parken, djuren och fåglarna – allt speglar vårt adopterade tillstånd.

Lojaliteten till Guds theosis av våra själ och kroppar finns där i bedövande grad och tycks sammanfalla med själ och kroppva vår syn och vår hörsel. Vår kropp undervisar oss i kroppens teologi som förklarar vår theosis i kärleken. Den kroppsliga rörelsen blir i sig en sång till Rörelsen från Den som adopterat oss. Myrstacken invid björken, flugornas brummande och gökens testläte på håll. Att en bild av världen ens renderas av hjärnans otroliga system äår direkt den levande gudens löfte och gåva – och jag är just detta löfte.

Min vän israelen, som för övrigt var lärare i norra delen av Israel, hade ovanligt små besvär med att dölja sin tro; kanske är det i det Heliga Landet lättare att tänka på troende theosis, själ och kroppva marken och byarna med sina namn från GT gör detta enklare. En gammal släkt av rabbiner, vissa lite tokiga, fungerade som skyddande häck. Det var egentligen bara hans fru som såg till att han inte predikade för mycket om att vara adopterad av Gud. Många inser inte att denna theosis är lydnad och kärleksfullt slaveri, såsom Louis de Montfort uttrycker det.

 

 

49.

 

Att vara adopterad är ett tillstånd som är övernaturligt i människan, det är det nya livet från Kristus. Men det äger rum i ett naturligt innehåll hos den unika individen. Du  bör låta själ och kroppva theosisen fylla dig som stundens innehåll i den mån yttervärlden tillåter det.

Förvånansvärt ofta låter sig omständigheterna fyllas av det gudomligt vara. Det innebär förstås att stimuli från distraherande ”andra” innehåll måste omvandlas i en andlig glömska som t ex Johannes av Korset talar om. Vi behöver inte vara ensamma för det. Att t ex sitta i en konferens som är så lagom engagerande ger oss ett utmärkt tillfälle till det adoptiva innehållet, vare sig det är rosenkransen, Jesusbönen eller något enkelt mantra.

Det är inte så att det gudomligt vara innehållet alltid söker sig spontant till ditt medvetandet. Ofta får du fumligt och trevande ta dig fram till det under ständigt brus från omvärlden. Men trevandet lönar sig och omständigheterna får anpassa sig till det gudomligt vara vilket är en välsignelse för de flesta involverade.

 

 

 

 

50.

 

Att läsa av det som sker nu är den operationella delen av det gudomliga varat. Hur går det till? Först kommer tidsangivelsen: det finns ingen början och inget slut. Det betyder att det du gör inte beror av att det ska ha en början eller ett slut.  Detta faktum påverkar varje omständighet. I synnerhet relationen till andra människor påverkas. Den du talar med känner att du inte har en början eller ett slut på konversationen eller varandet tillsammans. Tidlöshet blir en kvalitet i utförandet av sysslor.

Det är alldeles för lättvindigt att avfärda detta som ett enbart psykologiskt faktum. Det är en fundamental förhållning till verkligheten som avslöjar denna verklighets djupare egenskaper: gudomligt vara och övernaturliga sådana. Behovet av sådana egenskaper är givetvis stort bland människor. Men alldeles vid sidan av behovet existerar den objektiva egenskapen tidlöshet.

När operationen inte-början-inte-slut är aktiv upplöses den vanliga världens bindningar till kontingensen, alltså till den uppspända och villkorliga verkligheten. Så fort vi ger bort den uppspända regleringen faller frihet ut för alla våra rörelser, alla våra tankar och känslor. Som en djup utandning där vila och styrka samtidigt får dominera universum, tackar vi Givaren av all nåd, tackar vi Himlens Drottning för hennes förebhållslösa JA till ödmjukhetens slaveri inför den Helige.

 

 

51.

 

Unitariska former av kristendomen, liksom för övrigt de flesta inom New Age, accepterar inte det enkla gudaskapet. Att leva i Guds närvaro, som broder Lorens skriver så fint om, innebär att vi skyr komplicerade riter och underfundiga magiska system. New har giriga hierarkier bakom sin toleranta fasad. Bakom den toleranta pluralismen ligger en fascistoid ensidighet – paradoxalt nog. Det beror på att dessa andlighet inte släpper bindningen till agenten som har upplevelserna. Klassisk kristendom har Kristus i centrum, inte det jag som har erfarenheter och villkorlig delaktighet i de mer eller mindre magiska processerna.

Därför accepterar sällan de aktiva inom New Age att Gud kan vara nära i en husvagn med öl i kylskåpet och träningsoveraller och träskor under de många sommarkvällarna på Västerbottens många fina campingar. Istället behöver de invigningar och magiska gester, sammanhang som konstruerar istället för revelerar. Det gudomligt vara får inte vara så pisamt närvarande som på en camping för medelsvensson.

