Jag är korsfäst med Kristus och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig."

Paulus, Gal. 2:19-20

Det är alltid konvertiten som kan säga vad det är som är attraktivt hos en viss religion, knappast de som fötts in i den. Många födda katoliker ser med blandade känslor på de som väljer att konvertera till den romersk-katolska kyrkan. De är glada men kan inte riktigt greppa vad det är som skulle kunna locka andra till att ta steget att konvertera och ingå i kyrkan. De har aldrig upplevt den process som det är att begrunda intensivt sin religions grunder, logiska och emotionella, filosofiska och personliga, teologiska och psykologiska. De har aldrig varit med om att sakta eller plötsligt bli övertygad av sin tro, de har snarare upplevt den som en fri gåva som kom med familjen.

En annan grupp av tänkande människor som inte förstår konversion till katolicism är de som gärna finner sanningen någonstans efter allvarligt sökande, men inte något så bisarrt som katolicismen. Gärna finna sanning på Tibets höjder eller i mysiga zenkloster på stilistiskt rena meditationshallar där renhet och tystnad kommer till oss med sin friska tomma sanning. Inte i den mest belastade av alla organisationer.

Min personliga uppfattning om att vara katolik bygger på att leva i Kristus, den Smorde, eller Messias som det rättare borde heta. Eller klarare uttryckt: Kristus i dig. Detta var hjärtat av Paulus budskap, att Jesus Kristus har själv tagit Sig boning inom mig som troende, för att leva Sitt liv i och genom den troende. När han vill förklara för de troende i Kolossos vilken insikt Gud hade gett honom att predika, citerade Paulus det här meddelandet: Kristus i dig (Kol 1:27). 

Paulus förkunnade Kristus och Honom som boende i de troende, så att han kunde
få fram varje människa som komplett i Honom (Kol 1:28). Det var samma budskap han presenterade i sitt brev till galaterna (2:20), i Filipperbrevet (1:21), i brevet till romarna (6-8), och till korintierna (2 Kor. 2,3,4).
 
Det faktum att Kristus inte bara dog för oss, men har kommit att leva inom oss, är det evangelium som jag älskade från första början i den katolska kyrkan. Maria fanns där som hjälpare, som min egen andliga moder. Utan hennes skulle jag inte så lätt våga tro denna fantastiska glädje som Paulus förkunna, att Kristus vill använda min livsform för Sitt Eviga Liv. Detta är den hemlighet som varit dold, men som Gud uppenbarat för hans heliga (Kol. 1:24-27). Det faktum att Kristus har kommit för att leva sitt liv i och genom oss gör att vi kan gå in i Guds vila i här och nu genom tro, uppleva fullheten av Hans glädje, Hans frid, Hans liv. 

Leva i Messias är inte kyrka men den tidiga kyrkan förkunnade detta, det är inte religion men den kristna religionen har detta som sin kärna, inte prästerskap, inte lära och katekes, inte koncilier och trosbekännelser - men alla dessa företeelser syfta ändå till detta mål. Målet är att Messias lever mitt liv. Detta är vad som skildras i de sju äkta Paulusbreven, som är den bästa urkällan för alla människor som väljer att försöka leva i tron på Kristus.

Tänk dig att du bor i Tessaloniki, året är 45, du är grekiskt jude och ni har fått besök av en Paulus som berättar vad han tänker om denna judiska man Ieshua som skulle vara Messias, den som profeter talat om i sekler.

Observera att du inte ens kanske varit i Palestina eller Jerusalem. Ni har bara mött Paulus och några av hans medarbetare. Det är inte någon meditationsmetod ni lärt er och som gjort det möjligt att inse någon sorts universell Messias eller någon universell sanning om någonting i livet. Det handlar om ett personligt budskap om ett faktiskt förlopp något decennium tidigare - denne man Ieshua dog och uppstod och sågs av minst femhundra människor under flera veckors tid.

Det är detta som är evangelium - ett personligt mänskligt budskap. Du tror på ett personligt budskap från Paulus och hans medarbetare. Förstår vi dimensionen av detta? Paulus undervisning till troende fokuserade in sig på ett stort mysterium. Kolosserbrevet säger:

"...den hemlighet som genom tider och släktled varit dold men nu har uppenbarats för hans heliga. För dem ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet - Kristus i er, härlighetens hopp. Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus. För det målet arbetar och kämpar jag i hans kraft, som verkar mäktigt i mig." (Kol 1:25-27 )

Kristus i oss, det nya goda budskapet. Det är vår enda förväntan, att uppleva och uttrycka Guds härlighet. På andra håll uttrycker Paulus mysteriet på annat sätt :

"Men den som är förenad med Herren är en ande med honom. " ( 1 Kor. 6:17 )

Faktiskt , orden "med honom" finns inte ens i den ursprungliga grekiskan. Översättarna lagt dem för förtydligande. Så här kan det alltså lyda:

"Den som är förenad med Herren är en ande."

Han eller hon är en andlig varelse,  förenad med Herren, en ande. Det är Kristus som verkar detta, inte du eller jag. Vi bjuder in när det knackar på dörren. Det finns två, Älskaren och den älskade. Nu är ni en . Du och Han är en. Vi är en Ande med Gud. Vi fungerar som en. Vi är inte absorberade i Herren som en flod som runnit ut i havet, så efterlängtat i flera andra religioner. Det finns ett jag och det finns en Han , min frälsare, men vi är förenade och vi fungerar som en. Det är en funktion av samarbete , som en kropp och dess andning tillsammans. Vår förening med Gud betyder inte att vi är så uppslukade i Gud att vi förlorar vår identitet eller går omkring i en extas och inte vet vad vi heter. Men inte heller finns det någon separation. Snarare fungerar de två inom ramen för Gud.

Den som är förenad med Herren är en ande. Det är ett mysterium. Ett plus ett är lika med ett. Hur kan det vara så? Det gudomliga och det mänskliga är ETT. Få har kämpat som Paulus att beskriva denna glädje. De många mystikerna har de kommande seklerna gjort andra försök men renheten hos Paulus är slående, trots att hans texter ofta är kompakta och komplicerade.

Tills dess vi vet om och lever denna vår förening med Kristus kommer vi inte att kunna ta emot full glädje inom oss, i denna livsform vi har just nu. Och det kommer oundvikligen att lysa igenom då och då, ett fånigt leende som ingen kan förklara. Men för det mesta kommer vi att manifestera vårt eget enbart mänskliga liv .

Tills vi är medvetna om Hans närvaro i mig och mitt liv, kommer vi att ständigt konfronteras med illusionen av en separation. Jag försökte en gång förklara detta för en karmelitmunk (W. Stinnisen) men han trodde att vi förhäver oss när vi tar emto Kristus i oss själva. Han ville måhäna behålla separationen. "Gud där uppe , jag där nere, Kristus däruppe, jag därnere. Hur ska jag komma närmare Gud? Ge mig en plan, ett böneschema, en ordensregel, en diciplin!"  Många i kyrkan är redo med svaren. "Läs din bibel ! Be ! Studera ! Åk på retreater ! Upplev eukaristin ! Ta nattvarden ! Bikta dig oftare ! Var bättre förberedd till bikten ! Läs den senaste katekesen ! Eller handledningen till den ! Här är de nya kurserna ! Här är de senaste retreatprogrammen ! "

Men när du vet vad Paulus talar om, den trons lydnad han nämner i början av Romarbrevet, att ditt förbund är med Gud, att Kristus lever i dig såsom dig i ditt liv såsom det är, finns inget kvar för dig att göra. Naturligtvis kan du fortfarande göra en del av de yttre handlingar du alltid gjort, gå i mässan, bikta dig, läsa Skriften. Men du gör det inte som en stragegi att komma nära Gud. Du kan få pekpinnar av din präst eller de äldste i församlignen. Men du kan med Kristus inom dig tacka och buga och gå förbi. Du och Gud är en. Detta är Kristi löfte. Det finns ingen mer separation.

När du börjar leva ut din förening med Jesus Kristus, har du lämnat nivån där "Kristus plus något" gäller. Vi lever, rör oss och är i Gud , som är vårt liv. Vi är frälsta genom hans liv. Han är vårt liv .

Kristus lever ut sitt liv i den hopplösa person jag är, mitt gamla fåfänga jag. Vi är alla av olika former och snitt, vi beter oss på olika sätt , vi har alla typer av intressen, vi är en myllrande mångfald, sammansatt av unika typer och karaktärer. Prisa Herren för detta ! Vi behöver inte se ut som en katolik längre, inte agera som en katolik , inte prata som en katolik, eller vara någon annan änd den vi faktiskt är. Vi är fria att vara oss själva därför att Kristus lever oss. Folk tror att de vet vem de ser när de ser oss, men vi vet att det är Jesus Kristus de ser, som lever genom oss.

Jag har definitivt inte insett något som inte alla kristna i princip kan inse. Jag har inte kommit på en teknik för bön eller meditation. Det är inte en dygd vi lärt oss, utan någonting som kanske alla skulle kunna lära sig världen över. Det är inte en filosofisk dygd, som hos platonisterna, där insikt och kunskap är det centrala, det är inte en helighet som hos helgonen där ofta askes och yttersta isolering har varit en del av processen. Det handlar inte om förvärvad helighet. Det är att ta emot glädjen i Kristus som lever oss.

Det är något helt annat och mycket enklare - att tro på att det Paulus säger är sant. Det finns ingen religion kring detta. Det finns inga präster eller kyrkor eller sakrament. Det finns inget Nya Testament som vi kan hålla oss till. När Paulus talar om att han kommer med evangelium så är det bara hans budskap om att denna judiska människa, som dog och uppstod, är Messias. Det är den goda nyheten han vill att vi ska tro på. Inget annat. Du behöver inte vara jude med kunskap i Skrifterna för att ta emot denna nyhet. Det är inte någon ny religion du går in i. Det är inte någon invigning i en ny religiös sekt.

Många har fortfarande svårighet att förstå denna enkla dimension vi har här i Tessaloniki, vi som nyligen träffat Paulus och hans medarbetare. Vi tror faktiskt på honom och därmed tror vi på Messias i den meningen att vi tror att denna judiska man Ieshua var Messias. Och därmed kallar oss Paulus utvalda av Gud. Vi kan tänka om oss att vi är utvalda av Gud att vittna om Messias. Men tron är en personlig, inom-mänsklig förtroendesak. Vi litar på att Paulus har rätt i det han säger.

Varför litar vi på Paulus? Därför att vi attraheras av budskapet. I många detaljer i detta budskap känner vi något vi gillar, något vi vill tro på. Vi känner kanske att detta inte är religion, det är något som står i kontrast till alla religioner som praktiskeras i samtidens Grekland. Det är något annat, något mycket personligt och nära. Denne man Ieshua var Messias och dog för oss, befriade oss genom sin död och sin uppståndelse. Vi kan leva i Hans uppståndelse enligt Paulus. Vi känner oss attraherade till ett sådant liv i Messias.

Man måste alltså leva sig in den tidiga messianismen för att finna den äkta katolska tron. För mig tog detta tio år. Under en månad i Rom det år jag fyllde 20 blev den första avgörande impulsen. Jag såg konsten, kyrkorna, Sixtinska kapellet, observerade morgonmässor, mediterade i olika sidokapell och i St Peterskyrkan. Men det slog mig alltid vilken kontrast det var mellan livet i Palestina där Jesus befann sig på vägar och i små byar, och denna prakt och världslighet. Ändå fanns denna prakt att skåda i Jerusalem, Caesarea och andra platser som Jesus kände till och såg med egna ögon. Jag minns att jag studerade en atlas över Pauli resor och insåg att många av de orter i vilka han etablerade små hemförsamlingar för den nya tron som inte var en ny religion, fanns stora tempel till olika gudars ära, det ena mer praktfullt och imponerande än det andra. Det var alltså ingenting nytt.

Min resekamrat, en kompisitör jag studerat musikteori tillsammans med, anmärkte när vi stod på St Petersplatsen att det var hedniska tempel vi såg. Jag höll med honom. Goda kristna fanns därinne men templen som sådana var snarare hedniska är kristna. Jesus själv var det enda templet för de tidiga messianisterna.

Men jag tyckte om katolikerna. På mitt universitet i Uppsala var det få katoliker, mest jesuiter som bodde på St Johannesgatan, i samma trappuppgång som min gode vän filmvetenskaparen. Men de var öppna och filosofiskt intresserade, mycket mer än några andra kristna jag mött. Medan svensk kyrklighet kändes instängd, och frikyrkorna ännu mer trångsynta, var dessa katoliker leende och öppna att filsofiskt diskutera varje fråga på ett föredömligt sätt. Jag tänkte att detta var frukten av Andra Vatikankonciliet och jag läste flitigt Gunnel Vallqvists dagböcker därifrån.

Katolsk betyder "universell" och den ursprungliga rörelsen för att leva i Messias var universell. Den innebar inte en ny religion eller ett nytt officiellt förbund, det nya är ett hjärtats förbund direkt med Kristus, att leva i Kristus. Den enda religion Paulus refererar till är judendomen, han använder det judiska språkbruket. I den traditionen finns förvisso en påtaglig längtan efter hjärtats nya liv i Gud. Därför kan vi sjunga psalmerna och glädjas åt profeterna i Gamla Testamentet. De anar vad som händer genom Jesu Kristi uppståndelse.

Men att leva i Messias transcenderar, går förbi och över, all religion. Också omvärlden uppfattade de tidiga kristna som utan religion. Det stämmer - Paulus skulle avskytt tanken på att hans brev skulle placeras i ett "nytt testamente", en helig skrift vid sidan av Toran, profeterna, psalmerna och visdomsböckerna. Han skapade inte en ny religion, Messias levde i honom, Messias var hans liv vilket transcenderade religion och religiös lag. Detsamma sker i oss.

Den kristna tron har dock för många kört ner i ett hjulspår. Det är som ett dike som föraren inte kommer ur. Diket heter "Inte nu - senare!" Vi tror alla löften, bara de kommer senare och inte nu. Eller som Mollgans pappa i barnboken - "ska bara" innan han kan komma och vara med sin son. Människan tycks vara fast i diket. Om inte Gud bogserar upp den troende ur detta gamla hjulspår , kommer han eller hon aldrig helt leva i förening med Kristus uppe på den riktiga vägen.

Problemet i diket är så inkört att vi inte tänker på det. De flesta av oss tror att i djupet av vår existens vi är både bra och dåliga, vare sig Kristus gett oss nytt liv eller inte. Eller för att uttrycka det i teologiska termer, vi är både rättfärdiga och syndiga. Med hjälp av en vanlig illustration , tror vi att vi lyssnar med ena örat på en vit ängel och med andra örat på en svart ängel , vi har en bra karaktär och en dålig karaktär, som kämpar mot varandra för kontroll över vårt liv. Genom Kristus är allt detta borta, men vi håller fast vid det där nere i det dike där vi kör.

Om vi tror att vi är både rättfärdiga och syndiga , kommer det att vara omöjligt att leva i vår förening med Kristus och att vila i denna levande aktivitet. Vi kommer inte att verkligen lita på att han lever genom oss ögonblick för ögonblick. Istället kommer vi att fokusera på oss själva, på att rycka upp oss, vara duktiga,  försöka undertrycka den dåliga delen av oss så att goda delen kommer att återspegla Kristi karaktär. Denna ändlösa självinsats är den raka motsatsen till vad Paulus skrev:

"Jag är korsfäst med Kristus, och det är inte längre jag som lever, utan Kristus lever i mig, och det liv som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son ... (Galaterbrevet 2:20)

Den enda vägen ut ur detta dilemma, att tro att vi är både bra och dåliga, är att förstå Andens enhet. Gud är endast Ande. När Kristus lever oss är vi endast Ande. Gud är singular och så är vi genom uppståndelsen. Det är Ett och vi kan säga: eukaristo ! Tack !

Men världen är full av ont, full av misstag! Om vi dömer av det vi ser på teve, det som framträder som "världen", kommer vi fram till den logiska slutsatsen att vi är både bra och dåliga, både goda och väldigt envist onda. Med undantag för en liten minoritet som har lärt känna sin sanna identitet i Kristus, accepterar tyvärr hela kristenheten denna världens lögn. Världens prins kontrollerar oss fortfarande, inom och utom kyrkan. Vi måste välja Kristus, att låta Honom leva oss.

Den rike Anden , Guds rike, ett singulärt rike, är den eviga verkligheten nu. Det är där vår ande är liv genom Kristus och där är vår sanna identitet, etablerad för evigt.  Världens utseende som vi måste leva med här och nu, är ett bedräglgit sken. Ditt verkliga liv är beroende på vilken verkligheten du inbjuder till dig: Andens rike eller världen. Det kommer att avgöra vad du tror och hur du lever .

Väljer att tro att du inte är både gott och ont kan vara svårt . Samtliga externa bevis , alla av uppenbara bevis , alla av synen , stöder den motsatta : att du har två naturer . " Du är bra , ja , lite bra , men pojken , du är fortfarande ont , du är fortfarande ont . " Endast den helige Ande kan avslöja för dig att du bara har en natur , inte två . I kärnan av ditt väsen du inte är både rättfärdiga och syndig , du är bara rättfärdiga.

Paulus skriver sina brev på 40-talet och ofta är dessa brev svar på brev som skickats till honom. De gäller ofta specifika problem hos de grupper som skickat brev till honom. De vill ha råd, de diskuterar saker. Vi har bara svaren från Paulus. Därför är det lite av ett detektivarbete att försöka gissa vad breven till Paulus innehöll. Detta är viktigt att komma ihåg.

Alla andra skrifter i NT är skrivna på 80- och 90-talen och skrivna för att skapa en ideologi för en ny kyrka. Många kallar denna nya kyrka den katolska kyrkan. Men den är inte katolsk, inte universell. Den är lokal och tar över strukturer från äldre förkristna religioner som det finns gott om i romarriket vid den här tiden. Det är denna kyrka och organisation som sprider det kristna budskapet över världen. Kvar finns hela tiden en kärna om ett liv i Messias, ett liv i Kristus. Organisationer och institutioner förändras med tiden, men inte detta liv i Messias. Några drag finns i detta liv som jag ska försöka beskriva.

1. 

Att leva i Messias är att leva i Jesu Kropp - så uttrycker Paulus det. Det betyder inte prästerskap för efter Messias uppståndelse finns inga präster längre. Det betyder att vara tillsammans. Det var mer eller mindre fasta husförsamlingar, huskyrkor i en väldigt enkel mening. Folk träffades och ibland var det ungefär samma människor som träffades. Så enkel är kyrkan egentligen i början. Potentiellt är detta alla människor som finns, alltså en unversell församling. Ingen väljs in eller ut, ingen kvalificierar sig genom särskilda meriter. Det är en demokratisk och egalitär gemenskap. Många katoliker och ortodoxa idag har en romantisk uppfattning om kyrkan enhet i alla dess brokiga och konfliktfyllda omorganisationer och omstruktureringar. Den nakna realismen är att inget av detta fanns i Jesus-rörelsen där livet i Kristus var det centrala. Det syns tydligt i de sju äkta paulusbreven.

Det är också på sätt och vis en revolutionär gemenskap. I stor utsträckning är det gemensamt ägande. I stor usträckning är det en gemenskap fri från diskrimination genom ras, ställning, ekonomisk nivå, utbildningsnivå, politisk färg. Kvinnor och män är jämlika, med en överrepresentation av kvinnor på viktiga funktioner, särskilt de karismatiska. Språk och nationalitet överskrids också, även om frälsningen kommer från judarna och det är den judiska Messias man bekänner. Det är dock inte en politisk rörelse, för den ser fram emot riket hos den uppståndne, inte ett socialt förbättrad värld på jorden. Om andra levde som denna grupp vore samhället mycket godare, men det är inte en socialpolitisk rörelse.
Finns denna gemenskap idag i katolska kyrkan? Inte generellt eller formellt. Men den kan mycket väl finnas bland gräsrötterna. Den kan finnas mellan människor, innanför eller utanför kyrkan, men den vare sig begränsas av organisationen kyrkan eller definieras av den. 

Redan på 80- och 90-talet då evangelierna skrivs har en religion skapats som inte fanns i husförsamlingarna, en hierarkisk ordning och politisk struktur har börjat byggas, något som var nödvändigt för den senare katolska kyrkan men helt främmande för den tidiga ekklesia, den tidiga rörelsen.

Att leva i Messias tillsammans med andra - det är den universella katolska urkyrkan, om vi ska använda ordet kyrka med modern konnotation. Vi kan fråga oss: kan någon vara biskop och inte leva i Messias? Ja. Kan någon vara präst eller påve och inte leva i Messisas? Ja. Och omvänt: kan en påve leva i Messias? Ja, naturligtvis, ingenting hindrar. Kan en präst eller biskop eller diakon leva i Messias? Ja, ingenting hindrar. Nu ser vi klart hur att vara katolik är att leva i Kristus, inte ha en placering inom en organisation. Därvid finns ingen anledning att lämna den nuvarande katolska kyrkan som ju har närmast kontakt med den tidiga Jesus-rörelsen.

2. 

Att vända sig till livet i Messias gick i början till så att någon vandrade med Jesus och apostlarna eller såg Jesus uppstånden, mötte den uppståndne Messias och talade med honom. Paulus gjorde det vid minst två tillfällen, enligt hans egna ord. Omkring ett halvt tusen människor tycks ha gjort det. Alla dessa blev inte anhängare. De valde att inte leva ett liv där jag låter Messias ta över, trots att de hade sett honom med egna ögon. Men många av dem började ett liv som det nya Kristuslivet efter att de hade mött honom uppstånden en eller flera gånger.

Här får vi ytterligare ett drag i att vara katolik: ha sett den uppståndne och valt ett liv där Han får leva oss, ett liv i Honom men i min egen livsform. Det är inte trosföreställningar det gäller nu, inte någon religion eller någon lära, vare sig judisk eller någon annan. Visserligen talar judendomen i metaforiska termer om Messias men nu gäller det att vara vittne, att vara Messias-vittne. Det är en konkret och sinnlig händelse, inte en intellektuell eller traditionellt övertagande roll. Det är heller inte en etisk övertygelse, det är ingen moralisk komponent i detta. Vi kan induktivt försöka skapa en etik byggd på detta möte och på det Paulus skriver i sina sju brev. Han behandlar etiska och moraliska saker i flera av breven. Men detta handlar om en konkret erfarenhet av den uppståndne Messias. Verklig kristendom och katolicism är en messianism i denna konkreta mening.

