Vara i Kristi kärlek

Möjligheten att ha ett autentiskt och djupt tillfredsställande mänskligt liv är som en orealistisk dröm när vår kärlek inte är riktad mot det som verkligen fyller hjärtat — Kristi kärlek till oss. Men inte ens kristna känner alltid till detta. För att finna sann tillfredsställelse vänder sig många av oss människor någon gång i livet till det andliga sökandet. Men vad är det i andligheten som ger denna uppfyllelse? Var kommer denna djupa tillfredsställelse ifrån? Endast i det enkla tillståndet av att känna Kristi kärlek till oss.

Men denna kärlek kan inte vara något fjärran projekt, en utbildning på lång sikt för att bli värdig eller skicklig nog att se Hans kärlek. Vi vill vara verkliga, inte ambitiösa drömmare, eftersom vi faktiskt älskar att vara verkliga. Vi älskar verkligheten och vi älskar att känna den, se den och vara den så mycket som möjligt. Först när vi kan sakta ner och vila i Kristi kärleks enkla, värdefulla ögonblick, kan vi inse att vi älskar denna egenskap hos den andliga verkligheten för dess egen skull och inte för vad den gör för oss sedan vi gjort något för att få belöningen. När vi känner Kristi kärlek och inte gör den till en övning eller en ceremoni eller speciell bön, blir vi lyckliga — vi är älskade just såsom vi är.

Vi älskar inte denna känsla av kärlek just för att det får oss att må bra eller är bra för oss på olika sätt, eller för att det betyder en andlig och moralisk prestation av ett eller annat slag, eller för att det representerar någon form av teologisk insikt och upplysning eller något annat framsteg. Vi älskar Kristi kärlek eftersom vi vet att nu är vi hemma -– oavsett känsla eller smak. Att vara verklig som älskad av Jesus Kristus innebär ibland att tillåta smärta eller acceptera en smärtsam sanning om oss. Ändå är det i linje med en inre grundad autenticitet när vi är verkliga. Vi älskar det på grund av dess inneboende godhet i vår själ, känslan av « Ok, här är jag och det finns inget att göra annat än att vara älskad av Honom, genom vilken allting är till, all verklighets personliga centrum. »

Att vilja vara verklig i denna kärlek riktad till oss, indikerar att vi har ett mått av kärlek till vad vi verkligen är. I den sekulära kulturen är det självklart många människor som saknar denna kontakt med vad vi verkligen är. Så när vi erkänner vårt sökande och vill gå framåt mot att vara mer verkliga, uttrycker vi redan en kärleksfullhet och en uppskattning som är avgörande för andligt arbete. Om den kärleken inte finns där, görs våra ansträngningar i livet av fel anledning; det blir bara ytterligare en del av det kaotiska bruset. Det är inte en självisk typ av kärlek; det är inte ägandeskap eller egenintresse. Det är längtan efter verklighet och sant varande.

Det är ett värdefullt ögonblick när vi känner igen denna kärlek från Gud till oss, Kristi hjärta i oss, denna igenkänning, denna uppskattning -– när vi vet att vi inte övar med någon metod för att åstadkomma något. Jag kan säga att jag mediterar, att jag ber Jesu Namn, att jag repeterar Jesus-bönen — men det handlar inte att jag arbetar på mig själv för att göra mig själv bättre. Jag ber inte för att jag ska bli lika bra som andra personer eller för att jag har en idé eller något böneideal som jag läst om eller hört talas om och som jag bestämde mig för var en bra sak att följa. Det är inte en fråga om att söka efter någonting. Det är bara att slå sig ner med Jesu kärlek till just mig själv sådan jag är i denna stund. En elev till mig sa en dag: « Kom till vår grupp ikväll om du vill. Kom som du är, för Gud älskar dig som du är. » Jag blev rörd över hur en djup sanning hon uttalade.

Det innebär att lära sig hur man känner igen vår upprörda aktivitet, vårt smärtsamma och ofta tomma brus och hur man inte går med på det. Istället lär vi oss att helt enkelt sätta oss ner, slappna av och vara. Och det är inte så att när du slappnar av och är verklig, så sitter du bara och mediterar enligt en metod du lärt dig. Meditation är något vi tränar för att nå något. Men att leva som älskad av Jesus Kristus i denna stund, är helt enkelt att leva och praktisera Kristi kärlek. Ingenting annat än det.

Att vara verklig i Hans kärlek, att lära sig att vara verklig i den gudomliga energin, är vår praxis i varje ögonblick, det blir vårt verkliga liv. Och att vara verklig överskrider varje dimension, varje upplevelse av känslor, alla perceptioner. Det är bara upplevelsen av att inte känna något avstånd alls till hans kärlek till dig. Ingen distraktion, ingen dissociation, ingen spridning, ingen förflyttning. Bara detta enkla: Han älskar dig som du är i denna stund. Det här är att vara äkta.

Nu ser vi att andlig praktik är en fråga om att lära sig Jesu Kristi verklighet, lära sig känna igen verkligheten i Hans kärlek till just dig som du är, lära sig att vara verklig i mottagande av denna kärlek och lära sig att vara oss själva i detta. Och vi ser nu att vi egentligen bara är intresserade av att lära oss Guds uppskattning och kärlek — det är att vara verklig som människa. Detta är att leva autentiskt, för att vi närmar oss Guds verklighet i kärlek till oss som skapade som avbilder. Vi berörs av verkligheten, vi älskar den och är vi är villiga att gå igenom de olika processerna för att erkänna och se sanningen.

Vårt första steg är att känna igen Kristi kärlek till oss och inom oss, känna igen uppskattningen i oss som drar oss till verkligheten. En motsvarighet kan finnas i den indiska bhaktifromheten, där termen ‘bhava’ kan vara den glädjerika igenkänningen av Hans kärlek till just mig. Oavsett vilken motivation vi har att göra detta inre mottagande, visar vår kärlek till verkligheten i Jesus om vi är uppriktiga. Vi inser att vi helt och djupt gillar att vara nära verkligheten, nära Honom som är före allting och som sammanhåller allting, enligt Kol 1. Vi älskar uppriktigt att vara bekväma med Gud och inte ha några konflikter, och vi vill vara så intima med Kristus som möjligt. Därför lever Han i oss och som oss. Vi vill bli så intima att vi helt enkelt är det som är verkligt liv i Herren Själv.

Här kommer några viktiga frågor.

Tror du att det är moraliskt bra eller dåligt att vara så verklig i Kristus? Eller är det för mycket, är det överdrivet, är det att närma sig något okänt kätteri, en sekteristisk entusiasm, något som inte är tillåtet dogmatiskt? Vad skulle du behöva ge upp för att acceptera hans närvaro i ditt liv, hans verkliga förening med dig? Tycker du att det är mer verkligt att ta syndsbekännelsen som en slutlig beskrivning av ditt liv och dig själv? Om så är fallet finns det mycket att göra innan du kan acceptera hans nuvarande liv och kärlek i dig själv.

Är Kristi kärlek till dig en verklighet du vill ha mer av i ditt liv? Om så är fallet, varför? Vad skulle du ge upp i din nuvarande livsföring och dina relationer till andra, för att bli mer verklig i detta tillstånd att vara älskad av Jesus? Känner du dig tvungen att vara autentisk dig själv? Älskar du det? Om så är fallet, har kärleken till verklighet motiverat dina val eller lett dig till att träna på vissa sätt i ditt liv?

Att vara i Kristuskärleken är ett heltidsarbete, ungefär som Jesusbönen är en kontinuerlig bön. « Var glada och be ständigt! » uppmanar oss Paulus 1 Tess 5:17. Det fungerar alltså inte att bara öppna sig för Jesu kärlek vid vissa tider. Det är inte som att gå regelbundet i kyrkan, det är en existentiell akt för själva ditt liv. Men för att uppleva den typen av engagemang måste du älska och uppskatta verkligheten i Hans kärlek till just dig, och just såsom du är vid vilken tidpunkt som helst. Du måste vilja vara verklig till varje pris. Det liknar mycket den situation som William Law beskriver i början av del 2 av Spirit of Prayer. I en dialog diskuteras om andlig läsning inte bara är en sofistikerad njutning. Det måste blir något annat: Kristus är levande verklighet, inte spännande andlig lektyr. Det ena är tidsfördriv, om än på hög nivå. Det andra är verkligt liv i Kristus som lever i dig och som dig.

Du måste älska att vara verklig som älskad av Jesus – även om du ibland inte gillar vad du känner eller vem du tror att du är i något speciellt ögonblick. Ta emot Hans kärlek i alla fall ! Hans kärlek är det mest kraftfulla motivet – den verkliga inspirationen – för vårt inre arbete. Om din längtan efter denna inre verklighet är ljummen eller om den kommer och går, varifrån kommer då passionen och det inre stödet för att hålla dig upprätt i Hans ljust?

Ju mer du är i kontakt med din uppskattning av att vara älskad av Honom, vad än du gör under din vardag, desto mer kommer du att bli inspirerad och desto mer blir du beredd att ständigt återvända in i Hans kärlek till dig. Men vad innebär det att vara verklig?

Om du till exempel upplever rädsla, kan du samtidigt känna Hans kärlek? Inte att titta på rädsla på långt håll genom ett teleskop: "Åh, det finns en rädsla där borta." Nej, om du känner hur rädslan är, hur skräcken är, hur ångesten är — kan du då samtidigt veta och känna hur Jesus Kristus älskar dig just såsom du är i denna stund?

Att vara medveten om Guds närvaro betyder omedelbarhet. Det betyder att din själ lindar sig runt Honom, penetrerar denna erfarenhet av kärlek till dig, känner den inifrån och hur den sträcker sig överallt. Vad betyder det när vi säger att alla troende älskar att vara sig själv i Hans kärleksfulla närvaro?