Men endast i en fullt accepterad tro kan en människa leva i övertygelse med de tre teologiska dygderna tro, hopp och kärlek. Det är en hoppfull tillvaro när vi tar emot den gudomligt varaen utan krusiduller och använder den direkt i de banala handlingarna. Vi väntar inte till senare. Vi tar emot nu och hoppas på himmelriket. Bara i det hoppet lever vi verklighetstroget.

Min vän israelen längtade efter en framtid där det inte finns några stenkastande palestinier eller själ och kroppvmordsbombare på de allmänna busslinjerna. Många judar förbränner dag efter dag i oro, slösar bort sig själ och kroppv i väntan på något som ständigt finns i framtiden men aldrig på plats. Tro på plats tycks för många vara omöjligt.

Myrstacken vid björken finns alltid på plats genom att vara Guds skapelse. Småfåglarna mellan granarna är alltid på Guds Plats. Sakramentet i det katolska kapellet är alltid på plats varje morgonmässa och kvällsmässa.

 

 

52.

 

Jesus säger till kvinnan vid brunnen att timmen är kommen då vi inte längre tillber Gud vare sig i templet i Jerusalem eller i berget i trakten där kvinnan bor i Samarien. Men för alla de som definierar sig som hedningar och söker annan tillvaro i världen kan de orden inte alls bli vidare begripliga.

För den som blir Herrens tjänare och återerövrar sin theosis och har Maria till sin verkliga moder, kan strax se en underbar mening i Jesu ord. Timmen är nämligen alltid kommen. För den som ser Faderns fullkomlighet mitt i all söndring är timmen kommen. För den som mitt i alla de åtta demoner som Cassianus talar om ser den verkliga tidlösa relationen till Kristus, är timmen kommen. De åtta demonerna är magens frosseri, okyskheten, girigheten,  vreden,  själ och kroppvföraktet,  hopplösheten, själ och kroppvupphöjelsen och stoltheten.

I samma stund som tidlöshet och placering i den gudomligt varaen äger rum släpper alla åtta demoner sitt grepp – eftersom demoner aldrig kan hålla den som vilar i tillförlitlighet som Guds barn. Det innebär inte den falska säkerhet som så kallade bibelkristna ibland intalar sig genom att betona att en gång frälst alltid frälst. Nu talar vi om en ständigt förnyad och aktuell tillit till det gudomligt vara barnaskapet.

Det är en väldig skillnad, som Jesus säger i Joh 4:22 på att tillbe det som vi inte erfar men ändå lider av, alltså orealistiska och osunda begär, krav som aldrig kan uppfyllas, brister som aldrig upphör – och att tillbe det som Jesus ger oss som erfarenhet och som uppenbarelse. Många tror att uppenbarelse är något abstrakt. I själ och kroppva verket är det mer erfarenhet än något annat i världen. Endast den som erkänner sitt gudomligt vara barnaskap kan ärligt och på riktigt tillbe det vi får genom revelatorisk erfarenhet i den stund vi nu lever. Tillbe och erfara går ihop i ande och sanning, för att använda uttrycket hos Jesus.

De som tillber, eller försöker tillbe, en ande som inte är en del av det egna nådelivet, kan inte mena vad de säger – eftersom det inte äger verklighet genom barnaskapets erfarenhet. Det är inte sant, helt enkelt. Det blir då viktigt med rituellt avstånd, abstrakt rit istället för Kristi objektiva närvaro i sin kyrka. Avstånd och abstraktion ersätter då den ande och sanning som är Varat i barnaskapet.

Det går visserligen att tjäna sanningen på det distanserade sättet. Men nackdelen med detta är att detta tjänande förlänger bristen och lockar fram en själ och kroppvgodhet i tjänsten. Kyskheten är framforcerad och tillbedjan är mekanisk även när den är energiskt. Själ och kroppva den där smidigheten som en videkvist har saknas i denna form av tjänande.

I bristen och besvikelsens världsordning – även den religiösa varianten av det – har alltid någon gjort fel, det saknas alltid något väsentligt, de troende tjänarna sitter alltid fast och får aldrig riktigt tillfälle att visa, göra eller erfara att Timmen är slagen.

 

 

53.

 

För en levande tradition som erkänner och lever det gudomliga varat, barnatjänandet, blir Jesus något levande på ett ganska besynnerligt men underbart sätt. Han ger sig till oss så att vi får erfara vårt eget liv såsom honom. Dödens orm krossas under hans häl och vi får ut en annan betydelse av döden.

De som återlöser sig genom Jesus lever förstås under de begränsningar som han ger i sin kyrka. Friheten behöver lydnaden; frimodigheten behöver auktoriteten; kärleken behöver tjänandet. Världen ger oss en lång rad naturliga och besvärliga begränsningar. Men dessa begränsningar kontrollerar oss inte utan är mer som beskrivningar av förlopp – de stämmer teoretiskt men vi tänker aldrig på dem.