Men redan tidigt finns också människor som inte hann med att se den uppståndne med egna ögon som hörde till rörelsen, som valt att leva i Messias. Det är en viktig sak. Man kan välja att leva i Kristus utan att ha sinnligt erfarit den uppståndne. Men det är inte ett trossystem man övertar, man har inte blivit övertygad om riktigheten i en lära eller en etisk livshållning såsom många grekiska filosofer vid den här tiden föreslår. Istället sätter jag i mitt val att leva i Kristus tilltro till vittnena. Att vända om till denna katolska messianism är att lita på vittnena som sett den uppståndne.

Detta är något helt annat än det som senare började bli det vanliga sättet att konvertera till kristendomen, den nya religionen som på 300-talet blev den officiella statsreligionen. Där gällde att lära sig en lära, att initieras genom ceremonier och riter, de flesta övertagna från tidigare religioner, inte bara judendomen. Längre fram sker massdop utan någon djupare kateketisk verksamhet. Ingenting sådant sker i den ursprungliga rörelsen för liv i Messias som Paulus berättar om i sina brev.  I denna rörelse sätter man sin tillit till sanningen i att Messias var Jesus från Nasaret och han är den uppståndne, genom vilken vi får ett nytt liv, ett liv som erbjuds åt alla människor. Att vara katolik innebar och innebär än idag att höra till denna rörelses gemenskap. Som Paulus uttrycker det: "Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.  Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst." ( 2 Kor 5:17 - 19 )

Är du levd av Kristus? Om så är fallet är du en ny skapelse. Vi ropar Tack !! Din nya födelse är andefödelse. "Så är det med var och en som är född av Anden. (Joh 3:6-8). I det ögonblicket har vi en ny person som aldrig har funnits tidigare. Vilken otrolig glädje i att försiktigt lära känna denna nya person ! Du är inte en renoverad varelse. Sådana är vi när vi lyckosamt gått 12-stegsvägen eller just blivit kristna och gått in i kyrkan. Det är underbart. Men nu är det en helt ny varelse, en du inte känner till i praktiken. Kristus tänker leva dig. Det är något annat. 

Ditt gamla du blev korsfäst på korset med Kristus. Detta nya liv kommer ur den Helige Ande som är Kristi Ande. Du var död andligt sett men nu lever ett nytt andligt liv. Den renhet och kyskhet som Jungfru Maria visat mig får nu födelse i en ny varelse när Kristus lever min livsform. Jag blir Marias barn på riktigt genom Honom, Guds Son. För första gången lever jag så som Gud tänkt mig. I din ande är du en helt ny skapelse. Jag byter mellan "jag" och "du" för i denna ande är vi Ett.

Ser du ut som en ny skapelse ? Nej, du ser ut som samma gamla Sven, Karina, Johan, Oskar eller Emma. Utanpå är man fortfarande det livsform vi fått att använda för Kristus. Men du har förnyats inifrån. Livet är inom oss liksom Guds rike är det. Vad du har försökt att få till stånd under ditt liv fram till denna födelse, är du nu.  Du behöver inte försöka bli en ny skapelse, du behöver inte be "ske din vilja" för den sker, eller "tillkomme ditt rike" för det är redan givet dig, eller "förlåt oss våra skulde" för de är redan förlåtna. Inga pre-kors böner gäller för dig, inga pre-uppståndelse-normer behövs. Kort sagt, ingen lag behövs och därför ingen petition. Romarbrevet är läroboken för detta nya liv.

Men alla andra kristna som fortsätter i det gamla diket? De kommer att försöka bli en ny skapelse tills det går upp för dem vad Kristus gör med oss och vet att de är en ny skapelse, aldrig sedd förut, aldrig känd förut. Och då är det inte någon mer allmän teologisk glädje som i Schillebeexck's "God is New Each Moment" utan en rent konkret personlig och mirakulös livsform där Kristus lever dig.

Naturligtvis kan vi ge mentalt och teoretiskt samtycke: " Jadå visst  är jag en ny skapelse, men ... "  Och så kommer något som annulerar alltihop. Var du verkligen lever kommer efter detta "men".  Ofta är det en värdering av det egna livet: ja syndar rätt kraftigt....jag är sällan glad....jag har mina tvivel....jag gillar inte att gå i kyrkan egentligen....jag läser sällan Bibeln....jag blir förbannad på vissa andra...osv i all oändlighet.  Du ser inte dig själv som en ny skapelse för du lämnar inte över till Kristus att leva dig. Istället skulle man kunna säga: "Jag är en stor och daglig syndare på tusen sätt, men jag är en ny skapelse och det är fantastiskt! Då är det där du bor, då är det där Kristus bebor dig.

Du är en ny skapelse i Kristus Jesus. Det gamla är borta. Hur gick det till? Gud vet. Det kanske inte försvinner så snabbt för oss i vår tidsliga sfär. Vi vill gärna skynda på och ropa maranatha! Men det har gått till Gud. Han ser det osynliga och eviga. Han ser det första och det sista i ditt liv. Och han vet att det gamla är borta. Frågan är vem som håller allt igång? Du eller Gud? Låt Kristus leva ditt liv. Det gamla du har gått till den som är ansvarig för universum och som får planeterna att röra sig och atomer att vara fulla av energi. För Honom är du inte samma person som du var innan du gick in i Kristus. Du är en helt ny skapelse i Kristus .

3. 

Att vara katolik är att låta Messias, den uppståndne, leva i ditt liv. Vi kommer senare till vad detta innebär som kärleksliv. Här är det väsentligt att vi egentligen inte är "kristna" eftersom den termen användes som nedsättande beskrivning och ingen i den tidiga Messisa-rörelsen någonsin kallade sig själva detta. Vad kallade de sig?  Alltid "bröder och systrar". Det handlade alltid om gemenskapen för livet i Messias, den uppståndne. Ordet "kristen" kommer av grekiskans "christos" som betyder smord och syftar på Messias. Men som nedsättande term innebar det att rörelsen inte var en riktig religion, den kallades ibland ateistisk och istället hade man gjord en idol av en människa som kallades christos.

Vid denna tid finns inga i rörelsen längre i Palestina. Alla har flytt under och efter det judiska kriget mot Rom. Man finns spridda över Medelhavsområdet och Jerusalem har ingen som helst central betydelse. Det är en senare ideologisk omskrivning, särskilt i det evangelium som en Lukas skulle ha skrivit. Där pressas historien om Jesus in i en ideologisk idé om Jerusalem som centrum. Lukas placerar viktiga människor där, Jakob bland annat, och påstår att ett viktigt koncilium hölls där. Sanningen är att alla som finns i den messianska rörelsen är utanför Palestina och där skrivs också alla evangelierna.

Att vara katolik är alltså att inte anknyta till någon särskild ort i världen, vare sig Rom, Palestina eller Jerusalem. Det är först på 300-talet genom kejsar Konstantins mor som detta intresse för Jerusalem växer och blir officiellt för den nya religionen som antagits som statsreligion. Pilgrimsresor anordnas med statligt skydd, härbärgen och guidningar ordnas på plats i Palestina. En reseverksamhet utvecklas som snart omfattar stora delar av Europa.  Det hör snart till den kristna religionen att pilgrimsvandra. Inget av detta finns i den tidiga rörelsen där livet i Messias är det väsentliga, det gemensamma kärlekslivet i Kristus.

Att vara katolik enligt Paulus är att låta sig levas av Kristus, leva i Messias utan någon referens till religion eller religiös institution eller ort på jorden. Jesus transcenderar allt detta och erbjuder ett nytt sorts liv i honom, den uppståndne som lever. Det är inte en geografiskt eller historiskt placerad rörelse, den kan befinna sig varhelst människor är intresserade av att välja att leva i Messias den uppståndne. Vi är alltså inte kristna, vi är inte bundna till religion, kyrklig organisation eller någon plats. Det är heller inte en "ny" religion, vi helt enkelt lever där vi är och som vi är, men tillsammans och i Kristus, i ett speciellt kärleksliv.

4. 

Det gemensamma livet med den uppståndne Messias handlar inte om att tro på vissa föreställningar eller ha en viss bekännelse, såsom det senare blev. Det som Paulus ger vidare till alla han möter är inte "doctrina" som är något senare - men däremot kärnan till denna "doctrina".  Istället visar Paulusbreven en rörelse som inte är först och främst teologisk eller filosofisk till sin karaktär, lika lite som den är först och främst etisk eller politisk. Den är inte ännu ett system för tankar och uttryck. 

Det finns gott om rörelser som är filosofiska och etiska vid den här tiden, liksom det fanns polititiskt motiverade grupper. Men de som väljer att leva i Kristus tillsammans har inte något sådant engagemang i centrum. Tänk på gestalter som Petrus ! Inte teologi eller filosofi. Istället är det ett nytt kärleksliv där man älskar Gud och sin medmänniska såsosm sig själv, inte gör motstånd mot det onda och delar allt i en jämlik och demokratisk gemenskap. Denna rörelse är flera tusen år före sin tid. Den förefaller anarkistisk för samtiden.  Det är den verkliga katolska kyrkan som överlever alla doktriner och traditioner som senare skapas.

Den uppståndne Messias ger oss kärlek, frihet och en mening i lidandet. Det är inte som i buddhismen en lära som antas upplösa lidandet. Nej, vi ser en realism som inser att allt liv är utsatt för själviskhetens smärta, de biologiska villkoren och ett kort liv på jorden för människan, "allt liv är halm". Genom döden på korset och uppståndelsen upphävs själviskheten och vi kan åter älska. Det är rörelsens grundtema. Det är inte ett moraliskt system, såsom många senare kom att göra kristendomen till. Det är inte ett försök att komma ur livet och lidandet som buddhismen. Det är att lämna självets bild av verkligheten för den uppståndne Kristus tillsammans med bröder och systrar.

För att förstå det gemensamma livet i Kristus måste vi se hur kontexten ser ut. Genom att Gud i Messias uppstår efter sitt offer på korset, tar en massa saker slut. Det är slut med religionen i den gängse meningen. Det är slut med självets försök till bättring och etisk höjning. Livet i Kristus är istället en gåva. Det är slut med spekulerandet i begrepp och idéer, slut med teologi och filosofi som huvudsak för tron. Även tiden i sig har egentligen upphört i den evighet som Messias den uppståndne innebär.

Detta sätt att se livet i Messias borde för oss katoliker idag medföra att vi både tar hand om vår kyrka sådan den ser ut och tar avstånd från den till förmån för det ursprungliga sättet att leva i Herren, som vi finner i de sju äkta Paulusbreven. Vi får nog tänka oss att det finns människor överallt som skulle välja detta katolska liv om de tydligt såg det som ett alternativ till den kyrkoreligion som tyvärr ofta bedrivs i den romerska katolska kyrkan och i de ortodoxa kyrkorna generellt, byggt på ett antikt mönster som inte har med livet i Kristus att göra. 

Vi som litar på att de tidiga vittnena verkligen såg den uppståndne Messias kan alltid bli flera. Men kontexten är ofta det som leder oss dit, alltså det lidande som själviskheten ger oss, begären, fasthållandet vid världens krafter och begär. Den uppståndne vill ge oss det nya livet i Honom. Det ska ersätta självlivet. I den mån detta sker får vi kärlek och frihet tillsammans. Vi får också ett evighetsperspektiv som ökar vår glädje de år vi har att leva på jorden tillsammans.

5. 

Omvändelse blir för vår tid, tror jag, en omstrukturering av tänkandet. Kontexten är inte längre en yttre hierarkisk kyrka med präster, biskopar, påvar och andra titlar - som naturligtvis finns till i sinnevärlden och ofta skapar en falsk trygghet åt oss, inte sällan med hycklande respekt och romantisk idoldyrkan. Det handlar istället om en inre kyrka med endast bröder och systrar som möts i hemmen eller där det fungerar bra - t ex en kyrkobyggnad. Paulus kallar ingen kvinna för präst av den anledningen att han inte kallar någon präst. Det finns många gåvor och funktioner, säger han, men han talar aldrig om ämbeten. Endast i Hebreerbrevet som inte är paulinskt talas om präster och där sägs att Jesus Kristus är den ende prästen. Tiden är slut för präster, med andra ord, i den tidiga messianismen.

Uppgiften är för dagens konvertit borde inte längre vara undervisning och mission utan att lära sig leva i Messias och lämna självets liv. Här är gemenskapen central för att hjälpa varandra. I stället för katekesundervisning får vi en praktisk och bönepräglad inlärningstid, såsom det torde ha varit i de tidiga messianska församlingar som Paulus startade och besökte runt Mindre Asien. Ensamma stunder för "kontinuerlig bön" behövs alltid. Men den traditionella prästen/munken eller nunnan med sina fasta bönerutiner håller ofta just självet vid liv, det religiösa självet som uppskjuter Kristi liv inom oss och i våra liv. Den tiden är förbi redan genom den uppståndne Kristus. Den externa kyrkan blir en anakronism. Eller som påven Franciskus I uttrycker det: "en klubb för medelmåttigheten". Nu gäller att tillsammans ge upp det själviska livet och vara Jesu kropp, den verkliga kyrkan, själva godheten.

Att mötas i hemmen kring den uppståndne betyder mer än bara sätta tilltro till de verkliga vittnena. Det betyder också att lita på denna Messias för ens egen skull, i våra egna liv. Vi ska alla ganska snart vara hos Messias, det eviga livet i hans rike väntar oss. Det blir en glad väntan förstås, en stor tillförsikt för det som komma skall. Just därför kan vi låta alla projekt och innehåll i våra själviska liv falla åt sidan, glömmas bort, lämnas därhän.

Många störs av att den tidiga Messiasrörelsen tycks ha haft ett kortvarigt tidsperspektiv, att hemkomsten till Messias genom hans återkomst skulle ske inom kort. Man tänker att Jesus ändå "tillsatte" en första påve i Petrus och att den romerska kyrkan "måste" byggas upp för att passa in i det romerska samhället. Men hemligheten i att lita på Messias är att det alltid är kort tid. Det betyder att det för varje människa inom kort kommer att ske. Inga av våra liv är särskilt långa och väntan på hans återkomst är alltid det glada tillstånd vi just nu har tillgång till. Det är som att väntan på den Älskade alltid är det optimala tillståndet för en människa och gudskelov får vi också ta del av det, vi som lever nu två tusen år efter vittnena såg Kristus uppstånden. 

Gud gjorde oss i Kristus till nya skapelser i en ny födelse. På ett sätt är du ny, men har du samma mänsklighet som du hade innan. Din ande är ny och den är nu din verkliga identitet. Men du har inte fått en ny personlighet det ögonblick du tog emot Kristus . Du är fortfarande utåtriktad eller reserverad, långsam eller spontan, rörlig eller stillsam. Dina talanger finns där som tidigare och kan visserligen användas för att förkunna glädjen i din nyfödelse, men det är ungefär samma talanger. Det tar tid att lotsa in dem i det nya livet.

Din mänsklighet är i grunden densamma före och efter du börjat bjuda in Herren i ditt liv på vardaglig nivå. Det viktiga är glädjen och friden du får. Kan du känna den glädjen nu? Kan du fyllas av förundran över att Kristus vill leva i din form av liv? Och kan du gå på den energin dagen igenom. För mig är det tydligast på morgonen. Innan jag bjöd in Herren och tog emot Honom var den första timmen alltid svår, såsom det är för många med dåligt morgonhumör. Men redan när jag reser mig ur sängen och bjuder in Honom går munnen upp i ett leende och en förundran fyller mig. År efter år sker detta. Hans liv är så stort för denna lilla kropp och dessa små omständigheter. Gud är god.

Om du sätter en splitter ny motor i din gamla bilen så känns det annorlunda även om karossen fortfarande har rostfläckar och grillen är lite passé, eller hur? Det är vad Gud säger till oss: "Om jag är beredd att sätta in en sprillans ny motor i bilen din,  kan du svara med glädje och förundran? Kommer du att lovprisa det nya draget? Och kanske visa andra din beundran och förundran?" Jag håller med om att dessa bilder är grova och tilltalande för främst bilintresserade killar.  Men det är en av de svåraste lärdomar vi har att lära: förundran och beundran inför Gud i vårt liv.

Vår naturliga människa, den som är andligt död, har vi förstås experimenterat med under vårt liv. Många minns hur vi i tonåren prövade en ny image när vi började en ny termin i skolan. För många blir det uppenbart att vårt "jag" ofta formas av omgivningen, av klichéer, av media, av förebilder. Experimenterande är kanske viktigt för den naturliga människan. När nu Kristus vill leva oss får vi återigen en ny identitet. Men den här gången har inte vi kontrollen. Inte heller tröttnar vi på den nya identiteten, som vi gjort med våra naturliga variationer. Istället sker ett kontinuerligt nyskapande. Gud använder vårt material och för in sitt liv i det. Det är en märklig process.

Var och en av oss har något som vi önskar att Gud skulle ändra så att vi ser lite bättre ut inför honom. Det är den gamla lagens religion, förbättringsreligionen som sitter så djupt i den naturligta människan. Vi tänker  "Gud om du bara tog bort min perversa lust, eller mitt spelbegär, eller min fåfänga så skulle jag må  bättre inför dig." I Kristus är allt det där onödigt. Ja vi minns det inte när glädjen över Hans intrång i vårt liv dominerar oss. Vi förfäras inte ens över minnena för det blir så ointressant.

Då jag började prisa Gud för min adhd-mässiga otålighet  såg jag vad Kristus kunde få gjort genom mig. Hjälpa barnen, laga mat, skriva en dikt, undervisa ungdomar, predika, skriva teologiska artiklar, göra skogspromenader med eld och färdiga saker i staniol att lägga i glöden och tillaga. Jag behövde inte att rastlösheten eller handlingsbehovet försvann, men jag hade inte någon fixering på detta drag hos mig själv. Detsamma gäller alla de andra sakerna som jag skulle ha velat ändra på. För Kristus i mig är det resurser, verktyg. Det är så Gud flyttar på saker i oss , när vi accepterar oss själva som han gör. C.S. Lewis skrev en gång att vi får en snickare som bygger om hela huset, när Gud får komma in. Men han använder vad som finns där. Jag behöver inte ändra på mig.

Ska vi då synda för att få mer nåd, som Paulus frågade? Nej men syndens handling går att använda på annat sätt när Jesus Kristus får vara motorn i oss. Behov av berusning och erotik blir till exempel till glädje och närhet till människor i Hans tappning av samma energier. Jag förespråkar inte synd på något sätt. Jag säger att när vi skiftar fokus från oss de gamla köttsliga mönstren och minnena som återkommer ständigt, likt stamgäster på en bar - och istället låter Kristus i oss använda allt som finns inom oss händer något annat. Vi förvandlas till hans avbild och vi ser Honom inom oss (2 Kor 3:18). Men inte på opera med grandiosa scener utan med det som finns tillhanda i våra naturliga personer.

Jesus i vårt liv kan använda våra köttsligt orienterade intressen och förvandla dem till välsignelse. Visst kan vi skämmas för att de är där, men Han får liksom skylla sig själv när Han älskar mig så. Vad du föraktar hos dig själv blir en välsignelse i någon annans liv. Dyngan i oss, för att uttrycka sig lite grovt, gör Gud till en komposthög.  Vi kan ta det lugnt. Om Han vill göra någon ändring är det Hans  jobb i mig att vilja och göra det, till sitt eget välbehag. Han som skapade mig kan ändra mig om Han vill.

Vi kan också tänka så här: vi vill inte ha vår naturliga mänsklighet tillbaka på  egna villkor.  Det tog oss tillräckligt länge för att bli av med den - som källa för mitt liv. Men trots att det inte längre är en acceptabel utgångspunkt för vårt liv kan det dock vara det medel genom vilket Guds liv manifesteras. Då kan vi acceptera oss själva som vi är. Du kan acceptera dig själv som Guds tillgång och sjunga med Job: "...medan morgonstjärnorna tillsammans sjöng och alla Guds söner ropade av glädje?" (Job 38)

Slutligen kan vi säga: "Herre genom mitt släktträd och alla de omständigheter i vilka jag befinner mig har du gjort den yttre person som jag är. Du bor nu i den här personen och Du gör vad du vill för att locka några människor till Dig. Det är Ditt projekt och jag låter mitt liv användas till det. Jag tvivlar på att det fungerar men jag gläder mig åt att Du vill använda mig." Eftersom glädjen tillfaller mig är detta verkligen en bra uppgörelse!

Det finns alla typer av frukt,  apelsiner, äpplen, citroner. Gud använder alla slag, även det du är.  Du behöver inte vara någon annan, du behöver inte lägga till något som andra har och som verkar mycket mer användbart för Kristus på jorden. Vi är fria att vara oss själva. 

6.  

För Paulus och den tidiga rörelsen är det inte en ny religion eller livsfilosofi som är central för livet i Kristus. Det är snarare en passionerad intimitet med den Uppståndne. Detta är lite främmande för många moderna kristna som tror att det handlar om etik och tro på en bekännelse, en kyrkoform, en tradition. Här är det endast en sak som förkunnas - Messias som uppstånden och nu levande i dig själv.

Det är som om senare kyrkor inte klarar denna magra kost. Man bygger en religion såsom de såg ut i antikens värld. De hade mytologier, berättelser, episoder att minnas, lärostycken, dogmer, liturgi och ritual, formella sakrament. Allt detta byggs under de kommande seklerna uppå den tidiga enkla tilliten till Messias som uppstånden i våra liv. Kristendomen som romersk religion blir till. Redan har många missonärer begivit sig österut och har en tidigare uppfattning om Kristus och det kristna livet, men får sedan rätta sig efter Rom, innan den så småningom utplånas genom mongoliska invasioner och mongolernas senare val av Islam som sin dominerande religion.

Vi kan förstå svårigheterna. Att tillsammans, utan alltför mycket regler och ordningar för mötena, finna att Kristus lever i oss, snarare än vi själva, alltså ett nytt liv mitt i världen men inte av världen - det är svårt att närma sig. Hur många människor idag kan göra det? Kristendomen har bara börjat, som C.S. Lewis uttryckte det. I den tidiga Kristusrörelsen var det just denna enkla intimitet som var det nya, att Gud använde din livsform för sitt liv. För det behövdes ingen ny kyrka eller religion, det var Gud och den enskilda människan tillsammans med andra likasinnade. Sekularismen är idag vår chans till Kristus, genom att den externaliserade andligheten faller. Romantiken kring "sin" tradition faller. Det direkta hjärtats behov kommer idagen. Där finns Herren och Efesierbrevets ord kan bli verklighet: "Ty I voren fordom mörker, men nu ären I ljus i Herranom; vandrar såsom ljusens barn. Ty Andans frukt är uti all godhet, och rättfärdighet, och sanning." (5:8-9 1703 års övers.)