När du älskar Hans närvaro i dig, denna eviga kärlek, då vill du inte bry dig om teori eller teologi eller kyrklig dogmatik. Du vill bara vara kvar i Hans kärlek till dig, vila i den, vara enkel i den, låta den pågå timme efter timme. Ja, du kommer att föredra detta tillstånd framför sömnen i sängen om natten. Även när du måste upp till arbetet eller andra plikter kan du frestas att vara vaken och vaksam i Hans kärleksfulla. Isak Syriern talar ofta om vaknätter som extra goda övningar i den ständigt pågående bönen. Du kommer att förstå vad han menar.

Kärlek översätts alltid till medvetenhet, till att veta sig älskad. Detta är medvetenheten om var du är just i detta ögonblick — i Hans obegripligt goda ljus. Att vara den du är i detta ljus kan bara uppstå ur kärleken att vara där du är i Jesu Kristi kärlek till dig.

Kärleken översätts alltid till ett intresse för vad som händer nu. Gud älskar mig nu, jag vet det.

Vad som måste komma först: Vår uppskattning och kärlek till verkligheten i Kristi kärlek ! Det måste bli vårt primära intresse. Inte intresse för känslan av anknytning – inte att vilja ha något av det för egen del – utan intresse i betydelsen av att vilja veta denna Gudskärlek, vilja vara medveten om den såsom mitt tillstånd, vilja känna den, uppleva den så fullständigt som möjligt, vara så intim som möjligt med denna obegripliga Kristi kärlek. Om din kärlek till att vara verklig och sann är stark, är du naturligtvis intresserad och inspirerad att vara medveten, levande och verkligt medveten.

Gör ingenting -– Jesus Kristus gör allt, Han är den som håller allt samman. Och i denna ärlighet kommer de nödvändiga egenskaperna fram som gåvor från Anden. Medkänsla behövs, kärlek behövs, och så kommer medkänslan och kärleken fram, du vet inte hur. Behövs styrka kommer styrka fram. Kristi kärlek gör det som behövs. Genom att vila och lita på Honom blir allting fulländat.

Detta pekar på något viktigt och originellt om Guds skapelse av vår sanna natur, vårt naturliga tillstånd i Kristus: Sann Natur är odelbar, Kristus är före allt annat och är uppfyllelsen av allt skapat i världen. Som John Moriarty skrev: "Introspectively, as microcosm, Jesus is our best astronomer. From within Himself, He knows the beginning and end of things. More. Within Himself He has lived the beginning, evolution and end of things."(p 208, What the Curlew said, 2007)

Sann Natur kan inte delas; den har inte separata delar. Det är inte som en maskin som har många delar, och det är inte ens som kroppen, som har många differentierade organ. Allt implicit i vår Kristus-natur finns överallt inom den. Det är inte som om Gud har kärlek, utan Han ÄR kärlek. Kärlek i Gud finns överallt i Guds skapelse, den Sanna Naturen och detta blir i mänsklig erfarenhet en medvetenhet och livsstyrka. Kärleken är en enhetlig närvaro, och detsamma gäller medvetenheten. Sann natur och Andens medvetenhet är oskiljaktiga.

Det gäller alltså att inte göra något eller ingripa i Hans kärlek. Vi är tyvärr duktiga på störningar och vi har svårt att hålla händerna från vår erfarenhet. Sådan är synden som finns med i skapelsen. Egostyrd inblandning i vår upplevelse innebär alltid en uppdelning: vi delar upp oss i delar genom syndens inblandning. Så det är jag som stör genom min rädsla. Eller jag stör genom min egenkärlek, min lust att döma andra. Vad det än är, välkomna det, omfamna det. Det finns med och Jesus Kristus tar hand om det om vi som Petrus säger överlämnar det till Honom, den frälsande Tjänaren, Gud själv.

Och det betyder inte att du behöver älska misstagen och störningarna. Du behöver inte älska de vansinniga tankar som hindrar dig att somna, dessa inre angrepp som trasar sönder all frid. Det är förståeligt att du inte gillar dessa inslag. Men återvänd endast till bönen (Kol 4:2). Du behöver inte döma dig själv eller det som störde. Som Josef säger till sina bröder: Det var menat som ont, men Gud använde det som gott.

Det är omöjligt att ge logiska skäl för att vi älskar att vara oss själva i Kristus. Vi gör det helt enkelt. Det är frihet från oss själv och ändå Jesus som oss själva. Vi kan komma på teologiska och filosofiska skäl, jag har försörjt mig på att prata inför elever om sådana många år. Men ingen av dessa mentala och verbala sammanställningar kommer att vara sanna eftersom det verkligen inte finns några « skäl »; vi älskar bara Kristus som oss själva och vår sanna natur. Det är verkligen ett « icke-vetandets moln »

Och i vår sanna Kristus-natur älskar vi allt och alla. Den kärleken är helt enkelt en del av Hans verklighet. När vi känner att vi är oss själva som han lever oss (Gal 2:20), känner vi oss verkliga. Vi känner oss intima med oss själva och med allt, nära oss själva, men inte nära i den separata meningen att det finns mitt avskilda ego och sedan resten av världen. Det är mer en känsla av Hans närhet och närvaro mitt i vårt eget väsen, utan någon distans. Vi behöver nu ingen yttre kyrka eftersom Han är den sanna Kyrkan och den har sin plats i mitt hjärta.

Denna frånvaro av distans, eller av dissociation i en dualistisk värld, har i sig en känsla av gudomlig kärlek och intimitet och dessutom en grundläggande avslappning, ett stort lugn i att vara bosatt i sin varelse som Kristus lever den. Och vi försöker inte nödvändigtvis beskriva den där känslan som vi upplever, vi faller inte heller för frestelsen att predika eller spela det doktrinära spelet; det spelar ingen roll vilken kvalitet eller dimension av Varandet som manifesterar sig. Vi kan leva anonyma liv, till och med leva i ensamhet, vi behöver inte predika ett enda ord om detta. Vi är helt enkelt bosatta i vårt verkliga älskade jag, som Kristi närvaro. Kärleken är ver kligern den port genom vilken den gudomliga fåraherden går in till fållan. (Joh 10:1)

Vi ser nu att nyckeln till kärlekens liv är att ta reda på var Jesus är och bara låta oss vara där Han är, mitt i våra hjärtan, med medvetenhet och förståelse. Där vi är i vilket ögonblick som helst, är det faktiskt Han hela tiden. Detta är det som ligger närmast vår sanna natur i Gud. Vårt nuvarande tillstånd, oavsett vad det är och hur det hände att det blev som det blev — är vår nuvarande verkliga länk till hans kärlek i oss.

Så vi försöker inte närma oss någonting. Vi är inte på väg och strävar framåt, hur mycket vi än gillar den bilden, som i Bunyans Pilgrims Progress och i C.S. Lewis's Pilgrims Regress. Vi accepterar snarare bara det som är just så här. Det är så här Han älskar oss så innerligt. Vi kan vara i lugn och ro med det, kanske samtidigt som våra läppar tyst ber Jesusbönen. Många kristna skäms faktiskt när Han plötsligt verkar vara intensivt närvarande. Men det är en skammens förvrängning av tron. Han älskar oss som vi är, hela paketet. Konsten är att ta emot.

Den primära och sekundära komponenten

Den primära komponenten är hela tiden den centrala Kristus-händelsen i din nuvarande situation - detta är det viktigaste som faktiskt uppstår i vår personliga upplevelse vid varje givet ögonblick. Många är något förvånade över att man kan be "alltid", som Paulus uppmanar oss att göra. Men är vi inte närvarande "alltid"? Jo, vi är ju här alltid, så Kristus älskar oss faktiskt i varje ögonblick, det vill säga "alltid". Samtidigt är Han före all tid. Men Hans kärlek är här i denna stund. Och det vi upplever i det ögonblicket kan förstås vara en mix av vad som helst. Det kan vara en känsla eller en stämning, ett tillstånd av glädje eller kärlek eller rädsla. Det kan vara en känsla av brist, hunger, avsaknad eller att känna sig som ett tomt skal utan kontakt med Hans kärlek. Det kan vara någon form av aktivitet eller kanske en inbillning, en « bildvisning » som min yngste son ibland kallar det. Det kan vara en bestörtning inför nya fakta om något viktigt, det kan vara otydlighet i förhållande till någon du pratar med. Ändå är detta ögonblicket för Hans kärlek, det är här Han älskar oss. Så den primära komponenten är att Han faktiskt växer fram i vårt medvetandefält, i vår själs fält, när Han lever oss.

Den sekundära komponenten är reaktionen och svaret på det primära, på den centrala händelsen där Jesus Kristus älskar dig i detta ögonblick. Hur reagerar du? Det beror väldigt mycket på din religiösa läggning och kulturell uppväxt. Vi har nämnt skam. Andra reaktioner kan vara religiös stolthet. Plötsligt känner du det gudomliga genom Jesu Kristi kärlek. Är inte det ett bevis på en mycket speciell plats i kyrkan? Eller åtminstone bland vissa kristna? Denna självgratulation eller stolthet kan sedan förvandlas till förvirring och spänning över ditt tillstånd. Om du har en andlig guide kommer du förmodligen att prata med henne eller honom om det. Chansen är stor att du kommer att avskräckas från att vara så intim med Gud.

Den katolska mystikens skrifter är fulla av reaktioner på den primära händelsen av Hans närvaro och kärlek. Jag föreslår att du låter dem alla stå kvar i bokhyllorna. Slappna av i hans kärlek istället, var glad över den, stanna kvar med den, andas in och ut med den, gärna med Jesusbönen. Var kär och älskad. Det är det mest naturliga och fridfulla att göra — och det enklaste av allt enkelt.