Revelatorisk erfarenhet blir en glädje över att döden inte är död, sjukdomen inte är sjukdom, sorgen inte är sorg, åldrande inte är åldrande – allt genom den enkla gudsnaturen. De sårande villkoren på jorden blir i vår erfarenhet av nåd till andra sidan av friheten. Kristus är uppstånden och detta faktum leder till denna vår erfarenhet. Genom honom är vi segrare över begränsningarna och vi kan jubla med vår hövding och kung tillsammans med drottningmodern Maria.

För världens barn gäller dock liemannen. Denna bild av döden stämmer för många – liemannen kommer när vi minst anar det och det hemska är uppenbart. Vårt liv bedras och besegras av denna lieman. Dödligheten är det stora faktum hedningen ständigt lever under. Rörande är ändå den glättighet och käcka energi som världens barn uppammar i sin tragiska belägenhet.

 

 

54.

 
Vår verkliga natur saknar tid. Den saknar också rum. I rumtiden rör sig alla materiella fenomen. När en människa upptäcker att hon kan identifiera sig med gudomligt vara, faller tid och rum bort – eller rättare sagt, rumtiden visar sig från sin rätta sida - den materiella. Det är lite snopet, så mycken dramatik vi lagt ner i tidslighet och rumslighet. Kroppen arbetar ju i tid och rum.  Detta kan vi heller aldrig tvivla på. Korset äger rum i historien, det är en materiell verklighet och lidandet är högst verkligt. Jesus är materiellt närvarande i eukaristin, varje gång och lika fullständigt.

Ändå är det så att gudomligt vara saknar tid. Det är en gåva från Gud. Själens theosis saknar rum och denna frihet från rumslighet är en gåva från Gud. Friheten från tid och rum tar inte bort tid och rum från kroppen och världen, tvärtom visar sig rumtiden från sin rätta sida. Vår kroppsliga historia fortsätter och vi skapar vår identitet genom dess handlingar. Men den adopterade själ och kroppen vilar i sin theosis bort från världens form.

Men i samma stund vi säger att vi erfar denna frihet – även om vi känner igen den som revelatorisk – begår vi en oegentlighet, eftersom det strängt taget inte är erfarenhet utan frihet från erfarenhet. I en sekundär mening är de erfarenhet, nämligen i meningen: sett utifrån från världen. En troendet adopterad själ och kropp kan uttrycka sig så här: i bönen erfar jag frihet från världen. Med det menas egentligen inte ytterligare erfarenheter. Det skulle bli mer värld.

Det som avses är den sekundära, eller den revelatoriska erfarenheten. Den blir inte någon del av tid och rum men får ändå mycket tydliga och viktiga konsekvenser för tid och rum. Den påverkar val av livsstil, av uttryck, av handlingar, av beslut som är viktiga i livet. Den är en evig glädje som kontrasterar starkt mot den olycka världens barn befinner sig i när de, för att parafrasera den helige Francois de Sales, tror att de är födda för att bygga hus och samla pengar.

Det är verkligen en stor tragedi att inte veta om gudomligt vara. En kombination av falsk själ och kroppvsäkerhet och förödande offer för liemannen visar sig bara bero av detta enkla: att inte ta emot den vanliga gudomligt vara tll att vara Guds barn.

 

 

55.

 

Den vanliga gudomligt vara gör att arbetet med att leva i världen är klart. Som Cassianus säger är livets bekymmer mer en störning än egentligt problem. I bönen där theosisen sker bäst, får själ och kroppen insikt är att arbete och bön är detsamma – hemligheten i ora et labora. De båda är ett i själ och kroppen. Men arbetet är då av typen  ”redan klart”. Detta ger en särskild struktur och en speciell attityd. Strukturen blir att arbeta som om alla detaljer i arbetet är delar av en bönecykel. Attityden blir den vi finner i Psaltaren, den bästa Skriften för attityd. I allt vi gör ärar vi Gud.

 

 

56.

 

Den ensamma själ och kroppen upptäckte jag som barn. Det förelåg en väldig skillnad mellan att vara ensam i naturen – vi bodde i en liten by ute på landet – och att vara tillsammans med andra människor. I naturen var min själ och kropp blottad, tillvaron var helig. Bland människor tilldelades jag en roll som jag kunde påverka men aldrig ta mig ur. Många år senare skulle jag läsa Thoreau som sa: We descend to meet. Vi går ner för att träffa andra. Redan som liten kille visste jag vad detta betydde.