Den märkliga känslan av att Kristus är den aktive inom var och en av oss, den aktive i dessa tidiga husmöten, är fortfarande det mest levande i att leva i Kristus. Vi är förflyttade ut ur bilden och därför är det inte aktuellt att skapa en religion, vare sig för nationen eller internationellt. Det är inte heller en privat fromhet, en som passar för eremitens grotta såsom för St Antonius. Det är en sak tillsammans med andra, där älska din nästa inte är i första hand etik utan ett sätt att låta Messias leva i oss.

Den mystik och bönepsykologi som senare kommer att utvecklas i den kristna kyrkans namn är något tämligen främmande för Paulus och den tidiga rörelsen. Även om var och en säkerligen går undan för att låta Anden i oss be i stillhet någon gång under dagen, är livet i den uppståndne huvudsakligen en samvaro. Inte precis en arbetsgemenskap men en helig samvaro med andra "heliga". Heligheten är just detta att vara i den levande Messias, inte det som senare kom att karaktärisera helgon, alltså ett fromt liv med eller utan martyrdöd.

Denna tidiga heliga samvaro är naturligtvis för radikal för sin tid. Kyrklighet eller tempelaktivitet är dagens tecken på god religiositet. För romarna var det dygd att offra i flera tempel, tillhörande olika religioner. Det tidiga beteendet i den paulinska rörelsen var inte acceptabelt i denna religiösa miljö. Även om man prisade beteendet för att man tog hand om fattiga, var det inte en ordnad religion och kunde därmed inte respekteras och skyddas som andra sekter och religioner i romarriket.

Att vara närvarande i den uppståndne Kristus kan också kallas imitation, men med betydelsen av inlevelse, inte efterapning. Paulus säger att vi bör imitera honom såsom han imiterar Messias. Det är snarare en identifikation med Honom som är aktiv i oss som oss, den Uppståndne i oss, så att jag korsfästs och uppstår med honom. I denna mening, ingen annan, är vi döpta in i Messias efter att ha blivit begravda med honom. I den tidiga rörelsen var detta det centrala och ingen övrig lära behövdes vid den tiden. Den "nyhet" som detta nya liv innebär (gr. kainótes) är det som Jesus Messias ger oss inom oss och tillsammans med oss. Det är inte moralisk nyordning eller en ny ordning på jorden eller en ny kyrka på jorden. Det är något gammalt som är slut, självets liv, och det nya börjar, Kristi liv.

För Paulus och de andra judiska medlemmarna i de tidiga husförsamlingarna behövde inte detta nya liv fasas in i det gamla judiska religiösa livet. Något sådant vore omöjligt, ett återfall i adamitisk lagreligion och förättringsandlighet. Vi kan kanske säga att den senare skapelsen av religion och teologi är just ett sådant återfall, ett arbete med denna infasning från det gamla till det nya, ett ben i det gamla och ett i det nya. 

Men alla icke-judiska personer kunde förbigå detta kombinationstänkande och ta emot det nya livet direkt. Det var också Paulus synsätt. Det var på ett sätt mycket enklare för den icke-judiska rörelsen att vara i Messias den uppståndne, för de behövde inte sammanjämka sitt gamla med det nya.  De behövde inte tänka att Jesus är Messias som fullföljer Toran och fulländar den gamla judiska lagen. De kan möta Kristus direkt utan sådana föreställningar. De kan nöja sig med att se Kristus som död och uppstånden "efter skrifterna" och inte ägna den gamla judiska religionen någon större uppmärksamhet. De behöver inte tillfoga ett "nytt testamente" till dessa etablerade skrifter.

Vad som sedan händer är just att en religion byggs på den gamla judiska. En rad berättelsesamlingar kring Jesus skapas och en ny kanonisk skrifts läggs till den gamla på slutet av 300-talet, med Augustinus som aktiv deltagare.
För den tidiga rörelsen för liv i Messias skulle en trosbekännelse som den apostoliska vara teologi och lära som inte behövde utläggas eller undervisas för att leva det nya livet. Den niceanska trosbekännelsen blir en hel katekes som alldeles tappat det fokus som den tidiga paulinska Jesus-rörelsen hade. Endast raderna "...lidit och blivit begraven, på tredje dagen uppstått efter skrifterna..." påminner om det som var helt centralt för den tidiga Messias-rörelsen. Det övriga blir mer eller mindre traditionell teologi och filosofi, där grekiska begrepp spelar största rollen. Detta var historiskt nödvändigt för den nya kristna religionen och kyrkan existens.

Att Jesus var Messias och uppstod för att ge alla människor en ny existens är för Paulus den alldeles avgörande livsmeningen. De kristologiska frågorna behövde inte ställas. Kristus är Kristus - den smorde Messias. Att fråga teologiska och filosofiska frågor kring vilken natur han hade och relationen mellan gudomligt och materiellt och mänskligt var inte alls nödvändigt. Tilliten till de första vittnena räckte. Själva kärlekslivet tillsammans i Kristus var den fullkomliga praktiken. Teologisk utveckling blir närmast en distortion, särskilt om den ligger som bas för en ny religion och en utbyggd kyrklighet. Den helige Ande lär oss direkt, inte genom teologisk utveckling. Anden undervisar både genom uppenbarelse och erfarenhet. Uppenbarelsen är omedelbar och direkt, utan att överföras genom någon formell undervisning. Paulus använde alltid informell passionerad och personlig undervisning. Anden använder sedan sett och temporala erfarenheter att arbeta som uppenbarelse i oss . Avslöjandet blir etablerad i oss genom personlig erfarenhet inför varandra, inte helt olikt hur zenmästare arbetar med sina hängivna elever.

Vissa människor har svårt med detta, eftersom de förknippar ordet lärare med en skolsal där vi bara förmedlar faktakunskap. Men den Helige Andes undervisning är erfarenhetsbaserat undervisning som använder den ärliga sanningen om oss själva. Självklart bör vi lära fakta, t ex om den kronologiska ordningen av Pauli brev, av vilka inte alla är skrivna av honom. Men den process där man blir ett med Kristi verk i oss är direkt erfarenhet. Vi blir ett med sanningen i helig Ande genom erfarenhetsmässig undervisning.

Denna erfarenhetsmässiga kunskap anges i de bibliska orden för veta, "pistis". Både grekiska och hebreiska ord för "veta" avser att jag talar om erfarenhetsmässig förståelse och enhet med Gud. När "Adam kände sin hustru" var det förstås inte en intellektuell sak. Adam upplevde enhet med sin fru. Det är precis vad inneboende Kristus handlar om. Jag är i Honom och Han i mig när jag går omkring i min vardag och försöker göra något vettigt av min dag. Det finns ingen verklig oro för det som sker, men jag tar allting som det kommer. Så ofta jag får tillfälle endast glädjer jag mig, står där med det fåniga leendet tills min fru säger till mig att äntligen komma och gå vidare. Kristus är inte predikad eller tänkt utan levd.

När Gud ger insikt i hans närvaro i oss själva sker ett igenkännande som är fantastiskt. Allt annat , från och med då , är bara en vidareutveckling på denna gåva. Du skulle behöva göra en medveten ansträngning för att gå tillbaka till vad den Helige Ande visade dig - vilket sker när någon frågar dig och verkligen vill veta hur det kändes. Det är svårt att gå tillbaka till sanningen . Sanningen befriar. Det som försvann är svårt att återgestalta. Därför blir vi ibland anklagade för att vara slarviga när vi talar om heliga ting. "Beskriv övergången..." kan krävas. Men vi har ju fullt upp av Kristus i varje ny stund, att låta Honom leva oss varje ny stund. Vi har svårt att teoretisera.

Jag har alltid gillat ordet "medvetenhet" mer än ordet "tillväxt". Vad betyder egenligen "växa i anden" - Anden är ju Sig själv och perfekt i sin Kristuskärlek för min frälsning. Jag kan bara möta Anden. För vad händer egentligen i oss ? Vårt medvetande expanderar helt enkelt . Vi blir mer medvetna om vem som redan fanns, det är hela tillväxten. För varje morgon då jag ställer frågan till Honom: hur vill du leva mig idag? sker en större medvetenhet om vad somsker. Vi ser mer och mer av Kristus. Han är lugn. Han är glädje som känns i hela kroppen och syns i ansiktet. Han är livet och det känns i blodet. Han är kärleken och jag är älskad.

Tills vi ser detta och lever med det, kommer vi alltid till Gud med petitioner. Många kristna lever där, i petitionsvärlden:  "Gud, förlåt mig, förbarma Dig, ge mig nu  något!" Ibland när jag går till en mässa eller gudstjänst verkar hela tillställnignen handla om detta. Men när du är älskad har vi redan livet i överflöd, det vore absurt att önska mer. Jag har redan Honom genom Hans blod och löfte. Det är som ett transplanterat Nytt hjärta. Visst är det den gamla kroppen men nytt blod och nytt hjärta.

När Gud ger din ande uppenbarelsen att Han är i dig och vill leva i din livsform reagerar du säkerlige med  "Kätteri ! Varning ! Det kan inte vara så. Det är säkert inte katekesen !" Men din ande säger "Det är så. Han älskar mig och vill leva här i mig. Det är underbart men sant ! Och så säger du inte så mycket till de andra på ett tag. En sorts smekmånad inträder. Senare kan du dock ta upp det när det verkligen behövs och stämmer. Ibland kan du ha tur. Min präst, Don Riccardo Bulloni, blev bara fnittrande glad när jag talade om det hela. Tänk om alla präster var sådana !

När jag verkligen ser att Kristus är mitt liv upphör tiden att vara en avgörande faktor i ditt liv. Allt är just nu. Du bor i presens av Gud. Jag skrev en sång och tonsatte den med texten: "Det finns ingen framtid, det fanns aldrig något förflutet. Det finns denna heliga här-varo och du är välkommen Hem." Du lever utifrån Kristus som ditt "jag", inte från "jag kommer nog en gång att bli."

Kristi Ande har som vår lärare tid att vara en enskild instruktör till var och en av oss. Han har inte en enda lektion som passar alla. Han har skräddarsydda lektioner just utifrån våra individuella erfarenheter, behov och önskemål. Det är av ringa värde för mig att säga: "Så här fick jag lära mig" till er som läser eller lyssnar.  För i all sannolikhet har han aldrig lärt dig på det sättet. Han undervisar dig i sitt sätt just för dig. Lika verklig undervisning och gällande för dig. De omständigheter och livserfarenheter som vi har är den miljö ur vilken Anden hämtar undervisningen. Kristus får agera just med de här familjemedelammar, just i den här bilen, på de här välkända platserna där du tillbringar tid i ditt liv. För mig är det alltid så spännande att se hur Herren väljer att leva mig i vanliga kända omständigheter. Jag nästan frågar Honom: Och vad kan du göra här på den här platsen, med de här människorna? Svaret kommer i själva handlingarna, i vad Han gör med mig.

En uppmuntrande nyhet för oss är att Gud alltid har full kontroll över hela denna process: både när det ska ske och vad som kommer att hända samt vilka som blir berörda av det. Det är nämligen nästan alltid fråga om att människor blir berörda. Jesus Kristus har valt att uppenbara sig i ditt hjärta och i andra vanliga människors hjärtan. Det är på markrotsnivå Hans liv manifesterar sig.

"Vid den tiden sade Jesus: "Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Ja, Fader, detta var din goda vilja. Allt har min Fader överlämnat åt mig." (Matteus 11:25-26)

Det verkar vara en konstig sak för Gud att göra, att dölja ett viktigt budskap. Paulus förstår det . Han berättade för korintierna att Gud har valt  dåraktiga fenomen i världen för att förbrylla de kloka och visa. Om du ser på dig själv, du är inte den klokaste i världen. Du är inte den smartaste. Du är troligen inte någon person med stor makt. Men Gud har valt dig och skänkt dig tro, den sorts tro som ger liv, den som Abraham fick samtidigt med löftet om en avkomma som skulle frälsa oss till evigt liv, Jesus Kristus.

Varje uppenbarelse kommer enligt Guds eget välbehag och Hans egen timing. Så är det världshistoriskt, så är det i ditt korta liv. Timing är så viktigt. I mitt liv handlade det om årtionden av felaktig (religiös) strävan, felaktig bedömning, felaktig syn på tron i vårt hjärta. Det var för tidigt att träffa Jesus Kristus. Det skulle vara som att skörda något omoget. Det måste växa till full mognad innan det är någon poäng att öppna dörren och låta Frälsaren kliva in. På sitt eget sätt , i sin egen tid, knackar Gud på och blir inbjuden.

Vad är det som den Helige Ande främst avslöjar för oss ? Jo han förhärligar Jesus Kristus. "Förhärliga" är ett gammalt svenskt ord med lite lustiga bismaker. Tänk så här: i ditt liv, för dig och för andra som möter dig, sker något härligt. Det härliga heter Kristus och hans aktivitet i dig. Men det är verkligen härligt. Det är fridfullt, det är stort, det är mäktigt. I Joh. 16 säger Jesus en hel del om vad Anden verkar inom oss.

Anden visar oss Fadern och Sonen i oss, Gud verksam i vårt hjärta i våra egna omständigheter, i vår egen livsform. Anden söker ingen glorifiering av sig själv. Liksom Guds Moder Maria pekar han på Kristus. Han pekar inte på trons frukter eller trons gåvor, han pekar på Frälsaren. Anden, liksom Maria, är det medel genom vilket livet av Fadern och Sonen kommer fram, hjälparen, livgivaren. Han vill att vi ska veta att vi manifesterar Kristi liv.

7. Att leva i den uppståndne är också att se uppståndelsen för alla. Detta är den ursprungliga katolska nya existensen genom Kristus. Som Paulus skriver: om inte de döda uppstår ur döden så uppstod inte Kristus. Alltså har vi alla del i uppståndelsen genom Messias. Detta budskap avslutar den judiska religionen och egentligen all religion. Kristi uppståndelse är ett fait accompli som vi alla lever av och lever i den nya existensen som är evigheten.

Under historiens gång har den nya religionen och de många kyrkobildningarna förpassat denna centrala livssanning hos den tidiga husförsamligen till en väsentlig men ändå relativt skymd del av lärobyggnaden - eskatologin. Det som var själva kärnan i Messias-rörelsen har blivit en kontroversiell teologisk detalj. Allt mer har temat "komma till himlen" nedtonats till förmån för andra teologiska teman. Dessa teman kan alla orienteras tillbaka till det gamla förbundet och lagen. Det nya förbundet blir så att säga en avdelning av det gamla.

Man kan spekulera i varför det gick så här. Kulturell press på innehåll är troligaste orsaken. Det "räckte" inte med att höra till Messias och leva i denna tillhörighet. Men samtidigt kunde ingen hindra denna ursprunliga katolicism att fortleva i periferin. Så får vi kanske tänka oss denna periferi som det viktiga under historiens gång. Varje generation kan se människor som väljer detta liv i den uppståndne och inte tar den världsliga kyrkans aktiviteter på så stort allvar. En radikal ådra finns kvar i en mer och mer världslig institution.

Vittnena till den uppståndne var de som skapade denna Messias-rörelse som ger nytt liv i honom. Men vi som inte såg honom med våra egna ögon? Här är Paulus vår hjälpare, vår apostel. Han hade aldrig sett Jesus innan uppståndelsen. Detta tycks inte alls störa Paulus i sitt liv med Messias, den uppståndne. Detta är viktigt för oss att begrunda.

För både Paulus och alla andra som runt medelhavet och i Syrien dras till denna messianska rörelse är det inte avgörande att själv ha sett Messias som uppstånden och inte heller att ha sett honom innan hans uppståndelse. Jesus från Nasaret är den ännu icke uppståndne och det är inte nödvändigt att ha sett honom. Inte heller att känna till allt som hänt, alla anekdoter folk kunde berätta, alla uttalanden han gjort. Att dras till den stora tilliten är det väsentliga, en tillit som äger rum i en samvaro med andra heliga. 

Det är i den judiska diasporan som allting sker. Den består av minst fem miljoner judar, vilket är mer än de som fanns kvar i Palestina. I Alexandria finns 180 000 vid denna tid, i Rom 50 000. Det är utanför Palestina som denna messianska rörelse lever och växer. De senare evangelierna försöker sätta Jerusalem i centrum, men detta är ett tillrättaläggande för den nya kyrkans senare behov av Jerusalem som mittpunkt för den nya religionen. Både Jesus och Paulus behöver inte Jerusalem, och de tidiga hemförsamlingarna lever i Messias den uppståndne och inte i någon världslig geografi. Det är en demokratisk, egalitär och universell rörelse som inte likt en religion binds till en plats eller ens en tradition. Den bygger på att uppfatta det nya i att Jesus lever dig, snarare än att du lever och förbättrar dig - allt lag och förbättringsreligion.

Paulus ger oss en berättelse som säkerligen de första kristna tog fasta på. Gud lovar Abraham en avkomma. Denna avkomma skulle om vi trodde, ge oss liv. Lagen kom men gav inte liv. Till slut kom Jesus Kristus, avkomman och den tro som verkligen ger liv. Det är tron, inte förbättringen eller religiositeten som är det avgörande för detta nya som ger liv och liv i överflöd, ja i evighet.

Jag brukar försöka hålla mig till denna paulinska version av lag och nåd, eller gärningar och tro inför mina elever. Men det är svårt. Lag och nåd är dödsfiender. Löftet till Abraham är antingen giltigt genom tron eller genom lag. För många är det obegripligt att förstå varför lagen, eller den moraliska ordningen över huvud taget finns till. Den naturliga människan har endast lagen att gå till, förr som idag. När inte Jesus får leva i dig och forma ditt liv, behövs ordningar, hierarkier, värdemål och moraliska delmål för livet.  Och när vi har människor som är religiösa men inte har Jesus Kristus som motor får vi en religion som vill kombinra lagen och förbättringsanden med det nya förbundet i Jesus.

Kombinationsreligionen hävdar att moralisk upprustning och tro kan flyta samman. Alla katekeser har en moralisk avdelning. Församlingtro och församlingstukt hör ihop. Varje plats jag någonsin har varit på i den organiserade religion har jag upptäckt att tro finns. Men Paulus menar att de aldrig flyta ihop. De har alltid varit dödsfiender. De kommer alltid att vara dödliga fiender. Vi måste göra ett val.  Pauli första brev, Galaterbrevet, handlar om detta, liksom senare Romarbrevet. Ska du leva enligt lagen eller genom tron på det som löftet en gång avsåg?

Många som finner Kristus går tillbaka till förbättringsreligionen efter en tid av entusiasm för Jesus, en smekmånad så att säga. Sedan kan de stanna livet ut i religion som kombinerar Toran med tron på Kristus. Idag växer många messianska rörelser upp bland unga människor, som gör exakt på det viset. Ett steg tillbaka till det som är helt motsatt. Varför? Den naturliga adamnaturen i oss fungerar så. Paulus säger inte att om de klev tillbaka in i lagen skulle deras frälsning gå om intet. Men han säger att om du går tillbaka till lagen, ger du upp vägen för nåden. Och du drar nederlaget på dig för du kan aldrig fylla förbättringsreligonens krav, inte ens i den liberalaste och vagaste form.

Lagandligheten försöker plocka ut lagbitar de vill behålla. Det är vad jag brukade göra. Jag tände sabbatsljuset fredag kväll, läste vissa judiska böner jag fann i Siddur över mat och resa och tandborstning. Jag gjorde korsteckent inför vissa saker och företeelser. Jag höll fastor (inte så stränga) och letade trevliga dietregler att följa. Jag betalade tionde i form av kyrkoskatt.  Jag försökte följa de tio budorden. Förbättringsandligheten. Men som Paulus säger: antingen håller du hela lagen. Eller blir du enligt lagen själv fördömd. Det har ingenting med tro att göra, det har ingenting med att Jesus vill bo i dig och leva dig. 

Många plockar ut delar av Mose lag, av Bergspredikans lag, av katolicismens eller metodismens lag, min pastors lag och värderingar, min makes åsikter om rätt och riktigt inom trons värld. Och så vidare. Lag i all oändlighet. Jag såg inte att lag och nåd är dödsfiender när jag flirtade med sabbatsljuset på fredag kväll. Jag såg inte att jag inte kan leva under båda. De utesluter varandra !

Det var vettigt för mig att vara religiös och katolik. Det löste många problem och många kan intyga detsamma i sina liv. Det var meningsfullt att vara en extern kristen, försöka hålla en extern uppsättning regler. Det var skönt att ha katekesen på arbetsbordet, bredvid Bibeln. Jag hade förkärlek för en katekes av pater Wehner från en tidigare epok i det katolska Sverige. Jag kunde dessutom inte göra något annat än vara förbättringsreligiös, eftersom jag alltid har varit en utåtriktad person som bedömer allt efter deras frukter och konsekvenser. Alla jag kände, utom farmor, växte upp som externa personer. Vi definierade oss själva i förhållande till andra personer, saker och händelser som berättade vilka vi var. Jag definierades av musiken, bandet, människorna kring bandet, flickorna kring bandet. Längre fram som intellektuell filosof och lärare. Samma lag i meningen extern förbättring. Inför konversionen till katolicismen ställde jag därför externa frågor: "Vad ska jag göra? Vem blir jag nu?" och referensgruppen var de katoliker jag beundrade till det yttre. Jag hade ingen aning att detta är dödsfienden till tron, till att i tron låta Jesus leva mitt liv. Men lagen är genom sin smärta en pedagog, som Paulus säger. Vi lär oss genom att det gör ont.

Det finns inget liv i lagen eller den moraliska förbättringen. Det enda lagen säger är vad du borde göra men inte kan göra. Förbättringsanden kommer aldrig att ge upp sitt krav på att du borde göra det och de och det. Det är en gudomlig auktoritet bakom detta "borde" som både Koranen och filosofen Kant säger.  Gud gav ju, via en ängel enligt Paulus, denna lag till Moses. Vi ska hålla oss under detta gudomliga "borde" och fördöma och döma till döden de som bryter lagen.  För det finns inget i vårt kött som erkänner "Jag kan inte göra det. Jag inte kan hålla lagen genom min egen insats! Hjälp!".  Allt i vår naturliga mänsklighet säger snarare: "Jag ska försöka ! Med Guds hjälp kanske jag kan klara av det. Jag tänker be om detta varje dag!" Så uppstår petitionsbedjandet som en ryggrad i förbättringsandligheten.

