|
VANDRA I VÄLSIGNELSEN
Jag har valt att vandra i Guds välsignelse. Det är ett sätt att leva som gör mig på ett sätt oövervinnelig, fast jag är en helt vanlig människa med vanliga människors svagheter och mycket begränsade förmåga, begränsad intelligens, begränsad ork. Det var mycket förvånande för mig när jag upptäckte denna väg. Det var nog ett rent infall från början. Jag tänkte som ett barn: om Gud såg att det var gott på den sjätte dagen och vilade, som den allegoriska och metaforiska berättelsen i början av Genesis säger, så måste det vara för att allting är perfekt. Gott betyder perfekt. Och det gäller allt som händer och sker i universum. Det gäller alltså allt med mig, allt som sker i mig och med mig, alla mina omständigheter, alla mina medvetna och omedvetna processer. Allt måste vara perfekt och vi kan vila såsom Gud vilar - i glädje och frid, i en översinnlig hälsa och i ett översinnligt ljus. Detta infall kom allt oftare med samma djupa tillfredsställelse och idag tvivlar jag inte det minsta på att det är helt sant. Det är sant om Gud, inte om mig. Det är sant att Gud vill min välsignelse. Bibeln är en samling skrifter som alla leder till denna insikt. Kristi uppståndelse Uppståndelsen handlar om denna välsignelse i en ny varelse - Kristus. Att vandra i välsignelse är att alltid veta och erfara detta i allt som sker. Det kan se ut som en självupptagen fascination för jag ser hela tiden vad Gud gör med mig och mitt liv. Men mina ögon är riktade på Kristus själv som gav oss välsignelsen på ett nytt sätt genom sin död och uppståndelse. Min blick är också på Guds Moder Maria, hennes Obefläckadhet och därigenom åter på Sonen, Herren Jesus Kristus. Mina ögon är inte riktade på mig men njuter av att i mig får jag välsignelsen av Gud. Det är i mitt liv Kristus nu lever som en välsignelse i allt jag är och gör, trots mina svagheter. Jag ser att detta budskap är provocerande för många kristna som går i kyrkan och kämpar med projektet att “komma närmare Gud” eller projektet “leva mer i tron” eller liknande. Dessa kristna möter jag överallt i olika kyrkliga denominationer. Jag var en av dem, mitt religiösa liv gick ut på att komma närmare heligheten. Jag kunde bara inte ana att all helighet redan är här, att mitt liv och jag själv var perfekt i Guds ögon. Den falska ödmjukheten i att se sig själv som eländig och långt från Gud, försvann först när jag tog emot välsignelsen på riktigt. Guds uppfattning om mig Ett vägval för mig var en tanke som någon gav mig, jag kan inte minnas vem nu. Det var att jämföra min syn på mig själv (falsk osäker syndare och narcissist) med Guds uppfattning om mig (perfekt skapelse, försonad, frälst, helig) enligt Bibeln i sin helhet. Under nästan ett år vägde jag denna paradox i mitt hjärta. Till sist lade jag bort min föraktfulla attityd och godtog Guds uppfattning. Han vill vara i oss, leva med oss, ge oss erfarenheten av Sin fullständiga välsignelse. Naturligtvis är det svårt att säga över kaffebordet efter mässan eller gudstjänsten till någon att hans misär och bristande hopp i livet beror på att han eller hon inte tar emot välsignelsen. Trots att prästen i slutet på gudstjänsten utdelar välsignelse tar folk i regel inte alls emot den. Det ligger helt fjärran att det skulle betyda att inse Guds uppfattning om oss som perfekta varelser i Honom själv och Han i oss. Följande dialog har utspelat sig många gånger, i lite olika varianter, efter mässan vid kaffet: - Det var en bra predikan, säger den andre. - Oj jag minns nästan inte vad han sa, svarar jag. - Hörde du inte på? - Nej jag lyssnade inte så noga faktiskt, det är inte orden eller prästens tankar som är det viktigaste för mig i mässan. - Vad är det då? - Det är den välsignade gemenskapen med Gud själv, erfarenheten av Hans närvaro i mig och i allt. - Ja men det känner jag också ibland, men det är en ganska flyktig känsla som kommer och går. Men kyrkans lära är stabil och det är ju den som prästen predikar. - Nej jag måste nog säga emot dig