Den ensamma trygga själ och kroppen uppfattar himmelriket. Tillsammans med andra i världen tas vi ner från himmelriket till jorden. Det är både förödmjukande och härligt. Vi lär oss att egot i ensamhet fantiserar om sin värld, att endast tillsammans med andra får vi veta vem vi egentligen är. Sådan jag är med mina närmsta, sådan är jag i verkligheten. När jag fantiserar i ensamhet är jag mycket större men samtidigt inte verklig.

Men samtidigt är det himmelriket den ensamma lyckliga själ och kroppen erfar. Vi är gudomligt adopterade genom dopet och meningen med detta erfar vi i ensamhet. När jag blev större och alltmer identifierade mig socialt försvann denna himmelska dimension. Men när ungdomsåren var över och familjetiden inträdde återkom snart den dimensionen. När jag åkte skidor i elljusspåret, fri från ungarna som hustrun tagit hand om eller sömnen invaderat och lugnat ner, kände jag återigen den vanliga gudomligt vara verkliga storhet. Denna storhet och helighet kan inte beröras av världen. Men vi kan glömma den.

I samma stund vi lägger denna gudomligt vara verkliga storhet som grund för människosynen händer något fascinerande: materialismen visar sig ihålig, likaså humanismen i sin ateistiska form. En människa som inte når det himmelska måste förklara barnets transcendensupplevelser som endas emotiva äventyr. Humanismen i alla sina former har inte ord eller föreställningar för gudomligt vara storlek.

När vi lägger denna erfarenhet till grund för identitet händer något lika spännande: vi erkänner Gud på ett nytt sätt. Gud är Personen över alla händelser som i kärlek ger själ och kroppen ljus och sanning. Här blir ofta ord överflödiga. Själ och kroppen lyser enkelt av den gudomliga Personens gåva. Det enkla lysandet snarare än teologi eller filosofi, blir resultatet av denna gåva. Och skillnaden mellan detta gudomligt vara ljus och världens roller och bekymmer blir lika stor som förr. Den förblir en klyfta.

 


57.

 

Det centrala i livet är eukaristin. Men eukaristin finns i slutet av en lång kedja av fantastiska saker. Först kommer den sensibla verkligheten, den som alla hedningar ser och lever i. Därefter kommer den nödvändiga frågan: Vem tackar jag? Alla själ och kroppar är kallade till den frågan, men långt ifrån alla är utvalda till att ställa den. Vem tackar jag för den härlighet som jag fick när jag föddes?

Hedningen njuter och lider endast av den sensibla världen. Den kristne tackar Fadern. I denna tacksamhet kommer sedan frågan: Vad vill Han? Alla själ och kroppar är kallade till den frågan men långt ifrån alla är utvalda till den. Den kristne vänder sig till skriften och till kyrkan, där finns svaren. Därmed är vi inne i att leva som Han vill, det är en fortsättning på tacksamheten.

När vi sedan studerar vad han vill märker vi att den sensibla verkligheten inte räcker. Något annat blir viktigare. Först skapelsen och därmed världens helighet. Därefter änglar som går i kontakt med människor, särskilt Maria. Därefter Marias svar och medvetenhet, hennes liv som ett särskilt under, en särskild gåva till oss. Därefter Herren själ och kroppv som barn och vuxen, som lärare och frälsare. Först därefter kommer eukaristin, vår Herres närvaro och fortsatta givande till oss. Då är eukaristin det centrala i livet.

Hedningen är med endast på det första steget. Men även vi är kristna som nyligen var hedningar och måste börja om från det första steget varje dag för att finna det centrala i eukaristin. Vi vaknar på morgonen. Den sensibla världen visar sig. Tack du Skapare. Änglarna är här. Tack för denna gemenskap. Maria är här, gudaföderska, förbedjerska, min Moder. Tack för detta. Sonen är här i sin kyrka och undervisning. Tack igen. Du Jesus är här i brödet och vinet, i den heliga eukaristin. Tacksamhet igen – min själ och kropp räddas!

Så måste vi börja om från början varje dag. Gå från grunden fram till eukaristin och himmelriket. Eukaristin är källan och slutpunkten i den kristnes liv. För att vara vaken för detta måste vi ta oss från den primära sensibla världen när vi vaknar och ta emot gåvorna successivt fram till eukaristin.

Vi märker då två betydelser av eukaristin. Den ena är den ursprungliga och tidlösa. Den andra är den som äger rum i kyrkan och i mässan, i tiden och i en lokaliserad miljö. Två lager av eukaristin finns alltså för oss: den eviga och den tidsliga. Det är samma eukaristi men för mig som enskild själ och kropp och kropp skiljer sig de båda.

När vi koncentrerar oss på den tidlösa eukaristin märker vi att den finns med från början: den sensibla världen blir helig liturgi genom att den är eukaristisk. Alla sinnen helgas när de sätts in i den tidlösa eukaristin. Alla händelser i världen blir stilla i en eukaristisk ikon: världens mening är Jesus Kristus. Alla handlingar och intentioner hamnar i bönens och tillbedjans dimension, i vilken ingenting ytterligare behöver ske. Den tidlösa eukaristin ställer in all tillvaro i Herrens givande av gratisgåvan livet. Den sensibla primära verkligheten fylls därmed av skapelsehelighet, änglar, Maria och hennes Son som utger sig i den eviga eukaristin.