Allt i detta program för andlig förbättring är faktiskt utformat för frustration och misslyckande. Ändå finns det en poäng med detta. Genom att religionen visade mig hur andligt död min naturliga varelse är, kunde jag höra Herrens knackning och släppa in honom i mitt liv. Den verkliga eukaristin kunde börja. Sålänge Han fanns endast i en oblat välsignad av en vigd präst kunde jag förbli misslyckad utanför Gud och vara endast religiös och kyrlig. Men när Kristus själv flyttade in eukaristin i mitt hjärta kan äntligen mässan bli den festmåltid den ska vara, dess ursprungliga mening.

Jag minns att pratade med en grupp konfirmander i Härnösand och svarade på frågan om vad konfirmation egentligen konfirmerade. Att vi misslyckas med att vara goda, svarade jag. Och alla log. För trots att ingen av dem var över 15 insåg alla att så fungerar vi. Nu kan vi gå vidare med detta i bagaget sa jag, gå vidare till att låta Kristus leva oss istället. 

Många citerar Galaterbrevet 2:20 och bortser från dess sammanhang. Det följer omedelbart Paulus förmaning till Petrus angående lagen. När Paulus säger att han är korsfäst med Jesus syftar på lagen, inte någon sorts andlig självdöd, hur heroiskt och självutplånande detta än är i förbättringsandligheten. Paulus sa att en gammal inställning till religion och till Gud dog på korset med Kristus. Försöket dog, försöket att hålla lagen. Detta är så annorlunda mot det romantiska skimmer jag ofta mötte i katolska kretsar kring självförnekelse.  

Försöker vi hålla förbättringsreligionen lever vi efter köttet, bara i en religiös form. När mina eller dina andliga ansträngningar är referensen, handlar det om att leva efter köttet. Det är denna referenspunkt som dör på korset med Kristus, som är löftets uppfyllande, löftet om en tro som ger liv, det löfte som Abraham fick långt före någon förbättringlag kommit till. Nu är Kristus i mig min referenspunkt. Eukaristin har flyttat från det sakraliserade brödet i mässan in i mig, exakt det som brödet ursprunligen var, det livgivande, att få himlen på jorden. Jag minns ett samtal med Erwin Bischofberger, författare till boken "Guds födelse i människan" hur jag så gärna ville förstå (fast jag ännu inte var mogen för det) Enhetens bröd som Kristi enhet med mig i mitt hjärta. Han lever sitt levande bröds liv genom mig. 

Först många år senare kunde jag ta emot denna sanning, denna Guds födelse i människan, Kristus i oss och som oss, dag efter dag. Istället för at externalisera Gud till ett sakrament kan sakramentet komma in i vårt hjärta. Vi vet först då vem som egentligen är vårt liv - Kristus . Vi litar på att Han leder oss , öppnar eller stänger dörrar för oss, talar direkt till oss , ge oss ett meddelande eller vad som behövs för tillfället. Vi litar på att Han lever genom oss. 

8. Hur använder vi katoliker då evangelierna? De centrala Jesus-orden finns hos Paulus, förmodligen i en mer äkta och nära form än i något av evangelierna. T ex nattvardsorden är sannolikt väldigt nära Jesu ord när vi får dem hos Paulus. Under många sekler har man trott att Paulus parafraserar evangelierna när han direkt citerar Herren. Men det är tvärtom, evangelierna är skrivna mycket senare och med andra intentioner än de Paulus har i sina brev.

När uppfattningarna om kosher går isär bland messianisterna i Rom, avgör Paulus saken med citat från Jesus: ingenting är orent i sig, bara när en person antar något för orent blir det orent för denna person (Rom 14:14). På liknande sätt är det på många andra ställen. Vi gör klokt i att använda evangelierna för inspiration men Paulus sju äkta brev som de närmaste upplysningarna om den tidiga katolska messiasrörelsen.

Vi skulle kunna använda en bild av de fyra evangelierna: fyra olika företag i reklambranschen för en ny kyrka byggd på det gamla förbundet. De har alla fått ett grundkoncept att kommunicera och poängen är att vinna kunder som tror på budskapet i en tid av kris då judarna drivits ut ur Palestina. Men de fyra är olika grupper med olika sätt att göra reklam. Någon är väldigt detaljerad, en annan är mest filosofisk. Någon grupp försöker färga politiskt så att romarna framstår som goda, en annan försöker anknyta till all filosofi som finns sedan tidernas begynnelse. Ytterligare en annan försöker färga sin kommunikation judiskt.

Om vi ser evangelierna på detta sätt blir de användbara på ett nytt sätt. De pekar alla mot ett det gamla förbundet med en överstepräst - nu Messias - i en bättringsreligion med sin lag. Det autentiska livet i Messias, såsom Paulus skildrar det i sina brev, finns sällan betonat i något evangelium. Däremot finns helleniskt filosoferande kring logos i Johannesevangeliet, något som var främmande för Paulus.  Vi bör vara skeptiska till den ideologi som respektive reklamgrupp har. Den ideologin har ingenting med livet i den uppståndne att göra utan har motivet att få den gamla förbundsreligionen att överleva, nu med namnet Det Nya Förbundet.

Det är också bra att vi kommer från konventionen att "Lukas" skulle ensam ha skrivit evangeliet med hans namn, liksom Apostlagärningarna. Vi vet att först hade manuskripten ingen individuell författare, det var grupper av skrivare som tillsammans skrev berättelserna utifrån ett uppdrag för den blivande tidiga kyrkan eller grupper inom den. 

Senare, flera sekel senare, fick dessa rullar en taggning med ett enskild namn av praktiska skäl. Mycket längre fram började man felaktigt tillskriva hela manuset till en person med namnet. Detta är inget problem för oss eftersom texterna ändå är kanoniserade och levande vittnesbörd om Messias, men vi bör ha detta perspektiv. Paulus brev däremot, fast de är kompilerade ibland av flera brev, är säkra som personliga brev från just Paulus.

Vi kommer till en punkt där vi måste välja mellan det centrala - livet i Kristus såsom vi förstår det utifrån Pauli sju brev - och den kyrkliga kanonisering som följde en judisk ecklesial ideologi, där en rad drag lånades också från andra antika religioner. Precis som det romerska "pontifex" lånades över till att göra en biskop till "påve", lånades även andra hierarkier över. Att ha en kanon som ingår i ceremonier och ritualer var också en funktion i de antika religionerna som kopierades. Denna funktion krävde kanoniserade skrifter att läsa ur som en del i liturgin. De som läste Pauli brev gjorde det på en personlig grund, breven svarar ofta på problem som finns i de messianska grupperna och som man tillskrivit Paulus om. Breven är svar på dessa frågor.

Apostlagärningarna tillskrivs Lukas men är sannolikt skrivna av en grupp som lever betydeligt senare än författarna till Lukasevangeliet. Författarna tycks inte ha läst något av Pauli brev och motsäger hans egna ord på en rad punkter. Att påstå, som Apostlagärningarna gör, att Paulus varit elev till farisen och rabbinen Gamaliel är helt tokigt, de lever inte alls vid samma tid. Att påstå att Paulus har makt att förfölja och döda Jesusanhängare är också helt naivt, ingen kunde göra något sådant i den romerska polisstaten. På ett felaktigt sätt skildras också Paulus relationer till de judar som hör till Jesusrörelsen, Jakob och Petrus. De var motståndare men skriften försöker harmonisera detta. Paulus syn på Kristus var en helt ny form av liv i Kristus medan de andra judarna levde den gamla bättrings-religion de vuxit upp med.  Han höll sig därför borta tjorton år från judarna i Jerusalem medan Apostlagärningarnas författare skildrar täta besök.

Generellt sett ignorerar författarna den konflikt som föreligger mellan det liv i Kristus som Paulus talar om och den traditionella lagreligiösa bilden av Messias som Jakob och Petrus talar om och som senare vinner i konstruktionen av kyrkan i Rom. Man framställer en nästan idyllisk tidig kyrka med tolv apostlar, varav ingen är Paulus. Författarna skildrar en enhet a posteriori med det material man har för handen. Synen på världen är att låta den fariseiska ordningen fortsätta, nu med en korsfäst Messias, men i övrigt det gamla förbundet i en ny skepnad. Alla handlingar beläggs, såsom i Matteus evangelium med historiska mönster och profetior. Guds plan för Israel realiseras på detta sätt, det är samma lagreligiösa utveckling som tidigare, bara med en tillslutning av hedningar. Något helt otänkbart för Paulus.

Författarna till Apostlagärningarna genomdriver en konstruktion av en kontinuitet mellan det gamla förbundet, de tidigare judiska skrifterna, evangelierna och den nya kyrkan. Jahve är Herre, bara i nya skepnader, Israel är hans folk, bara i nya former av etnisk tillslutning. För Paulus var det Uppstånda livet suveränt fritt från denna tradition, en verklig förändring när Guds liv kommer till oss och vi lever i denna gemenskap. Det stora är att det gamla är över. Inte att det ska byggas in i det nya.

9. Vi kan se att de tidiga messianisterna som i den uppståndne Jesus såg Messias, inte ansågs av omvärlden att ha någon religion. Det normala med att tillhöra en religion var precis som idag att gå i kyrkan, utföra de kyrkliga riterna vid vissa tillfällen, vara en aktiv medlem i en församling. Om man har ett ämbete som diakon, präst eller biskop följer dessutom speciella uppgifter för bibehållandet och utvecklandet av denna institution. Just i dessa avseenden var inte den tidiga messianska Jesus-rörelsen en ny religion och var inte tänkt att bli det heller. Att vänta på Jesu Kristi återkomst skulle inte ske i religiös form. Detta är uppenbart från Pauli sju äkta brev.

Men religion har också en annan funktion. När vi känner oss skilda från källan till allt liv, till Gud, skapas ofta religioner för att ge svar och struktur i vårt sökande. Detta är positiva och lockande funktioner hos en religion. Dessutom lovar religioner alltid något gott för de som söker sig till den.  Samtidigt binder alla dessa funktioner människan. Re-ligio kan tolkas just som "åter bindas" och detta inser många människor fast de inte kan slita sig från de åtaganden de gjort för religionen de sökt sig till. De sitter fast.

Den tidiga katolska messianismen var inte tänkt att bli ytterligare en religion, ytterligare en åter-bindning. Den Uppståndne omöjliggjorde en sådan utveckling som skulle vara en återvändsgränd. Bara om vi förlorar kontakten med Messias kan vi uppleva att vi får något värderfullt i en religion. Bara då får sakramenten den absurda uppgiften att för en kort stund återskapa kontakten med Gud. För religionen är sakramenten något som "tar" endast under vissa villkor, t ex "tar" inte eukaristin om den inte föregåtts av bikt. Detta är religion och den tidiga messianismen hade ingenting med sådan religion att göra, den var tvärtom befrielse från religion.

Detta är svårt att förstå för vår historielösa tid. Men den som tänker sig in i den dåtida situationen kan se det. I Damaskus och Antiokia, Efesos och Korint, Alexandria och Rom var många människor aktiva religiöst. Det fanns kalendrar för årets festdagar och högtiderna kom regelbundet. Det var fester som folk såg fram emot, det var passage-riter med dop och invigning till vuxenlivet, det var befästande av äktenskap, det var begravning och minnesmässor. Sakrala handlingar i templen "försåg" människor med nåd, med gudomlig energi, med inspiration. Under många villkor fungerade den här nåden och andliga energin ibland för hela livet, ibland för en tid av renhet, ibland för en kort epifani. Detta var religiöst liv i medelhavsområdet och alla människor ansågs behöva en eller flera religioner att situera sin liv genom. Det var inte ovanligt för en romersk familj att besöka flera olika tempel vid olika högtider.

Men den messianska rörelse som såg till och litade på den uppståndne Jesus hade upphört höra till någon typisk religion. Alldeles självklart hade man inte för avsikt att skapa en ytterligare sådan religion.  Att leva med den uppståndne Messias som centrum för ens liv hade inte en nödvändig utveckling till en konventionell religion. De som inbjöds till den messianska rörelsen som Paulus var en del av inbjöds till att vara utan religion, ha sitt allt och sitt fullödiga liv i endast Kristus, den uppståndne.

Detsamma gäller idag. Problemet för många kristna är att de inte vet vad de redan han i Jesus Kristus. Det lever med Jesus + någonting. Det är Jesus plus den judiska toran, eller Jesus plus en församlingstro där församlingen har antagit nästan gudomlig gestalt. Det kan vara Jesus plus Skriften där naturligtvis de rätta uttolkarna blir det + som Jesus måste kompletteras med. Eller som vi katoliker gör: Jesus plus katekesen, helst den senaste utgåva av katekesen. Det är aldrig nog med endast Jesus Kristus, den uppståndne Messias. Men i början var det nog och kärnan i katolicismen är att den levande Messias är nog. Han är helt enkelt vårt inre verkliga liv.

10. Jesus Kristus är i den ursprungliga katolska messianismen det Nya Templet. Vad detta ska betyda har diskuterats genom de teologiska seklerna, men hos Paulus är det tämligen enkelt och tydligt: Messias är inom oss och bland oss och just precis detta är det enda Tempel vi ska höra till och ägna oss åt. Detta var radikalt i antikens värld full av tempel för olika religioner, och även radikalt idag. Vi har lärt oss att religioner är något naturligt och nödvändigt för människor att hålla sig till för tröst och trygghet. Vi ser inte direkt någon dygd i att vara utan religion, även om det sekulära samhället också har den tendensen.

Vi får nog tänka oss en rad variationer på detta tema i den ursprungliga rörelsen. Vissa försökte säkerligen vara kvar i sina respektive religioner, judendom, mithraism, grekiska kulter, Serapiskulten osv. och så att säga lägga till kärlekn till den uppståndne Messias. Andra insåg att Gud nu en gång för alla lagt undan det gamla och det nya är helt enkelt Messias som är uppstånden. Som när vi skålar ut det gamla året, lämnar det bakom oss och välkomnar det nya året. Andra åter försökte säkerligen bygga in Kristus i den judiska religionen, såsom dagens messianister gör, alltså se Jesus som den Messias som fullföljer lagen, ja är själva Toran i sin yttersta mening.

Vi har samma problematik idag. Många upplever att religionen behövs, vare sig vi upptäcker Kristus som den uppståndne som lever i oss alla eller inte. Gud vill att vi liksom Paulus ska sätta allt på ett enda kort. Det är riskfyllt och det känns säkrare att vara ombord på den stora världsvida kyrkan med alla funktionärer och traditioner. För många är kyrkan en trygghet där gamla vanor gjort livet till en trygg lunk. Ska de behöva ge upp detta? Det är en intressant problematik, där var och en måste be och se till Jesus Kristus för hjälp. Hur gör man för att lämna all religion för Messias skull? Man ber honom om hjälp.

Vi kan också tänka på det faktum att Jesus är jude, inte levit, alltså inte av prästsläkt. Det är inte meningen att någon född av Juda stam ska vara präst eller grundare av en prästtradition. Redan där känner vi att något nytt har hänt genom att Jesus är Messias och uppstår från döden. Tusen år av präster ur Levi stam har nu upphört och en ny era är startad. Ungefär så kan vi tänka oss att många religiösa judar uppfattade det.

De heliga som tillhör den tidiga messianska rörelsen utgör också Kristi kropp. Det är inte en beteckning för medlemskap i en organisation utan ett levande andliga faktum hos den som lever i Kristus. Vi blir hans kropp när vi lever i honom, sådan är tanken. Det andliga begränsas inte till plats, till  något fysiskt tempel, till någon kult eller religiöst rituellt bruk, utan till själva levandet i Kristus. Vi blir också en enda enhet i anden då vi låter oss andligt döpas in i Kristus. Vi blir det nya templet.
Judarnas stora tempel revs år 70 och många har trott att talet om det nya templet återspeglar denna händelse i evanglierna. Men Paulus talar på detta sätt tjugo år innan så betydelsen är att det nya templet inte är en religion längre utan liv i Kristus. Vi är alla kroppsdelar i Kristi kropp och delar varandras liv i gemenskap. Det betyder att kärleken till nästan faktiskt är kärleken till sig själv i denna enda enhet i Kristus. Detta är i sin tur rätt långt från det religiösa budet och plikten att älska sin nästa som sig själv.

11. Om man frågar sig: hur ska vi leva i Kristus utan religion finns svaret i Paulus brev - Kristus har upprättat ett nytt förbund. Den som håller förbundet är Gud själv, inte vi genom upprätthållandet av en kyrka eller organisation. I Kristus är vi så att säga kontrakterade till det nya uppståndna livet.  Faktum är att detta kontrakt är oändligt bättre än en religion som alltid blir en tvetydig aktivitet där mänsklig pretention blandas med ärlig gudstillit. Bättre med ett rent kontrakt från Messias än den kyrkliga och teologiska jargong vi haft under seklerna och den verksamhet som legat vid sidan av Jesus ända sedan 100-talet och för vilka evangelierna skrevs.

Detta messianska kontrakt är också vida överlägset Israels villkor i Gamla Testamentet. Den enorma iver som folkens ledare tycktes inte hjälpa dem till den nåderika situation vi har i Kristus. Hans död och uppståndelse har givits till oss alldeles gratis, utan att prestera bråkdelen av allt det som Israels folk behövde gå igenom. Det nya livet är vad de alla längtade efter, utan att veta det, utan att ana att Messias skulle utverka denna nåd på detta sätt.

Men tråkigt nog har kristna under historiens gång försökt återvända till Israels position och kyrkan har ofta varit just den gamla lagen upprepad i en kyrklig organisation med makt och kontroll över de troende församlingsmedlemmarna. De har återvänt till den osäkra frälsningen, den som måste erövras på nytt varje dag genom tankar och handlingar. 

Det nya livet i Kristus är frihet och gratis frälsning, Kristus har dött och uppstått för oss och Messias lever i oss. Det gamla livet var en villkorad frälsning, aldrig säker. Teologer som Jean Calvin återvände till denna uppfattning och så gjorde de flesta reformerta kyrkorna efter honom.

Den tidiga rörelsen uppfattades av omvärlden som vidskepligoch irrationell liknande de orientaliska kulter som spred sig i Medelhavsområdet, såsom dyrkan av Cybele, Mithras, Isis och Serapis. Dessa fanns i Egypten, Syrien, och omgivande länder. När moderna historiker och teologer ska förklara hur även den nya kristna rörelsen fixeras alltmer till att bli en alternativ religon redan under det första seklet, skriver man ofta i stil med hur kardinal Newman formulerade sig på 1840-talet: 

"Prophecies were afloat that some new order of things was coming in from the East, which increased the existing unsettlement of the popular mind; pretenders made attempts to satisfy its wants, and old Traditions of the Truth, embodied for ages in local or in national religions, gave to these attempts a doctrinal and ritual shape, which became an additional point of resemblance to that Truth which was soon visibly to appear." (s 212 Development of Christian Doctrine)

Viktiga ord är här "old Traditions of the Truth, embodied for ages in local or in national religions, gave to these attempts a doctrinal and ritual shape."

Dessa påbyggnader av religionslängtande människor får verka i en pluralistisk miljö och snart finns en mer fixerad kyrka och parallellt med denna verksamhet fortsätter den ursprunliga livet i Messias. När kejsar Hadrianus beskriver den tidiga kristna kyrkan på 100-talet uppfattar han och många andra att det är en form av Serapis-kult. Troligen ser han vita kläder för dope, rakade präster, ritualer och mässliturgier. Den tidiga messianska rörelsens fokus på livet i den uppståndne har redan gått upp i en konventionell religiös kult och lever vidare inom denna.

Vi kan föreställa oss situationen under de första seklerna. Bildade hedningar försökte hålla ett öppet sinnelag för alla de blomstrande religionerna, ungefär som idag en tolerant pluralism. En kejsare som Alexander Severus ville välidgt gärna skapa ett Jesus-tempel, bland alla de andra han omgavs av. Han lät nya synagogor byggas, liksom de flesta orientaliska kulter. Han gav en gåva till den romerska synagogan, den kända Severus-rullen, en kopia av Toran. I hans eget kapell fanns mycket riktigt statyer av Jesus tillsammans med Orfeus, Appolonius, Pythagoras och Abraham, ungefär som en taxichaufför i New Delhi kan ha de flesta religioner representerade i plaststatyer som gungar vid backspegeln. Det är ett universellt religiösöt beteende.

En annan känd romare, Heliogabalus, kejsare 218-222, besökte tempen för Cybele och deltog i ritualerna där,  också i Adoniskultens mysterier och deltog även i de kristna riterna. Hans namn kommer av den gudinna från hans hemby, Bergets Gudinna, som han dyrkade såsom präst i sin ungdom. Denna gudinna uppgick senare i solguden och Heliogabalus lät kalla sig själv solgud, den solgud som även Jesus fick delvis sammanfalla med när juldagen bestämdes till samma festdag, den 25 december. Den nya kristna kyrkan överlevde tack vare sådana anpassningar till konventionell religiositet i romarriket.

Den tidiga messianska rörelsens liv i en uppstånden Messias hade dock varit obegriplig, inte särskilt religiös och i trist avsaknad av riter, ceremonier, invigninar, fastor och asketisk praxis, som nästan alla de andra kulterna hade. Den äkta messianska rörelsen hade inte uppskattats som en "riktig" religion i detta öppna pluralistiska samhälle. 

Hur lever man alltså utan religion i Herren? Vi kan alltid studera Pauli brev och se hur detta är ett liv tillsammans med andra, ett liv i kärlek och hjälpsamhet. Kristus är uppstånden i oss alla och vi har det verkliga Templet här och nu i oss själva. Vi kanske går till den mässa eller gudstjänst som vi är vana vid, men vi tillhör inte en världslig religion eller kyrka. Snarare är vi kyrka, vi är den kropp som Messias har sedan han uppstått. För många år sedan skrev jag en artikel för Katolskt Magasin med titeln "Att vara kyrka" och den uppskattades av många församlingsmedlemmar. Det är möjligt att leva i den romersk-katolska kyrkan med den ursprungliga uppmärksamheten på den uppståndne som det verkliga livet för oss alla.