där. Erfarenheten av välsignelsen är hela meningen med att vi har mässa. Nattvarden, eukaristin Eukaristos betyder Tack och eukaristi är att tacksamt ta emot Herren i vår egen kropp, genom brödet. Hela meningen med vår kyrka är att du lever i Hans gemenskap med dig själv och med alla andra. - Ja det är självklart det du säger. Men det är inte alltid man känner så. Det varierar. Ibland är man vän med Gud, ibland är man rätt så ointresserad. Då är det bra med en god predikan tycker jag. Något att fundera på under veckan, kanske försöka komma närmare Gud. - Nej för mig är det inte alls på det viset. Jag tänkte så förr i tiden och ville vara ödmjuk och realistisk. Jag tänkte: Inte för högtravande andligt, det är för ansträngande. Det räcker med att jag tar mig till kyrkan, det är bra nog. En bra predikan är något man kan suga på ett tag. - Ja det där låter realistiskt tycker jag. De flesta tänker nog så i den här kyrkan i alla fall. Fast det är klart att man ska försöka bli en bättre kristen varje dag. - Nej jag tänker inte så längre. Gud har inte skapat en sorts mellanvägg mellan sig och oss. Han är direkt i oss, han vill agera inom oss och som oss. Vi kommer aldrig närmare Gud än så här, för det är så här han gjort våra liv åt oss. Han är här och vill leva så här genom oss. Vi har redan välsignelsen i oss. All falsk distansering är ett sorts förräderi. Vi är perfekta i Honom och bör varje minut erfara och njuta av denna perfektion eftersom det är Gud själv i våra liv. Och här brukar samtalet tystna eller något helt annat ämne tas upp. Det känns lite olust kring bordet, för två helt olika andligheter har visat sig oförenliga. Jag har blivit inbjuden att tala till troende och präster i olika samman- hang och samma sorts olust och känsla av två helt olika världar har dykt upp. Någon försöker förstås harmonisera genom att säga: ja vi är alla på väg mot en sådan förståelse av Guds välsignelse i våra liv och vi kan väl alla be för att en sådan förståelse ska uppstå. Tills dess får vi hjälpas åt ! Rörande enighet nås på detta sätt men kvar blir att avståndet till Gud upprätthålls genom alla former av undvikande av Guds syn på oss som perfekta och heliga och älskvärda över alla gränser. Gud tar i Jesus bort samtliga synder för oss, bort all skuld, gör oss rena som Maria och låter oss föda Kristus i våra egna liv, mitt i vanliga vardagen. Det är stor kärlek och total välsignelse. Det är arrogant att inte ta emot och tacka på sina knän. Därmed är jag kanske ovän med de som i sin arrogans inte tar emot. Men här måste vi ha perspektiv: har vi rätt att säga nej till Guds gåva? Vi har frihet att göra det. Men är det rätt? Nej det är tokigt, inte bara arrogant att argumentera för ett avstånd till Gud, men tokigt att inte ta emot gåvan. Vissa tar emot gåvan, går in i en församling och en tid därefter gör ett avstånd till Gud genom att utföra en mängd plikter som ska föra oss närmare Gud. Samma sak: arrogans att inte ta emot gåvan hela tiden. Vi kan be för alla, så att de en dag tar emot. Men det fortsätter finnas ett stort antal kristna som inte tar emot Gud välsignelse annat än formellt och med läpparna. En filosofisk fråga blir då: är det en perfekt tillvaro där inte alla tar emot välsignelsen? Vi måste säga ja. Gud gör inte en ofullkomlig värld eftersom Hans närvaro är fullständig i allt som sker. Det är perfekt att inte alla tar emot. Men till dig som läser säger jag: ta emot välsignelsen för ditt liv blir som en oövervinnelig seger i glädje och frid. Och till alla vill vi säga: ta emot och lev välsignelsens liv. Därför blir det en paradoxal glädje även när jag sitter med avståndsreligiösa i kafferummet efter mässan. Det stör mig inte. De kämpar med att vara mer religiösa, jag njuter av den fullständiga friden Jesus givit mig. De är ivriga att hålla församlingsaktiviteterna i gång, jag njuter av den perfekta välsignelsen i allt som sker, vare sig jag deltar i några aktiviteter eller inte. De förhandlar med Gud i sitt inre, genom olika