En författare vid samma tid, Franz Werfel, har många drag tillsammans med Walther. De båda är judiska poeter och författare, påverkade av tidens rörelser men söker sig alltmer till det stora mysteriet, Gud. Werfels dramer kallades "Erlösungsdramen" i vilka individen söker frihet av djupare slag än tidens revolutionära rörelser. Ett nyckeldrama är trilogin "Spiegelmensch" (1920) där huvudpersonen retirerar till ett kloster för att rädda sin själ. Men abboten förklarar att ingen har rätt till inre frid utan att först ha vunnit den i konflikter. Han upptäcker snart att ett "spegel-egot" är han värsta fiende och en kamp på liv och död vidtar och leder till en rad smärtsamma äventyr. Inte förrän spegel-egot försvinner kan sökaren finna det sanna ljuset. Werfel brottas också, i likhet med Walther, med problemen kring Eros, relationer till andra, till familjen, till mystiken och den gudomliga kärleken. Jag beklagar att jag som 22-åring ännu inte läst Werfel och då hade kunnat prata med Walther om denna intressanta författare som jag är säker på att han läst och kanske också mött i Berlin eller Wien. Ytterligare en författare med många gemensamma drag är Hermann Hesse, vars "Siddharta" fick en renässans under 1960-talet.

"Moses ganzes Sein wurde durchflammt von dem strengen Winken des erhabenen Enels, der vor Gott stand. Michael befahl: "Schaue !"

Moses får nu se alla döda själar som inte har hans syn och som är fulla av fruktan inför domen. Han vill ropa till dem att de kommer att återfödas allt efter sina handlingar, men de hör honom inte. Utan att kunna ingripa ser han hur världar föds och förgås, hur de går under in i döden och sedan återföds som nya världar. Han ser hur de moraliskt dåliga handlingarna störtar världar och fjärmar dem från Gud. Det är en sorts apokalyps, påminnande om Johannes uppenbarelse men med antroposofiska filosofiska id'eer. Moses får även se de skrifttecken som formar kosmos, han ser de moraliska lagar som på jorden uttrycks vagt med orden "öga för öga, tand för tand, blod för blod".

Staten Israel började i Wiesenhof ,menar till och med Innsbruck-historikern Katrin Oberhammer. Några auktoritativa judiska personer vistades på Wiesenhof, vilka också hade mycket att säga till om senare i Israel.

I detta epos finner Walther meningen med sin resa: "Das war ja eines der grossen Geheimnisse meiner Reise in die baltischen und nordischen Länder gewesen....den der Sturm und das Meer brauste aus einer viel wirklichen Welt, der Welt des schöpferischen Wortes, der Welt der Lieder. Und diese Welt ist gross, erstreckt sich gar weit. In der alten Götterlehre der Perser und Meder heisst die Lichtwelt des Ormuzd, zu der die Seelen der Toten heimwandern, das 'Haus der Lieder'. So ist es auch in den 'laulut' der Finnen und in den 'laulud' der Esten und in der 'lauloh', den Liedern der Lappen. Und auch Odin, der Göttervater, wird ja in der Edda der Vater der Lieder genannt. Lied 'ist nich der Erd entstammt...Volkslied ist vom Himmel kommen' singen die Esten." (s. 29)

I reseskildringen "Der Mantel der Grosse Mutter" ser vi också en tydlig antirysk inställning, beroende på bolsjevismens förkrossande inverkan på allt andligt liv. Walther noterar hur de gamla svaga munkarna kring Valamo helt enkelt svälts ihjäl av bolsjevikerna och hur klostren förfaller. Han möter i skogen nära Valamo en god och gamal munk som endast kan bjuda på vatten, varken bröd eller fisk har han. Vid en skylt "Die Grenze" ber Walther en bön för alla som drabbats av bolsjevismen: "Ich streckte den Arm durch das Drahtgeflecht und sprach im Wind, der über mich brauste, lautlos ein Gebet über das ungeheure traurige Reich, das hier beginnt. Nun kenne ich seine umstachelte Grenze von den Fischerdörfen und deutchen kolonien am Schwarzen Meer bis zur baumlosen Tundra, bis zur äussersten halbinsel im nördlichen Eismeer."

Walther finner också midnattsolen magisk: "Das Herz zittert, da man "die Sonne um Mitternacht", welche die Eingeweihten der alter Mysterien einst met den Augen ihrer Seele schauten, hier mit den irdischen Augen sieht." Den sista natten i Kolttakängäs i norra Finland känner han närhet till Kristus: "Während ich in dieser Nacht neben Oli (en skoltsame han träffat), dem Küster, auf einem nassen, schlüprigen Steine stand und die zitternde hohe Angel hielt und der Strom so scharf an der weit hinausgeworfenen Schnur zog, dass ich fasst hinstürzte, da verstand ich besser als sonst die Worte Christi zu Petrus, dem Fischer am Galiläischen Meer: "Ich will dich zum Menschengefischer machen". Und ich ahnte, was das heisst: fischen -- in der braunsenden unendlichen, von Licht und Finsternis durchklüfteten Welt der Menschenseele." (s 79) Av andlig karaktär är ockå en ljus-upplevelse han har på det norska skepp med vilket han senare reser utmed den norska kusten söderut:"Ich blickte zurück, bis mir Tränen die Augen trübten. "Sei erlöst!" betete ich drängend in meinem herzen. Ungeheureres Licht überflutete mich." (s. 86)

När resan når Sverige fäster författaren sig vid tanken på det gamla Sverige som ett gudaland, så att de tidiga svenska kungarna var av gudomlig säkt -- medan norrmänen är senare avläggare ! Namnet Bardodalen i närheten av Torne träsk får honom att associera till det tibetanska "bardo thödol", alltså de tillstånd vi hamnar i efter döden, som är av gudomliga eller demoniska slag. Han ställer sig frågan: "War das Wort Bardo eines der heiligen Urworte der Menschheit? och kommer strax in på att Tacitus i sitt verk "Germanica" känner till ordet "barditus". Detta leder vidare till suggestionen att det finns en hemlighetsfull magisk "Bardenkultur, die versunken ist und einst wieder auferstehen mag..." De många runsångerna och Kalevala tyder på det.