Gå tillbaka till den primära händelsen av Hans kärleksfulla närvaro! Hoppa över bedömningarna och de falska självbedömningarna som kan dyka upp i de sekundära reaktionerna! Dessa reaktioner kan bli verbal kultur och andlig litteratur, men de kommer inte att göra dig till den älskade som Jesus Kristus matar med sitt levande bröd. (Joh 6:34)Tänk på din upplevelse av närvaron av hans kärlek till dig. Du kommer kanske att upptäcka att fokus för din uppmärksamhet ofta glider in i bedömningar av den primära upplevelsen: är det verkligen så enkelt? Kan Jesus verkligen vara så intimt närvarande som kärlek i mitt liv? Är jag verkligen värd en sådan fridfull och helt enkel kärleksfull medvetenhet och kan jag verkligen kalla det det mest verkliga i mitt liv? Vad tycker andra om denna underbara upplevelse? Är den religiöst sett ok, åtminstone enligt min kyrka? Kommer den att försvinna när livet blir tufft? Ska jag vara misstänksam över min djupa glädje i detta?

Så att helt enkelt vara i kontakt med den primära komponenten av Guds kärlek till dig i just detta ögonblick, verkar otänkbart för världens egoiska sinne. Vi tycks behöva värderingar, bedömningar, berättelser och stödjande bilder. På så sätt distraherar vi oss själva med associationer och reaktioner, snarare än att bara vara enkla och fridfulla med Hans strömmande flod av det eviga livet. Ändå är detta vår väg och vi sjunger Hans heliga namn när vi vandrar på den.

Att vara i Hans kärlek betyder att vi behöver se vad den primära händelsen är, vad Hans liv som oss och i oss innebär. När detta skrivs har just en ny påve valts och tusentals människor är glada på St Petrusplatsen. Att välja påve är inte den primära händelsen, inte ens avlägset associerad med Jesus Kristus, bara en avlägsen om än inspirerande kulturell och ecklesisastisk händelse med kulturhistoria och värderingar, ceremonier och människors tendens att glädjas åt detta. Men om vi förblir trogna den primära närvaron av vår Herre som är kärlek i oss, kan vi enkelt lämna all yttre förvirring och representation av det andliga därhän.

Eftersom vi alltid mäter och gör moraliska berättelser om vår situation, är det svårt för oss att känna igen Jesu Kristi extrema enkelhet i vårt hjärta och liv. Vi känner inte igen den enorma gåvan som Han ger oss, Han som säger « Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet skall han leva till evig tid.» (Joh 6:51) Det vi upplever nu är det enda som universum ger mig. Och, faktiskt, det passar mig till hundra procent. Om jag verkligen tar på mig Kristi kärlek och börjar förstå hans närvaro, gör hans Ande mig levande som aldrig förr.

När jämförande bedömningar, teologiska eller inte, dominerar ditt superego, saknar du förmågan att uppskatta Kristi kärleksfulla närvaro. Det är lite som Henri le Saux uttryckte det: « If I am there, God is not. If God is there, I am not…» Jesus älskar att leva som vi. Som Paulus säger, det är inte jag som lever, det är Han. Men samtidigt, är det som ett mirakel: det är mitt eget sanna jag, fullständigt i Honom. Detta är en speglig av den sanna ursprungsharmonin, universums tao i Guds egen person.

Vila i att vara älskad

Du kan närma dig det så här: Jag kan tillåta mig själv att fortsätta och observera hur denna fantastiska närvaro av Kristus som mitt eget liv utvecklas. Det fyller mitt hjärta med tacksamhet och frid och inspiration. Jag kommer att observera hur detta framträder i mitt liv när det går framåt. Om jag respekterar den här upplevelsen och låter den vara vad den är, återvänder jag och fortsätter, trots distraktioner. Det kommer antagligen att utvecklas och avslöja ännu mer av Andens välsignelser som jag fått. Så inga domar, inga moraliska överläggninar, fortsätt istället enkelt bönen och din praxis att höra Honom, se Honom leva ditt liv, som du. Och inte komplicera någonting i processen. Det är en helt annan värld än den där påvar väljs och det hjälper oss att förstå att det inte finns något ego som mäter sig själv i jämförelse med något annat i världens förvirring, religiös eller inte. Jämförelse är ungefär detsamma som förnekelse.

Vi kan se hur neutrala processer som i vanliga fall hjälper oss att urskilja vad som är gott och mindre gott i vår tro och urskilja vad som är sanning, kan förvandlas till ett hinder för att acceptera den primära händelsen att Kristus lever som vi. Att vara där vi är i Honom innebär att vara inanför Hans kärlek vad som än råkar vara aktuellt, utan preferens eller omdöme eller kulturell utvärdering. I varje situation och tillstånd kan vi vara intresserade och engagerade i vår erfarenhet, vårt yrke, vårt sätt att göra saker, våra vanliga uppgifter och ärenden en vanlig dag. Men vi låter oss enkelt vila och vara i den kärlek Jesus har till oss, vi upplever denna Hans kärlek som den primära händelsen i vilket tillstånd eller vilken situation vi än råkar vara i. Vi vilar i det tillståndet, vilar i att vara älskade och därifrån gör vi våra sysslor och har våra erfarenheter. Detta blir ett naturligt samhörande med andra, en implicit harmoni i den verklighet vi delar med familj och grannar, vänner och kollegor.

Vi kan säga att vi nu går i en trädgård med Gud och mest av allt erfar Hans kärlek till oss personligen, ett tillstånd som dominerar situationen, oförklarligt men övertygande, som strömmande vatten. Vad än blicken faller på i trädgården är det kärleken till oss från Gud som fyller erfarenheten och färgar den. Denna kärlek kan te sig lite olika från stund till stund. Men vi insuper och föder oss med denna kärlek som fyller medvetandet.

Men oavsett om kärleken är lik ett vulkanutbrott, eller ett litet bubblande vattenflöde i skogskanten, eller ett mäktigt vattenfall med dånande ljud, så är det bara vår själ som manifesterar Guds kärlek, Kristi närvaro i denna situation. Skulle vi säga nej till detta, eller missbedöma det, kalla det ett självbedrägeri baserat på rädsla att gå miste om kärleken i livet, så förnekar vi faktiskt vårt sanna jag. Vi förnekar då vårt eget livs medvetande, vår egen andliga medvetenhet, vår egen sanning. Vi påstår då faktiskt att detta medvetande är falskt, att vi vill bli av med det. Förkastandet av det som uppstår i vårt medvetande blir automatiskt ett självförkastande.

Många människor förnekar sig själva, den sekulära kulturen bygger på det. Istället hyllar denna kultur prestationer, njutningar, distraktioner, gränslösa begär. Vi förlorar oss själva i konsumtionsvärlden. Hur ska vi vara närvarande som oss själva om vi förnekar oss själva? Föreställ dig att en person som är viktig för dig plötsligt avvisar dig. Hur känns det att bli avvisad? Är det en liten sak? Har det ingen betydelse? Att bli avvisad är i själva verket en katatrof för de flesta. Att bli avvisad betyder att på ett sätt bli dödad. Det viktigaste för oss är faktiskt att inte bli avvisade. Detta är Guds verk i oss. Detta är vad Jesus arbetar med inom oss hela tiden. Verkligheten är kärlek, att vara älskad. Och som Beatles sjöng:« All you need is love. »

Avvisande, förnekande och accepterande

Nästan alla av oss möter avslag i någon form. Samtidigt avvisar vi ständigt känslorna av sorg och ilska. Vi tänker: « Jag borde inte känna ilska eller sorg. Jag känner mig svag ... åh, det är hemskt ! Jag känner ingen kärlek, jag kan definitivt inte känna någon kärlek. » Så hör vi Jesu ord: « Älska din fiende ! »Vi anar inte i denna stund att allt handlar om att Han, vår Herre och Frälsare, älskar just mig och gör det totalt och komplett. Vi skulle istället vilja kunna hantera de negativa känslorna av sorg och utanförskap. Ungefär som om vi sopade smuts från ett golv. Men det vi tänker på som smutsen — är vi. I samma stund vi tog emot Hans kärlek till oss förvandlas scenen. Det finns ingen smuts kvar, inget behov av att kunna kontrollera känslor från avvisande eller underkännande från andra. Istället är vi älskade och kan bjuda denna kärlek till just fienderna. Eftersom vattnet flödar över. Kärleken i Gud är ett överflödande.

Ju mer du förkastar något i dig själv, desto mer sliter du sönder dig själv – för det du förkastar är du och meningen med dig är att bli älskad av Jesus Kristus, bli levande i Guds närvaro och frid. Om och om igen gäller detta, som en sorts kärlekens lag. Det spelar ingen roll vad det är – underkänt betyg i skolan, avvisande från pojkvän eller flickvän, avvisande från förälder, hat från vänner, frustration över den egna otillräckligheten eller den falska grandiositeten, sviken vänskap, eller något annat. Samma lag gäller: om du försöker trycka bort det, sopa bort det, bli av med det, får du iställer en enorm sönderrivning av själen. Det påverkar dig på det sättet även om du inte klart vet om det.

Det fungerar så här därför att ingenting alls existerar utanför vår erfarenhet. « Esse est percipi », som biskop Berkeley formulerade det 1710. Gud skapar oss just sådana och därför kan Hans kärlek erfaras som det mest verkliga av allt. Din upplevelse är inte som innehållet i en handväska som du kan slänga. Erfarenhet är själva strukturen av den kärlek som Jesus Kristus riktar till dig. Tanken att du kan kasta bort en del av din upplevelse, den del du inte gillar, är helt enkelt absurd, det skulle betyda att du sliter isär dig själv. Ju mer du förkastar något i dig själv, desto mer glömmer du bort att « esse est percipi » och det spelar ingen roll vad det är. Det buddhistiska dagliga mantrat lyder: « Girighet, hat och förvirring, uppstår kontinuerligt, jag lovar att avstå från dem ». Men meningen är att vara vaksam, se dessa saker komma och bara inte engagera sig i dem och förlänga deras existens. I Jesus-bönens tradition vänder vi oss helt enkelt till bönen som en kontinuerlig ström av levande vatten. I den strömmen erfar vi Hans kärlek.