religiösa handlingar. Jag har låtit Jesus sköta alla förhandlingar och är rentvättad för evigt. Jag njuter i fulla drag av detta Sida 6 rentvättade tillstånd. Jag är barn till Maria, Guds rena Jungfru som gjorde Guds vilja och födde Frälsaren. När jag vandrar i välsignelsen sätter jag Gud först men inte teoretiskt eller teologiskt. Då skulle i själva verket mitt tänkande sättas först, som appliceras på Skriften eller på den teologiska utvecklingen. Sola scriptura, endast skriften, var ett slagord på medeltiden som egentligen bara satte den tolkande exegeten i centrum. Gud var inte i centrum. I min egen kyrka, den katolska, sattes ofta kyrkan i centrum, men också det betydde att min tolkning av vad kyrka är och mitt engagemang i denna tolkning sattes i centrum. Så först när en människan vandrar i välsignelsen timme efter timme, erfar denna välsignelse, segrar varje stund, varje dag, varje livsår, först då är Kristus i centrum. Han lever oss för han är själva Välsignelsen, själva det nya livet han ger oss genom att vara i oss i varje omständighet. Människor inom religionen tror så ofta att deras aktiviteter eller tolkningar eller predikningar är att ha fokus på Gud. Men det är ett spel för gallerierna. Gud vill leva dig. När Han får det är Han i centrum, inte förrän då. Religionen tröttar alltid ut folk, de orkar liksom inte ta emot Kristi Ande och glädjen. Efter en dags religiösa aktiviteter ser de mycket hellre på teve än går i Herrens välsignelse. Allt tal om att vandra i denna välsignelse blir bara ytterligare tröttande religiöst prat. Somliga präster ser hellre fotboll än går omkring i Hans välsignelse, eller går på konserter eller operan. Det är begripligt. Det är ett arbete att vara troende när inte välsignelsen tas emot och blir själva livet för oss. Att vara välsignad är att se välsignelse ta plats. Det är helt enkelt uppenbart att vi är i det välsignade tillståndet. Visst kan vi intressera oss för annat, men kortvarigt. Och det som sker utanför välsignelsen är Sida 7 trevliga saker eller obekväma saker. De varar ett tag innan de försvinner. Men det är alltid åsynen av välsignelsens faktum som drar oss tillbaka till Gud. Fotografen Anton Corbijn säker om sin barndoms prästgård att en dyster stämning alltid vilade över hemmet, mor och far pratade ständigt om sjuka och eländiga människor. Skulden över allt ont som sker vilade över alla i familjen. Anton var ett ensamt barn, men så var även syskonen. Det är en bra bild av vad religiöst liv oftast är. Välsignelsen och nåden är endast teoretisk, den får inte ta plats i livet. I det yttre livet är vi alltid på rätt plats vid rätt tidpunkt - det är en konsekvens av att leva välsignat. Jag möter alltid de människor jag ska möta och ser alltid de miljöer jag ska se. Allt stämmer och gudomlig försyn samstämmer allting som sker. Utan välsignelsen är det alltid något som saknas. Fel personer dyker upp och saker händer inte i den ordning de skall. Det verkar slumpmässigt och till och med som förgjort, nästan som en sorts förbannelse. Allt beror av att människan inte tar emot de gudomliga löftena och gåvorna. Gud älskar oss endast. Det är ett enkelt faktum, men så vitalt för det goda livet. Livet utan välsignelse, det i grunden olyckliga livet, utgör en fascination för många. Man liksom trivs i det olyckliga, det är en sorts försäkran om något tryggt. Många protestanter skapar sin religion på det sättet - ett tryggt liv i tåredalen, en sorts skön olycka. De bedrar helt enkelt Guds löften om Sida 8 frälsning och glädje. Det känns alltför tungt att få in glädje och frid i det tryggt olyckliga livet. Och det är lätt att avfärda alla som talar om glädje och frid i Kristus redan här och nu i detta personliga liv vi lever. Det låter otänkbart. Sådant är livet utan välsignelse. När jag råkade läsa en gammal predikant från 1700-talet, James Relly, förstod jag att denna tragiska uppfattning om det kristna livet, har sin grund i tanken på fördömelse. Kanske på ett omedvetet sätt antar man att