Han kommer så till Stora Sjöfallet och får i de väldiga vattenmassorna ett intryck av att han omsluts av Allmoderns mantel: "Die atmende, nebelwallende, regentriefende grosse Seele dieses Landes hacht mich an. -- Die Seele Akkas, der Allmutter. Herzensbang tastete ich an den dunkelwallenden Mantel der "Grossen Mutter". (s. 103) Denna upplevelse fick ge reseskildringens titel. Men det är inte en ljus eller positiv upplevelse, snarare kvävande: "Überall lag der Mantel der Grossen Mutter dicht auf mir, pressend auf meinen Mund." (s.106) Längre fram ska han emellertid få en ljusare bild: "Nein, ich musste nich mehr die Stirn an die schwarsbasaltenen Faltendes erstarrten Mantels der Grossen Mutter pressen. Ich war nicht mehr aussen, sondern innen. Mich umfing die Nacht, die brausste und sang. Die Arme der Grossen Mutter umfingen mich. Der weiche Mantel der göttlichen Mutter hüllte mich ein." (s. 142)

Väl hemkommen till Tyrolen efter en tid hos lapparna, forskar Walther kring termen "Edda" och finner att detta "altgermanische" ord har samröre med den gamla persiska termen "avesta" och den indiska saknskrittermen "veda". Han tyder meningen så: det levande Ordet. Och här har vi kanske den motivation som leder Walther Eidlitz till Indien. Det var ett naturligt steg i den "ariska" andligheten att också söka sig till den nordindiska ariska Vedakulturen. När han bodde hos mig i Salsåker, Nordinggrå, blev han fascinerad av grannbyns namn "Veda", särskilt som byn också kallades Gammel-Veda eller Över-Veda och var en gammal stenåldersbosättning från början.

I Ravenna konstaterar Walther, efter att ha vandrat bland mosaikerna i San Appollinarie Nuevo, "....gingen wir schweigend zu dem mächtigen Turme Theoderichs, dem Grabmal des grossen Gotenkönigs. Ravenna is ja vor allem seine Stadt." En tidsatmosfär ges när plötsligt en fascistisk maktceremoni äger rum i kyrkan, då en avdelning av italienska stormtrupper lyfter sina gevär med bajonetterna på och ropar slagord. När de marscherar ut ur kyrkan följer folkmassan med och Walther med sin fru Hella blir ensamma kvar därinne bland mosaikerna. Nu begrundar han den gotiska Theoderiks väsen. Goterna blev utrotade av fältherren Belisar, men det gotiska folkets väsen finns kvar i det tyska väsendet och detta väsen sveper i nutiden över hela jorden: "Wie in eine Schale scheint da aufgefangen, was noch gar nicht auf Erden ist, was erst Zukunft weden sollet: heimlichte Sendung des Volkes, das vorgefandt war aus der deutschen Völkerwoge. Die Schale ist zerbrochen, das Gotenvolk ward serbrochen...Aber der Glanz schwebt noch immer uber der Erde. Und will er sichnicht eben herabsenken?" (s 48)

Så uppstod under trettiotalet en klyfta i kyrkorna mellan dem som önskade en nationell tysk kyrka med tysk biskop och ideologiskt närstående nazismen -- De Tyska Kristna -- och de som ville hävda kyrkornas oberoende -- Bekännelsekyrkan, där särskilt Karl Barth var dominerande som teolog. Kampen inom kyrkan stod mellan dessa två partier, som för varje år blev allt mer isolerade från varandra.

Fullt möjligt är också att Walther läst Rudolf Ottos bok från 1929 om den indiska bhaktiandligheten. Otto skriver där: "Here lives in clear manifestation Isvara, the Lord, the only eternal God, the God of salvation for his Bhaktas... He himself with his saving communion is the transcendental 'wonder above all wonder' (adbhuta) which abides for ever. In this Bhakti religion of India the goal is a real God of salvation, who is sought, approached, and -- experienced! That is the reason why this religion seems to me the most serious rival with which it is possible for Christianity to enter into conflict. The similarities present here are so important that it is tempting to consider this religion, viewed from outside, as a sort of duplicate on Indian soil of that religion which emerged from Palestine and which we call Christianity." (s 11, Christianity and the Indian Religion of Grace)

Intressant är att Walther inte tar kontakt med den kristna missionen, vare sig den protestantiska eller katolska. På 1940-talet etablerades en katolsk mission med Jules Monchanin och Henri le Saux där den indiska formen av andlighet antogs. Man skapade en ashram Shantinavam -- Fridens skog -- i södra Indien vid Kaveri-floden där man studerade indiska skrifter och försökte finna en syntes mellan indisk och kristen andlighet. Det är tveksamt om Walther kände till denna växande form av hängivenhet eller om hans korta tid i Indien tillät att besöka och bekanta sig med den.

Under början av 1900-talet hade den bengaliska vaishnavismen ingen ordnad form. En av dess sekter, Caitanya-sekten, den som Walther Eidlitz senare intresserade sig mest för, var populär men diffus. Man hade lärare och gurus (gosain) i likhet med andra sekter inom vaishnavismen och dessa gurus tillmättes en nästan gudomlig respekt. Dessa "Goswamis" hörde till vissa familjer och ämbetet ärvdes. Varje familj blir som en korporativ andlig institution som bevakar sina intressen generation efter generation. Traditionen räknade med sex stora Goswamis efter Caitanya (1486-1534) i landsdelen Brindavan, och sex kavirajas, barder eller poeter. Formellt lever alla dessa i celibat, men familjer har ändå skapats genom seklerna. Främst räknas Goswami Nityanandas familjeträd, han var direkt elev till Caitanya.