12. Paulus säger i sina brev att kärleken, den sorts kärlek som uppstår i tillit till den uppståndne, är summan av alla bud i Toran, ja själva uppfyllelsen av Toran. Att i ett enda uttryck - älska din nästa såsom dig själv - summera all religion som dittils varit, kan endast fungera om den nya kärleken är något som har Messias den uppståndne i centrum. Det är nämligen just Messias i oss som är denna kärlek. Hans natur är denna kärlek som gör oss förmögna att älska våra bröder och systrar som oss själva. Det är inte gradskillnad mot tidigare gästvänlighet, välvilja, humanism, människokärlek, utan just det nya i den uppståndne Kristus.

Just detta drag kunde vara svårt för religiösa hedningar att acceptera - att det inte var betoning på humanism och gästfrihet, och även idag kan detta vara fallet. Livet i Herren den uppståndne är inte inriktat på dygd såsom grekernas filosofiska system var. Nutida aristoteliker och dygdetiker har samma belägenhet - man ser hellre den självförverkligande människan än en uppstånden Messias som önskvärt i världen.

Situationen är som när man lever med en älskad - fast här är det Messias som älskar oss, snarare tvärtom. Vi behöver endast acceptera hans kärlek till oss såsom redan givna åt honom. Visst kan det vara svårt, men även när vi inte accepterar befinner vi oss ändå i den. Det är inte vår prestation som gäller, vi har inte målet att göra Messias arbetslös. världen.

Det finns en parallell här till det gamla kontraktet - Torans kontrakt - och det nya kontraktet i Messias. Så snart vi tänker att vi ska prestera kärlek till Gud eller till nästan så glider vi tillbaka till det gamla kontraktet, till religionernas vanliga kontrakt att prestera andliga kvaliteter. Varje gång detta sker kan vi endast vända oss till sanningen som gör oss fria: Kristus är redan i gång med vår befrielse från dessa bördor, vi är redan levande i Hans lätthet.

13. När man lever som katolik i ett land som Sverige, omges man av en luthersk och protetstantisk kultur. Det är ofta spännande och berikande. Skillnaden på att vara protestant, evangelisk kristen och vara katolik ligger kanske delvis i att katoliken lever med den uppståndne i vardagen på ett annat sätt än de andra som kallar sig evangeliskt kristna. Just här där jag befinner mig nu är det heliga, just nu är det ursprunglig ekklesia och liv tillsammans. 

Det handlar kanke inte så mycket om "tro" i meningen tro på påståenden - vilket är så centralt för evangeliska och protestantiska kristna,  "sola fide" som är en specialtolkning av Paulus av Luther. Kritiken av katoliken som föga troende, som länge funnits bland evangeliska kristna, är på sätt och vis riktig. Vi är föga troende men vardagsgrundade i Herren, den uppståndne Messias. Och vi är gärna kitschiga - bilder av Guds Moder överallt, påvar och helgon och radband! Det betyder inte att vi tror på denna organisation och kyrkliga institution, den finns där av andra skäl, historiska, politiska, kyrkliga.

Inte så att tro inte är viktigt. Men den "tro" människan kan prestera är egentligen, handen på hjärtat, inte så intensiv som man ofta gör gällande. Detsamma gäller alla andliga erfarenheter. De kan vara periodiskt starka och levande men för de flesta människor svalnar trons glöd tämligen snabbt. Katoliken vet om detta och är realistiskt medveten om det.

Även om man tror på evangelisk "sola fide" är verkligheten att vi är svaga i tron, därför att vår mänskliga natur är sådan. Sanningen visar sig då vara att många faktiskt inte tror men utför de religiösa uppgifterna. Ofta faller då också intresset för Gud fast man kanske vidmakthåller tät kontakt med församling och kyrkan. En inre motsägelse finns nu i deras religiösa liv. Den tidiga messianism som Paulus är en del av betonade något helt annat: Herrens liv i oss, den uppståndnes kärlek till oss, hans tro på oss snarare än vår tro på Honom.

Vad som är viktigare för katoliken är det praktiska och konkreta livet med Gud såsom den uppståndne Kristus som lever inom oss. Det handlar inte om tro på något som finns "därute" eller "däruppe". Det är en mer illusionslös och rejäl och hanterlig verksamhet än "tron". Denna verksamhet beror inte av en känslan av stark tro eller andakt. Det liknar mer att vara gift! Man kanske tycker delvis illa om den man är gift med men det gäller att hålla ihop för familjens skull. I vått och torrt hänger katoliken ihop med Gud och kyrkan.

Kyrkan är för katoliken snarare Kristi nåd än en organisation eller församling. Och som Thomas Merton en gång skrev: "Om en människa försöker leva utan nåd, är det klart att inte allt som hon tar itu med måste vara av ondo. Hon kan utföra en massa bra saker. Hon kan köra bil. Det är bra. Hon kan läsa en bok. Hon kan bada. Hon kan teckna. Hon kan göra någonting av allt det som min bror hade sysslat med under olika epoker- samla frimärken, brevkort, fjärilar, studera kemi, fotografera, flyta, läsa ryska. Allt detta var i och för sig bra och kunde upplevas utan nådens hjälp. Men hade någon av alla dessa sysselsättningar utan Guds nåd gjort honom det ringaste lycklig?" (s288, Jonastecknet) 

Jesus är den som är mest illusionslös av oss alla - han visar den fullständiga upplösningen av alla idéer om Gud. I sin uppståndelse visar han det verkliga - det som övergår alla våra idéer om liv och kropp och död. I våra många stunder av låg livsintensitet, tristess och negativitet inför alla våra vanesynder, är Gud med oss, han är Immanuel, Gud med oss. I stunder av extas och ljuvlig transcendens - ett sorts spel med språk och kropp och perceptionerna av världen - är katoliken likaså ihop med sin Gud. Under många år av hopplös tystnad från Gud är katoliken ändå tillsammans med denna tysta Gud - som t ex Moder Teresas sista bok visar om hennes eget liv. Många tycker detta hennes sista vittnesbörd var tragiskt, men för katoliken är det som det brukar vara. I alla lägen är verklighetens uppståndne Herre med oss, i själva konkretionen. Entusiasm och sällhet kan vara frånvarande år efter år, den uppståndne är ändå just här i det som sker.

Istället för den fromma (och kanske falska) tron i centrum har katoliken vardagens hantering av samvaron med den uppståndne Messias. Det nya livet i honom gör detta jordiska liv uthärdligt, även i dess beska perioder. Den enda bön Jesus gav åt apostlarna var Fader vår, i en längre version en kortare version. Denna nämns aldrig av Paulus och troligen är den en senare uppfinning som behövs för den kyrkliga verksamheten. Det väsentliga är den uppstådne Herren eftersom det nya kontraktet och det nya livet finns där.

Den korta varianten av Fader Vår säger helt enkelt bara "Fader, ditt namn är heligt". För katoliken är denna helighet ett redan uppenbarat faktum, vi behöver inte genom den subjektiva tron göra namnet heligt. Risken med den protestantiska betoningen av det subjektiva är att heligheten inte blir användbar i den konkreta vardagen. Tron blir då ett krav, inte en tillgång.

Märkligt nog sade Jesus  ingenting om att denna Fader skulle vara något positivt i universum, något att lita på som en yttre figur, någon att blidka genom from tro eller religiösa handlingar, såsom i många antika religioner. Han ledde oss istället till sanningen om korset, lidandet och uppståndelsen.  Bönen som religiös dygd är helt överspelad.

Ett annat uttryck för Gud med oss i vardagen är att leva med helgonen. Längs vägar i hela Sydeuropa finns fortfarande praktiskt tänkta helgonbilder och varje katolik har en stor familj i Guds änglar och helgon. Men det stötande för mången protestant är att detta inte sker i en förandligad och exalterad mening utan tämligen vardagligt, ja lite grovt. Jag har helgonbilder i hemmet, dammar av dem när jag städar, bugar inför en av dem (Therese av Lisieux), gör korstecken och ber dem be för mig. Det är en naiv och konkret handling, med all den hedniska blasfemi som protestanter och liberala teologer hatar och kritiserar. Nästan varje gång jag passerar Älvros gamla katolska kyrka, går jag in bakom altaret och säger en hög bön till St:a Barbara som står gömd därinne i sakristian. Jag ber högt så att en eventuell protestantisk kyrkvärd ska höra ! Ja, det är barnsligt.

Under denna konkretion ligger en djup katolsk insikt om Guds omnipresens eller rättare sagt Guds omnienta natur. För trons ögon är Gud närvarande i varje ting, varje akt, varje fokusering och intention. Detta är obegrligt för många teologer som genast anar en heretisk immanentism. Men att leva med Gud så att han är det som uppfattas, vare sig det är syndiga handlingar eller fromma, tilltalande objekt eller obehagliga, fred eller krig, kärlek elelr hat, är helt enkelt den katolska trons tillit till Guds positiva egenskap att befinna sig såsom Gud i allt som sker och uppfattas.

Just det som katolicismen alltid får kritik för av protestanter och sekularister är dess styrka. Genom att Herren är uppstånden och frälsningen ett faktum för oss alla, spelar det inte längre någon roll om vi hanterar religionen lite skamlöst i vardagen.  Vi har ändå redan lämnat all religion i Kristus. Katoliker har därför till synes en "övertro" eller "vidskepelse" men det geniala är att detta bildar den segrande kyrkan och har gjort så i tvåtusen år. Det säger något om verklighetens natur och att vi inte ska lura oss själva till fromhet. Det alldaliga hänvisandet till kyrkan i form av helgonens levande "materiella" själar utan jordiska kroppar, bildar en kollektiv hantering av livets glädjeämnen och sorger. Andra kristna tenderar vara individer snarare än i en delad gemenskap med de dödas själar. För katoliken är detta liberal narcissism och istället agerar man i en gemensam erfarenhet som är lika galen som segerrik.

Alla katoliker är det dock på sitt sätt. Det finns inte två lika. Katolsk betyder "universell" men ingen tror att vi vet vad detta universella utgörs av. Vi tycker illa om varandra när vi möts i mässan. Ofta är det en omöjlig tanke att den där personen några bänkar bort som jag just pratade med och jag själv skulle vara "lika" på något sätt, bara för att vi var på samma mässa och båda är katoliker. Helt omöjligt! Som alla idealistiska definitioner är det till sist omöjligt att upprätthålla den.

Men ändå. Bland människor som inte är katoliker är det rätt uppenbart att man är katolik. Man blir ibland tilltalad med orden: "Men du som är katolik, vad säger du om....." Och under några sekunder måste man samla trupperna och tänka efter vad som är det mest lämpliga att säga just nu. Vad aka jag ljuga ihop? Vad passar för dagen? Det är både en njutning och en falskhet i allt detta. Jag vet att om en annan katolik finns i rummet så blir det hela mycket svårare. Det riskerar bli en het diskussion mellan oss två katoliker om vad som är katolskt. Till sist måste vi, som Heinrich Böll, hänga upp skylten: Was ist katolisch im diesem Hause bestimmt ICH ! Det är absurt men det är sant.

Jag har funnit många gånger under mina drygt trettio år som katolik att kaos råder inom kyrkan. I samma stund någon grupp tar ordet och säger: så här är det - finns det hundra andra grupper som säger: Nej så här är det. Är detta ett problem? Nej, för sådan var verkligheten för Jesus och senare kyrkan under Paulus. Det handlade om kaoshantering och gör det än idag, kanske mer än någonsin. Det finns ingen ro i detta kaos. Det blir bar ännu en illusion att en enhetlig kyrka finns till. Varje gång en biskop ska beklaga någon pedofil som är präst, skapas en ny illusion. Biskopen borde ropa: inte f-n vet jag varför folk är pedofiler! Är vi inte alla det?

Vi går till mässan tillsammans och i vår gemenskap med Jesus Kristus är vi förmodligen en kropp - hur kan vi veta det? Men så fort vi lämnar mässan är vi föreställningarnas och orden kaos. Det är ett problem tycker några, eftersom ingen ro infinner sig. Vi är inte en gemenskap. Vi är absolut inte den gemenskap vi föreställer oss att Jesus Kristus ville ge oss. "Min frid ger jag er" - ja, i vilken mening då? Vi har inte lyckats förverkliga denna frid. Långt därifrån.

För idealister och liberala kristna är detta ett problem. Den typiska protestantiska missionären på 1800-talet ser det som ett problem att den katolska prästen i området fraterniserar med hedningarna, pratar som dem och beter sig som dem i långa stycken - "anpassar budskapet". Han ser inte hur mycket direkt hjälp katolska kyrkan ger världen över mitt i sin vidskeplighet. Katoliken ser det inte som problem. Jesuiterna i Kina översatte "Tao" med "Fadern" utan att skämmas. Detsamma gjorde en svensk missionär mycket senare, Erik Folke, och fick stark kritik för detta. Att vara missionär och människa är att vara på en orolig vandring  bland enn uppsjö av religioner och livsåskådningar, alla fulla av illusioner. Varför skulle inte katolska kyrkan uppvisa denna oroliga vandring och samtidigt vara i Kristus tillsammans med andra? 

Det är en god uppgift att visa på hur orolig vandringen är. Alla försök till motsatsen blir förställning och hyckleri - kristendom som enbart ideologi och attityd. Det finns även i katolska kyrkan. Små låtsashelgon springer omkring varje dag i församlingarna och leker fridfulla, spelar teater och blandar ihop sin självgodhet med andlighet. Ofta är det konvertiter från olika protestantiska miljöer. Det värsta är präster som konverterat. De känns som hala bilförsäljare. Under den glada andliga ytan döljer sig skräcken för att katolikerna ska visa sig från sin gamla vidskepliga sida och sakna riktigt "kristen tro". Förr eller senare sker detta och prästen förtvivlar. Han missar det egentliga katolska, konkretionen och den mänskliga svagheten.

Det naturliga är att vara otrogen mot alla illusioner om kyrkan. För att få perspektiv på katolska kyrkan är det bra att besöka andra religioner och filosofier. Genom att seriöst anta andra riktningars tankesätt och praktiskt applicera dem, får jag ett vidgande av min katolska kyrka. Genom att på allvar ta de roller som andra religioner erbjuder, kan jag se hur stor och vis den katolska kyrkan är. Genom att periodvis "vara" den andre blir min egen kyrka större.
Den synliga kyrkan är den mycket lilla toppen på ett isberg. Den lilla toppen är kyrkans byggnader, präster, biskopar och påvar, diakoner och församlingar. Detta är något som syns och får ibland kallas för kyrkan. Men det rör sig om några få procent av vad som är kyrkan för katoliken. 95 procent är osynligt och finns i hjärtan. Det är tilliten i nöd och lust för Fadern och hans heliga namn, samarbetet i livet - med betoning på arbete - i alla dess faser. 

Att på ett naivt och paulinskt sätt hålla sig i det liv Kristus ger oss, Han som vi berättar om genom att säga att han var människa och arbetade som byggnadsarbetare med sin far Josef i ett mindre stad i norra Palestina, är det enda viktiga för en katolik. Det livet är det uppståndna livet redan nu och inom oss. Men sen kommer uppgiften att tillsammans vara den katolska kyrkan "utan att ha någon kyrka". 



14. Om vi läser lite historia märker vi snart att man kan berätta historien på många sätt. Det kommer alltid att finnas ett förfalskande moment med i vårt berättande. Det är patetiskt hur vissa historiker på ett typiskt akademiskt sätt försöker kränga sig runt detta faktum. Genom att med en stor intellektuell apparat göra reservationer tror man sig kunna nå en objektivitet. Detta skapar hos läsaren ett tvång att vara med på noterna eller inte vara med på noterna - dela detta aktuella synsätt på möjligheten till historia eller inte dela det.

För den som blir katolik, såsom jag, efter 2:a världskriget är naturligtvis ideologierna döda för alltid. Vi har sett vad de ställt till med. Ingen tänkande människa tilltror en politisk eller religiös ideologi någon som helst sanningshalt längre. Ingen metafysik håller måttet. När Kristus lever oss är det också absurt att göra metafysik av livet och av Helig Ande. Detta gör att vi inte kan vara kristna som för något sekel sedan. Redan som nittonåring visste jag att kristendomen som religiös ideologi var död, tillsammans med kommunismen och fascismen, och förstås nazismen. De är döda i meningen inte möjliga att tro på som något sant.

Därför kan nog ingen vara "kristen" rätt och slätt. Själv påverkades jag mycket av filosofen Jean-Pauls Sartre när jag gick i gymnasiet. När Sartre säger att han gärna skulle vara katolik fast han inte kunde det, blev jag nyfiken. När jag började studera kristendomen var det med utgångspunkten att den inte kan vara sann varken historiskt eller ideologiskt - vilket egentligen är detsamma. Jag minns hur boktiteln "Om inte vetekornet dör" av André Gide påskyndade mitt djupintresse för den kristna läran. Jag insåg att kristendomen var den mest intressanta formen av science fiction jag någonsin träffat på, den bästa berättelsen som fanns tillgänglig i vår kultur. Långt innan jag konverterade var jag kär i den katolska kyrkan. Husserl, Heidegger, Sartre, Gide, Marcel, Dante - de pekade alla åt samma håll.

Så intresset för kristendomen måste vara efter-ideologiskt och post-metafysiskt. Precis som i de tidiga paulinska församlingarna runt Medelhavet, är det inte fråga om en ny antik religion, ett alternativ till alla de andra kulterna som florerade. Det gällde istället det konkreta existentiella livet i den uppståndne Messias, och den delade glädjen i detta liv.

Som livsform är detta liv i Kristus den mest dramatiska, mest vitala, mest spännande,  mest engagerande, mest tröstande och hoppingivande. Men kan väljas endast när vi är i Kristus, byter ut vår fiktion om jaget och mitt eget liv till Hans som är uppstånden. Men i detta finns ingen historia, det är snarare historiens slut. Det finns ingen ontologi, snarare ontologiernas slut. Och som C.S.Lewis skrev, det har inte med litteratur att göra, trots att den bästa europeiska litteraturen är just kristen.

Det förekommer förstås många rykten inom den katolska världen som gäller just historien. De allra värsta är de som utgår från att "katolska kyrkan" fanns redan under de dagar Jesus gick omkring och undervisade. Somliga försöker göra gällande att Jesus grundade en kyrka. Denna kyrka "fanns" då i någon märklig mening redan under första århundratet efter hans död i Jerusalem. Sedan har mycket hänt under historien men i stort sett har denna första kyrka ständigt funnits.

Ingenting kan vara mer fel. Det ör den korsfäste och uppstånden Kristus som är  och ger oss själva livet i den tidiga Jesus-rörelsen, den vi ser i Pauli sju äkta brev. Att bygga sin identitet på en sådan historieförfalskning, som redan finns till del i Apostlagärningarna, gör att gemenskapen med Jesus Kristus blir en artefakt, eftersom den bygger på det gamla förbundet och lagreligionen och på mycket tveksamma uppfattningar om vad historia är och vad kyrkan är för något. Jag ryser av obehag när jag hör nyortodoxa katolska amerikanska radiostationer kaxigt köra över lyssnare som ringer in till programmet genom att hävda att kyrkan "alltid funnits" eller "kan en 2000-årig kyrka ha fel? Redan Paulus var ett stort problem för den fariseism som ville inkorporera Kristus i det gamla förbundet i Jerusalem.

Den präst som upptog mig i kyrkan var mer ödmjuk. Han insåg att människors tendens att rättfärdiga sig själva ofta använder historien. Och jag har själv gjort det. Det är en falskt behaglig känsla att tillhöra den äldsta klubben i Europa. Man tänker sig en gammal mamma - kyrkan - som ser sina barn hitta på än det ena, än det andra under den intellektuella utvecklingen i först romarrikets och sedan de olika europeiska kulturerna i brittisk, frankisk, tysk, irländsk (som räddar katolicismen i övriga Europa vid en viss tidpunkt), polsk, italiensk, spansk miljö. Studiet av historien blir att se hur "vår katolska" kultur utvecklas och blir färgad lokalt.

Detta är inget annat än patriotism, överförd på en europeisk katolsk kulturgemenskap. I rosiga färger tänker man att "jag tillhör denna moderskyrka" och så kan man se ner på alla andra yttringar av kulturerna. Denna förfalskning av historien pågår den dag som i dag är. Bok efter bok, föredrag efter föredrag, artikel efter artikel sysslar i någon mening med falsk identitet med en kyrka som skulle ha funnits sedan Jesu dagar - eller obetydligt senare.

Sanningen är en helt annan. Om vi utgår från de tidigaste rapporterna om denna judiska Messias-rörelse, de sju äkta Paulusbreven så ser vi något helt annat än de flesta tänker på när de hör orden "katolska kyrkan" eller "kristendom".Det fanns ingen enhetlig kyrka. Paulus talar om egalitära samlingar med människor som erfar den kärlek och förlåtelse som Messias innebär för dem. Det finns fortfarande ingen enhetlig kyrka.  Vi är fortfarande i den situation Paulus är när han skriver sina sju brev: vi försöker vara i närheten av vår Mästare och Herre, men inga riktlinjer föreligger egentligen, framför allt inga organisationsmässiga principer. Det är en judisk Messias-tro, ingenting annat.

Paulus och urförsamlingarna tänker och upplever att Jesus är Messias - efter Skrifterna - och människa. Det är Guds närvaro i sin skapelse såsom gudomlig förlåtande energi och kärlek, genom uppståndelsen. Denne Messias dör för oss och uppstår för oss. Vi lever nu i denna uppståndelse, i denna Enda energi av förlåtelse och kärlek. Vi behöver inte gå tillbaka till kult och religion för vi är nya varelse i Hans uppståndelse. Kultens och religionens tid är förbi även om vi mycket väl kan samlas i byggnader som vi helgar åt Messias, där vi delar måltiden till Hans åminne.

Efter sin död på korset är denna uppståndna gestalt och gudomliga kärlek det centrala för den kristne. Upphävda är nu alla gränser mellan grek och jude, man och kvinna, överklass och underklass, ägare och slav, all hierarki - den Ende prästen är Ieshua ha Maschía, Messias. Upplösta är också alla tempel och hierarkier, lagar för kyrklighet och prästerskap. En präst finns i den uppståndne Herren själv.

I det här läget finns ingen kult med kultens officianter, såsom i de många mysteriekulterna i Romarriket och i den grekiska kultusfären. Därför betrakta Jesus-följarna inte som en religion, de saknade kult och hierarki. Detta är viktigt. Först flera decennier senare har man lånat in kult och officianter, skapat en hierarki med biskopar, präster och diakoner. Vi går till mässan, kanske dagligen, men det är en kult som inte fanns ursprungligen. Paulus skildrar möten där man äter tillsammans och minns Messias, den Ieshua från Nazaret som är Messias, Guds räddning och förlåtelse på jorden.