När vi lyfter in den sensibla världen i eukaristin kan vi alltefter förmåga ta emot det nya förbundets gåva direkt från Jesus Kristus. Läsandet av Bibeln får nu en ny karaktär: vi läser om gåvan och fyller vårt medvetande med vad som kan kallas grundläggande bön. Skriften bär inte i första hand information eller argument eller gudskunskap utan tacksägelse och bön. Vårt medvetande blir en ikon av tacksamhet genom att ta del av skriften. Vi gör det tidlösa i tiden.

 

 

58.

 

Den som är sjuk eller inte fungerar riktigt vet ibland hur underbart det vore att följa gudomligheten, att vara det som Gud är. Det är ändå slutpunkten på all verksamhet i livet. Inget kan vara mer viktigt och värt mödan att andas och röra på kroppen.


"Han tog sig en promenad och var Gud." Det betyder inte en missuppfattning av namn och ålder och social identitet och en potentiell diagnos som omnipotent. Det betyder yttersta hälsa, trots en åldrande eller sjuk kropp. Det betyder en realism som går bortom alla falska identiteter i världen.


En bra bön på morgonen, inför korset, är: Jesus idag ska du få vara mig. Och då är det inte en historisk återerinring som ska ligga som grund. Det är inte ett yttre härmande av Jesus. Det är ett varande i det som Jesus alltid varit - obegränsad Gud.


Hur är det att njuta obegränsat vara? Det är en sorts koncentration på icke-koncentration. Så fort ett objekt dyker upp i koncentrationens ljus släpps det igen ut i frihet. Det går blixtsnabbt. Kärlek till allt är plötsligt möjligt. Genom att inget objekt får stelna till inåtvändhet, förblir det levande obegränsade.


Gud ger ofta sjukdom för att få en människa att komma in i det oberänsade och välsignade sättet att leva en dag. Och medge -- det finns inget effektivare än smärta och sjukdom för att ändra något hos oss! Tack Herre för nåden som vi aldrig skulle ge oss själva.

59.

Förnuft och gudomlig grundning

En förnuftig inställning till livet som är gudomligt grundad behövs för att leva ett värdigt liv på jorden. Människor utan förnuft lever oroligt, människor utan gudomlig grundning lever ytligt och alltid till slut tragiskt.

En viktig del av detta är vår förut-tillvaro. Vi kommer alla från en perfekt existens hos Gud. Vi föds på jorden genom en intention hos Gud för ett visst syfte. Detta syfte är divinisering. En sådan kan genomföras på jorden.

Om vi misslyckas med detta syfte så dör vi tillbaka till Gud och föds snart igen för en ny intention hos Gud att divinisera. Vår själ används så att säga om och om igen om inte diviniseringen äger rum. Därför gör det verkligen ingenting om vi misslyckas. Uppgiften är svår och mänskliga begär och laster drar ner möjligheten att lyckas - den här gången. Men vi får ständigt nya tillfällen till det.

60.

Denna insikt om den gudomliga ordningen har flera fördelar. Det gör att vi slappnar av inför jordelivet. Det är verkligen ett tillfälligt jordeliv med ett visst syfte. Ett meningsfullt arbete finns hela tiden för handen - diviniseringen. När arbetet av en rad olika skäl inte når målet sker en omstart. Det är en kärlek från Gud men vi kan räkna på den varje gång. I teknisk mening sker förlåtelsen i det oändliga - något Jesus påpekade flera gånger.

Varje val av handling i det dagliga livet kan ställas in under detta syfte, även om vi inte alltid vet riktigt vilken handling som bäst utför diviniseringen. Vi glömmer ständigt av detta syfte och det viktigaste blir väl då att göra något som får oss att komma ihåg. - Ja just ja!

Det medför en ganska stor skillnad i självbilden när vi är grundade i en förut-tillvaro. Säg att en nära släkting dör en förtidig död. Vi vet då att den personen endera genomfört diviniseringen och nu är en "gud" hos Gud eller att själen ännu en gång får chansen till jorderesans evolutionsäventyr. I vilket fall har han eller hon det bra i den perfekta tillvaron hos Gud.

61.

Som Viktor Rydberg skriver i sin bok om Bibelns lära om Kristus, är det en tämligen allmän föreställning att vi alla har en förut-tillvaro. Apostlarna hade den, kan vi sannolikt räkna med. Den är så allmän att ingen diskussion förs kring det, inte av Jesus, inte av någon av apostlarna såvitt vi ser. På ett ställe påvisar Paulus att judarna är splittrade på tankar kring själens uppståndelse. Men tillvaron innan jordelivet tycks de flesta dela - den var hos Gud.