M.T. Kennedy säger i sin bok från 1924 (Religious Life in India, The Chaitanya Movement) att dessa familjer tjänar stora pengar på att änkor i Calcutta har sina gurus bland dessa Goswamis och all egendom tillfaller efter dödsfallet respektive familj av Goswamis. Därför fluktuerar också vilken guru-familj som äger mest och har mest prestige i Bengalen. Dessa familjer har också inbördes olika uppfattningar om en rad ting, bl a den känsliga frågan om lågkastpersoner och även kastlösa får tillhöra sekten eller inte. Genom att de ursprungliga åtta goswamis spritt sig till flera hundra familjer som äger olika markegendomar runtom i de bengaliska distrikten, kan vi säga att denna sekt är tämligen framgångsrik rent ekonomiskt. De utgör en stor del av den bengaliska överklassen. Även idag på 2000-talet bär en stor mängd människor titeln Goswami i Bengalen, utan att ha någon djupare religiös förankring. Familjen har vid något tillfälle tillförskaffat sig titeln Goswami och höjt sin sociala status och lever av traditionella inkomster från sektens medlemmar.

Kennedy beskriver hur detta betitlande kan verka lite godtyckligt ibland. I Sylhet, ett mycket starkt vaishnava-område i norra Bengalen, är de två mäktigaste goswami-familjerna spårade tillbaka till Thakurabani och Vaishnava Roy, två lokala berömdheter som endast kan hävda släkt med vissa elever till Nityananda från Caitanyas tid. Men de i området som faktiskt är släkt med Caitanya genom att vara hans farbrors efterkommande, saknar alla former av goswami-titlar.

Denna typ av hinduism kallas även Gaudiya vaishnavism och grundades således av Chaitanya (1486-1534) och hans efterföljare i bengaliska Indien. "Gaudiya" hänvisar till Gauda regionen (dagens Bengal / Bangladesh) med Vaishnavism betyder "dyrkan av Vishnu [dvs Krishna]". Dess filosofiska grunden är främst att av Bhagavad Gita och Bhagavata Purana.

Vid den tid Eidlitz besökte Indien var goswami-funktionen huvudsakligen att årligen inspektera medlemmars hem, bli dyrkad, tvättad om fötterna varefter man dricker upp tvättvattnet, vördnadsfullt bli serverad god mat och få eventuella nya "diciples" att inviga i sekten och ge ett hemligt mantra med ett gudsnamn. Detta är generellt det hela. Vid avfärden skänks pengar och gåvor allt efter förmåga till goswamin. Vid giftermål erhåller han också avgifter för att ha välsignat de blivande makarna. All andlig undervisning består i att recitera berättelser ur Bhagavata Purana. Den intellektuella utformning och fördjupning Eidlitz skulle möta genom västerländska intresserade akademiker i interneringslägret har föga med den folkliga praktiken i Bengalen att göra vid den här tiden (där den främsta relationen mellan goswami och elev är rent finansiell). Den passar bättre i europeiska universitetsmiljöer där ingen behövde upptäcka den parasiterande tillvaro goswami-familjerna hade, med extremt noga kastregler till och med på allmänna fester.

De flesta vaishnavas i Bengalen vid denna tid var analfabeter och ingen undervisning förekom vid sidan av kirtan, sången vid vissa tidpunkter på dagne då man sjöng bitar ur Bhagavata Purana eller Chaitanya Charitamrita. Kennedy skriver om de s.k. vairagis i sekten: "No system of study is obligatory; indeed the illiterate character of most of the vairagis would make such a thing impossible. Beyond a more or less desultory repetition or singing of portions of the Bhagavata Purana or of the Chaitanya Charitamrita daily, there is nothing in the life of these institutions that could remotely be included under the term intellectual pursuits. Nor is there any definite teaching of the laity connected with the akhra, beyond the reading just mentioned....Occasinally also a sankirtan is held, which the Vaishnava laity of the neighbourhood attend and share in. Broadly speaking, however, it is fair to say that the vairagi has no teaching function in the sect." (s 167)

Fokus för en mer teoretisk och akademisk beskrivning av Gaudiya Vaishnavism är tron en hängiven dyrkan (bhakti) av Radha och Krishna, och deras många gudomliga inkarnationer som de högsta formerna av Gud. Denna dyrkan har främst formen av sång, sankirtan, med en erotisk underton. Vår svenske Nathan Söderblom skriver i sin "Om religionens urkunder:

"Viktigare är vishnuismens litteratur, som hyllar Vishnu och hans inkarnationer, framför allt Krishna. Om dess, och hela bhaktifromhetens magna charta, Bhagavad Gita, är redan talat. Även Bhagavatapurana har omnämnts. Vi möta, inom vishnu- och krishnakulten, två namn som redan eposet förbinder: pancharatra'er och bhagavata'er...Under Sandilyas namn gå också bhaktisutra'erna, grundlinjerna för hängivenheten för herren, här Govinda, herdeguden, som är ett med Krishna. Satserna med sin kommentar äga stor vikt. Blott frälsningslängtan sätter en i stånd att undersöka bhaktis väsen. I sin högsta form är bhakti hängivenhet riktad på den personlige guden. "Må en lidelse, lika stark som den oreflekterade känner den för världsliga föremål, aldrig lämna mitt hjärta som minns dig!" anför kommentatorn ur Vishnupurana. Bhakti, tron, är ingen gärning, ty den beror ej på ansträngning. Därför är dess frukt, saligheten, oändlig. Det som vinnes genom verk är förgängligt. "Tron är det väsentliga, det andra beror av den." Kunskap kan vara medel, men tro och frälsning kan även ske utan kunskap, såsom hos herdeflickorna. Man invänder mycket indiskt: tro, hängivenhet skall undvikas, ty den är sinnesrörelse. Svar: nej, ty den har här det högsta föremål. -- Trons renhet bevisas av tecken, aktning, fröjd, hel underkastelse...Även de föraktade kasterna kunna lära sig bhakti. -- Men endast den högre gudskärleken leder till hel befrielse."