Vi kan idag fritt välja detta paulinska perspektiv. Det skiljer sig från den välmenande propaganda som Apostlagärningarna och Evangelierna ändå utgör. Dessa skrifter är ideologiska och verkar för byggandet av en kult och en hierarkisk organisation, tänkt att bevara det ursprungliga i den judiska Jesus-rörelsen. Vi är alla människor som gör nya val varje dag och vi lever i ett kaos av åsikter, uppfattningar, upplevelser. Vi pratar med andra och försöker framställa en historisk verklighet, en kollektiv minnesberättelse. Det är vad evangelierna gör på 80-90-talen, många decennier efter Paulus. 

Ett rykte som ofta spridits, och som sägs har uttryckts av kardinal Newman, är att studiet av kyrkans historia leder oss till katolska kyrkan. Vi kan se hur tvivel angriper kardinal Newman själv ända fram till hans död. Han själv är inte alls säker på vad som är korrekt historia. Men hans ord används för att framställa en självförhärligande syn på historien. Man menar ofta att om en kristen läser kyrkofäderna - som säger emot varandra på många punkter - kommer personen att vilja konvertera till katolska kyrkan. Detta är naturligtvis fel. 

Vad som lockar till en konversion kan vara just felaktiga självrättfärdigande föreställningar om historien. Man försöker inbilla sig en enhet som inte finns där. Denna enhet kallar man "katolsk". Det värsta är när detta används som lockbete för att proselytera - och det sker flitigt.

Själv älskar jag att ofta läsa de sju äkta breven av Paulus. Där finner jag en gemenskap inför Jesus som den uppstånene Messias. En enda kärlek, den förlåtelse som Gud ger genom Messias, förblir det centrala i denna gemenskap. Vi är genom denna kärlek uppståndna med Messias. Vi har ett nytt och fritt liv. Denna gemenskap kallades inte ens "kristen" när Paulus skriver breven, det var ett negativt begrepp som fiender till Jesus-följarna använde och som småningom blev namnet på rörelsen.

Vissa kyrkofäder, särskilt de mer österländska, t ex Efraim Syrien, står nära den tidiga gemenskapen.Dessa kyrkofäder omvandlar också budskapet i linje med nyplatonismen och ger mänskligheten den förnämsta syntesen för det kontemplativa kristna livet som lever än i dag. 

Men helt uppenbart är att dessa fäder är stora personligheter som själva inte tror att det finns en kyrka som i vår moderna mening kan definieras historiskt. Kristus, alltså Messias, blir ibland ett metafysiskt väsen som försätter oss i ett förhöjt tillstånd av helighet. Man menar att redan när jungfru Maria upplever bebådelsen, är detta väsen, denna helighet i full gång och verkar genom ängeln och Maria, en femtonårig judisk flicka. Där är den levande Messias-kraften, den verkliga kyrkan som inte är något som senare "grundas" av några historiska gestalter. 

De patristiska författarna är medvetna om detta och tänker inte lura sig till en förfalskning genom en väl definierad "historisk kyrka". De beskriver i stället ett kaos av politiska och religiösa förvillelser åt olika håll. Det är en hektisk marknad av påståenden och hållningar - precis som idag. Övergrepp och vansinniga argumentationer med våld som konsekvens, förekommer ständigt, biskopar slåss fysiskt vid de regelbundet återkommande koncilierna. Engagerade teologer jagar åsiktsfiender över berg och dalar. Personer sätts i fängelse, torteras, dödas - och upprättas senare som helgon eller kyrkolärare. Predikanter flyr och gömmer sig. Det är en galen värld som inte ska idealiseras. Det bästa i denna värld, tycks det, är att leva anonymt och läsa de bibliska skrifterna och vara nära Jesus. Eremitens liv blir idealiserat. Liksom i vår tid.

Och där är vi fortfarande. Tiden gör ingen förändring därvidlag. Efter Andra Vatikankonciliet 1962-65 visade kyrkan tydligare än under något tidigare koncilium, den splittring som all historisk verksamhet måste ha. Idag måste den som vill vara nära Kritus gömma sig i någon nisch där en viss tystnad råder  - och sådana nischer finns det gott om i den världsvida katolska kyrkan.

15.  Bibelns skrifter handlar ofta om mat därför att mat är det heliga bruket som Gud har tillsammans med människor. Maten är materiell och andlig på samma gång. Lovprisande, offer av djur och ätande hör ihop i denna heliga samvaro med den ende Fadern. Att samlas till en måltid i Guds närvaro är den gemensamma sanningen för alla de ritualer, ceremonier och olika slags offer som vi finner i texterna.

I Nya Testamentet lämnar vi alla ritualer för direkt gemensamhet med Mästaren som är Jesus Kristus eller Messias. Den heliga Toran är nu Messias själv och därmed upphävs Toran. Kristus är inte judisk överstepräst som fortsätter de gamla måltiderna i samband med offren, utan Gud i personlig form, Messias. Han är vår mästare i förlåtelse och vår Älskade. Denna älskade mästare är befrielse från hunger, förtryck, orättfärd och meningslöshet. Han helar våra liv inifrån och ut genom förlåtelsens kraft som vi bör dela med varandra. Det finns inga andra sakrament än detta.

Den tidiga katolska kyrkan var just möten mellan människor på lokal nivå, där man delade allt, hjälpte varandra med alla behov inifrån och ut. Man åt tillsammans med den levande Kristus, man repeterade inte ett historiskt minne från avrättningen av Messias. Man proklamerade snarare den levande Mästaren än mindes den icke-uppståndne Ieshua, nasaréen. I livet med varandra var inbördes förlåtelse, hjälp och medkänsla den en grund för handlingar.

Vi ser, som Paulus visar i sina sju brev, inget prästerskap, inga "religiösa" ceremonier, inga sådana sakrament som de många andra religionerna hade, t ex sakrala måltider. Man delar livet i Kristus och äter tillsammans och ber tillsammans. Det är den verkliga katolicismen. Samvaron med Mästaren och utövandet av förlåtelse inåt och utåt är de Enda sakramentet, den Enda energin - men inte ens detta omtalades som något särskilt sakrament. Omvärlden uppfattade därför dessa messianister som "icke-fromma" eller "ateister". De hade ingen religion, inga sakrament, inget prästerskap eller hierarki, mer än naturlig praktiskt rollfördelning i sin samvaro.

Idag uppfattar nog många katoliker sin kyrka som ett religiöst bolag med styrelse och en rad funktionärer i många led. Biskopar och präster försöker förklara för "lekmännen" hur sakramenten fungerar, hur mässan i detalj ska utföras, betydelsen av gester, ord och handlingar. Om man råkar höra specialister på dessa saker utveckla den sinnrika mekanism som sakramenten och mässan utgör, kan man uppleva att det talas om en gigantisk motor. Ibland leds detta företag av en god människa, ibland inte. 

Det är också vad som sker: den ursprungliga katolicismen har förvandlats, framför allt vid förvandlingen till en romersk religion, lik den gamla judiska men också efter reformationen på 1500-talet, till en gigantisk fantasi om sakramentala mekanismer i den s.k. motreformationen. Olika fraktioner fantiserar olika om olika delar av denna stora mekanism och byter församling med anledning av sådana diskussioner.

Naturligtvis fungerar denna komplicerade sakrament-mekanik också som ett styrinstrument och en kontrollapparat. Dels bör lekmännen förstå hur det "fungerar", dels bör de känna plikten att utföra de olika sakramentala uppgifterna - gå till mässan, ha fastat sedan midnatt (ortodoxt) eller tre timmar innan (romerskt-katolskt), gå till bikt ofta (romerskt-katolskt) eller före varje kommunion (ortodoxt), ha förberett sig till bikt osv. 

Kopplat till en teologi om synd och skuld blir dessa mekaniska kontroll- mekanismer effektiva för de lekmän som faller för dessa manipulationer. Tänk hur långt ifrån Jesus-gemenskapen i Paulus tidiga brev detta kontrollsystem befinner sig!  När en social praktik utövar denna form av kontroll kommer lojala präster och biskopar att behöva lägga mycket energi på att försvara mekanismen. Därför hör vi gång på gång nästan absurda försvar för hur allt ska fungera i olika sammanhang, i predikningar, i radio och teve, på nätet. Normalt begåvade människor hävdar med sin status av biskop eller präst eller påve rätten att reducera kärleken till Gud ner till en manipulation med sakrament och liturgiska detaljer. De demonstrerar sin lojalitet med "bolaget" och låter farligt lika affärsmän som försöker överleva trots ihåligheten i bolagets affärer. Brottsmisstanke föreligger och man kämpar med alla medel att bibehålla respektabiliteten.

Ändå känner sig katoliken trygg när han kommer till mässan - över hela jorden fungerar den enligt Novus Ordo och besökaren känner sig hemma i liturgin. Den som älskar Kristus kan mässan igenom meditera över Honom och vara i ett äkta tillstånd av kärlek till Gud. I biktstolen kan samvaron med Kristus kännas klart och tydligt och det spelar nästan ingen roll vilka bekännande ord som faller eller vilka avlösningsformler prästen svarar med till slut. Vad som nu sker är att äkta tro "slår ut" alla former för sakrament och mässliturgi. Mässan och sakramenten har fått fungera som ett praktiskt kärl att innehålla den levande kärleken till Gud.

Och så fungerar äkta katolicism - kärleken vinner över formerna. Därför kan katoliken idag vara katolik och gilla det, inte tack vare mässors liturgi eller sakramentens plikter utan trots dem. Festen återupprättas genom att Brudgummen är närvarande i det vi gör till vardags. Söndagsmässan blir en eftergift till "bolaget", liksom den regelbundna bikten. Dessutom kan man träffas, dricka kaffe, vara tillsammans i tystnad inför altaret och korset, i samtal efter mässan. I framtiden kommer sannolikt stora förändringar att äga rum i samband med vaknande kärlek till Gud och mindre tålamod med manipulerande bolagsanställda. Genom att den tidiga kristna gemenskapen blir allt mer lockande kan vi hoppas på ett söndervittrande av de auktoritära strukturerna, hur trygga de än kan upplevas.

16.  Den tidiga messianism som Paulus är en del av hade ingen kyrka, inga präster, inga tempel. Man träffades hemma hos någon och ofta var frun i huset den verkliga ledaren av mötet, ofta tillsammans med sin make. Familjeträffar där även främmande var välkomna, är den ursprungliga kyrkan, den verklig katolska gemenskapen. 

Idag finns den inte kvar. Den religion och kyrkliga institution som byggdes runt om i Medelhavet blev snart en kopia på de andra antika religionerna: Mithraskulten, Cybelekulten, Orfeusmysterierna, egyptiska religioner. De flesta drag lånades från dessa, liturgi, sakrament, präster och biskopar.

Som katolik idag tillhör man den församling som finns på orten man bor på. De flesta församlingar i Sverige har stort inslag av invandrade katoliker och det är en härlig känsla att befinna sig i ett nära nog globalt sammanhang med människor från många delar av världen. Detta är den kvantitativa och statistiska församlingen.

Församlingen är i vår tid mer eller mindre upplöst. Vi går till mässan och ibland är det mycket folk där, ibland påtagligt få. Men meningen med en församling i kristen förståelse är en äkta gemenskap i tron. Den finns inte - eftersom var och en tror väldigt olika saker och förhåller sig till Jesus på tämligen olika sätt. Ändå finns en kvantitativ gemenskap när vi 50 personer som firar mässa ser varandra i kyrksalen. Vi ser varandra och gör ungefär samma saker under mässan. Redan detta är en gemenskap. Men det är ingen församling i den ursprungliga meningen som var en karismatisk gemenskap kring den förlåtande och saliggörande kraften hos den uppståndne Messias.

Den ursprungliga församlingen hade troligen helt andra funktioner: man tog ekonomiskt ansvar för varandra, man hjälpte varandra vid sjukdom, man såg till att en utbildning gavs åt de unga, man hjälpte varandra med arbete. Delar av denna form av församling fanns långt in i moderna tiden, först mot slutet av 1800-talet började den upplösas. 

Idag är den upplöst och vad vi har kvar är en rent kvantitativ församling, en lista på personer som skrivit in sig i församlingen och som får församlingsbrevet. Det gäller även de nya globala kristna samfunden i Afrika, Latinamerika, Kina och Ostasien. Det är kvantitativa församlingar utan den ursprungliga gemenskapen.
Hur såg urförsamlingen ut? Förutom de sju Paulus-breven har vi inte några direkta vittnesbörd om den äldska judekristna församlingen. Breven från Petrus och Jakob är sannolikt inte skriva av apostlarna med de namnen. Apostlagärningarna är sent skriven och inte alls korrekt vad gäller Paulus liv. Den är en tillrättaläggande ideologiskt skrift. Vi är faktiskt hänvisade till Paulus, särskilt det första brevet till Korintierna. 

Men viktigare är de talrika element av den äldsta kristna åskådningen som Paulus, utan att uttryckligen ange dem, medför i sin tolkning av Messiastron och som utgör ett "undre lager" under de hellenska paulinska lärorna. Även andra dokument från den apostoliska tiden visar tillbaka till den äldsta församligen, kanske särskilt talen i början av Apostlagärningarna. Låt vara att de ideologiskt skrivs ner vid en senare tidpunkt, men just i kristologin innehåller de troligen urförsamligens uppfattning.

Man samlades kring att Jesus är Messias, den förlåtande och älskande Messias. Det är detta de första lärjungarna säger till sin judiska omgivning. Exakt vem denna Jesus är behöver de inte säga. Hur han såg ut, vilka hans vanor var, hur han betedde sig i olika situationer, hur hans röst lät, hans sätt att gå eller stå - allt detta är helt onödigt att prata om. 

Vi vet hur judendomens längtan och hopp efter en Messias ser ut. GT glöder av det, särskilt i de tre stora profeterna och i psalmerna. Det är ett ibland feberaktigt hopp, inte en lugn och kärleksfull förvissning. Oftare är det förtvivland och missräkning, ibland rena rop om hämnd och utrotning av fiender. Därför måste så många predikanter välja försiktigt i texterna för att det ska passa i en kristen predikan. 

När skall Messias dyka upp? är den stora frågan. Så här skrivs det i psalm 17: "Herre, kom och gå emot mina fiender! Slå ner dem! Rädda mig från denna världens människor som har allt de behöver, dessa människor som du här i livet har överöst med dina rikedomar, så att också deras barn och barnbarn kan leva i överflöd."

Den judiska tron vågar inte hoppas att Herren kommer och att vi ska få tillhöra de räddade. Och nu uppträder mitt ibland dessa judar en grupp människor som med glädje och entusiasm bekänner: 

VI HAR FUNNIT MESSIAS ! 

Messias är här, den gudomliga härlighetens tid bryter nu i i historien, Guds rike står för dörren, här och nu, uppståndelsen och förlåtelsen är faktum, det är verklighet. Naturligtvis kan vi förstå att dessa personer betraktades som drogade karismatiker. De är berusade, snarare är troende, de är i ett onaturligt högt tillstånd, snarare än religiösa.

För "vanligt folk" då och ännu idag har omdömet inte förändrats. Det är fortfarande så att en som har Jesus i sitt hjärta ter sig som "hög" eller drogad. Som Pascal lär ha sagt: det finns ingen så lycklig som en verklig kristen! Mitt bland religiösa eller sekulariserade människor i vår moderna kultur finns en liten grupp svärmare som förkunnar glädje, lov och pris till Gud för att just Jesus är Messias. Denna grundton finns dock inte i kyrkorna nu för tiden. Grundtonen är "gå till kyrkan" eller genomföra liturgin och inte det inre jublet.

Det väsentliga i den tidiga paulinska församlingen var den jublande, förtroendefulla vissheten att förlåtelsen och frälsningen kommit genom Jesus. Enheten mellan alla var därigenom central. Det fanns inte betoningen på sekters olika läror som kom ganska snart. Paulus är ytterst angelägen om att alla är Ett inför Messias och förlåtelse.
Det är dock inte så att denna grundstämning genomtränger alla NT's böcker - de flesta av dem är skrivna idelogiskt för att rättfärdiga en etablera hierarkisk kyrka. Den som inte kan sätta sig in i denna icke-hierarkiska förlåtande stämning, detta "höga" tillstånd, förstår inte var församling var från början. Naturligtvis kan man gå till sin lokala församling och vara i detta tillstånd, ja det bör man göra! Men räkna med motstånd från det "sansade omdömets" alla efterföljare. Du har hamnat utanför religion och kyrka och kommit närmare Messias.

För invandrade katoliker till Sverige innebär församlingen ett praktiskt möte med andra invandrare. Men den kristna församlingen finns där inte i sin ursprungliga mening. Detta är den realitet vi har och framtiden leder troligen till andra former för församlingstanken. För människor som anställs inom kyrkan och har ansvar för de olika församlingarna måste naturligtvis sysselsätta sig med den "församling" som utgörs av de som regelbundet kommer till mässan. Deras arbete utgörs av den församling som de facto finns på platsen. I församlingsblad och i tidskrifter för kyrkan hålls en fiktion av en äkta församling upp av alldeles naturliga och begripliga skäl. Bra gjort! Men sanningen är givetvis att den kristna församling t ex Paulus talar om länge sedan upplösts i det moderna samhället. Idag väljer vi vad vi vill lyssna till och vart vi vill gå en speciell söndag eller vardag.

När jag bodde i Stockholm blev det en daglig vana att gå till morgonmässa och kvällsmässa. Det var en fint sätt att börja dagen och avsluta den. Kyrkan blev ett hem och två mässor inramade ens dagliga aktivitet. Men det fanns naturligtvis ingen församling där. De slumpmässigt ditkomna människorna hade samma behov som jag: att inleda dagen med den heliga mässan och senare kanske avsluta dagen med kvällsmässa. Det finns något romantiskt och fint med denna vana. Att vara katolik kan ha just denna form för välbefinnande: att inrama sin dag och sitt veckoliv med vanan att gå i mässan. Jag märkte att mina vänner och kolleger saknade något liknande. Även kristna i andra kyrkor saknar denna dagliga katolska vana.

Men detta har ingenting med en kristen församling att göra. Vi lever i en tid, sedan länge, då tron inte förankras i en församling. Istället är det fråga om det egna livets vanor: att läsa dagens texter, läsa breviariet, tänka på det helgon som dagen firar, begrunda den kyrkosäsong man befinner sig i - fastan, påsken, pingsten osv. En helig stund i lyssnandet på mässan på internet, en promenad i meditation och bön över dagens texter, en Angelus tillsammans med människor från hela världen via nätet, är kanske dagens verkliga "församlingsmässa". Endast i en fiktiv och föreställd mening finns en församling. Istället har den viktiga gruppen människor blivit den egna familjen och helgonen, de författare man umgås med och det forum eller den radio/teve via internet man känner att man tillhör.

Det är nyttigt att tänka på Paulus. Vad är en församling för honom? Det är en samling människor som behöver varandra. Deras praktiska liv hör samman med deras tro. Varför? Därför att deras tro är så absurd eller provocerande i omvärldens ögon. De tror på en människa som Gud gör till vår Herre och frälsare. Om de hade förklarat att Gud själv gått ner i en människa hade ingen reagerat. Det var normalt i den greisk-romerska världen. Men nu påstår de kristna att en man, en fattig man från landsorten, var Herre och Messias, ja i en viss mening Guds Son. Det var ytterst blasfemiskt. Församlingarna var hotade och behövde varandra. Paulus skriver ur denna situation. Det finns inga sakrament, inga präster, ingen katolsk kyrka. Vad som finns är en tro och människor som behöver varandra förtvivlat väl.

Vi har ingenting sådant idag. Vi kan få i morgon, men idag är det inte så. Det är både bra och dåligt. Det som är bra är att vi måste ta vår tro på allvar och söka andra människor - om så med internets hjälp - som delar vår tro och vårt sätt att formulera den. Det dåliga är bara om vi längtar efter en annan tid och odlar en fiktion om församlingen som är en illusion. Vi ska självklart samlas till mässa - men inte odla fiktionen.

Vid tiden för Paulus finns ingen given predikantroll. Det finns en sammanhållande aktivitet hos många personer och att vi har kvar breven av några av dessa betyder inte att många andra fanns och var lika aktiva som Paulus och Petrus för att ta två exempel. De är aktiva i ett samtal, inte i ett predikantämbete eller predikantroll. Det vi har i senare tid, säg från 150-talet och framåt är ett ämbete som anpassar sig till andra ämbeten inom andra religioner. Ofta söker sig retoriker till den unga kyrkan och får detta ämbete. De regler och allmänna villkor som retoriken fungerar genom blir nu arbetstekniken för predikanterna. Ända fram till den dag vi har idag har denna predikantretorik utvecklats - eller i alla fall omhuldats. Att detta är en helt annan verksamhet än i Jesus-rörelsens början förstår alla.

När det inte finns någon egentlig församling blir kyrkoåret mer en institution för de anställda prästerna och diakonerna. De människor som kommer till mässan hjälper prästen och diakonen med deras årliga arbete. Det gäller att följa föreskrivna helger, föreskrivna texter, uppläsningar av meddelanden, predikningar som följer en viss retorik som passar sig. Mässdeltagarna är medarbetare i det relativt tunga arbetet att få kyrkoåret att gå runt enligt förordningarna. För många troende idag är det bättre för trons skull att hålla sig från kyrkolokalerna. Ordet "kyrka" får då en annan betydelse - tron och livet med Jesus. Jag minns en djupt troende väninna som alltid sa "Nej Gud bevare mig!" när jag frågade om hon varit i högmässa på länge! Däremot mediterade hon dagligen i kyrkobyggnaden som låg nära hennes bostad.

När inte det ursprungliga samtalet och inbördes hjälpen grundar en församling - såsom i vår tid - förvandlas föreställningen om vad kyrkan är för de flesta. Man tänker sig att kyrkan och dess förrättningar som en kran med vatten. När en apostoliskt vigd präst gör saker på rätt sätt, öppnas kranen och nådens vatten rinner för alla närvarande att dricka. Detta är en instrumentell syn. Jag har själv delat den under en rad år. Den uppstår därför att en genuin församling inte längre finns. Den nödvändiggör den apostoliska successionen, kyrkans verksamhet och lagar, den absoluta plikten att gå till mässa eller gudstjänst, betala kyrkoskatt osv. Den instrumentella synen på Guds nåd finns inte i Jesu undervisning. Snarare är det just en instrumentell syn på det gudomliga som Jesus ständigt kritiserar. De församlingar som samlades kring denna undervisning hade inte anammat någon instrumentell syn, eftersom det gudomliga fanns i människan Jesus som vår Frälsare och Herre.

