Det finns två läror: världens lära och Kristi lära. De flesta männskors lidanden och olycka beror på att de följer världens lära. De är martyrer för denna världens lära.

Det räcker med att gå ut på gatorna i vilken större stad som helst för att konstatera detta. Och var och en som ärligt granskar sitt eget liv kommer att märka detta: den största delen av olyckor och smärtor har föranletts av vi följt världens lära.

Människor som nått stor framgång i världen skulle kunna räkna upp en sådan mängd kval och ångest att ingen martyr för Kristus kan ha lidit mera. Vi ser inte de svårigheter och faror som fullgörandet av världens lära medför därför att vi är övertygade om att det inte kan vara annorlunda. Vi är så övertygade att vi inte kan fatta att Jesu lära eller läran om Kristus visar oss hur vi ska kuna undvika dem och göra vårt liv lyckligt. Vi tar för givet att den läran endast kan ta ifrån oss något gott och lyckligt och vi lurar oss själva.

Därför blir NT och Kristi lära en utmaning. Vågar du inse hur mycket du skadar dig genom att tro på världens lära? Vågar du erkänna hur mycket lyckligare det är att följa Kristus, följa läran om Messias? Olycka är något vi försätter oss i. Salighet genom Jesus Kristus är något vi försätter oss i. Så fria är vi i själva verket. Vågar vi erkänna detta?

Världens lära är att vi ska identifera oss med personer och omständigheter, Kristi lära att vi ska identifiera oss med Honom. Världens lära tvingar oss in i sinnliga kval, men Kristi lära ger oss himmelsk lycka redan innan vår kropp dör. Ja det viktiga är den lycka vi får när vi identifierar oss med Herren, inte personens väntan på en lycka bortom jordelivet. Det skulle bli en version av världens lära. En annan version av världens lära är att påstå att Jesu lära är något märkvärdigt och fint men omöjligt att praktisera. Då bibehåller man världens tro på sin person och längtan att leva ett personligt givande liv och inte leva efter Jesu lära, dvs. leva identifierad med honom.

De flesta människor i samhället, från industriarbetare, chaufförer, servicepersonal, prostituerade, upp till forskare, professorer, lärare, ministrar, för de olyckligaste och onaturligaste liv och kan dock inte förvärva det som enligt världens lära är oundgängligt för var och en som lever i världen. Föremål och upplevelser räcker aldrig till. Knappt har personen skaffat sig något eller upplevt något förrän hon eller han genast ska ha något annat, uppleva något annat, äga något annat. Detta Sisyfosarbete pågår utan rast eller ro till personen sugit ut sig själv och förstört ett människoliv som kunde valt att leva lyckligt efter Kristi lära.

Det handlar om en girighet efter personlig erfarenhet och personligt ägande och just därigenom utesluts den verkliga lyckan. Om inte vetekornet dör, säger Jesus, får det inte verkligt liv. Men världens lära gör tvärtom och klagar sedan över hur svårt och meningslöst livet är. Den som följer världens lära har aldrig nog med upplevelser eller insikter eller upptäckter. Det finns alltid en brist som skapar en inre smärta.

Bibeln är ett stort bibliotek med många författare. Men hur kan vi använda den för att hitta lycka? Det är en helt annan fråga än den som handlar om historisk sanning, eller den som handlar om judiskt tänkande, eller den som handlar om vilken kristen teologi som stämmer bäst med texterna. Om vi ser till Bibeln för att finna Jesu lära finner vi att Jesus - eller Jeshua som han också hette - kallar oss till en levande källa som är helt nära oss i den stund du läser denna text. Människor försmäktar av törst efter en direkt tillfredsställande lycka, som inte sinnena ger. Vi behöver endast tro på Messias’ ord om att Han kan ge oss levande vatten i denna stund. Frälsningen - vilket inte är annat än den livsväg som Abraham och Moses genom Toran lever - finns alldeles intill oss. Det är att praktisera Hans väg, inte personlighetens väg.

Vi är så vana vid att den kristna läran - som säger oss att en människans lycka inte kan bero av rikedom, materiell eller intellektuell och att den rike inte kan vara lycklig och att den självupptagne inte kan nå salighet - är en lära som kräver allt för stor uppoffring. Men det är ett misstag. Gud älskade världen så mycket att han gav den sin ende son, heter det i Skriften.

Messias lär oss istället att inte göra det som är svårt eller mest motbjudande för oss utan att göra det som är bäst för oss. I samma ögonblick vi ser på vilket sätt det är bäst för oss är det en glädje att göra det. Jesu lära är den glädjen. Endast våra vanor till det sämre står i vägen. Dessa vanor är resultatet av att följa världens lära och tro på felaktiga framställningar av den kristna läran, kyrkan och teologin.

Genomgående i Messias’ lära är tanken på upphävandet av personen, den personliga egendomen, vare sig materiell eller psykologisk eller intellektuell. Det betyder att förlora allt detta frivilligt för att dela allt med alla på den väg som är Messias. Detta har naturligtvis inte kyrkorna fört vidare som den bärande tanken, även om enskilda människor inom kyrkorna säkerligen funnit salighet på detta sätt. För den första messianska rörelsen tycks det däremot ha varit klart. Man gav upp sitt liv för en egalitär gemenskap och lämnade världens lära för den Väg som var Herrens närvaro.