Söderblom går även in en smula på den erotiska karaktären på denna form av gudskärlek: "Den yppigt sensuella krishnakulten, en sannskyldig erotisk religion, har sitt värdsta stamhåll i Bengalen. Krishna dyrkas såsom Govinda, koherden, herdeflickornas, gopiernas, älskling och Radhas gemål." (s 116-117) Inom Islam finns en parallell i poeten Hafiz, som är både sensuell och erotisk, hyllar vinets glädje och de sensuella njutningarna i livet. Men tidvis förföljdes och misstänkliggjordes Hafiz. Vid hans död försökte myndigheterna förhindra en rituell islamisk begravning med hänvisning till att poeten var en kättersk libertin. En annan parallell som redan nämnts är Höga Visan i den judiska litteraturen, en text som av många, t ex Luther, anses opassande i ortodoxa sammanhang, med sitt hyllande av erotiken och sensualismen.

Kirtan, sång, är centralt kultmedel i denna indiska religion. Man sjunger namnen på gudinnan Radha och gudsavataren Krishna, även "Hare", "Krishna" och "Rama", oftast i form av Hare Krishna mantrat. Radha hade varit föremål för många tidigare folkliga traditioner. I minst tjugo verk nämn hon innan Jayadevas Gita Govinda skrivs, där hon är huvudperson som älskarinna åt Krishna. Man kan anta att det finns en lång tradition kring firandet av "hemlig kärlek" mellan denna kvinna och Krishna under vårens tid, vilket antyder en växtkult likannde den vi har i många andra kulturer. Man firar livskraftens återvändande efter vintern.

Söderblom berör också det poetiska verket Gitagovinda av Jayadeva på 1200-talet: "Krishnaerotikens yppersta alster, bengalipoeten Jayadeva govindasång, Gitagovinda, på sanskrit från det tolfte århundradet, utmärker sig för poetisk skönhet och sinnlig glöd. Krishna sätts på kärleksprov -- under det hans älskade förgås av längtan. Sist skildras kärlekslyckan.

Så här beskrivs denna religion av en modern författare, Dey, i skildringen "Bengal Peasant Life":

"The Hindu population of Bengal may be ranged under two

classes, the Shaktas and the Vaishnavas : the wor-

shippers of Shakti or the Divine Female Principle,

and the worshippers of Vishnu, or rather of Krishna,

for though the Hindus in general take the latter

deity to be only a manifestation of the former, the

Vaishnavas of Bengal regard him not as a part of

God but as Puma Brahma : that is, the full and

complete divine essence itself in human shape. The

Bengal Vaishnavas, however, are the followers of a

Bengali reformer of the name of Chaitanya, whom

they worship as a god, or, more strictly speaking,

as an incarnation of Krishna. Images of Chaitanya,

made of clay painted, and of the size of life, and

those of his two chief associates, Nityananda and

Advaitananda, are worshipped by them; and in the

Tillage of Klanchanpur a life-size image of Chaitanya

is adored, under the name of Syama Suadar, by

hundreds of the inhabitants. But the chief divinity

of the Bengal Vaishnavas is Krishna, the cow-herd

of Vrindavan near Mathura (Muttra); and his mis-

tress, Radha, the principal gopi (cow-herdess) amongst

sixteen hundred women of the same occupation,

receives equal adoration to himself. The sports and

amours of Radha and Krishna form the subject of

the Vaishnava's daily meditation ; and there is no

Vaishnava who has the slightest pretensions to piety

that does not report the name of Hari or Krishna

at least one hundred and eight times on a bead-roll

made of the stem of the sacred tulasi (basil) plant.

This institution of the repetition of the name of

Hari is called the sacrament of harinama. It is

observed ty elderly men and women, especially

widows. Alanga observed it punctually twice every

day— once before her noon-day meal, and again after

sunset. The words of this formula of devotion are

as follows:

Hare Krishna !

Hare Krishna!

Krishna, Krishna!

Hare, Hare !

Hare, Rama I

Hare, Rama!

Rama, Rama!

Hare, Hare I

Aduri also occasionally told her beads, but not so

punctually as her mother-in-law.

The visiting of holy places is another part of

Vaishnava devotion. The three holiest places of

Vaishnava pilgrimage are the groves of Vrindivan

near Mathuri, where the divine cow-herd Krishna

romped about when a lad with the milk-maids ; the

temple of Jagannatha at Puri in Orissa; and Dvaraka

- in Gujarath, once the residence of Krishna. But

in the district of Vardhamana itself and its borders

there are three places of .some sanctity. These are

Navadvipa, the residence of Chaitanya, Ambika

(Culna), where Nityananda lived for some time ; and

Agradvipa, famous for the shrine of Gopinath, the

lord of the milk-maids.

....

From Navadvipa (the new island) they proceeded

to Agradvipa (the fore island), where the great festival

of Mahotsava (literally, the great rejoicing) had already

commenced. Vaishnavas had flocked thither from all

parts of the country, Vairagis, Bauls, Nagas, Nedas,

and Nedis, in their grotesque habiliments, were all

there. The music of the khol or mridanga and of the

karatala was heard day and night. They sang the

praises of Gopinath in merry groups through the

village. They danced with wild excitement.

Now pursuing, now retreating,

Now in circling troops the/ meet;

To brisk notes in cadence beating,

Glance their many tinkling feet.