Avslag är dock riktigt smärtsamt när vi riktar det mot oss själva. Att bli avvisad av någon är förödmjukande. Det är förringande, förminskande, skamligt. Människor känner sig uppgivna och ibland djupt deprimerade när de känner sig avvisade. Prototypen för avvisande är att vi spyr upp något. Något du drack eller åt kändes inte rätt, så du spyr upp det. Det är ditt intesiva avslag. Hela din kropp krymper, den är instinktiv och våldsam. Det är en intensiv önskan att bli av med något. Bort med det!

Om du riktar detta intensiva motbjudande mot dig själv, mot något du upplever förstör du helt enkelt ditt eget liv. Istället kan du välja att vända dig till honom, Jesus Kristus, såsom han lever dig hela tiden. Omfamna hans liv som Han lever som du. Du kommer att tycka att det är märkligt och fantastiskt hur allt avvisande och bortvisande plötsligt verkar totalt onödigt, totalt irrelevant. Det verkar också som något väldigt konstigt att du skulle försöka eliminera en del av dig själv, en del av din medvetna negativa upplevelse. Varför?

Det finns en anledning: så att du skulle upptäcka omöjligheten av det hela. I din enkla vändning till Frälsaren i ditt hjärta, den enda kyrkan, verkar allt självklart: jag försökte avvisa det negativa såsom en form av sökande efter Honom och hans totala medkänsla för mig ! Det är detta mitt avvisande och min förnekelse handlar om.

Mörker och ljus hör samman i mitt medvetande. Skam och nådefull glädje hör samman i processen där Jesu liv i mig träder fram. Nu vet jag det, som William Law uttrycker på sitt kraftfulla och bildrika språk: « Hela världen i all sin natur är inget annat än en verklig blandning av himmel och helvete. Solen och vattnet i denna värld är det som håller sig under och sedan övervinner helvetets mörker, vrede och eld och för det växt- och djurliv som finns i världen. Solens ljus välsignar alla elementens funktion och vattnets svala mjukgörande essens håller sig under naturens eld och vrede. I alla djurs väsen frambringar födelse av ljus i deras eget liv och vattnet i det egna blodet, som båda produceras av solens ljus och vattnet i vår natur, en ordning av jordiska varelser som kan njuta av det goda som finns i denna värld, trots helvetets rasande vrede och djävlarnas ondska.

Men människan har mer än allt detta, ty när hon till en början utsetts att vara ängel och av Guds barmhärtighet avsedd att åter bli ängel, har himlens ljus och det eviga livets vatten, båda givits åt Adam i den säd av kvinnan, som skulle krossa huvudet på ormen, det vill säga att som skulle övervinna förbannelsen, alltså elden och vreden från helvetet som väcktes upp i fallet. Så att människan har inte bara ljuset och vattnet gemensamt med de andra djuren, ljuset och vattnet i vår natur för att släcka elden och vreden sitt eget liv, i denna blandade värld, utan han har den helige Jesu ödmjukhet som en livssäd född i Hans själ, för att frambringa den första och ursprungliga avbilden av Gud i vilken Adam skapades. » (The Second Part of the Spirit of Prayer, s. 17)

Även om vi inte uttrycker oss i Law’s termer, kan vi se hur vårt ivriga förnekande av vissa innehåll i medvetandets upplevelser, egentligen handlar om att möjliggöra Jesu kärlek till oss, möjliggöra vårt mottagande av denna kärlek som Han utövar i vårt hjärta då han lever som oss, så att « vi lever som Honom i denna värld » som 1 Joh 5:17 beskriver det. Jag hade en god vän och katolsk präst som alltid frågade mig, när vi möttes: « Vilken kärlek fyller dig idag? Har du träffat Epafras? » Idag förstår jag denna fråga som om han, don Ricardo i Gävle, frågade: « Har du slutat förneka någon del av medvetandets upplevelser och funnit vila i Kristi kärlek? » Det är Paulus som nämner Epafras i Kol 1, tydligen en glädjespridare och förkunnare av livet i Kristus.

Vi upptäcker snart att den mest effektiva motivationen i samlivet med andra människor, den som naturligt flödar ut ur Kristi kärlek, är vänlighet och medkänsla, ett medkännande som både är till praktisk hjälp men som också har en kvalitet av fridfull uppskattning. Det är en kärleksfullhet som återspeglar den upplevelse vi själva har av Kristi närvaro i Hans liv som oss, något Gud ger oss oförtjänt och av skär nåd och godhet.

Medkänsla är den sanna naturens energi. I alla autokratiska samhällen ser vi hur denna energi dör ut och ersätts av mer eller mindre kraftfull fascism. Samhället lever då ett onaturligt liv och kärleken är på sparlåga. Vad som nu avslöjar sig är egoaktivitet – som nästan alltid blir tvångsmässig – en energi som driver människor till att vara mycket annorlunda. Om vi observerar noggrant upptäcker vi att det oupphörliga, tvångsmässiga försöket att förändra oss själva, att förbättra oss själva, bli starka i en annan mening än kärleksfullheten, att vara något annorlunda, faktiskt drivs av självhat. Väl kända är effekterna detta kan få i religiösa institutioner, kloster och kyrkor.

Detta kan vara svårt eller smärtsamt att överväga. Tänk på hur mycket vi kritiserar varandra och oss själva, hur mycket vi dömer varandra och oss själva, attackerar, avvisar, pressar och drar varandra och oss själva. Det finns inget slut på det någon dag. Vad ligger bakom? Varför skulle vi vilja vara så våldsamma mot oss själva och mot andra? Om vi fortsätter att undersöka vårt beteende kommer vi någon gång att inse att det vi ständigt gör i vår inre aktivitet är en form av våld. Det är bara Jesu Kristi nuvarande kärlek i vår egen varelse som kan upplösa detta våld. Jesu heliga ödmjukhet, som William Law uttryckte det.

Vi kan kalla detta våld mot oss själva och vårt medvetande. Läkare och helaren är Jesus Kristus och när Han finns i vårt liv som den närmaste, ja Den som till och med lever mitt liv, då upphör våldet och dess funktion blir uppenbar: att leda oss till fridens medvetande. Historien har visat att det vi också internt har upptäckt är sant externt: hat är en speciell energi som kan förstöra eftersom det inte har hjärta, det har inte kärlek, det har inte känsligheten och inställningen av vänlighet och mildhet. Men just därför kan Gud leda energin till det goda, till kärlekens räddning genom att vi ger vårt medvetande till Hans närvaro och eviga liv i oss och som oss.

Vi betonar att bara vara där i Kristi kärlek, inte göra någonting, förutom att ständigt be Namnet. Att helt enkelt vara sårbar och närvarande med omedelbar vaksamhet och öppenhet för Hans kärlek. Om vi är där med omedelbar känsla och inte gör någonting, visar Anden sin kraft. Denna kraft är inte bara att vi avstår från att vidta åtgärder, utan att vi upplever närvaron av « Min frid ger jag er », kärlekens totala stillhet. Detta är essensen av wu-wei, det taoistiska « göra-utan-att-göra », vilket är fred och frid i praktiken. Bara faktumet av kärlekens stillhet, närvaron av fred, utplånar okunnighet. Men denna gudomliga förintelse är en verkan av uppskattning och kärlek i ren närvaro och stillhet.

Kunskapen vi talar om här måste vara omedelbar. Det kan inte vara allmän dogmatisk teologi eller en pastoralt formad moralisk predikan. Du måste inte bara vara medveten, du måste vara fullt närvarande. Kristus lever dig även när du inte är medveten om det. Du behöver inte be om ursäkt för att ha varit inblandad i att hjälpa dina barn eller vänner med något, eller sköta uppgifter på arbetsplatsen, till exempel att predika eller undervisa. Gud är med dig. Men det är något helt annat att vara stilla i Honom, bebo hans kärlek till dig. Där finns ett naturligt krav på hela din medvetenhet. Det är väl därför de bedjande människorna ofta drar sig tillbaka till ensamma och ödsliga platser och förblir fullt närvarande med Han som älskar dig till varje pris och är själva uppfyllelsen av livet. I traditionen är det vanligt att människor kommer till solitärens stuga eller grotta och vill få prata om andliga ting.

Så vad du än känner annars - hunger, törst, trötthet, avvisande, motstånd, ilska, trötthet - låter du det sköljas bort av hans blick på dig, av flödet av kärleksfulla vatten som ger dig evigt liv. Detta är den primära händelsen. Han döper dig hela tiden om och om igen. Och du fortsätter att be och åkalla hans namn för att låta vattnet fortsätta att rinna. Naturligtvis, som Hilarion säger: « Der Grossteil der Menschen lebt ausserhalb von sich, der verständige Einsiedler aber lebt in seinem Inneren... » (s. 347, Auf den Bergen des Kaukasus, 1907). Men vi måste tillägga att « der verständige Einsidler » kan vara vilken kristen som helst som lever var som helst och var som helst och är vaksam på samma sätt.