Hos Filo från Alexandria, född ca 20 f Kr, finner vi enligt Rydberg denna lära. Enligt Filo tillhör människans medvetande inte sinnevärlden utan det gudomliga Logos. Våra själar kan ses som moment i ett ständigt utflöde från Gud, som förkroppsligas i en sinnlig kunskap om en sinnlig värld under de korta år som en organisk kropp klarar livet här på jorden.

Det betyder att en vaken och intelligent människa ständigt - eller ofta i alla fall - lever i med alla andra själar i åtanke. En värld av änglar och andar omger oss hela tiden och är oändligt mycket större än de futtiga miljarder kroppar som vid en viss punkt i tiden och rummet befolkar jorden. Tagandet av plats och ett tidsförlopp är en kortvarig process med ett visst syfte.

62.

Det är viktigt att se nyktert på karaktären av denna jordeexistens. Det är en temporär process som äger rum och tid. Varje tidpunkt är samtidigt ett platstagande. Rumtiden är den natur som vårt besök på jorden har och när vi begrundar denna process i rumtiden, inser vi att den har ett annat syfte än sig själv - det vi kallar divinisering.

I skriften "De gigantibus" menar Filo att det finns en viss valfrihet för våra andar att genomgå den jordliga existensprocessen. Vissa andar vill göra det, andra avstår och lever i en evig glädje hos Gud. De kan då av Gud få uppgifter att övervaka skeendena i det materiella universum, tänker sig Filo.

De medvetanden som väljer jordlig existens, eller sänds till det av Gud, störtar ner i kroppen och uppslukas som av en flod av strömmande virvlar. Livet är att försöka ta sig fram i virvlarna, försöka hitta konsten att surfa lugnt och följa med vattnets rörelser, hitta den gudomliga glädjen mitt i alla smärtor och genomföra diviniseringen.

63.

Vi vet att många inte någonsin flyter lugnt genom vattenvirvlarna under jordelivet och tar sina liv eller mister dem utan att ha hitta det gudomliga ljuset. De har inte lyckats bemästra resan genom den biologiska processen i rumtiden. Men vi vet då att de helt enkelt återkommer till sin verkliga natur hos Gud och förmodligen skakar de av sig obehaget och skrattar åt försöket - och får säkerligen uppmuntrande tillrop från alla andra som försökt eller ännu inte försökt göra berg- och dalbanan.

Skillnaden mellan en ofödd själ hos Gud och en själ som fötts och diviniserat är en skillnad i kvalitet. Den diviniserade själen är "gud" i en mening som den ofödda själen inte är. Därför betraktas den frälsta människan som så dyrbar av änglarna, enligt Bibeln. En frälst människa nästan dyrkas av de ofödda perfekta. En diviniserad perfekt ande njuter av en kärlek, en kontroll och kunskap som den ofödde inte gör.

Denna kontroll och njutning uppnås förstås inte perfekt på jorden. Den sinnliga processen i rumtiden medger inte det. Men syftet känns riktigt och förnuftigt och jämförelsevis är detta liv i påbörjade divinisering mycket lyckligare än människoliv i glömska. När vi ser oss omkring ser vi mängder av människor i glömska. De far runt i en hetsig och tragisk rörelse. Deras begär tillfredsställs sällan och när de tillfredsställs infinner sig ingen verklig glädje. Vad vi ser är perfekta andar på resa men i en glömska, en ofta obehaglig glömska.

64.

Det budskap vi kan ha till våra medmänniskor i sådan glömska är enkelt: vakna ! Sluta glöm ! Varför är du här? Ingen aning? Jo det finns ett syfte. Och du är en annan än du tror. Din glömska är inte din natur. Vakna !

Humanistiskt lagda människor i glömska är naturligtvis goda människor, fattas bara annat med tanken på var de kommer från. Men de lär aldrig känna vad de verkligen ville i livet. Till det krävs en lära om vår förut-tillvaro och en lära om theosis. Det vi är till vår medvetna och andliga natur, sammanhänger med vår uppgift under jordelivet. Det spelar mindre roll exakt vad vi gör för våra medmänniskor, än att vi möter dem med frågan: är du vaken? Eller har du glömt varför du är här?

På de frågorna är svaren ofta tydliga och klara. Några minuters samtal visar snart om personen i fråga är vaken eller inte. Vad gör vi med alla födda själar som glömt? Vi älskar dem för vad de är i sig själva och önskar dem god återkomst till Gud - och lycka till på nästa försök till divinisering.

65.

När vi talar med en annan människa talar vi inte med en kropp utan med den personliga ande eller själv som är denna person. Det räcker att vi verkligen vet detta när vi talar med henne eller honom. Redan där gör vi något gott, vi hjälper till med divinisering av både oss själva och den andra människan. Det är att älska sin nästa.