They shouted the names of Radha and Krishna till

their throats became hoarse ; they foamed at the

mouth ; they cut religious somersets ; men and women

danced together promiscuously, the latter excelling

the former in the violence of their gestures; many

mridangas and haratals were broken through violence

of striking ; and many women had fits of devotional

fainting. The excitement among the pilgrims — and

their number was about fifty thousand — was immense.

The joy of Alanga and Aduri knew no bounds. They

seemed to be translated to Vaikuntha, the Paradise of

Vaishnavas.

While Alanga, Aduri, and their two companions

were one day — for the festival lasted several days —

going round the parti-coloured groups of regular,

that is, mendicant Vaishnavas, they were attracted

to one particular group, where the music and the

singing were more vociferous, and the dancing more

violent than the rest.

There was one actor on this scene to whom every eye

was turned, partly on account of the violence of the music —

if music that could be called, which was dissonance itself — which

his karatala sent forth, and partly on account ' of

the vehemence of his devotional dance. He was in

a state of primitive nudity, save and except a small

bit of rag, called kaupin; a red cone-shaped cap

was on his head ; and his neck was encircled with a

three-fold bead roll. He was singing, dancing, and

shouting at a tremendous rate; now falling to the

ground, now jumping up, and now twisting his body

in varied contortions, as if in convulsions ; in a word,

he was conducting himself in such a manner that

anyone not acquainted with the manners of the

Vaishnavas would think that the man had gone "daft".

But the madder a Vaishnava is, the holier,

he is deemed by the people. As he was going

through all this buffoonery, to the edification, doubtless,

of the spectators, his eyes met those of Aduri.

Suddenly he fell down on the ground as if perfectly

senseless, foaming at the mouth, his body trembling

and moving like a fish hooked by an angler. His

friends immediately gave out that he was possessed

of dasa, that is to say, was under supernatural in-

fluence. When he lay thus stretched on the ground,

Alanga and Aduri at once recognised him to be Prem-

Bhakta Vairagi, the same who often came to their

house for alms, and who acted as their guru's legate

on the occasion of Govinda's marriage. His com-

panions lifted him up, and put a little water on his

lips. Being still in a state of dasa, he was asked

what he had seen. He said he had a sight of

Gopinathji, who had revealed to him the interesting

fact that there was one woman there standing

amongst the group who was destined to be one of

the most glorious of mendicant Vaishnavas. With

a view to the identification: of this favoured person,

Gopinath had told him that the woman in question

was a young widow, who had come to the festival

in the company of three other women, and who was

at that moment standing under a tree in the north-

east corner of the area. All eyes were turned to the

foot of the tree ; and sure enough four women were

standing there, one of whom Aduri, was a young

widow. The leader of the Vaishnava group went

up to Aduri, acquainted her with the subject-matter

of the revelation vouchsafed to Prem-Bhakta, con-

gratulated her on her singular good fortune, and

added that, under the circumstances, it was her

duty to take bhek, that is to put on the garb of a

mendicant nun and to join the Vairagi order.

Alanga did not know what to make of the affair.

The idea never occurred to her simple soul that any

imposture was practised; and yet she felt it difficult

to part with a friend whom she loved and who was

a member of her household. Other Vaishnavas now

came forward, and poured their oily eloquence into

the willing ears of Aduri. After a few moments

hesitation she consented to take the bhek.

As religious bigotry allows of no delay in swallow-

ing its victims, Aduri was there and then made

to go through the ceremonies, and admitted into the

order. Vairagis, as men who are destitute of

passion — for that is the meaning of the term — of

course never marry; neither are female Vairagis

given in marriage, they being like the angels in

heaven ; yet a pious Vairagi has a religious female

companion, who is to him a sort of helpmeet, and

an invaluable auxiliary in devotional exercises. For

this holy purpose Aduri was entrusted to the care of

Prem-Bhakta who was the instrument of her

conversion.

Poor Alanga, though a sincere Vaishnavi, could not

help shedding tears at the calamity which had befallen

a member of her household. With a heavy heart

she started the next morning with her two com-

panions, on her homeward journey. She had scarcely

reached the door of her house at Kanchanpur when

she set up a loud cry lamenting the loss of Aduri.

Sundari and Dhanamani rushed out on hearing

Aliuiga's cries, led her into the house, and, on

hearing of the fate of Aduri, joined their lamenta-

tion to hers". (Chapter XXIV)

Genom denna skildring får vi en autentisk bildi berättelsens form, av den verklighet vaishnavas lever i Bengalen på 1870-talet och tidigt 1900-tal.

Åter till bakgrunden av Krishnakulten. I Vedisk och indisk episk tradition finns bakgrunden för Jayadevas centrala kvinnliga figur. För Jayadeva, som skrev på 1200-talet är Radha den stora kärleksgestalten, större och viktigare än Krishna. Jayadeva var, enligt inskriptioner i templet i Madhukeswar, lärare på skolan i Kurmapataka och ägnade sig åt poesi, dans och musik.

I Jayadevas dikt, liksom i det material han bygger på, är Krishna den attraktive herdepojken, en kama-deva, älskad och beundrar av herdar och herdinnor, saknad när han inte är närvarande, överväldigande i skönhet och kärlek när han är det. Snarare än att vara en gud är han Guds skönhet uttryckt i en pojke och senare en yngling. När folk ännu i vår tid spelar upp Gita Govinda, kan spelet pågå större delen av dagen. Det är inget drama, det finns ingen kris eller något verkligt problem, ingen direkt upplösning. Det handlar hela tiden om samma sak: gopis (herdeflickors) kärlek till denna gudomlige lille herde. Vilken ålder man än är i deltar alla i samma kärleksglädje, riktat mot herden Krishna och hans skönhets kraft.