Så att vara i Kristi kärlek är en undersökning av vår erfarenhet. Hans kärlek är det gudomliga väsendets omedelbarhet. Det är närvaron och medvetenheten som genomsyrar oss när Han är den verksamme. När vi lär oss att vara öppna för den medvetenheten kan vi känna igen vad vi verkligen är, vår sanna identitet i friheten från oss själva som separata varelser. Och som 1703 års bibel säger: «Sade Jesus til them: Jagh är lifsens brödh: hwilken som kommer til migh, han skal icke hungra; och hwilken som troor på migh, han skal aldrig törsta. (Joh. 6:35)

Det du inte ser utvecklas inte. Om du inte känner igen och uppfattar en viss del av din medvetna upplevelse för vad den är, kommer den inte att avslöja sig helt. Potentialen i mänskliga själar att lära känna Kristus kan inte förverkligas i ett spädbarn eller ett djur, eftersom ingen av dem kan känna igen Jesus Kristus för vad Han verkligen är i ditt liv. Men inte ens mogna personer i en sekulär kultur med dess agnosticism kommer att kunna se verkligheten av Hans närvaro och kärlek. När Jesus säger (Joh 6:65) att Fadern har utvalt de som kommer till honom och gett dem tron som en gåva, tror jag att detta är meningen: en sekulär eller antikristen kultur kommer att förbli blind för medvetenheten om och inre erkännande av Kristi kärlek. Om denna kärleksmedvetenhet blir sedd, omtalad, igenkänd av fler och fler människor, kommer detta att inbjuda till ytterligare förändring av kultur och samhälle. Men detta är inte vad vi ser i dag.

Att vara i Kristi kärlek är att vara där vi redan är. Det är som vi är som Han älskar oss. Detta uppmuntrar de flesta av oss. Vi mår äntligen bra av att kunna vara där vi är, utan nedgörande självanklagelser, och vi är glada över att ha stöd för att fortsätta göra det. Men annorlunda ter det hela sig när vi inte förstår hur vårt sinne fungerar, och när vi inte vill acceptera att detta faktiskt är ett sätt att fortsätta vara. Den del av "att vara där vi är" som tilltalar egot är "att vara", eftersom det översätts till oss som "jag kommer ju att fortsätta vara." Du kanske säger till dig själv "Jag brukade jämföra mig med andra, eller med var jag ansåg att jag borde vara, men nu är jag precis där jag är och Jesus älskar mig såsom sådan. »

Under denna upplevelse av att vara där du är finns nu känslan av att "så länge jag kan fortsätta vara det jag är, är jag okej i Guds närvaro. » Och hur är det med det icke-konceptuella? « Det är med det ! Jag älskar det icke-konceptuella eftersom jag inte ens behöver tänka på det; jag kommer att fortsätta bara vara här och nu. Det är underbart ! » En afrikansk elev jag hade sa att hon kände igen detta från sin kultur där man sjöng och dansade vid nästan alla tillfällen, även begravningar, och såg Anden verksam i allt. Hon saknade detta i Sverige. Vi var så överedrivet analyserande och självkritiska.

Naturligtvis kan en subtil strategi utvecklas i oss för att egots självidentitet ska hitta en sorts stabilitet och soliditet. Men när Jesusbönen kontinuerligt « städar » det inre från allt annat än Honom, Hans heliga Namn och Hans kärlek, är den risken väldigt liten. Den större ego-risken är just den ängsliga självanalysen och att använda teologin som självkritik och kalla det att arbeta på sin frälsning. Då sker detta: Vi letar efter en känslan av värde för att göra vår upplevelse värd besväret, så att vi kan känna att vi är värdiga. Men vi lider av frånvaron eller begränsningen av det värdefulla, av känslan av värde, eftersom vi inte ser oss själva klart. Vi känner inte igen vem och vad vi är och vi vet inte hur vi ska vara där vi är. Så vi rådfrågar än den ena än den andra traditionen eller riktningen. Vi är i själva verket långt ifrån där vi vi borde vara — i Kristus. Vi tror att vi måste gå någonstans för att få det, göra en förflyttning, en förändring, ett avstamp, ett beslut — när sanningen är Jesus Kristus i denna stund, omedelbart nära dig, älskande dig.

Efter en tid med den pågående bönen och enkelheten i Hans närvaro kan vi se att verklighet och medvetande har ett värde som ligger bortom intellektet och sinnet; kärleken från Honom till oss har ett inneboende värde som inte kan mätas i världsliga ting. Vi vet faktiskt inte alls vad denna kärlek är, vi endast utsätts för den och älskar att vara i den, timme efter timme. Detta kärlekens värde är bortom ord och påverkar oss på en plats som ligger bortom vårt världsliga ego-liv. Ett enda ögonblick av erkännande är värt allt lidande som dt flesta människoliv innehåller.

Till en början försöker kanske vårt sinne förklara varför Jesus Kristus älskar att vara levande i oss och som oss. Men alla försök att förklara blir bara konceptuella berättelser vi berättar för oss själva. Faktum är att gudomlig kärlek är inneboende i oss, det är en obegriplig gåva från Fadern bortom sinnet, och vi bara känner det, erfar det, återvänder till det. Och det finns ingen listig anledning till det. Det är vad det är, och det är så det är.

Många andliga traditioner, även kristna inriktningar, tycks ha fastnat i att « här är dåligt, därborta är bra. » Det sker en nedvärdering först av oss själva som syndare sedan en väg att vandra till det mera positiva presenteras därefter. Det är den gamla lagen, det är Hagar och inte Sara för att använda Pauli bilder. Poängen är att det inte är perfekt som det är utan vi måste åtgärda det hela. Jesus gör något annat: « Förbliv i mig så förblir jag i er! » (Joh 15:4) Han presenterar ett närvarande levande faktum som vår Frälsare. Vi låter endast detta faktum vara sant för oss. Han visar oss att vår essens är det vi finner i Hans kärlek till oss. Vi behöver inte gå en sträcka av övning och förändring eller omvändelse eftersom Han är den som gått alla sträckor och presenterat för oss Sin glädje och Sin frid, sin fulla förlåtelse och försoning, hans kärlek som Han ger oss utan begränsning. Därför är det sant som Henri le Saux ofta framhävde: att det Gud och inte vi som gör undret verkligt. Det finns ingen « min väg » när vi tar emot Hans kärlek, ingen « kyrkans väg » och ingen « mystikens väg » eller « sakramentens väg ». Vi är redan det underbara som Jesus Kristus ger oss genom att leva som oss. Det är Han bortom alla namn och betydelser, bortom all två-het.

Om vi slappnar av i detta ögonblick med Jesus-bönen och är helt i den, börjar vi inse att Jesus Kristus är mitt liv, min verklighet, att faktiskt varje ögonblick i hela min livstid är Hans verklighet i mig. Hans gudomliga natur väntar inte på att vi ska lyckas med vår valda praxis att vara här, eller att delta i liturgier av olika slag och samfund. Hans kärleksfulla närvaro är den totala uppfyllelsen och den är redan här. Och Jesus är före all tid, bortom all form, allt i all verklighet. Han finns före all tid och allting hålls samman i honom. (Kol 1:17)

Vårt mål som kristna är att vara den verklighet som Han redan är och som vi älskar när den blir aktuell verklighet i oss. Vi får vara så mänskliga som möjligt och leva ut detta i vårt liv. Hans kärlek är befriande, inte inneslutande och begränsande. Ju fler av oss som faktiskt lär oss om denna Jesu verklighet och vår egen sanna satur, alltså att vara älskade, desto mer kommer andra att inse värdet av att bara vara de vi är i Hans kärleks närvaro. För i själva verket är vi inte separata, vi behöver ingen förberedel genom liturgi och teologisk undervisning. Sann Natur av att vara älskad av Kristus är allas natur. När denna frid omfamnas och integreras av oss, kommer Andens gudomliga energi att expanderande och röra sig ut från varje person. Vi får en ny värld.

Vi kan tänka på fyra huvudsaker som Jakob Boehme säger. För det första — Hur vi var i enheten, när vi var Guds barn i Adam innan han föll. För det andra — Hur vi nu befinner oss i konflikt och oenighet, i stridigheter och motsättningar. För det tredje — Vart vi går när vi lämnar detta förgängliga tillstånd; varthän med det onaturliga och varthän med det naturliga. Och sist — Hur vi kommer fram ur splittringen och fåfängan och går in i det enda Trädet, Kristus i oss, ur vilket vi alla är sprungna i Adam. I dessa fyra punkter finns all nödvändig kunskap om en kristen.

Så att vi inte behöver sträva efter någonting; vi har ingen anledning till tvist med varandra. Låt var och en bara öva sig själv på att lära sig hur han åter kan komma in i Guds och sin broders kärlek.

Värdet vi upptäcke av själva existensen i varje ögonblick är inte resultatet av något vi gör utan är löftet som en gång gavs till Abraham och det är dess egen gudomliga verklighet. Det är inte en fråga om orsak och verkan, om beteendeträning eller oändliga timmar av zazen eller pranayama-träning. Vi värdesätter inte existens och närvaro på grund av värdet av något annat. I början av livet med Jesus-bönen kan vi vara otydliga eller lite vilse och tro att anledningen till att vi värdesätter att vara verkliga är för att det ger oss ett skönt medvetandetillstånd, eller det gör oss emotionellt lyckliga, eller det öppnar upp min psykologiska kapacitet eller till och med ger mig en ekonomisk förbättring i mitt liv. Men ju tydligare vi inser hur Hans kärlek till oss faktiskt känns — hur verklig den är — och hur den formar vår medvetenhet om verkligheten, desto mer inser vi att själva existerandet av varje ögonblick betyder ett djupt inneboende värde i sig själv. Det är som att Guds kärlek ständigt manifesteras i människor, som hans sätt att uttrycka sig för evigt i oss.

Detta inneboende gudomliga värde i verkligheten, givet oss genom Jesus Kristus, leder oss naturligtvis till en ständigt djupare uppskattning av att leva i sig, av en tillvaron som gudomligt ljus. I en sekulariserad värld är det ganska unikt. Värdet i livet är inte något som jag eller någon annan skapar för att tillföra ett högre värde till tillvaron, utan värdet är Kristi intima och kärleksfulla verklighet i sig.