risken finns - Gud kan kasta mig i ett brinnande helvete. Min själ kan, som Calvin alltid påpekade, vara redan dömd. Denna djävulska tanke kan ligga i bakhuvudet och subtil skapa en känsla av att livet är meningslöst. Medicinen mot denna inställning är, precis som James Relly predikar, att tänka genom vad Jesu frälsning av oss egentligen innebär. Den innebär det nya förbundet, i vilket vår natur som var en ofruktsam vildmark nu blivit ett fruktbärande fält. Det som var taggiga buskar är nu vinträd med sant gudomligt vin. Kristus är vinträdet och vi är grenarna på detta träd. Naturligtvis finns ingen fördömelse i detta. Fadern själv leder oss in i detta förbund med Sonen och vi blir annorlunda, vi är inte längre något som skulle kunna förstöras eller fördömas. Det är självmotsägande att låta Fadern skapa ett sådant förbund i Kristus med all mänsklighet som någonsin kommer att finnas, och samtidigt förhindra någon enda själ att njuta av denna härlighet. Sådant kan människor göra -- svika löften man ger. Det är Satan som gör det, inte vi själva. Men Gud gör inte sådant. Relly fick mig att förstå att den sataniska naturen som alltid blir dömd, kan försöka säga till oss att vi kan förneka Kristus. Det är det som sägs i 2 Tim 2:12, att om Kristus förnekas så förnekar Kristus den som förnekar, vilket endast är Sida 9 Ingen människa kan förneka Kristus, eftersom Han redan dött med oss och upphävt både döden och djävulen och de gamla människan, den som förnkeade. Förnekaren är så att säga för alltid död och därför är alla ställen där det låter som vi lika gärna kunde välja döden som livet, inte om oss. Vi är redan levande i Guds välsignelse genom Jesus Kristus. Vad äger du som du inte har fått? frågar Paulus i 1 Kor 4:7 och menar att vi kan se döda ut för världen, svaga, pinade och dödsdömda. Medan andra, religiöst lyckade, rika personer ser ut att ha fått Guds välsignelser. Men vi förnekar inte av oss själva Kristus, självklart inte. Det blir snarare så att den som tänker att fördömelse från Gud finns som en möjlighet, håller på att förneka för den gamla onda människan talar nu. Gud kan inte backa på det löfte Han ger Abraham om världens frälsning. Om vi tänker oss att en enskild människa skulle kunna backa på det Gud gör, ser vi hur ohållbar tanken för någon som helst fördömelse är. Men låter vi djävulen trixa med våra tankar så att detta ligger i bakgrunden, får vi i samma utsträckning svårt att ta emot välsignelsen. I det nya förbundet som är välsignelsen slutliga form, skänker Gud den Helige Ande åt oss genom Kristus. Det väsentliga är nu att denna Ande skänks den ynkligaste av oss alla. Den svagaste och i världens ögon helt ovärdiga individ får fullheten av denna Ande, inte bara en liten blygsam släng utan fullheten. Den eländigaste av oss blir rika såsom Gud är rik. Därför talas det mycket i termer av pengar och ekonomi i de bibliska texterna. Andens rikedom är gåvan vi får, den svagaste av oss. När frälsningen ges till oss alla är det natur som byts ut. Vad som än händer i vårt liv som är emot eller förnekar detta ljus, är inte vår natur. Det är viktigt att minnas detta. Vi är inte istånd att ändra något som Gud gör med oss. Han är kärlekens makt och det är den makten vi inte kan ändra. Närhelst det låter som vi försöker introducera mörkret och döden igen så är det inte vi som agerar, det är den gamla sataniska naturen, redan död, redan besegrad och Sida 10 Det som främst upptar en människa som vet att hon liksom alla fått liv i Kristus är att hon ser hur Jesus lever. För de som vill ha ett avstånd till Kristus, ha honom endast som ett fromt föremål eller en from egen tro och livsåskådning, ter sig detta lite främmande. Jesus lever, javisst, men hur då? För sålänge den gamla människan endast är religiös och följer en lära, kan detta att Jesus lever inte vara så mycket i praktiken, det blir mer ett talesätt. Vandringen i välsignelsen är just detta Jesus lever och det sker i Honom är för mig. Jag utplånas inte utan är person