Detta hindrar förstås inte att vi kan glädjas med varandra i mässan, ta emot Guds nåd och känna djup andakt. Men den stora glädjen i katolicismen är att Jesus, människa som av Gud gjorts till vår Frälsare, dog en mänsklig död och uppstod för vår skull. Hans undervisning är det enda vi ska leva efter och denna undervisning förbjuder en instrumentell syn på det gudomliga. Denna Jesu kritik måste vi vända mot vårt sätt att tänka på kyrkan. Särskilt under den del av mässan som kallas institutionsorden: Detta är min kropp....detta är mitt blod, alltså eukaristins kärna, görs av många till instrument för nåd, vilket är att avvisa det Jesus själv säger och gör. Hans nåd finns i vårt liv, inte i en liturgisk process, som vi själva konstruerat.

Det Jesus själv säger om vårt liv - och därmed om en verklig församling - är sammanfattat i följande ord från Bergspredikan. Läsaren kan själv se hur främmande för instrumentell nådesyn hans ord är:
En dag när Jesus såg folkmassorna gick han upp på berget tillsammans med lärjungarna och satte sig ner och undervisade dem. Han sa:

Lyckliga är de ödmjuka! Himmelriket tillhör dem.

Lyckliga är de som sörjer! De ska bli tröstade.

Lyckliga är de milda och anspråkslösa. Hela världen tillhör dem.

Lyckliga är de som hungrar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade.

Lyckliga är de omtänksamma och barmhärtiga. Dem ska man visa barmhärtighet.

Lyckliga är de som har rena hjärtan! De ska få se Gud.

Lyckliga är de som strävar efter frid! De ska kallas Guds barn.

Lyckliga är de som förföljs därför att de gör Guds vilja. Himmelriket tillhör dem.

Ja, ni är lyckliga när ni blir hånade och förföljda och man ljuger om er, därför att ni är mina efterföljare.

Gläd er då av hela hjärtat! Er lön ska bli stor i himlen. Och kom ihåg att de gamla profeterna också blev förföljda.

17.  I de sju Paulusbreven finner vi det som är viktigt i den kristna läran. Vi måste komma ihåg att alla senare texter som kanoniserades till "Nya Testamentet" skriv ur en för Paulus främmande synpunkt och Paulus skulle blivit förskräckt över tanken att hans brev skulle klumpas ihop med de Heliga Skrifterna, alltså GT och dessutom med dessa idelogiskt komponerade evangelier. Det är närmast otänkbart att göra så utifrån Paulus tänkande. Messias själv hade aldrig önskat något sådant.

Men nu är det gjort och vi får leva med det ! De fyra evangelierna ger oss sketcher över hur man senare tänkte sig Messias. Vi kan hämta guldkornen i dem. Men Paulus såg nog helst att vi använde hans brev och Toran, Psalmerna, Profeterna och Visdomslitteraturen istället - om vi ska vara trogna den tidiga Jesus-rörelsen.
Messias är således inte, som jag ser det, ideologi eller metafysisk lära utan hjärtats visshet om förlåtelsen och jubelet över den - ungefär som när man är nykär. Det är en vardaglig praktik av denna förmåga att individuellt vara nykär och leva hjärtats liv. 

Troligen har människor i alla tider praktiserat denna via perennis.
Men tidigt, redan i evangelierna, började en delvis ny "lära" utvecklas av personer som sannolikt inte levde med Kristus på ett "nykärt" sätt, som snarare såg en möjlighet till tjänst som präst, biskop och lärare, eller som helt enkelt var filosofiskt och teologiskt intresserad och valde munkens och teologilärarens yrke. Paulus var deras föredöme - en genial författare som kombinerade grekiska, egyptiska, babyloniska och judiska begrepp till en komplicerad idékombination som han kallade Kristus. Våra kyrkofäder verkar i hög utsträckning vara mindre geniala men kulturellt intresserade filosofer och teologer som för vidare den grekiska ideologins bruk av förnuft och teoretisk spekulation - som startar hos Paulus.

I den antika grekiska religonen och folkåskådningen var det en ganska allmänt utbredd tro att män med framstående gåvor och kraftgärningar måste vara söner av en gud och en jordisk kvinna. Exempel på personer som man tänkte på här inkluderar Alexander den Store, Platon och Pytagoras. För det grekiska tänkandet var det inte omöjligt eller stötande att tänka sig stora personerns födelse som en verklig gudomlig avlelse. 

Men denna föreställning tedde sig alltför naiv och hednisk för de kristna. Det judiska gudsbegreppet är höjt över allt mänskligt och kan inte blanda in gudars avlelse hos mänskliga kvinnor. Ännu mindre kunde de första kristnas etiska klarhet genom den mosaiska lagen fungera tillsammans med den grekiska frivola aktiviteten med gudar som parade sig med kvinnor, lika litet som med våra fornnordiska föreställningar om Frej eller Freja. Monoteismen hade helt enkelt en annan gudsuppfattning.

I en viss omformulering vågade dock de tidiga kristna - när de lämnade den primära uppfattningen om Jesus som inspirerad profet - tala om Jesu gudomliga avlelse . Man tänkte sig det hela i analogi med t ex Isaks födelse som enligt Galaterbrevet 4 var född, inte efter köttet utan av andens kraft, dvs hade uppstått genom ett obegripligt skapelseunder av Gud. Detta är förstås en eftergift till grekiskt tänkande och Matteus säger därför i sitt första kapitel att Maria befanns vara havande av den helige ande.

Lukas gör samma eftergift men med "julevangeliets" målande, omskrivande, blygsamma bilder. Det älskade julevangeliet som vi kristna varje år lyssnar till är alltså inte den första församlingens tro. Dessutom står det i ett komplicerat förhållande till Paulus preexistente Kristus. En preexistent Jesus kan inte för första gången födas av helig ande. Julevangeliets uppfattning om Jesu födelse utesluter egentligen den syn på Jesus som Paulus har. I den underbara födelsen som Lukas skildrar och som vi älskar att höra varje juldagsmorgon framställs födelsen av Guds Son som något nytt, något som förut inte fanns vare sig i himlen eller på jorden. Det är just den unika nyheten som vi förundras över. Om däremot, som Paulus och den tidiga dogmbildningen lär, Guds evige och himmelske son antar "köttets gestalt" så betyder detta lilla gossebarns födelse ingenting ifråga om uppkomsten av gudssonskapet - tvärtom fogar den endast det mänskliga till det redan evigt existerande gudomliga. Dessutom sätts denna födelse n i samband med solgudens återfödelse varje midvintersolstånd, 21 december.

Därför ser vi i det senare evangeliet av Johannes inte ett spår av julevangeliets avlelse av anden hos den unga Maria. Prologen till detta evangelium är en ren hellensk metafysik med tanken på ett kosmiskt opersonligt logos i centrum. Den fjärde evangelisten talar inte alls om den underbara födelsen, det nya som bryter in i historien. Naturligtvis kände Johannes till den ursprungliga tanken på Jesus som inspirerad lärare som efter döden upphöjdes och den grekiskt influerade avlelsen i Maria av helig ande, men han har "utvecklat" kristologin till en kosmisk betraktelse. Varför? För att möta omvärldens religiösa och metafysiska läror och överleva som grekisk-romersk kyrka. Han bekämpar inte urförsamligens syn men anser den troligen ytlig. När judarna i Johannesevangeliet kallar Jesus för "Josefs son" (1:45, 6:42, 7:27) så är det enligt författarens uppfattning naturligtvis ett tecken till deras ytliga förståelse av Jesus. De förstår inte det grekiska begreppet "väsen", dvs den grekiska metafysiken. 

Denna johanneiska teologi om Jesus har under historien dominerat framför allt församlingsfromheten, som i regel har en föreställning om den med himmelsk härlighet krönte majestätiske Herren Jesus. Den tidiga messianska husförsamlingen tänkte inte alls så och vi gör nog klokt i att sökas oss tillbaka till den uppståndne Messias, i vars kropp vi lever i gemenskap och glädjens lättnad. 

Den kristna praktiken är inte dogmbildning eller spännande teofani, utan en intention i det mänskliga hjärtat. Den intentionen är Mästarens närvaro i vår kärlek och i våra liv och vi kan om vi vill kalla denna intention för "läran i praktiken". Den bygger på erfarenheten att den uppståndne Messias är vår egen befrielse, vår egen lättnad, vår egen närvaro i en kärlek utan gränser.  Vi distraheras ständigt av andra krafter. Det kan vara inre krafter - begär efter pengar, framgång, sex, njutning - eller yttre krafter - politiskt förtryck, kyrklig hierarki, auktoritär dogmbildning, ekonomisk utsugning, militära ockupationer. 

Ordet "frälsning" betyder just konkret "fri-halsning" där en slav blir fri från det halshjärn som slavar har för att kunna kedjas fast vid varandra eller vid någon vägg eller pelare.

Under historiens gång har kristendomen själv skapat institutioner som förslavat andra människor både till det inre - tvång att tro och tänka på ett visst sätt, särskilt genom den spekulativa kristologin - och det yttre - tvång att följa en viss kyrkotukt, regler för beteende. Då har kristna behövt revoltera för att återigen vinna frihet, frälsning, från de orättvisa och förtryckande institutionerna. Inom de olika kristna kyrkorna finns det ständigt en diskussion om hur fria, hur frälsta de kristna egentligen är.

Den viktigaste frågan för kristendomen har varit och är idag forfarande denna : Hur lever jag i Kristi frihet? För att svara på den frågan har de kristna alltid vänt på frågan och riktat den mot individen: Vad är det du behöver bli fri från? Här kan olika människor svara olika saker. I Afrika, där kristendomen växer mest på 2000-talet, är det ofta förtryckande regimer. I Nordeuropa, där kristendomen minskar för varje år, är det ofta meningslöshet, droger, begär efter rikedom eller kändisstatus, otrygghet.

De kristna kallades ateister när de dök upp i det antika Medelhavsområdet. De satte nämligen inte religiös tro i centrum utan befrielsen, frälsningen i den uppståndne Kristus. De hävdade att Jesus - eller Messias - var Vägen till befrielsen. Han var befrielsen själv. Det var den konkreta befrielsen som var "rätt tro", inte att tro på påståenden om något som hänt förut. Inte ens anekdoterna kring vad han gjort som kringvandrande lärare var längre så intressanta. Det blev de först senare.

Kristendomen är ett sätt att leva - man hjälper andra, man utövar inte våld, man begär inte saker för egen del, vare sig sex, pengar eller framgång, man tvingar ingen till något, man dömer ingen, vare sig personligen eller genom någon domstol, man ljuger inte, vare sig personligen eller genom någon "kunskap" eller utbildning. Istället är man fri från alla tvång och begär som tenderar förslava en. Man inspirerar andra till att känna glädje och förtjusning inför livet, man uppmuntrar sig själv och andra i livets olika skeden, man tröstar i sorg och jublar i medgång. Det är en praktisk religion där Jesus Messias är en tidlös Väg att praktisera.

Den som läser de fyra evangelierna, som skrivits av grupper, inte enskilda ensamma författare, finner ideologiskt motiverade berättelser som är noggrant konstruerade. De behövdes för en nybildad kyrka och en religion som skulle hävda sig bland de andra antika religionerna. De är skrivna många decennier efter de händelser som de ska beskriva och av grupper, inte en enskild person. Först senare skrevs av praktiska skäl ett namn på skriftrullen.

Hos Paulus, i hans sju äkta brev, finner vi däremot ett direkt vittne av den tidiga messianism som finns hos olika hemförsamlingar. Man träffas i hemmen och delar livet i Kristus, i den uppståndne. Intresset och entusiasmen är lika stor som glädjen i dessa hemförsamlingar och det liknar inte någon av de stora religionerna eller templen som finns runt omkring i Medelhavsområdet.

Det går inte att hitta en viss lära i dessa brev från Paulus mer än att Gud tagit mänsklig gestalt i Jesus och denne Jesus är Messias, den som räddar alla till ett nytt liv, det som på grekiska heter ZOE. Glädjen i de messianska grupperna består just i delaktigheten i denna nya liv, detta övernaturliga liv i Kristus.

Vi känner igen egyptiska apoteoser, förgudningar, gudomliga kungar som offras, judiska messianska tankar på kungar, Henoksböckernas och profeten Daniels visioner om en människoson som ska döma mänskligheten. Men något nytt har skett - det är inte myt eller narrativ längre, det har ägt rum i en människa. Hans uppståndelse är just denna nya skapelse. Det enda som kan liknas vid detta är universums tillkommelse, alltså det som poetiskt skildras i Genesis 1. Det här är inte religion utan en stor konkret händelse.

Hade Paulus fattat Jesus helt enkelt som en profetiskt inspirerad lärare och mästare, en judisk rabbu, som efter döden upphöjdes till Gud så skulle svårigheterna med omvärlden aldrig dykt upp. Men för honom var Kristus det nya livet som vi kunde delta i och leva i från dag till dag. Detta krävde varken präst eller tempel utan var en konkret sanning.

För den senare romerska kyrkan gällde det att försöka förena disparata metafysiska föreställningar med detta nya och konkreta i den uppståndne Messias och det var endast möjligt på bekostnad av endera det mänskliga eller det gudomliga hos Jesus - eller på bekostnad av personlighetens organiska enhet.
Det finns i den tidiga messianistiska rörelsen kring Paulus ett starkt engagemang för frälsning, för friheten i den uppståndne Messias. Det är också så man bäst läser dessa skrifter. Man frågar sig: vilken frihet kan jag själv erfara med hjälp av inspirationen från dessa skrifter? Inte i första hand: Vad är rätt kristen lära? Eller: Vad är rätt kristologi? Vi kan inte finna någon frihet i dessa snår av föreställningar. De begrepp som den tidiga kyrkliga dogmbildningen använde behövdes för att etablera den nya kristna religionen, särskilt då den blev statsreligion på 300-talet. För oss är det väsentligare att hitta den tidiga Messias och livet i honom såsom i de tidiga församlingar vi ser i Pauli sju brev.

Låt oss vända oss till den levande Mästaren, den uppståndne Messias. Påfallande i mer ideologiska evangelierna, kanske särskilt Matteus, är en mycket stark anti-auktoritär vilja hos Jesus. Gång på gång är han i konflikt med teologer och lärospecialister. Jesus är inte intresserad av att bygga upp en alternativ skola eller lära. Han demolerar snarare den form av religiös lära som drivs av det skriftlärda. Samtidigt hävdar Jesus att han själv är den sanna Toran, den sanna tron från Abraham. 

Jesus ger uttryck för att vara den ursprungliga form av Gudsuttryck som är Abraham: före Abraham var är jag. Han gestalar sig som ett med Fadern. Jesus är själv sanningen och det nya livet, tillfälligt i en människas form, men definitivt en människa under denna korta tid.

Vi ser alltså i den första messianistiska tron ingen "lära" i den mening de lagkunniga och skriftlärda menar sig ha en lära, visserligen inte färdig och fast men ändå en lärokärna som diskuteras ständigt. Jesus tar avstånd från denna distans till en lära utanför förnuftet och hävdar sig själv som levande Tora. Han är själv en Väg, en livspraktik, en räddning som ingen mänsklig lära kan beröra eller utforma. Livet i Kristus är slutet på all antik religion och kyrklighet.
Vi ser ingen lära, vi ser en uppstånden Messias. Men i samvaron med Honom kan vi fantisera om tillvaron. Vi kan befria vårt mentala liv genom ett tänkande kring kosmisk utveckling, i vilken vi befinner oss. Den rumtid vi befinner oss i genom att universum existerar som en process, kan uppfattas som en form för Gud att operera med.

I vår sinnevärld ser de flesta ingen gestaltning av det himmelrike Jesus talar om. Men Kristus är redan här, vi befinner oss redan i Hans gestalt. Vi ser naturligtvis lidande, manipulation, tvång, orättfärdiga regimer, konflikter och svårigheter på många olika nivåer av det mänskliga livet. Men i samma stund vi ger upp allt innehåll i Kristus, vilar i det oskapade ljus som är Hans väsen, är vi redan i den salighet som också väntar oss. Bara ur denna salighet är lättheten och friheten i den tidiga messianismen förklarlig. 

Vi kan förstås föreställa oss en evolution från en potentiell punkt av preexistent harmoni till en aktualisering i en total gudsharmoni - det vi kallar "himlen". På hela denna tänkta tidslinje mellan gudomlig prexistent lycka till post-universell salighet i himmelriket utstäcker sig den smärtsamma processen genom materiella livsformers evolution. 

Under denna tidsprocess befinner vi oss emellertid inte skilda från harmonin i Gud. Över denna process ligger utgångspunkten i den preexistenta ursprungliga harmoni och den postexistenta saligheten som utgörs av det aktuella livet i Gud. När vi läser myten om Edens lustgård påminns vi om preexistensens potentiella lycksalighet, när vi läser om den nya skapelsen i Apokalypsen påminns vi om det postkosmiska slutttillståndet. Liknande myter finns i många kulturer.

Här formar vi alltså ingen lära utan stöper  fritt  i föreställningarna och fantiderar i former som talar till oss. Dessa föreställningar bildar en tavla som i sin skönhet och sublima spänning ger uttryck för mänsklighetens mest envisa känsla: att vi tillhör en gudomlig och övernaturlig ordning. Det finns en andlig skönhet i alla naturens detaljer som kommer ifrån en övertidslig dimension. När Jesus talar om att komma ridande på skyar för att hämta oss till Guds rike, kan vi erkänna denna grundkänsla som de allra flesta människor i hemlighet känner i sin längtan. Ett starkt JA! infinner sig inom oss när vi läser eller ser en film med effektiv kommunikationa av dessa bilder.

Detta är en föreställningsvärld som tar fasta på dramatiken i ett fall, ett misslyckande som drabbat oss och en återupprättelse, en återförening, en hemkomst till det goda och rätta hemmet. De flesta människor tilltalas av uttryck för en sådan längtan, som alls inte berörs av beskrivningen av naturen eller historien, där vi saknar belägg för en sådan föreställningsvärld. De flesta kulturer tänker sig en åter sammanfattande kraft efter en lång splittring, en skönhetens ordning efter en lång tid av kaos och konflikt, en stor förströstan efter en lång tid av splittring och hat, en historisk utveckling som når sitt mål i syndens fullständiga upphävande och alla tings återställelse - apokatastasis, som kyrkofadern Origenes benämnde denna föreställning.

På evolutionslinjen emellan preexistens potentiella harmoni till världsförnyelsens aktuella lycksalighet råder tills vidare den djupa depression som vi dagligen engagerar oss i - svek, bedrägeri, långsam och ofta endast skenbar förbättring av samhällssystem, återfall i barbari, nya former av korruption och masskonsumtion som förstör vår habitat i naturen, nya variationer på väpnade konflikter över hela planeten. 

I Nya Testamentet firas i förväg den översinnliga segerkraften i den uppståndne Jesus som Messias. Men samtidigt skildras möjligheten till evig förbannelse i Gehenna. Jesus använder ofta i evanglierna helvetets symbol för att beskriva det möjliga alternativ som föreligger för mänskligheten och den mänskliga tillvaron. 

På så sätt bibehålls föreställningarnas dramatik.
Ändå är segern redan vunnen i Krisuts och vi kan nu på ett omedelbart sätt delta i Kristuslivet. Återställelsens kärlek finns alldeles nära oss när vi ger upp allt.

18. Det fanns ingen kristen urförsamling i Palestina, hur mycket än de som skriver bakom namnet Lukas vill gestalta en sådan i sin berättelse. Alla i den nya Jesus-rörelsen hade flytt från Palestina och befann sig i Syrien, Egypten, Rom, Grekland, Persien. För den var Messias inte knuten till något ort, inte till något tempel, inte till någon tradition, inte ens den judiska. Messias var den uppståndne och den nya verklighet det innebar för alla människor som drogs till rörelsen.

Många av de äldste hade sett och mött honom både före och efter uppståndelsen, andra enbart efteråt under  de veckor han visat sig för människor. Ytterligare andra lyssnade till muntliga berättelser om honom från det som mött honom. Denna första kristologi är ganska enkel och mäktig. Ingen präst behövdes för att bibringa detta liv i Herren, endast människor som drabbats av detta nya liv, ZOE-livet.

Det är inte viktigt att vi gör oss en levande bild av den unge Jesus från Nasaret. Men om vi gör det handlar det om  en ung man ur nedre medelklassen, han talar en ett enkelt arbetarspråk, försöker göra sig tydlig med föga subtila metaforer. Detta har alltid stört senare tiders akademiker och finkristna. Man har förskönat NT's språk, det var inte i en "ho" han föddes utan i en "krubba", han sa inte "Vad är du till mig?" till sin mamma utan "låt mig vara kvinna, min stund har inte kommit än". Grekiskan har fyra simpla ord, svenskan en skön omskrivning med djup innebörd.

Det råa starka jordnära i Jesus försvinner snart i latin och europeiska språks översättningar, eller parafraser. Inte bara är evangelierna sinnrikt uträknade ideologiska skrifter, de bäddar för att göra Jesus till ett konventionellt religiöst innehåll med uppsnyggat språk. 

Jesus är inte kristen. Det kan vara viktigt att minnas. Han är en radikal och stark verklighet och våra adjektiv "mänsklig" och "gudomlig" är bara ord; det väsentliga är hela den Enda verklighet han alltid är. Det kan hjälpa att lite som St Ignatius av Loyola föreställa sig realistiskt att du möter honom någonstans i Palestina. Du möter inte en kyrklig person. Det är inte typisk kristen du pratar med. Det är inte en funktionär i en kyrklig organisation, det är inte en tempelanställd.

Han är troligen en person som är lite "på" och du kan känna dig hotad eller berörd av hans närvaro. Han vill en sak, han är en energi i denna enda vilja. Och detta berör dig. Han är fokuserad. Han ser dig troligen rakt i ögonen och pratar inte för mycket. Han tänker inte låta dig försvinna med prat och religiösa innehåll, lärdomar eller åsikter. För moderna människor kan han troligen likna en tydlig zenmästare som säger som Hakuin:

Alla mänskliga varelser är till sin natur syndfulla. Som med is och vatten,
det finns ingen is utan vatten: förutom i mänskliga varelser finns ingen synd.
Om vi inte vet hur nära Fadern är, söker vi honom på stora avstånd - så eländigt!