Att se någonting är att ta del av en energi. Synlighet är fotoner som uppfattas av organiska sinnen. Energin i fotonerna omformas till en bild av världen för organiska varelser. All skapelse är av Herrens transcendentala energi men vi kan inte direkt uppfatta den utan ser avbilder, liksom vi själva är avbilder.

När vi, som kyrkofadern Ireneus säger, ser Herren, är det för att Gud låter oss se Jesus Kristus, Messias i kött och blod, alltså materiell energi. Ireneus vill vara realist vad gäller den energi som kan ses. All uppenbarelse är enligt honom seendets energi. Faderns ljus visas i Jesu kropp så att människor ser Messias.

I det Gamla Förbundet tänker profeterna på den kommande Frälsaren som något som ska kunna ses. Profeterna såg inte Guds ansikte direkt utan genom löften och lagar. Moses såg Gud men ändå inte, en profetia om den kommande Messias. När Kristus kommer in i den materiella synliga energin skyddar Han Faderns osynlighet men är Själv enda vägen till Fadern.

När vi sjunger Jesu Namn får vi del av transcendental energi som är denna väg till den Osynlige. Medan profeterna såg framtiden för Messias ser apostlarna Gud i Herren Jesu materiella energi och talar med honom som människa till människa. Människan kan inte av egen kraft se Gud men Herren låter sig ses av människor. Detsamma sker i bönen, vi tillåts av Herren att erfara det seende ljuset och därmed se Herren som vårt liv. Vi lever i Kristus genom Hans transcendentala energi.

Man kan föreställa sig denna transcendentala energi som finare än den grovmateriella och därmed i stånd att fylla den materiella kroppen med sitt ljus. Den är också finare är vårt mentala tänkandes ljusenergi och därmed i stånd att fylla även vårt mentala liv med ljus, vår vilja, våra emotioner, vårt omdöme, våra impulser. Den Helige Ande är det som gör vårt seende möjligt när Herren fyller oss med sin transcendentala energi. Detta är seende ”per fidem speculantibus”, för de som ser genom tron.

Seende är alltså att leva, den transcendentala energin genom sjungande ger oss liv, ger oss tjänande kärlek. När Ireneus talar om syn och seende är det inte teoretiskt ”jag förstår och ser” utan kommunion med Herren. Guds transcendentala energi är för människan i hennes grovfysiska materiella form detsamma som sällhet, glädje, renande kärlek. Vad som ses genom sjungandet är den levande Guden som är en Gud för levande, som Ireneus uttrycker det.

Detta är dock inte, bör vi minnas, ett exstatiskt seende där vi lämnar jorden och den grovfysiska formen. Det är samma människa i en fysisk kropp som förut inte såg Herren, som nu genom uppfyllandet av transcendental energi verkligen ser Honom. Gud använder sin skapelse, sitt materiella universum, för att göra sig synlig. Liksom allt vi erfar blir till i erfarenheten, blir Guds energi till i bönen. Hans Namn och Hans Ord är de materiella former som fylls av Hans kärlek när vi är i hängiven tjänst. Människor som inte är i den tjänsten kan endast berätta om Gud och Hans kärlek, kan endast skapa teologi och i teorin referera till det.

Herren Jesus Messias nedstiger i den materiella världen på grund av det djupa medlidande

Han känner för Sina hängivna, först bland judarna och sedan bland alla människor på jorden. Det finns två olika anledningar till Herrens uppenbarelse eller inkarnation i den materiella världen. Närhelst det uppstår någon avvikelse i utövningen av den äkta Toran, t ex framväxandet av en enbart lagisk fariseism i Israel, nedstiger Herren på jorden för att skydda de gudshängivna och avslöja de icke sant gudshängivna.

Han behöver komma Själv i egen person för att etablera det Nya Förbundet, som är förebådat av många tidigare profeter i GT. Även den yttre energien i Guds skapelse förändras genom att Han dör och uppstår i en förhärligad kropp under kort tid på jorden. När Han kommer Själv för att visa Sitt medlidande med Sina hängivna och skapa det Nya Förbundet, då är det inte för att döda de föga gudshängivna utan Han låter sig istället dödas av dem, något som är chockerande för många andra religioner i den antika världen och ännu idag för många.

Herren uppenbarar Sig i den speciella form, som behagar Gud i frälsningshistorien. Det finns miljontals olika former av Gud, men de utgör alla en enda Absolut form. Men en del gudshängivna personer vill se Honom i form av Kungen över alla kungar, andra föredrar Honom som Herden eller den Korsfäste. Olika tider har favoriserat olika gestalter av Guds Son. Andra i vår tid återigen vill se Honom som den judiska profeten som var Messias.

Herren har ett oräkneligt antal olika former, och Han uppenbarar Sig ibland för enskilda hängivna i den speciella form, som den gudshängivne föredrar. Den kristne rekommenderas att meditera på sådana former som godkänts av den gudshängivna kyrkan. En hängiven kristen kan bör helst inte själv inbilla sig någon form för meditation. Att vara kristen betyder att vara en hängiven person, sådana som skildras i Paulus brev, de sju äkta brev som skrev för olika församlingar. Man lever karismatiskt i Kristus, man sjunger och ber Herrens Namn och tar hand om varandra. Sådana är de tidiga messianisterna runt om Medelhavet, och alla som inte är riktigt gudshängivna, bör följa i de rena gudshängivnas fotspår.

Efter denna inkarnation är den tid förbi då Gud inkarnerar sig i en viss människa. Nu gäller det Nya Förbundet som innebär att vi redan är befriade när vi lever i Kristus. Medkänslan och medlidandet fortsätter nu i form av det nya livet i Honom och i sjungandet av Hans Namn.

Att vara inför Herren kan vara att se hur Han manifesterar alla former i universum. Hans väsen är i allt, som romantikerna alltid sa på 1800-talet. Vem minns inte Wallins psalmer om hur Herren syns i naturen, i årstiderna.

Men även i allt som har någon materiell form finns den Suveräne skaparen genom sin energi i alla former. De materiella processer som gör detta ögonblick möjligt är Hans stora Lek och varje händelse inom pågår i Hans stora Teater. När vi sjunger Namnen och tjänar i hängivenhet kan vi tacksamt ta emot visionen och insikten om Hans ständiga Allnärvaro i alla de universa han leker fram.

När vi sjunger orden ”Quoniam tu solus sanctus, tu solus dominus, tu solus alltissimus…” har vi denna stora Gud framför oss, övermäktig allt och samtidigt i allt som sker. Efter en bikt sa min biktfader Jean Paillard en gång till den unga ostadiga mannen: var med Den som är över allt och samtidigt här i allt som sker ! Det var en uppmaning jag bar med mig många år. Herren är EN men samtidigt här i alla former som uppstår.

Det inre sinnet känner alltid saknad när några yttren sinnen är engagerade i materiella processer. Saknaden är omisskännlig och så snart vi är i bönen igen går den över och den transcendentala energin och glädjen börjar fylla oss.

Det går att vara engagerad i yttre ting, t ex diskning, städning, promenad, vakta djuren, skogsarbete, och samtidigt vara engagerad i tjänande kärlek genom sjungandet eller sägandet av Herrens Namn. Men så snart vi förlorar oss i de yttre sinnenas verksamhet uppstår en distraktion, en synd, en bortvändhet. Det är som om vi kommer i skugga. Vi känner genast, eller tämligen strax, att solens värme försvann.

Det är därför Paulus talar om en ständig bön, för det inre sinnet vill ständigt vara inför Herren. Bara i en värld som inte har kontakt med det hängivna tjänandet, kan bön och andakt verka som ett arbete eller som en ansträngning. För den kristne bedjaren är det ungefär som att säga: det är en ansträngning att andas, så jag låter helst bli. Eller: det är för arbetsamt att äta, så jag avstår.

Just att ensamhet och saknad uppstår när vi blir materiellt distraherade är i själva verket en genial process. Den får oss att vända oss åt rätt håll. Det är den dagliga och timliga omvändelsen. Vi söker ljuset och vänder oss dit genom att säga Namnet och sjunga bönen.

I psalm 50 uttrycks detta: Inför Dig, endast inför Dig, har jag syndat, det som än ont inför Dina ögon, det har jag gjort. Detta är precis det saknadens faktum som visar sig när de yttre sinnena engagerar sig i materiella verksamheter så att vi glömmer Namnet. Vi så att säga lossnar från den hängivna tjänsten och hamnar utanför oss själv, våra verkliga eviga identiteter.

I all bön och åkallan, alltid bedjande i Andanom; och "waker dertil, med all idkelighet, och bön för all helgon."

Så lyder det mot slutet av Efesierbrevet och är ett underbart ställe för den kristna bedjaren. Ordet idkelig som inte används så flitigt idag är ett centralt ord för sjungandet av Hans Namn. I akademins ordbok står för idkelig: ”ofta upprepad, ständig, idelig, oavbruten”. Vi blir ofta avbrutna i vardagen men i hjärtat, i andanom är den hängivne alltid bedjande.

Den ständiga bönen gör den kristna bhaktan disponerad att alltid vända sig till den Ende Herren för vad det vara må. I världen ignorerar vi beroendet av Gud. Men vi är alltid helt beroende av Honom. Vi tror att vi är oberoende för när vi är sjuka går vi till sjukhusets läkare, när vi är hungriga går vi till affären, när vi vill åka någonstans sätter vi oss i bilen, när vi behöver råd ringer vi familjen eller vännerna, när vi vill känna oss gladare låter vi oss roas av film eller internet eller goda vänner. Men det är Herren vi först bör be om att få må bättre, att bli friskare, att bli gladare, få råd och möjlighet till olika saker, få tillfredsställelse och energi.