i Kristus. Han använder mig, mina omständigheter, lever sitt liv i mitt liv, Och det livet är perfekt, trots att våra omständigheter i världens ögon är allt annat än perfekta. Vår välsignelse är alltså Han som vann över döden och fick det eviga livet åt oss. Vi lever för detta liv i Honom och vi har liv genom detta Hans liv. I oss själva finns ingenting, utom förstås mörker och fåfänga, självupptagenhet och ledsamheter. Därför är vi inte frälsa av Kristus utan vi är frälsta i Hans liv, det är liv vi tar emot, inte något formellt nytt tillstånd eller någon ny abstrakt egenskap av rättfärdighet. Nej det är i Hans liv som vi rättfärdigas och nu får leva. Han är huvudet och vi är lemmarna och denna kroppen är en enda förening, inte separata delar. Jesus är alltså ingen mellanhand utan den vars liv vi får del av. I många kyrkor är Han endast läraren och frälsningsgivaren och på avstånd dyrkar vi Honom. Men för oss är Han vårt nya liv. Det nya livet gäller för alla, oavsett syndaregister eller religion eller tro eller moraliskt handlingsliv. Det är ett helvete att leva ett eländigt självupptaget liv. Men hela tiden är frälsningens gåva utdelad till var och en. Som James Relly skriver: ”Jesu liv är den troendes liv, inte bara som en förmedlare av det nya förbundet; och inte bara såsom Han lever i honom eller henne, genom uppenbarandet av Hans Ande utan såsom Han lever sitt liv i sig själv som är oförgängligt, ett liv som inte har någon ände; i detta Hans liv lever vi...” (s 11, Salvation compleated) Sida 11 Jesus Kristus hos Gud. Vi går inte omkring och stoltserar med Gud inom oss utan är dolda med Kristus i Gud. Det är Hans liv, inte vårt som är det nya förbundet. När vi ser detta får orden som att ta emot Jesu blod och kropp i kommunionen verklig betydelse. Vi blir delar av Hans kropp. Vi tar emot Honom så att vi förenas med Honom i Hans egen kropp. Som grenarna på vinträdet blir vi ett med Honom. Såsom lemmarna på en kropp blir vi ett med huvudet som är Jesus Kristus. Han är Frälsare i meningen att vi har liv i Hans liv här och nu, inte i en kausal mening där någon på avstånd frälser någon annan. Vi är uti Hans liv -- det är att äta av brödet och dricka av vinet, inte i en yttre mening där Han magiskt går in i brödet och vinet. Kommunio- nens mening är att vi finner vårt liv i Hans liv. Allt detta är mycket bra, säger tvivlaren, men var tar synden vägen? Svaret är enkelt men tvivlaren tar inte emot det. Svaret är att syndaren fortsätter synda men jag är inte syndaren. Eller som Paulus säger: synden fortsätter synda men inte jag, för jag lever i Kristus, ja Kristus lever i mig. Synden är inte ett problem för mig eller dig eftersom den ende syndaren är är satan som redan är död i Kristus. Enkelheten i detta är uppenbar för den som tar emot välsignelsen. Det finns ingenting problematiskt med vanesynder eller andra synder längre. Och utan intresse kan synden heller inte göra sig gällande. Men för den som inte lever i välsignelsen tornar alltid synden eller de känslor som är förknippade med synden upp sig och skapar orsomoln på himlen. Vi säger till henne eller honom: bry dig inte om att kämpa mot någon särskild synd, vänd istället om till det andra - till välsignelsen i att Kristus redan utplånat all synd och all oro. Endast svaga ekon kan höras av dessa saker, och varför lyssna? Sida 12 Vad är då vår enda uppgift varje levande dag i vårt liv? Att som den trogna hunden som följer husse alltid se var Välsignelsen är. Allt se på Honom som nu är vårt liv. Alltid ha ögonen på detta liv i Honom. En ljuv ledsnad vid allt i världen som försöker locka, uppstår snart. Vad kan jämföra sig med friden och kärleken i Hans liv givet åt oss? Vi kan använda vilken tradition vi vill för att ha former för detta skådande. Men ingen form kan ersätta själva efterföljelsen. Att se den stora gåvan som blev lovad Abraham inför våra egna ögon, med vår egen kropp, det är oefterhärmligt. Vi vet då att Han verklig är vägen, sanningen och livet. Hur är Hans liv