Metoden för divinisering är därmed att älska sin nästa - med start i att inte glömma sig själv. Om du vet varifrån du kommer kan du älska din nästa. I glömska kommer du bara nära detta genom vänskap, erotik, omsorg och omvårdnad. När du väcks till insikt blir det något delvis annorlunda: du älskar din nästa såsom dig själv i sanning. Tills dess finns det alltid ett inslag av fiktion och norm. Nu blir det verkligt.



59.

 
Denna värld är en extern demonstration av Gud. För den som erkänner Theosis är det en usträckning av mig själv. Jag visste detta som barn, glömde det i ungdomen, återfann det i Bibeln och Bhagavad-Gita - förmedlat genom diktaren Dan Andersson - och fann i katolska kyrkan ett rum för praktiserandet.

Men efter många års samtal med biskopar och präster och andliga lärare insåg jag att erfarenheten av att vara Gud - den verkliga Personen - och se allting som en förlängning av en själv, inte var så vanlig utan tvärtom gärna blev stämplad som överdriven eller snudd på heretisk. Det går inte att tala om denna erfarenhet utan att någonting verkligt blir overkligt, något friskt och härligt blir förvridet och inåtvänt och egendomligt. En fin katolsk präst sa till mig: du har väl en speciell nåd eftersom du upplever denna enhet med Gud. Problemet med denna teologi är att jag frestas tro att jag är bättre än någon annan, att jag på något sätt blivit värdig, vilket inte alls är fallet.

Därför måste vi erkänna att inte alla människor har denna erfarenhet, trots att vi gärna vill säga att alla har den av naturen, åtminstone som små barn, innan ett robust själv har utvecklats. Vi måste erkänna att Gud själv skänker den åt vem han vill, den är inte individuellt valbar eller möjligt att reproducera. För mig och de som har denna identitet är det också uppenbart att endast när den erkänns av oss, ser vi att den gäller, att den är autentisk. Fram till dess spelar vi världens roller. När vi ser Mig slappnar alla system av och vi är hemma.

Vi kan gå genom perioder då vi inte vill erkänna det. Vi vill normalisera oss till världen, följa Världens Prins som Jesus säger. I regel går det inte så lång tid innan vi drivs tillbaka till oss själva och identiteten erkänns igen. Det ligger ett tryck kring hjärtat sålänge vi försöker vara någon annan. Först när vi bejakar faller trycket bort.

Därmed inte sagt att vi blir onyttiga i världen - många av oss har förmågor och begåvningar som kommer andra till del. Vi kan leva som mamma och yrkeskvinna och samtidigt på bussen till jobbet veta hur det är ställt - jag är Gud. I samma stund hon är på jobbet går hon in i den rollen under arbetsdagen, möjligen interpunkterad av vila in Identiteten. Är det en religiös eller kyrklig miljö blir detta enklare eftersom det kan kallas bön eller meditation. Själv är jag lärare och kan kalla det "fundera" eller "planera undervisningen".

När elever eller vänner vill prata om identitet och Gud är det ofta mer diplomatiskt att använda ett rent sekulärt språk, liknande det Tony Parsons använder. Jag minns en radiointervju som gjordes med mig på 1990-talet. Allt var trevligt och sekulärt tills programmet närmade sig sitt slut. Då ville programledaren kritisera kristna kyrkan för att motarbeta människors förverkligande. När jag då sa att kyrkan tvärtom är ett sällskap där man firar enheten med Gud och hans skapelse, blev han storligen förvånad och lämnade strax ämnet. Samma kväll som progammet sändes blev jag uppringd av en aktiv medlem av katolska kyrkan som ville starta en föreläsningsserie om det jag pratat om, vilket vi också senare gjorde. Denna händelse speglar fortfarande klimatet. Och till detta ska läggas en notis till: under föreläsningsserien gick evangeliska kristna runt Församlingshemmet (Svenska kyrkans) och bad för oss och våra själar. Meditation var farligt. Föreläsarna, bl a Owe Wikström och Erwin Bischofberger, log uppskattande åt dessa förböner för oss förtappade.

Många människor som tidigt i sina liv känner att deras indentitet är större eller obunden, söker sig till olika religioner för att finna ett andligt hem. Kristendomen väljs ofta bort för att den förbjuder lärjungen att vara mer än sin lärare. Själv fick jag ett brev av Wilfrid Stinnissen, karmelitbrodern som skrev många böcker på 1980-talet, där han påpekade samma sak. Att uppge sin identitet eller sin person för Personen, var inte på hans karta, där snarare bön och kontemplation så småningom - kanske - skulle leda dit. Den sortens "strategiskt" tänkande är vanligt inom kyrkorna.