Samtidigt är Jayadevas dikt formell enligt tidens regler för den erotiska retoriken och galanteriets retorik. Det är aristokratisk hoverotik med religiös förhållning till kärleksäventyren. De judiska skrifternas realism och politiska medvetenhet saknas helt. Allt handlar om känslor hos de som fångats och förförts av skönheten i den underbara herdepojken. Det är fråga om en lyrisk andlighet, mer estetisk än någon annan jag känner till, där en ohöljd subjektivitet i Radhas gestalt visas upp utan blygsel. Det är tonåringens förälskelse och trubadurernas dyrkan av skönheten som blir till bhaktis form av yoga.

Till denna sinnliga hängivelse hör förtjusning över herdepojkens nakna fötter, ögon, läppar, händer, öronsnibbar, ja hela den sensuella kroppsliga kartan av dyrkansvärda objekt för den troende/älskande bhaktan. Samtidigt avskyr denna gudomliga herde alla blodiga offer av djur, ja hans hjärta känner ömhet för alla offerdjur. Men däremot massakrerar han utan tvekan horder av barbarer. Märkligt nog förstör han hela krigarkasten, ksatriyas -- samme Krishna som i Bhagavad Gita är körkusk åt krigaren Arjuna. Han är samtidigt Ljusets Prins och allting segrare, den överlägsne Hari. Så slutar många strofer i Ginda Govita: Seger, seger, Gud Hari !

Men betoningen ligger överlag på den erotiskt intresserade guden som leker med kvinnorna, lekar som är fulla av begär och kärlek. När svärmar av bin söker föda i överflödet av blommor, då är det dags för Hari och hans amorösa upptåg under vårens välsmakande dofter och njutningar. Kärlek och kärlekens njutningar är essensen i denna diktning. Och naturen: Vrindavans skogar genom vilka floden Yamuna slingrar sig "vars vågor skänker renheten".

Detta är en religiös form av förälskelsen som den högsta relationen till Gud. Det är tro såsom pastoral symfoni av kärlekens egen musik. Radha skildras som ung och välutvecklad flicka och det är i fantasin en nästan pedofil stämning. Hari koketterar inför denna flicka klädd i girlanger av blommor och när hon gör ofog och busar svänger och gungar hennes örhängen av juveler och slår på hennes vacka kinder. Hennes stora och tunga bröst vilar mot hans kropp medan hon kopulerar med honom. En annan flicka dyker upp med breda höfter och tar över Hari och har samlag med honom. Hennes kropp darrar av njutningen, "hon ryser därnere", säger texten. Ännu en herdeflicka drar in Hari i vassen och han tar henne när hon lyfter på tunikan. För andra flickor dansar han och spelar på sin flöjt medan de utbyter kärleksfulla blickar.

Genom sin förförelse avhela universum, säger en vers, skapar Hari skönheten överallt. Därför har flickorna och kvinnorna i Vraja en lång kärleksfest där de älskar nyckfullt och njutningsfullt och kysser alla Haris kroppsdelar. Man får tänka sig att Jayadeva var bekant med Kama sutra och det tillägg som Yashodhara skrev på 1200-talet. Kama, sexuell njutning och lusta, är klassiskt sett ett av de fyra livsmålen för varje människa. Radha är kamas inkarnation när hon smeker Haris bröst blind av begär efter honom, som texten säger.(Sång I, 11) I Gita Govinda och den vaishnavism som bygger på den förenar det målet med befrielse, mukti, genom kärleksakten till Hari. En parallell i västerlandet kan vi finna i vissa former av kristen brudmystik, men aldrig så uttalat och poetiskt skildrat som i Gita Govinda.

Som Swami Prabhupada i samma tradition som Walther, Gaudiya vaishnavismen, skriver: "Syftet med den här rörelsen är att sprida Guds namn, Guds härlighet, Guds aktiviteter, Guds skönhet och Guds kärlek. Den materiella världen är full olika företeelser och alla dessa finns också i Krishna. Den mest utmärkande företeelsen i den materiella världen är sex, och det finns också i Krishna. Vi dyrkar Radha och Krishna och mellan dem finns attraktion, men materiell och andlig attraktion är inte samma sak. I Krishna är sex verkligt, men här i den materiella världen är sex overkligt." Han menar att när en man ser en vacker kvinnas kropp attraheras han därför att han tror att den är verklig. Men alla levande varelser i denna värld är döda, inte verkliga. Kropparna är som gräs, de vissnar snart och förintas -- en syn som återfinns i NT. Kroppen är en klump organiserad materia. Så fort själen lämnar den bryr sig ingen om att titta på den vackra kvinnans nakna kropp. Den egentliga orsaken, den verkliga attraherande kraften, är den andiga själen. Det är den mannen reagerar på när han ser den vackra nakna flickans kropp.

I vår västerländska platonska tradition har vi en liknande erosuppfattning. Den materiella världen är gjord som en imitation i död materia av levande andiga ideer. Tingens verklighet existerar i den andiga världen, idevärlden. All erotisk attraktion är ett minne av skönhetens ide. I Bhagavad Gita, kap. 8 sägs: "Det finns en annan natur, som är evig och översinnlig. Denna natur är suverän och kan aldrig förintas. När allt i världen förgås, förblir denna del oförändrad."

När Radha lider av Haris frånvaro sjunger hon en kantilena där hon ser hur han älskar med de andra herdinnora, den ena efter den andra och läsaren förstår att denna smärtosamma följd av syner av andras älskade kroppar, detaljerat beskrivna, är en form av gudskärlek. Svartsjukan har transformerats till kärlek för Hari. Hon ser från en hydda hon har uppe i ett träd, hur han är fylld av lidelser och skrattar när han älskar med flickorna. Genom att han är gudomlig tillhör han alla som vill älska, det vet hon. Därför är svartsjukan detsamma som gudskärlek, ja till och med den högsta formen.