som jag får vila i och leva för? En bloggare som intervjuat Jackie Pullinger fick höra henne säga att: ”the eureka moment for her prayerlife was when she began to approach God as a sunbather approaches the sun with towel and a good book rather than a shopper approaching a supermarket with a multipage list and bags ready to fill up. She figured out that God wants to shine onto us, refresh and shape us rather than be used as the panic button for our chaotic lives.” Och så är Kristi liv för mig, så kan Han vara för oss alla, en sol i vars ljus jag vilar och är medveten om liv. Värmen från det ljuset ersätter kanske inte men ger liv åt alla bibelstudier, meditationer, tysta stunder, gudstjänster och mässor - men mest av allt ger det liv åt världen. James Relly och John Murray gav mig den stora meningen med att Jesus Kristus är världens frälsare, Sonen som gavs till hela världen. Att han är min och din personlige frälsare blir inte sant förrän det handlar om hela världen, alla varelser i alla tider. Det finns ingen partisk Gud. Det handlar om alla. Den djupaste hemligheten i detta att jag är alla och alla är jag. Detta känner några filosofer till genom sin kunskapsteori. Men det är också den viktigaste insikten för var och en som möter Yeshua de Nazaret, vår Messias. Allt sammanfaller i Honom och i hans frälsning. Två frågor är centrala för oss i välsignelsen: Är Sonen Guds kärleksgåva till världen, det ursprungliga löftet från Gud till människan? Är denna Son frälsning för alla? Stämmer det att Han är den "qui tollis peccata mundi" -- alltså hela världen? Om vi tvekar svara ett obetingat och okvalificerat JA på dessa två frågor är vi varken bibliska eller kristocentriska. Men kan vi med hjärtat svara ett obetingat och okvalificerat JA är vi katoliker i den äkta meningen av universalister och vi är i sanning kristna. Vi vet och erfar då att Guds gåva i kärlek till människan är det centrala i skapelsen. Den gåvan är frälsningen i Yeshua ha Maschiah, den vi kallar Jesus Kristus. Alla betingningar och kvalifikationer av detta JA kommer att skapa tveksamhet om vår Gud och i värsta fall göra en lögnare av Gud. Kristus blir då reducerad till förmedlare eller lärare eller ännu värre en idol bland andra. Externa symbolhandlingar Hur kan vi i detta JA till den nya livet i Kristus inkludera externa symbol- handlingar som nödvändiga för Gud eller för oss? Det kan vi naturligtvis inte. Ingen extern sakramental handling har med det nya livet att göra. Det har med annat att göra, det gamla livet: etablerandet av kyrkor, kongregationer, ämbets- definitioner, politiska funk- tioner. Vi ser dem alla i historiens sekler. Sådana performativer, alltså handlingar som antas ändra någonting för oss människor, är nödvändiga av sociala och politiska skäl. Någon måste utnämnas till domare. Det är en performativ handling. Någon måste säga JA till sin partner i ett äktenskap. Det är en performativ handling, som kommer närma vårt JA till Kristi gåva av det nya uppståndna livet. Någon måste utnämnas till kung eller president. Men detta är världen, endast världen. Kristi liv är inte av denna världen. Om jag då är präst i en etablerad kyrka och börjar ta emot välsignelsen på riktigt för att leva i den, vad gör jag då? För den arbetade prästen behöver detta inte bli ett problem. Ingår det i hans arbete att döpa, viga, utdela nattvarden osv. kan hon eller han fortsätta med detta i lugn och ro. Dessa handlingar, liksom alla andra, fylls med den välsignelse som nu har blivit att leva. De får så att säga sin yttersta mening, inte i prästens helighet utan i Kristi