På stora avstånd - Jesus betonar att Himmelriket är nära, att Fadern är här. Han gör det också tydligt för dig att familj och tradition inte spelar någon viktig roll inför det enda han är fokuserad på.

Vi erinrar oss denna mästare, vi repeterar inte något han gör eller har gjort. Kyrka är att samlas för att erinra oss om honom, den verklighet Han är just här. Tack vare att urförsamlingen med sådan karismatisk trohet uppmuntrade varann med hans ord, hjälpte varandra med honom som central energi, vistades i hans kärlek, har vi idag en så rik skatt av traditioner och texter. De sju äkta Paulusbreven är dokument ur denna första församlings innerliga tro. Men de är inte tänka att vara "heliga skrifter" eller kanoniserade dokument. Heliga skrifter för Paulus och Jesus är Toran, Profeterna, Psalmerna, Visdomsböckerna. Så borde det vara för oss också.

Först av allt måste vi således acceptera att Jesus inte är teologisk ideologi, han är inte ontologisk filosofi, han är inte etik eller moral. Välj in honom, såsom en existentiell akt, i ditt liv! Se honom som den Enda verkligheten, den Enda energin. Det är då han lever, det är då han är Mästaren, det är då han är uppståndne Messias, den som räddar dig mitt i ditt påtagliga lidande. Då är han den som engagerar mer än något annat vi kan finna i de mänskliga kulturerna på jorden. 

Förutom Paulusbreven kan inspirationen till denna åskådliga bild kan vara 1 Petrus och Hebreerbrevet, trots att de är medvetet ideologiskt planerade. I dessa båda ställs Jesus fram på ett gripande och hjärtevinnande sätt. Han är inte som oss, vi kan inte efterlikna honom, men han vill oss något, han är en kraft som förändrar våra liv för att finna Fadern. Breven är skrivna för icke-judiska hedningar, därav den strategiska och retoriska planeringen, som inte var insatta i de judiska tankarna om Messias, eller de tidiga gnostiska och metafysiska kristologiska spekulationerna. De visar en fabricerad men åskådlig Jesus, såsom Han kan vara vår Mästare.

Storinkvisitorn i Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov vet något som vi aldrig får glömma om Jesus: han är radikal, inte förnuftigt konsistent eller logisk, inte välvilligt kyrklig eller religiös som alla våra predikanter och teologer, inte from som ett helgon i en helgonlegend. Han är ingen österländsk guru som tar hand om sin sangha eller sitter i satsang och svarar på frågor och ler i skägget och säger Be Happy ! Han är ingen vis man som beskriver verklighetens obeständiga natur och hur allt sitter ihop med allt annat i detta universum ! Gamla och nya gnostiker vill gärna se honom sådan. Storinkvisitorn i Dostojevskis roman vet att Jesus inte passar in i samhället, i kulturen eller i kyrkan. Han kan endast störa och förstöra om han skulle uppträda idag. Han passar inte in i religionens värld, han är inte vidare andlig, helt enkelt.

Samtidigt kallas han för bastard eller oäkting (Joh. 8:41), han bröder tror honom inte, hans familj avvisar honom (Joh. 7:3-5, Mark. 3:21), han är tämligen utstött och marginaliserad, son till en byggnadsarbetare som troligen fick ta tillfälliga jobb åt romarna. Han vände sig till hemlösa och var tidvis själv hemlös. Han var beroende som en tiggare och sökte hjälp hos kvinnor, en andra klassens medborgare vid denna tid.Han var beroende av illiterata fiskare och arbetare för att ge uttryck åt sin verksamhet och sitt budskap. Inte särskilt precis, inte särskilt kunnigt.

Messias fick gömma sig, undvika arrest, skydda sig från dödshot och skador. Från regeringshåll jagades han för att dödas såsom Johannes Döparen. (Luk. 13:31, Matt. 12:14, Joh. 7:1, 11:53, Luk. 4:29) Vi kan kanske tänka oss två resenärer från yttre rymden som passerar jorden. Telepatiskt kan de koppla in sig på alla mentala innehåll där nere på det vackra blåvita klotet. De finner de två stora grupper av mentala innehåll: tråkiga realister och tokiga fantaster. De tråkiga realisterna är verkliga navelskådare och otroligt destruktiva för planetens liv. De har ett mytologiskt förhållande till en föregiven "empirism" med en dunkel tro på en korrespondensteori som ännu ingen kunnat verifiera. Fantasterna är - ja, tokiga men glada. För de har en fantasi som slår allt - den kristna läran. De har gett upp alla narcissistiska bindningar till någon sorts föregiven objektiv beskrivning av verkligheten. Istället har de en starkt engagerande livspraxis med Jesus, mästaren och helaren, i centrum. Ur hans mun utgår kraftord. Han botar smärta, han förlägger Faderns rike till den här platsen. Han är inte religiös.
Varför är den kristna fantasin så fantastisk? Jo, mer än någon annan berättelse fångar den de stora känslorna, de stora tankarna, det stora engagemanget, den stora glädjen. En film på femtiotalet hette: The Greatest Story Ever Told - och denna titel är mycket bra för den säger vad det handlar om. 

När de två rymdresenärerna lämnar jorden bakom sig, har de båda blivit kristna och är lyckligare varelser efter denna omvändelse. Nu kan de kristna sin hemgalax.

Så vill jag se på bakgrunden för Mästare Jesus. Han är den galnaste och andligt den starkaste och mest oroande gestalten i världhistorien. Han är som Shams för poeten Rum: vildmannen. Han upphäver nämligen historien. Han upphäver också alla religioner. Det finns i detta upphävande ingen möjlighet för en kristendom att vara till. Jesus frälser oss från all religion som är till, som har ett vara.

Istället för befinna sig i ett lycksaligt tillstånd är Messias i konflikt med etablerad religion och i ett ständigt blivande det Nya, det nya livet ZOE. När människor försöker göra religion av Jesus ställer de in honom i ett rollspel. Hans karaktär av upphävare och konflikt tas bort och han får spela en föregiven roll i ett schema som "stämmer" historiskt eller profetiskt. Jesus desarmeras.

Att vara katolik är att hela tiden få såret upprivet, desarmeringen bortplockad och den nakna sanningen framställd igen för oss. Det finns inget säkert vara klart att sätta in alla saker i, inget färdigt pussel att lägga in alla lösa bitar i. Mästaren är något annat - en eld i oss, ett engagemang som aldrig stannar vid ett färdigt helt där vi bedragare sitter nöjda över vårt kap.

Istället motarbetar mästaren Jesus alla sådana försök. Han vänder sig till sjuka och fattiga och lidande. Vilka är det? Glöm all historia och kontextuell ideologi nu. Det handlar om ett villkor - är du öppen för din smärta, din förtvivlan? Är du villig att förlora alla bäringar och erkänna det stora misslyckandet? Är du villig att se dina sår och ständiga smärtor? Är du villig att se hur erbarmerligt utfattig du är?
Dessa villkor är fruktansvärda för de flesta religiösa, de flesta kristna. Det skulle innebära en helomvändning att ens komma i närhetn av sådana erkännanden. Alla böcker som skrivits, alla tal som hållts, alla pretentioner som utgjort stommen i livet, blir förklarade för löjligt värdelösa. Dessa villkor hos mästaren kan bara inte stämma? Kristendomen är väl en positiv livssyn!?

Därför vet katoliken att all kitch som hänger i de katolska kyrkorna, Kristus på korset, bilderna av blod och smärta, det tunga och dramatiska, det naivt utelämnande, rökelserna och radbanden - det är inte teater utan verklig gestaltning av sjukdomen vi alla har inför mästaren som läker oss.
Denna upphävande operation som Jesus ägnar sig åt omintetgör all ideologi. Vi har ingen smärtornas ideologi, vi lider.Vi har ingen förlåtelsens ideologi, vi skriker efter förlåtelse. Vi har ingen katekes, vi skapar hela tiden ny katekes, timme för timme. Vi kan inte undervisa i kristendom, vi lider och skrattar i den för varje dag som kommer till oss. Vi vet inte vem Jesus Kristus är, vi följer honom varje ögonblick och hinner inte veta något sådant.

Därför har vi naturligtvis en teologin kris inom katolska kyrkan. Den globala söderns kyrkor i Afrika, Östasien och Latinamerika lämnar alltmer etablerad teologi och återvänder till en naken Kristus - helaren som kommer för att förkasta all världslig makt och pretention. Marias politiska Magnificat är en vision för framtiden, ett engagemang i en helt annan verklighet än den man i stor usträckning lever i. Gud som mättande verklighet mitt i hungern har inga teologiska pretentioner - det är hungern som styr. Guds eukaristi är inte någon teologiskt inbäddad ritual, det är påtaglig fysisk och andlig hunger efter något annat än värld eller liturgi. Det ondas existens är inte en teologisk fråga, det handlar om daglig förtvivlan när vissa människor utövar våld och förtryck mitt framför näsan på oss. Himmleriket är inte en symbol utan direkt gråtande längtan och skrik på något rättfärdigt mitt i smärtan. 

Mästaren Jesus är alltså inte något färdigt, inte en betraktelse för den religiösa ideologi som kallas kristendom. All sådan religion är upphävd i Jesus. Istället leder mästaren till daglig och stundlig omvändelse i smärta. Det är en rörelse i en förtvivlan, inte ett mysigt reflekterande över en "intressant insikt" eller en flirt med någon form av "upplysning". Istället för att söka religiös distraktion genom att gå till mässan och vara "fin" och andlig varje dag, leder Jesus oss till att se det elände vi befinner oss i på ett naket, naivt, brutalt enkelt sätt. Det är en katastrof och bara i det erkännandet kan mästaren Jesus ta din hand och leda dig.
Något annat sker när ideologin kommer in. Lyssnar vi på självgoda moderna katolska eller evangeliska apologeter möter vi dock en skriande hädelse, en välmående och lycklig aktivitet där alla frågor får goda och effektiva svar.Någon gång kan Jesus få dyka upp - "förresten säger vår Herre dessa ord....". Jesus har fått en intressant roll i periferin, hans ord kan ibland påkallas men endast för att ges en ortodox tolkning som stämmer med magisterium i Rom och dessutom med vissa passager i vissa encyclikor. Tjusiga fält av tolkning och argumentering skapar en värld av narcissism som kallas kristen apologetik.

Den fatala kollaps denna glada apologetik innebär blir ibland synlig när någon person försvinner från scenen. Bluffen gick inte att upprätthålla och det bästa är att upphöra, försvinna, tystna. Just detta skulle en sann mästare göra: säga ett universellt TYST till hela denna industri av förfalskad apologetik och dogmatik. I sina egna hjärtan känner säkerligen och förhoppningsvis dessa ideologer förtvivlan. Just att de går till studion eller till sitt skrivande med lögnen i sin ideologi, måste tära på hjärtat. Vi kan be att tårar kommer i nattens timmar. Det är enda chansen för mästaren Jesus att komma åt dem.

Denna förljugna ideologiska form av katolsk och evangelisk apologetik förekommer både i konservativa och i teologiskt liberala kretsar. Den fortsätter glatt i de nya postmoderna "emergenta" formerna av kristendom. De tror alla att de mentala övningarna av "hålla med" eller "inte hålla med", ungefär som en meningslös tennismatch med argumenten som bollar, skulle spela någon som helst roll. Den som varit på konferenser med dessa "forskare" vet hur likt en restaurant det är: ett smörgåsbord med allehanda nya smaker på de många rätterna. Meningen är att äta, inte att möta mästaren Jesus. Meningen är inte korsets verklighet utan självgoda ja-sägare eller nej-sägare till ett internt spel av betydelser. I Kristus saknas innehåll därför att livet är fullt engagerat i smärta och räddande kärlek. I den ideologiska världen gömmer vi oss från smärtan, bedrar Jesus och njuter i fulla drag av narcissistisk "forskning".

Vi kan alltid känna igen den ideologiskt "lärda synden" på de antaganden som görs innan de börjar tala eller skriva. Har korset inneburit alla religioners död för dem? Nej. Har Jesus visat att all positiv religion dör med honom? Nej. Har de sett sina egna intellektuella egon som fullständigt eländiga? Nej, tvärtom är de stolta. Mer än så behöver vi inte veta när vi slår igen tidskriften, boken eller stänger av datorn. 

Enkelt uttryckt: låt oss falla ner till den nivå vi verkligen är på. Låt oss inse förtvivlan vi egentligen har, vår verkliga hjälplöshet. Bara så finner vi mästaren. Han kommer inte med mindre än att vi ger upp. Om inte vetekornet dör...Han är den galnaste mästaren som finns, han tar bara hand om det som är fullständigt värdelöst. Han plockar upp den brännande meningslösheten i vår vardag och gör det till kristaller som bländar med sitt ljus. Han står vid vår sida när hela vårt förfall är uppenbart för oss och säger: himmelriket är nära. Han vänder upp och ner på världens ideologier om självförbättring.

Naturligtvis har inte denna ärliga bekännelse fått så många anhängare genom seklerna. Motståndarna är många. Gång på gång byggs stora dogmatiska konstruktioner upp för att skyla oss från den eländiga sanningen om hur vi är. Alltför många gratifikationer finns att hämta i tjänst hos universitet, kyrkor, institutioner av olika slag där denna konstruerade kristendom eller annan religion utgör själva farkosten. Världens prins avlönar sina teologer, filosofer, biskopar och präster alltför rikligt för att mästaren Jesus ska få ett ord med i laget. Tänk bara på äran att få läsas på prästutbildningarna! Att få leda en tidskrift några decennier! Att få prata regelbundet med påven! Att få publicerat varje brev till församlingarna!

Men samtidigt uppstår en förljugen subjektivitet. Den store dogmatikern visar sig leva ett asketiskt liv. Hans subjektivitet visar sig vara något mycket fromt. Vi beundrar detta och antar att subjektiviteten säger "sanningen" om personen. En person som varit självgod och tyrannisk mot sin familj ringer hem från planet som strax störtar och säger: Jag älskar er så mycket! Och vi antar att detta skulle vara mer autentiskt än alla de andra dagarna av översitteri. Detsamma sker i den ideologiska kristendomen. En bevisföring för ett subjektivt fromt liv får legitimisera en förfalskning av mästaren Jesus verkliga betydelse.

Även här är det enkelt att i NT se vilka Jesus vänder sig till. Det är människor i fattigdom, i svårigheter, i mer eller mindre ärligt insedda eländen, i smärtor och förvirring, i sjukdomar eller direkt sorg. Det finns ingen historia i detta, ingen lära eller ideologi. Det som gäller är frågan: är jag medveten om mig som sådan förvirrad, sjuk, rädd, lidande person? Utan ett sådant medvetande har Jesus inte så mycket med dig att göra. När du å andra sidan har detta medvetande räddar Jesus dig - inte av ideologiska skäl, inte för att vara god, inte för att bevisa något, inte för att ge ett tecken på något annat än räddningen. Bara räddningen, bara fräslningen.

En präst som levde i stor välmåga och vars största lycka var medlemskapet i Rotary och supportföreningen för stadens fotbollslag, sa en gång: Be inte om lidande! Jag funderade länge på vad detta uttalande visade. Jag tror hans världslighet skapade stor smärta som han sorgfälligt undvek att visa eller göra något verkligt av. Han valde världen, en roll i världen, och försökte låtsas inte se avgrunden under honom. Ända in i döden spelade han kanske detta spel som så många andra kyrkans tjänare.

Ytterligare en präst och teolog, dessutom religionspsykolog, kunde inte för sitt liv acceptera en eländig syn på människan och uppfann ett stort system där religonen och dess roller var centralt tema. Alla människor som tror antar en roll som ges av religionen. Att vara religiös blir att fullfölja denna roll. Naturligtvis glömde han det viktigaste - den som spelar en sådan roll hamnar så småningom i än djupare förtvivlan och meningslöshet. Där finns paradoxalt en chans att nå den verkliga frälsningen i uppgivandet inför Jesus. Men religionspsykologen trodde det räckte med rollspelandet.

Vare sig vi väljer ideologisk aktivitet eller rollspelande, eller någon form av mystik, innebär mötet med mästaren Jesus att alla dessa projekt slås sönder. Jesus krossar med sin uppståndelse och etablerande av ett nytt liv, alla finurliga projekt för självfrälsning. Han krossar även alla andra religioners likande projekt. Zenbuddhismen som ideologi ledde t ex många japanska zenmästare till rättfärdigande av bestialiska övergrepp på manchurier när Japan skulle förverkliga Storjapan och införliva hela Kina. D.T. Suzuki, beskrev således den rätta zenhållningen till mördandet genom att hänvisa till koncentrationen på hållandet av geväret, av känslan när fingret klämmer om avtryckaren, synen av hur kulan reser genom luften och möter en annan kropp som faller. Hela zenbuddhismen som metafysik och ideologi visar sig här i den upplyste mördaren. Suzuki menade också att vanliga människor som inte orkar eller kan sitta i meditation långa timmar om dagen, enklast kan tvingas till upplysning genom soldatlivet där fullständig lydnad inför överordnade blir den bästa diciplinen för upplysning. Likande förfalskningar hittar vi i alla religioner. För Jesus är detta att styras av världens religioner, att skaffa sig en tro, att förgiftas av en ideologi. Själv menade han att intet motstånd mot det onda ska motivera oss i vårt handlingsliv. Och knappast erövring av andra nationer. 

Jesus upplöser all sådan tro. Han är mästaren genom att endast möta oss med förlåtelse när vi ger upp alla narcissistiska former av tro på något, all ideologisk formering. Att definifera detta som "synd" är just ett ideologiskt försök att göra en verklighet till ett vara, till en natur, till något som är där och kan talas om. Men någon sådan synd finns inte. Det som finns är en smärta och handlingar som utgår från den smärtan när vi inte erkänner den för vad den är. Men olika definitioner av synd och om scheman för att reglera den, skapar endast ytterligare konstruktioner av essentiell natur - vilket verkar skydda oss. Vår djupa förvirring blir större. Lagen är död som Paulus säger, men dödsryckningar kan göra ont i oss när vi inte ger upp dem i det nya livet. Människan har en tendens att vilja återgå till lag, åter tvinga Gud att offra sig och förlösa oss. Kristus har, som Paulus säger, en gång för alla räddat oss till ZOE, det nya livet.

Messias gör något annat. Han skriver ingenting. Han skapar ingen lära, ingen kyrka, ingen hierarki. Senare evangelier berättar att han gör något sådant inför Petrus, men de skrivs i en situation då detta behövs för den nya religionen. Messias inväntar oss liksom han efter uppståndelsen inväntar de första nya messianska hemförsamlingarna utanför Palestina. Medan han inväntar oss upplöser han alla religioner och narcissistiska ideologier. Med Jesus måste allting sluta. Vi kan se, som i Rom.7, att allt som hänt fram till den Uppståndne är upphävt genom honom. Det betyder att historia, lag, metafysik, ritual, offer - har upphört. Vad vi har kvar är två saker: människans elände och Mästarens upphävande av alla villkor.

Därmed svävar vi fritt. Genom mästaren Jesus den Smorde har alla "grundningar" kapats och vi är utelämnade, ut ur världen med dess religioner och in i det nya livet i Honom. Trots ivriga försök av en världslig religion att åter förankra - det sker genom organisation och kyrkomöten - befinner vi oss på fri höjd i en atmosfär som visar oss vårt fullständiga elände och Messias fullkomliga ljus.
Naturligtvis är detta en beklaglig utveckling. Den grekiska och romerska kulturvärlden framställer under möda en ny religion - den ortodoxa kristendomen i en östlig och en västlig gestaltning med tämligen olika liturgier och filosofiska teologier. Men under ytan vet människor förstås att en nödvändig revision ägt rum och att Frälsaren trotsar alla byggnader, all teosofi och all dogmatik. Den prekanoniska skrifttraditionen bevarar orden och för vidare det galna och stora evangeliet som aldrig får plats någonstans.

Att vara katolik är att älska denna vilda storhet i Jesus, verklighetens uppståndne Messias, och den tidiga messianismens oerhörda naivitet och konkretion. Den vägrar låta sig bli religion. De tidiga kristna fick alltid heta "ateister" och det är en värdefull beteckning. En katolik är ateist på så sätt att alla grundningar i liturgi eller katekes förlorar sitt grepp och faller ut i det heliga ljuset och försvinner. Därför sprider sig evangeliet historiskt ända till Kina och senare västerut och norrut till norra Europa. Spridningen beror på det explosiva nya frälsningsbudskapet som förintar all religion och all grundläggning i historia eller verklighet. Samtidigt följer organisatörerna med och försöker ordna verkligheten och grunda kyrkan. De lyckas aldrig men de följer evangeliet ungefär som en trupp prostituerade följer hären på fälttåget.

Vad beror denna ständiga tendens att falla ner i världslig grundning? Det är den natur Paulus talar om i Rom.7 och Jesus syftar på när han säger att vetekornet måste dö. Den pånyttfödelse som Messias ger människo-  släktet i sin förlåtelse och uppståndelse, sker endast i anden. Det sker inte i metafysik, teologi eller ontologi eller etisk lära. Det sker intei religion eller kyrka, eller i organistion av en kult med officianter. Det är "köttet" som ständigt har ideologi, teologi, hierarki. Det är "världen som är sig själv, bygger tankesystem i sin narcissism och utforma rika liturgier. Messias själv förloras och därmed är vi förlorade.

Epilog 

När jag kom till kyrkan i början av 1980-talet var det såsom en trött sökare. Under hela 70-talet hade jag prövat mig runt, läst in mig på olika traditioner och upplevt många andliga och filosofiska äventyr i olika delar av världen. 

Det första jag fick höra i katolska kyrkan var: ditt sökande är över. Här sysslar vi inte med sökande utan vi firar att allt är klart! I livet med den uppståndne är allt klart. Men varsågod att lämna kyrkan för att söka mer om du orkar !

Detta mottog jag med blandade känslor. Men det är budskapet. Kristus är uppstånden. Ja sannerligen är Han uppstånden ! Vad mer kan du finna all jorden runt? Vad mer kan du finna i kunskap och beskrivning av materiella processer? Vad mer kan du finna i självgestaltning och aktivitet i världen? Varsågod att trötta ut dig än en gång. Men här är hemmet för det nya livet i Kristus. Välkommen !