Enda sättet att lämna världens illusion om vårt oberoende av Gud är det ständiga hängivna sjungandet eller sägandet eller viskandet av hans Namn. Den transcendentala energin i Hans olika Namn fyller nämligen så småningom vårt hjärta så att det blir naturligt att vända sig först till Herren för allt vi behöver och vill i livet.

I världen behöver folk avsätta en viss tid för bön, t ex gemensam morgonbön. Men den kristna bhaktan är i hängiven tjänst hela tiden. Hennes tunga rör sig nästan konstant över orden i Jesusbönen, hennes hjärta längtar till bönen så fort vi slutar en stund. Allt annat känns begränsat, ja ibland unket, obehagligt.

Som ung läste jag i den ryska pilgrimens berättelse hur lycklig han blev en kväll då han råkade se en annan människa i hängiven bön, han såg hur läpparna tyst formade Jesusbönen om och om igen. Den gången bad jag Gud om att en dag få känna detsamma. Gud hör bön.

Varje dag är ett val mellan att sjunga Herrens Namn eller göra något som jag gillar att göra. Min plan är alltid den sämre. Hans Namn är alltid den bättre verkligheten. Men därmed uppstår också öppenheten för de dagliga handlingar som ofta hjälper andra, om det så bara är min familj och mina hundar. Att göra något för andra passar bäst ihop med den ständiga bönen i Namnet. Den hängivna tjänsten gäller alltid Herren själv, ingenting jordiskt, men det jordiska blir bäst när denna tjänst är aktiv. Sök mitt rike först, säger Herren, så kommer allt det andra som verkligen behövs.

Paulus skriver i 10 kaptitlet av Romarbrevet: Det är ingen skillnad på jude eller grek, en är Herre över alla, som gör den rik som åkallar Honom (10:12). Ty var och en som åkallar Hans Namn ska vara salig. (10:13). Det handlar för Paulus inte om teologi utan om åkallande tro. Tron är åkallan, inte visdom eller religionstillhörighet eller plan. Religionen tillsammans med lagen är slut genom Kristus. Han är lagens ände, vi skulle kunna tillägga alla religioners ände, alla planers ände. Nu handlar det om åkallan och bön från hjärtat.

När det självupptagna hjärtat umgås mycket med Namnet händer två saker: en tömning och en nakenhet. Att vara i Namnet tvättar bort en hel del av världsvanan. Den kristna bhaktan blir ovan vid världen samtidigt som allt i regel flyter rent praktiskt. Hon blir fattig på värld men rik på ett annat sätt, den rikedom Paulus talar om i Romarbrevet 10.

En spelmissbrukare jag känner berättade att begäret uppstår alltid genom en inre bild. Bilden av spelmaskinen, spelbotdet, pengar som tillfaller honom. En bild som sedan får näring i hjärtat och strax blir till plan. En plan som för honom innebär krånglig planering för sig själv och familjen för att få tillfälle till spel. Men det börjar med en bild.

Bilden ligger nära ordet. I samma stund ”Herren Jesus förbarma Dig!” hinner över mina läppar eller bara finns i hjärtat och tanken, kan andra bilder svårligen få grepp om mig. Så fungerar den hjälm som Efesierbrevets författare talar om i slutet av brevet. Skulle min vän uttala bönens korta ord några gånger skulle bilden av spelbordet inte ha så stor chans. Min plan eller Ditt Namn Herre.

Ordet ”evangelium” betyder goda nyheter. Det används ofta av Paulus i meningen det nya goda budskapet om Messias. Det är naturligtvis det bästa bruket av ordet. Missionärer i senare tid menar ofta något annat, t ex en moralisk formalism som i uttrycket ”leva efter evangeliet” eller ”leva evangeliskt” och andra menar med evangeliet en sorts sammanfattningar av de fyra relativt sena skrifter som kallas evangelier.

Jag vill gärna använda ordet evangelium om de reflektioner kring bönelivet i Kristus som alltsedan Paulus har gjorts av människor som lever i bönen. För bönen är samliv med Kristus när den pågår och emellan böneperioderna är det ibland gott att reflektera över innebörden av att leva så, leva i Kristus, leva närvarande i Hans namn, ja i Honom själv. Detta är en annorlunda reflektion än den som t ex missionärer använder när de ska vinna hedningar för tron och läran. Men den är ändå lika praktisk. Hur förändras perspektivet på det dagliga sociala livet när vi lever i hängiven tjänst?

Klart är nog att vi bryr oss mer om Kristus än den materiella verkligheten och människors bestyr i den. Det hjälps inte att tillståndet på jorden inte är lika ok som tillståndet i himlen, det är ändå det himmelska som är intressant, inte det jordiska. När vi ber ”ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden” betyder det snarast för den hängivne att vår imitation av himlen i bönen är det centrala, inte bestyren och bekymren på jorden. Ha inga bekymmer säger också Jesus. Lämna det i hög grad åt Fadern.

Bönens sjungande eller sägande påverkar vårt inre sinne. Sinnet renas och får en längtan till mer hängiven tjänst år den Högste, Jesus Kristus. Den nuvarande kroppen kan förintas på det grovfysiska planet och så också den finfysiska kroppen, vårt psyke i form av vilja och tänkande och emotionella liv. Vi är till naturen andliga, vår andesjäl är det som Gud ger en ny födelse i samvaron med Honom själv efter döden. Den grovfysiska kroppen är beroende av den finfysiska kroppen, viljan, tänkandet och det emotionella livet. Den levs av den finfysiska kroppen tills vår ande befrias från den grova materiella fångenskapen.

Den levande varelsen handlar i en grovfysisk kropp i detta liv. Denna kropp stimuleras till handlingar av den finfysiska kroppen, som består av inre sinne, intelligens och ego. När den finfysiska kroppen väljer det hängivna livet i kärleksfull tjänst för Herren, påverkas även kroppen. Vi känner oss kroppsligt lyckliga i bönen och andra lustar dämpas rejält, i vissa perioder kan de nästan avmattas helt. Vi känner den Helige Andes rörelse, den rörelse som styr galaxerna och hela kosmos, som styr molekyler och celler i våra kroppar, som styr atomkärnans dynamiska förlopp i de allra finaste partiklarna. Vi tillhör ett kosmos i rörelse alltsedan skapelsen Ande låtit detta universum bli till. I bönen förenas vi med denna rörelse i den Helige Ande och sjunger Herrens namn i rörelsens glädje.

Vi ser ibland i den kristna historien kvinnliga och manliga asketer som lever på lite mat och i fullständig avhållsamhet, åtminstone i perioder. När den grovfysiska kroppen gått förlorad, dör också den finfysiska kroppen men anden, vår essens i Gud kommer fortfarande att njuta av Guds närvaro. Allt har förändrats, Jesus ”har gjort allting nytt”.

Den levande varelsen har två sorters kroppar – den grovfysiska kroppen och den finfysiska kroppen. I själva verket njuter han de kroppsliga njutningarna genom den finfysiska kroppen. Den grovfysiska kroppen är ett yttre hölje som fungerar som ett instrument, själens kläder. När kläderna tas av vid döden får anden frihet till Herrens skönhet och eviga liv.

När den levande varelsen drömmer, överger sinnet den grovfysiska kroppen. Genom aktiviteterna hos sitt inre sinne och sin intelligens, handlar han i en annan kropp, ofta på ett förvirrat sätt. Trots att upphovet till lidande och lycka är det inre sinnet, viljan, känslan och tanken, intelligensen och egot, krävs det fortfarande en grovfysisk kropp som ett instrument för njutning. Den grovfysiska kroppen kan förändras, men den finfysiska kroppen fortsätter att handla. Gamla män kan ofta klaga över att den grovfysiska kroppen inte kan utföra det inre sinnets begär. I själva verket befinner sig den levande varelsen i den finfysiska kroppen, även om den grovfysiska alltid ger uttryck för vad som rör sig i sinnet.

Alla de aktiviteter som utförs av den levande varelsen i den finfysiska kroppen kan vi kalla illusoriska eftersom de inte är varaktiga. Befrielse innebär att frigöra sig från den subtila kroppens bojor. Frälsning kommer av ordet ”frihalsa” vilket syftar på den boja av järn som smiddes runt halsen på fångar under medeltiden. Detta sker främst i bönen som fyller andlig energi från Herren in i både den finfysiska och grovfysiska kroppen. När bönen till sist aldrig lämnar oss, eller sällan lämnar oss, njuter vi det nya livet i Herren Jesus Kristus.

Den levande varelsen arbetar under den kroppsliga föreställningen ”Jag är det här”. Till detta läggs en rad andra föreställningar om de roller vi behöver spela. Allt detta är olika mentala intryck i finkroppen, och dessa aktiviteter är temporära. I den hängivna tjänsten för Herren ges den levande varelsen genom nåd en möjlighet att få närma sig den andliga gemenskapen med Kristus.

För den kristna bhaktin är bönen den käraste aktiviteten. Sinnet renas under böneperioderna och denna rening blir en miljö för själen som vi helst vill vistas i dag som natt. Emellan böneperioderna finns tjänandet av andra människor på arbetsplatsen eller i hemmet som aktiviteter färgade av bönens transcendentala energi.

Även lyssnandet till de gudomliga berättelserna kyrkoåret runt är aktiviteter som kommer nära glädjen i bönen. En ”begrundansglädje” kan erhållas i julberättelserna, påskmysteriet, pingsthändelserna och andra episoder skildrade i evangelierna, men också i de många GT-narrativen. Det är inte den historiska informationen glädjen gäller utan det transcendentala jublet över Herren som finns implicit i berättelserna.