60.

"Knacka och dörren skall upplåtas" - detta var ett viktigt Jesusord för mig långt innan jag blev katolik. När jag kom till prästen för att tala om upptagning i kyrkan förklarade jag att jag både knackat och insett att inte ens en knackning behövs för att dörren ska öppnas. Både knackning och dörr var borta och Gud var. Han log bara och sa:"Det finns många som du i vår kyrka".

Men jag har inte mött många i kyrkan som har det på det sättet. De flesta knackar och sliter för att få något, för att säga krama ur nåd ur sakramenten. På en radionkanal som EWTN är detta ibland det huvudsakliga budskapet. Via de unga och käcka (ibland gamla) programledarna får lyssnaren listor på vad som ska göras. Det är inte utan att man hör "Onward Christian Soldiers" i bakgrunden - verserna till denna gamla brittiska psalm beskriver knackandet i sin mer våldsamma form. Men den underbara melodin är rolig att sjunga, särskilt med en anglikansk kör och orkester och brusande orgel.

Jag märkte under åren efter konversionen 1982 att alla aktiviteter inom kyrkan kan göras på två sätt - ett där knackandet är det väsentliga, med utgångspunkten i att vi är utanför något vi vill ha. Det andra att inte knacka utan ta emot på ett barnsligt sätt. Och så fanns det förstås många vaggkatoliker som inte gjorde någotdera.

Det finns en beundransvärd energi i att vara utanför. Den som definierar sig som framför den stängda dörren kan brinna för uppgiften i att få dörren öppnad, ungefär som i dataspelen i fantasymiljöer där spelaren ska hitta ledtrådar och knep för att få upp den tunga träporten. Jesus talar inte alls om detta, såvitt jag erfarit. Dörren försvinner när knackandet släpps. Den hektiska energin försvinner också och ersätts med stilla glädje och förvåning. "There is no shadow of turning with Thee" sp, det heter i en annan mycket vacker hymn. 

Själva tanken på en knackande individ är en bisarr inbillning. Som om Gud skulle fixa ett hinderlopp? Eller ställa upp en vägg och ropa på oss från andra sidan? Fullständigt tokig inbillning. Eller som att gömma nycklarna till hemmet och ropa kom in. Något som Jesus tog upp med de skriftlärda. Enhetens sakrament är livet självt, precis som vi finner det i just den stund som nu är. Porten är öppen, ja den är inte ens öppen.

 
61.

Den lärare jag besökte i Indien under några veckor i december 1972 frågade ständigt: Who is experiencing? Vad än jag drog fram och vad jag än frågade fick jag denna envisa respons. Han tillade också lite generat att han inte var en lärare utan endast en som visade riktningen. Om min erfarenhet av att vara allt och i Gud sa han bara att jag var klar och kunde åka hem.

På planet hem till Europa fick jag i lugn och ro begrunda denna hans envisa attityd. I flygstolen framför mig satt en mamma med sin lilla barn. Barnet hävde sig ständigt upp för att titta mig i ansiktet, frågande och lite provocerande. Jag gjorde grimaser. Barnet började gråta. Plötsligt frågade jag mig själv: Who is experiencing? Och jag kände att svaret var: allt och ingen.

Under de många timmarna från Delhi till Amsterdam fick jag upprepa denna insikt gång på gång. Jag såg sanningen i det. Det finns i sanning ingen separat person här som erfar något, det enda som finns är det som pågår här precis som det ÄR, det gudomliga, det som Jesus vill att vi ska vara. Jag frågade mig själv: men vad ska jag då göra? Då är ju all yoga, all bön, all meditation över? Allt leder ju ändå bara hit: det finns ingen här utom det som sker som är Allt, som är Gud själv.

När jag landade i Amsterdam och såg min käresta och mitt barn och min bror och min syster, som alla kommit dit från Sverige för att ta emot mig så hade jag svaret på frågan: Du ska fria till din trogna käresta och gifta dig och vara far för ditt barn! Du ska skaffa dig ett jobb och försörja din familj ! Samma kväll på en gata i Amsterdam friade jag och vi gifte oss några månader senare i Härnösand hemma i Sverige.

Tjugofyra år senare satt jag inför en zenlärare i Honolulu och svarade på mu-koan - en gåta som används inom zen för att klargöra var man befinner sig i träningen - och svarade ännu en gång: mu är ingenting annat än detta som nu sker här och jag är allt detta utan hinder eller inskränkning. Ytterligare över tjugo koans handlade om samma insikt.

Och hela tiden fanns Jesu ord: säg inte fader-vår till något på jorden. Alltså låt endast himlen, det öppna och omedelbara, vara din Fader. I detta uppenbara-som-sker finns Fadern. Det är ingen på jorden. Det viktigaste är ingen. Det viktiga är det som äger rum här. 

Det är theosis.