Hon berättar också för sig själv och läsaren hur hon först blygdes och rodnade när hon mötte honom, hur hon veknade av hans hundratals komplimanger och hur han tog av henne alla kläder medan komplimangerna berusade henne, hur han med ett leende som var underbart, klädde av hennes höfter och smekte dem. Därefter ser hon en episod där han sover och hon älskande ser på honom, tar honom i sina armar och kysser honom. Han vaknar och de älskar, hon känner lustans berusning fylla sig med en utsökt gudomlig kärlek. Hans fingrar och naglar kramar hennes tunga bröst och hennes hår är fyllt av blommor. Till slut, säger texten, försmäktar hon av kopulationens lidelse och hon lämnar sin hydda med en lian och återvänder hem. Jayadeva avslutar med att kalla detta "den lilla Radhas melankoli".

Jag minns väl hur Walther såg min hustrus tavlor från Indien som just skildrade Radhas erotiska äventyr i Gita Govinda, där de hängde på väggen i vårt trapphus (vi tog ner dem när föräldrar och äldre besökte oss...). Han blev rörd och sa något om att här var grunden för sanningen. Jag påpekade att det var en sorts pastoral herdediktning med en kama-deva, kärleksgud i en ung tonårings gestalt och en kvinnlig sensuell gudinnelik hjältinna, den lilla Radha med de stora brösten. Walther nickade och sa: "Som Höga Visan" -- och som äkta jude kopplade han samman de två kärlekstraditionerna. Vi pratade om herdediktning hos Vergilius, hos Racan och Segrais. "Men de bleknar alla inför Jayadeva!" utropade han.

Vi hade också, i samband med Jayadeva, ett samtal om erotisk diktning. Höga Visan tolkas av många som både mänsklig erotisk diktning och, allegoriskt, som kärlek mellan människan och Gud. På samma sätt tolkas Gita Govinda och även bhakti-traditionen i stort. Jag drogs en tid starkt till denna gudsuppenbarelse och jag glömmer aldrig hur jag satt ute på en sandhalvö mitt i Ganges i Rishikesh och läste i min nyinförskaffade Bhagavatam i två stora band, och njöt av att Gud äntligen fick skildras som den högsta form av sexualitet som kan finns. Jag var medveten om hur allt mänskligt endast är skuggbilder av det verkliga -- och just därför kan språket vara erotiskt och utmanande utan att därför bli det minsta promiskuöst eller banalt pornografiskt.

Därmed kunde jag också förstå den helomvändning Walther Eidlitz fick göra från en mosaisk judisk och kristen kulturmiljö där det erotiska och promiskuösa är ytterst tydliga lagbrott mot Guds vilja och en nedsmutsning av det andliga livet. Och av samma anledning har aldrig Walthers undervisning nått någon större publik vare sig i Tyskland eller i Sverige. Däremot har en mer opersonlig och intellektuell form av bhakti genom ISCKON och andra moderna former av vaishnavism kunnat vinna en betydligt större intressegrupp. Det gäller för övrigt också Ernst-Georg Schultze som hade en utpräglat intellektuell och teoretisk förståelse. Walther var mycket närare Gita Govinda och tionde boken i Bhagavatam.

Jag minns hur jag frågade Erwin Bischofberger, jesuitpräst vid Eugeniakyrkan i Stockholm: "Handlar inte Höga Visa om mänsklig erotik?" "Jovisst ! Men måste vi dra en gräns mellan mänskligt och gudomligt?" Walther påpekade för mig ungefär detsamma när vi talade om en ung flicka som bodde hos oss en natt, vars sensuella utstrålning var markant. Det gudomliga syns i det mänskliga. Men i Gaudiya-Vaishnavismen har man ängsligt infört minst femton distinkta "steg" som den hängivne måste utveckla för att komma ifråga som en invigd bhakta. Kärlek till Gud -- prema -- får absolut inte blandas ihop med mänsklig erotik. Denna inre motsättning har alltid funnits i denna vaishnavism. Gita Govinda är där en mer universell poesi om Gud.

Vi kan se denna ängslan i några ord av Swami Bon, han som invigde Walther i traditionen, i hans förord til verket Bhakti rasamrta sindhu av Rupa Goswami. Han säger att innan Chaitanya tvåhundra år senare kom med sin version av gudskärlek hade Jayadeva och andra, tex Chandidasa och Vidyapati besjungit denna kärlek. Men de som läste dessa poetiska verk missförstod innebörden, eftersom de själva var så fast i sensuella och sexuella njutningar i livet. För att fatta måste man vara helt fri från tankar på maskulint och feminint. Därmed blir bhakt-yogai en elitism som ytterst få skulle kunna tillgodogöra sig. Walther själv hade inte denna trånga syn, men möjligtvis hade Ernst Georg Shultze, som han mötte i det indiska interneringslägret en sådan uppfattning.

Man kan undra hur Walther Eidlitz's kristna tro flöt in i denna indiska gudskärlek. Så här försöker en annan författare vid ungefär samma tid, jämföra de båda trosformerna (Melvin T. Kennedy, 1925 i The Chaitaniya Movement):

"For of all tbe manifestations of the Hindu religious

consciousness, the Vaishnava bhakti cults come nearest

in thought and practice to the religion of Christ; and

along them the Bengali school, because of the personal

charm of its great leader and exemplar, its wealth of

mystical experience, and its particular interpretation of

the religion of love, offers many points of comparison

to Christian thought and devotion.

Let it not be thought, however, that this study is

actuated by a merely partisan desire to prove the

superiority of one's own religion. Our desire is to find

and set forth that religious truth by which men can

best live their lives. All religions, without exception,

must face the testing of human experience; slowly but

surely they are being winnowed by the centuries. Only

that which, in the long run, can best meet the insistent

needs of humanity can hope to survive in the end. It

is from such a point of view that we would pass in

review the features of these two religions which have

so many points of kinship, that we may see as cIear1y

as may be wherein lies the fuller and richer truth for

the needs of men.