Den lära Jesus visar oss är att inte försvara någon egendom eller någon egen person. Världens lära är just att förvärva och försvara dessa saker. Det är inte svårt att se motsägelsen mellan dessa läror. Den positiva formuleringen av Jesu lära blir: lev i Kristus, inte i världen. Det betyder inte att avskilja sig från världen runt omkring oss utan leva Herrens väg mitt bland andra människor som följer världens lära.

Jesu lära handlar inte om kult. Det följer ingen särskilt kult med Messias. Istället är Han själv väg och sanning. De tidiga rapporterna från Paulus berättar om människor som samlas av kärlek för att tillsammans vara i Herren. Det är inte kult utan spontan samvaro. För att uttrycka sin kärlek till Messias firade man med en måltid, efter Hans föredöme. Det är allt. Någon i sällskapet sa säkerligen Hans ord: detta bröd är min kropp, detta vin är mitt blod. Ett uttryckssätt man älskade.

Det är ledsam att se hur behovet av en institution senare växt fram och försökt representera Jesu lära. Det har aldrig lyckats. Folk som sökt Messias har fått kompromissa. Kyrkornas historia är kompromissernas historia. Denna historia ser ungefär likadan ut som andra institutioners historia: delningar, sammanfogningar, förskjutningar, förändringar. Men den väg som är Messias har alltid varit något annat, den saknar kult eller representation.

Kyrkorna har givit kulturell plats och ekonomisk möjlighet för människor att lyssna till Bibelns budskap. Det är fortfarande de tre läsningarna som förenar de flesta kyrkor. Men predikningarna och skrivelserna har kontinuerligt vilselett genom att låtsas representera Jesu lära, låtsas representera en församling i Herren. Därvid har man givit en bild som är felaktig. Låt oss se hur. Miljarder människor har omkommit under krigen i Europa, uppslukade av av den mördande tillvaro som grundats på världens läroprinciper. Men de senaste tusen åren har ingen människa dött en grym död eller levt ett eländigt liv för Jesu läras skull. Att kristna har mördats liksom alla andra har inte med saken att göra. Om en marxistisk regim mördar munkar och nunnor har inte med Jesu lära att göra - det är institutionen som är fienden. Men kyrkorna fortsätter propagera för de lidanden som skulle följa med tron på Kristus. Dessa föregivna lidanden visar hur lite vi känner till Kristi lära och att etablerade kyrkor inte kan ta den på allvar och samtidigt bevara sin egen institution. Kyrkorna har gjort sig besvär att förklara Kristi lära för oss på ett sådant sätt att den förefaller oss som en skräckbild och inte alls som läran om ett lyckligt liv. För den som går till kyrkan blir det ett dubbelt arbete - att ta sig ur denna felaktiga representation till den verklige Messias. Och hur många orkar det?

En Jesu lärjunge bör vara beredd på allt, i synnerhet döden som genom olycka eller sjukdom kan inträffa när som helst. Men detta gäller alla världens bara i lika stor utsträckning. Våra inbillningar om skydd i form av hus, familj, ekonomi, medicin, arméer, köpcentra, sjukhus, läkare, lagar och förordningar, seden och bruk. Jesu lära är helt klar: tänk på mannen som bygger sig nya lador för att försäkra sig om tillgång för kommande år. Han dog samma natt. Jesus lär oss enkelt nog att inte tänka som den mannen. Förkunnar kyrkorna detta? Nej de förklarar istället att människor ska komma till kyrkan. Somliga förklarar till och med att Jesus på något mystiskt sätt är själva kyrkan. Ingen tidig församling kunde lura sig själv på detta sätt.

Kyrkornas och kulternas villfarelse bygger framför allt på den världsliga läran att försöka skydda sig från något ont. Kom till kyrkan för skyddet den ger ! Vi är så vana att tro på dessa inbillade skydd att vi inte märker vad vi går miste om - det levande vatten som Herren talade om vid Sykars brunn. Vi går miste om allt, hela livet uppslukas av bekymmer över kyrkoskyddet, aktiviter för denna kyrka, förberedelser och arbete för denna institution som ska utgöra ett skydd. Hela liv går åt att kämpa för en viss kyrkas framgång eller för att dämpa skadorna av en stor splittring inom den. Läs kyrkohistoria och vi ser tydligt hur främmande denna kultiska skyddsverksamhet är inför Jesu lära.

Herren lär att det är omöjligt att skydda sitt liv. Istället för att skapa skyddande kulter och skyddande världsliga institutioner och bli slavar innanför dessa, måste vi ge upp. Vi måste ge upp vår tro på personen och personligheten, vi måste slappna av och ge upp världens lära. Det är lika omöjligt att undvika döden för en Herrens efterföljare som för en som följer kyrkor eller världens kulturer, men livet själv används inte till det fåfänga sysslandet med försvarsverk. Livets vatten får vi äntligen tid att dricka när vi inte ägnar oss mentalt åt alla skyddsåtgärder. Herren Kristus står där med vattnet åt oss och han ler. Han skakar på huvudet åt alla våra andra bekymmer.

Grunden för lycka är att leva fattigt och följa Messias. Fattig betyder inte att skada sig själv eller svälta sig själv. Det betyder att arbeta för sin föda, att vara till glädje för andra människor. Arbetet är inte en börda eller en plåga för den som är fattig i anden utan en god vilja för att vara med Messias och tjäna andra, vare sig dessa andra följer Herren eller inte. Att vara till glädje för världens barn är den rätta vägen. Vi är inte skapade för kult och skyddsåtgärder utan för att leva med den levande Herren.