Men utan bönens energi är det knappast tänkbart att värdet i alla andra aktiviteter kan upptäckas på ett genuint sätt. Det är all skillnad i världen mellan att bara tillfälligt beröra bönens ord och att vara i bönens verkliga aktivitet under en längre tid. Kristna som saknar bönens hugsvalelse känner sig ofta förtvivlat förlorade. Människor utan tro kan bara ana vilken verklighet och salighet det är fråga om i kristen bhakti.

Vi kan fråga oss varför den religiösa tron i Europa så snabbt och smidigt under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet kom att bytas ut mot en sekulär humanism och övertro på en tidig form av vetenskapen. Kanske vi också ska fråga oss hur seriöst religionsutövandet egentligen har varit på många håll under medeltiden och nya tiden.

I lägre stadier av den mänskliga civilisationen förekommer alltid en kamp mellan individer och en strävan att härska över den materiella naturen. Det råder en till synes oavbruten konflikt, där var och en strävar att själviskt tillfredsställa sinnena. Den agrara dominanta typen av civilisation från ca 800 f Kr använder i allt högre grad våld för att säkra de egna materiella intressena.

En sådan situation leder till att människan vänder sig till religionen och utför fromma handlingar eller religiösa ceremonier delvis för att komma i åtnjutande av social status och materiella fördelar. I den polyteistiska världen finner vi otaliga exempel på detta, men även på många ställen i Toran och Skrifterna.

Men om materiell vinning kan erhållas på annat sätt, t ex genom teknologi och kapitalism, får religionen vara. Den blir mer dekorativ än produktiv, så att säga. Sådan är situationen i dagens civilisation. Människan har det bra ställt ekonomiskt, varför hon inte är särskilt intresserad av religion. Kyrkorna, moskéerna och templen står nu för tiden praktiskt taget tomma, med undantag för radikalt politiserad isalm. Folk intresserar sig mer för teknologi, sociala medier, industrier, fabriker, företag för upptagande av olja, brytning av mineraler eller avverkande av skogar eller utvinnande av någon annan naturresurs, korporationer, finansföretag, turisindustrin, affärer och biografer. De religiösa samlingsplatser som deras förfäder låtit uppföra är mest kuriosa som ger turistnäringen en del inkomster.

Detta är i själva verket ett bevis på, att religionen utövas endast i syfte att erhålla något slag av ekonomisk vinnning. Ekonomisk vinning är nödvändig för att man skall kunna tillfredsställa sinnena.”

Ser man Gud som en visserligen mäktig varelse som dock bara har en funktion, nämligen att ge oss vad vi önskar bara vi ber vackert, så varför göra sig besväret att följa bönestunder, religiösa påbud och riter när man nu lika gärna kan ordna det man vill ha på andra och enklare sätt? Religion känns inte nödvändigt i ett ekonomiskt och tekniskt avancerat samhället där man kan njuta i stort sett så mycket man vill.

Därmed borde religionsproblemet egentligen vara ur världen. Men då glömmer vi något viktigt.

De grundläggande lidandena är precis desamma nu som på stenåldern: kroppen och psyket drabbas av diverse sjukdomar, andra levande varelser utsätter oss för olika angrepp och lidanden, tuffa klimatskiften och medföljande naturkatastrofer finns nu likaväl som förr, och den som lyckas klara sig undan allt detta kommer ändå att åldras och dö, vilket för de flesta är tydliga lidanden. Skalar man bort den sofistikerade ytan så står vi på samma nivå nu som då. Frågan är väl om vi inte är mera oroade och förvirrade nu i AI-styrningen av livet, än någonsin tidigare och det gör det inte lättare att höja den andliga nivån.

Ändå gäller samma andliga lag: den som söker Herrens kärlek, finner den och kommer att välja att leva i Hans kärlek, vad än världen säger om det. Det blir ofta ett anonymt lycksaligt liv för de få som hör Hans röst.

I Kristus är vi ”utan ängslan” medan den materiella världen innebär ängslan överallt. När vi är inne i bönen och åkallandet av Namnet märker vi inte den materiella världen. Vi är i det himmelska, det transcendentala. De levande varelser som har godtagit denna materiella värld som boning är ofta fyllda av ängslan. Det går inte många timmar innan en ny oro dyker upp !

Bibelmeditation och bön är platser där det heliga blir omedelbart för oss. Sådan är den tvådelade metoden för hörandet och lovsjungandet av den högste Herren. Herrens närvaro i vår bön framkallar atmosfären av renande. Denna atmosfär är fri från fruktan och självupptagen oro. Ingen levande varelse behöver frukta någon annan. Genom att be och höra Herrens heliga namn och härlighet lovsjungas, upphör för oss omedelbart all rastlös längtan efter materiella ting. I den materiella världen är var och varannan avundsjuka på sin nästa. Man minns också noga vem som varit sårande eller ond mot en. Den egna smärtan hindrar förlåtelse. Detta går knappast att kombinera med Torans ”älska din nästa som dig själv”. Denna djuriska avund och identifikation med den egna smärtan kommer alltid att prägla människosamhället så länge man inte tar sin längtan efter gudskärlek på allvar och lever i sjungandet av det heliga Namnet.

Bönen tar oss till en himmelsk atmosfär utan ängslan och kroppen minns denna icke-ängslan när vi lever bland människor. En stor gåva till andra än denna energi vi bär med oss. Men vår blick är på Guds ansikte, inte världen.

Att säga Guds namn en stund morgon och kväll har en renande verkan på sinnet. Det är en renhet som vi inte kan åstadkomma på annat sätt, för den kommer från Kristus, inte vår egen förmåga att vara uppmärksamma eller att säga bönens ord, eller vår uthållighet i denna bön.

Beroende på vår vardag kan vi ägna olika långa stunder åt bönen. Själv försöker jag hålla mig nära bhakti-traditionen där man går runt radbandet sexton gånger med 108 kulor, det blir 32 gånger med 54 kulor som i den normala rosenkransen. Ibland delar jag upp i en morgonbön med sexton gånger och en aftonbön med sexton gånger. Om jag inte delar upp blir det ändå en aftonbön med lite olika antal rundgångar på radbandet.

För många verkar detta intensivt, men att vara i bedjandet är samtidigt renande och livgivande, så istället för att vara trötta av sägandet, saknar man det när det är över ! Det är som ett ljus sprider sig i kroppen när vi är i namnets sägande eller sjungande.

Naturligtvis kan dagens sysslor avbryta, telefonen kan ringa, någon knackar på dörren, en gryta kokar på spisen. Men strax är vi tillbaka i meditationen.

Det är bra att växla mellan sång och sägande där läpparna rör sig och tyst sägande. Om vi alltid sjunger händer det att den pratiga vänsterhjärnan börjar en egen verksamhet medan sången pågår. Växling emellan håller oss vaknare.

På radbandet finns en ensam kula mellan de fem dekaderna med tio kulor. Medan vi på dekadernas kulor använder latinets gamla Jesus-bön ”Domine Iesu Christe miserere !” använder vi på den enda kulan tillägget till Pater Noster, ”quia tuum est regnum et potestas et gloria in saecula”. När ett varv är slut ber vi något valfritt, jag säger en judisk bön ur Sidor ”Lovad vare du Evige, världsalltets Herren, som in din godhet välsignar våra liv på så många sätt !” Även denna fras sjunger jag normalt, som en vila inför nästa varv. Ingången till en bönestund på många rosenkransar är först en ensam kula, på vilken jag ber Pater Noster, därefter tre kulor där jag ber In Nomine Patris, Filius et Spirito Sancto. Sedan en sista ensam kula där jag använder tillägget ”quia tuum est regnum et potestas et gloria in saecula” liksom mellan dekaderna. När bönestunden avslutas går jag ut på samma sätt fast bakvägen med dessa fem kulor.

Den kristna bönetraditionen är så mångfaldig och rik att ingen bör sakna en böneform som passar. Att just använda rosenkransen och gå runt den 32 gånger hjälper oss till den rening och fördjupning som den vakna aktiva bönen ger. Utan den är det svårt, om inte omöjligt, att förstå den tjänande kärleken.

Et sanabitur anima mea…

Vissa ord och fraser i mässans fasta texter är väsentligare än andra. ”Säg blott ett ord så blir min själ helad!” Mässan är detta enda ord och jublet när vi blir helade är själva meningen med mässan, ja med all gudstjänst.

Många människor berörs inte av orden, de rabblar dem för att bli färdiga eller känner en vag tillfredsställelse över att vara i gudstjänsten tills den är över.

För den kristna bhaktan är det så uppenbart: när själen inte jublar inför Herren saknas något, för själens natur är detta jubel, denna glädje att tjäna Honom med åkallandet av hans namn.

Den bästa frågan varje morgon då vi vaknar är: är jag glad i Herren nu? Och när vi märker att vi inte är det, börja åkalla, börja använda hans namn, närma dig glädjen, ta dig fram till jublet, det väntar på dig.

Det hängivna livet är ett liv i sång där mässans centrala ord ljuder om och om igen, inte som en pliktmässig tröttsam repetition såsom många utför Rosenkransen världen över, utan som en kärleksdialog med Älskaren. I den dialogen tröttar vi gladeligen ut oss med kärlekens utrop och viskningar.

Den kristna bhaktin är aldrig någon flummig lära eller en fascination med den naturliga människans kropp eller psykologiska och intellektuella mekanismer. Det är inte ett pysslande med utrustningen som skapelsens gett oss. Det är en precis akt: åkalla jublande Herrens namn och ropande på Herren i kärlek till Honom. Om detta inte fungerar kommer vi att sakna det och försöka trösta oss med fragment från alla håll.

Morgonmässan är att starta jublet efter nattens drömmar, låta själen återfinna sin glädje genom att inte förlora sig i orden och texterna utan låta det enda verkliga ske: et sanabitur anima mea.

.

.

.

***