närvaro i en människas liv, helt oavsett om ett prästämbete förefaller att finnas eller inte. Mänskliga påfund är många, särskilt inom religionerna, och det behöver inte störa oss. Den verkliga kyrkan är den katolicitet som ligger i det uppståndna livet - det gäller allt liv, all skapelse, all verklighet - det är katolskt. Utvaldhet En del frågar: men har inte Gud utvalt vissa till denna välsignelse? Det är väl ganska uppenbart att många inte alls lever särskilt välsignat, de lever i misär och inre förvirring. Skriften talar om utvaldhet och den gäller vittnena om välsignelsen. Helt klart vittnar endast ett fåtal om välsignelsen i Jesus Kristus som gäller alla utan undantag, i synnerhet de drabbade och eländiga -- vilket Jesu handlingar visar. Betydlig fler vittnar falskeligen om dom och helvete, om dubbla utgångar och de mångas förtappelse. Det är inte bibliskt, det är inte sanningen i Jesus Kristus. Men att ett fåtal vittnar betyder att ett fåtal är utvalda att vittna om allas återlösning i den stora välsignelsen, om inte förr så senare. Allt summeras upp i Kristus som är allt för ALLA. Löften Abraham fick ett löfte om att hans säd ska leda till en familj hos Gud, alla nationer ska bli en familjs hos Gud. Detta löfte förverkligas i Kristus genom upp- ståndelsen. Välsignelsen ligger i detta löfte som kommer till oss genom frälsaren och återställaren. Många känner Anden lova olika underbara saker, men menar egentligen att de minns något ur skriften och får en känsla och ett engagemang inspirerat av detta minne. Andra upplever att Anden lovar saker som är villkorliga och ofta är villkoren något som just de har uppfyllt. Återigen handlar det om individuella känslor inför tankar och minnen av skriftställen. Men både minnen av uttryck och villkorliga löften sker under lagen och inte under nåden. Detta är något av det svåraste för troende -- att se hur endast nåden i Kristi Ande kan ge oss livet i välsignelsen, inte något under lagtänkande eller förbättringstänkande. Lagen är ett sätt att fortsätta världen i vårt hjärta. Detta hjärta kan inte acceptera att Jesus Kristus avslutade all förbättringsreligion på korset och i uppståndelsen. Det finns ingenting kvar av "mina andliga känslor" eller "dessa villkor finns för Andens liv" för båda fenomenen är lagens mänskliga andlighet. Detta är fallet så snart vi tror oss uppfylla någon sorts villkor för att Andens löften ska kunna infrias. Sanningen är att vi ingenting har inför Fadern och just därför är vi de förlorade barn som välkomnas hem efter en tid i exilen. Galaterbrevet 3:22 visar tydligt hur allt som faller under lagens religion inte kan ge liv. Endast i Jesus Kristus finns liv och frihet från lag. I den gamla människan finns endast försök till begränsning och vilkorande för nåden, den döda lagens mekanism. Välsignelsen finns först när denna mekanism är över- vunnen i Kristus. Då har blivit återställda till det "tov" som gällde sjätte dagen då Skaparen förklarade allt perfekt. Romarbrevet 4:2 visar hur Abraham endast kunde berömma sig inför världen om hans rättfärdighet berodde av yttre handlingar eller villkorade inre andliga kvalifikationer. Så tänker många inom kyrkorna. Tron förvandlas till villkor som tillhör världen. Men i ren tro blev Abraham rättfärdig inför Gud, en tro som inte hade något att berömma sig av inför världen. Som James Relly skriver: "...we have nothing in reality on condition of which we can claim the favour of God in the promise..." (s 26, Salvation Compleated) Det är svårt för många att inte blanda samman tilliten till den egna doktrinen eller församlingen eller inriktningen, med den enda sanna tilliten till Kristus. Ofta tror många att den lycka de känner för att de finns i ett sammanhang med ett nätverk av människor, är det villkor som löftet från Gud gäller. Men detta är antikristendom, det är religiös självtillit och ingen verklig tilltro till det löfte som gav Abraham. Det finns ett absolut löfte. Vi ser det i löftet till Abraham, vi ser det i Jeremia 31:33. "Jag ska vara deras Gud och de ska vara mitt folk". Och hos Hosea 14:5 "Jag ska läka deras otro och älska dem djupt och min vrede är långt borta från dem". Detta löfte väntar alla fol på, den utlovade rikedomen, ser vi i Haggai 2:7. Först ser vi löftet genom Bibeln och förstår att det är här för oss att leva efter. Sedan lever vi i medvetande om det och detta färgar allt vi gör och är med om. . |