Ethical standards

The first and most obvious thing that strikes one

about the ethical standards of these two reIigions is, that

they both derive their ideal and authority and power

from the person of their founder. The combination of

teaching and character, especially the exemplification of

the teaching in the life and character, is that which has

given vitality to the ethical ideas of both.

Ideas in Common.

The ethical ideas themselves have certain distinct

elements in common. In fact, the determinative prin-

ciple in both standards is very much the same. For

Chaitanya, loving humility seems to have been the ideal

of character most deserving of attainment. Humble-

ness of spirit he taught his followers with an efficacy

that made it the distinguishing characteristic of the

sect. The only writing ascribed to him, as we have

seen, is a few Sanskrit slokas, chiefly in praise of

humility. The parallel here with the Beatitudes of

Jesus, and with his constant emphasis upon humility of

spirit needs no elaboration.

The ahimsa doctrine, although not original with the Vaishnavas

became a leading characteristic of their

ethics. It is a negative statement of the Christian

doctrine of goodwill. The strict vegetarianism of the

orthodox Vaishnava is the logical result of this doctrine.

This abstention from the taking of life in the animal

world was also the law for the Vaishnava's relation to

his fel1owmen, and here it took a form closely akin to

Jesus' law of love. While never receiving so explicit

and universal an expression as in the Sermon on the

Mount, nevertheless the spirit of the true Vaishnava

was the spirit of love, deprecating the use of force and

seeking to meet evil with the power of love.

Inseparable from this spirit was the disposition to

forgiveness, which, both from Chaitanya's words and the

example set by him and his disciples, has ever been

cherished as distinctive of the Vaishnava character.

Here, again, this teaching is not set forth in what is

ascribed to Chaitanya with the directness and unforget-

table simplicity of Christ's injunctions to forgive. It is

derived rather from the behaviour of Chaitanya and his

disciples.

In these respects the Chaitany as ethical ideal comes

very close to the heart of the Christian teaching. It is

of the same spirit: it makes premabhakti (love's devotion)

the supreme expression of life and religion; and in the practice

of the ahimsa doctrine it has carried the principle of "live

and let live" consistently into its relations with the animal world,

in a way hardly known in the West.

Differing Ideas.

Over against these similarities we may point out

two fundamental weaknesses that characterise the

ethics of the Chaitanyas as compared with Christianity.

They have to do, first, with its idea of the divine; and

second, with its exemplification in the life of Chaitanya.

1. The ethical teaching of Jesus is grounded in his

conception of God. It gains its power through its

perfect expression and demonstration in his own life,

but its ultimate authority as truth is found in the

character of the righteous and fatherly God from whom

he knew alI his teaching to come. Given Jesus' idea of

God as unchanging in His love, goodness and moral

purpose, and no other ethical teaching is possible. It

is not something added to his religious ideas and separ-

able from them. The Christian ethic is of one piece

throughout with the Christian doctrine of God.

We cannot feel that this is true in the same 'way of

the ethics of Chaitanya. They do not seem to bear the

same relation to his conception of the Supreme. They

are not the inevitable issue of that conception. Their

attractiveness and appeal are all the effect of the

personality of Chaitanya, but they lack the power and

authority that can only come from their being grounded

in the character and purpose of the divine.

This grounding of a consistent and powerful body

of ethical ideas in the character and purpose of God is

not to be found in Bengal Vaishnavism. Its conception

of the Supreme and the world order are in other terms,

and its interests in religion do not furnish a stable basis

for an ethical system. A passage from the Charitamrita,

quoted in a previous chapter will throw light at this

point. Replying to one of his disciples who had asked

to suffer for the sin of humanity vicariously, Chaitanya

said:

'You have prayed for the salvation of beings in the world.

Yes, they will find deliverance without undergoing punishment for

their sins. Krishna is not powerless; he has all kinds of power . . .

the whole world will be saved since you have wished it, for to Krishna

it is no labour to redeem all.'

It is impossible to associate such a passage with the

idea of God as ethical1y conceived. The great concepts

of religion-deliverance, redemption, salvation as used

here are meaningless from a mora1 standpoint. They

are simply emptied of ethical content." (s 217-220)

Vad det till slut handlar om är människans längtan efter den högsta absoluta kärleken, bhakti. Denna kärlek hade Walther Eidlitz lärt känna bristfälligt i kristendomen, i kärleken till Han som är världens transcendenta Ljus. Denna längtan kan uttrycka sig i mänskliga, erotiska och kroppsliga uttryck eller i sofistikerad teologi där "prema" får utvecklas i mer eller mindre distinkta grader eller steg. De bengaliska kommentatorerna både under Jayadevas tid och senare under Chaitanyas renässans under 1500-talet analyserar och skapar subtila beskrivningar och utformar även dicipliner som ska kultivera denna gudskärlek.

Men många ser detta som ett överdrivet och pretentiöst raffinemang som döljer den oändliga enkelhet och renhet som Guds kärlek innebär. Som Walther påpekade finns hos Jayadeva en fräschör som får de flesta andra pastoraler att blekna. Där är erotiken ohöljd och det sensuella går samma med det gudomliga. Den kan inte fattas separat eller i materialistisk version.

Rörelsen Brahma-Madhva-Gaudiya Sampradaya hänvisar till sina traditionella ursprung i följden av andliga mästare (gurus) och de tros härröra från Brahma. Den klassificerar sig som en monoteistisk tradition och ser de många formerna av Vishnu som inkarnationer av en högsta Gud, adipurusha. Gaudiya Vaishnavas är anhängare av den mystiska avatar Sri Chaitanya (1486-1534). Sri Chaitanya dyrkade Radha och Krishna och populariserade bruket av kirtan (församlingens sång av namnen på Gud). Hans anhängare vördar honom som en inkarnation av Krishna, möjligtvis profetiskt förutsedd i de senare kapitlen i Srimad Bhagavatam.

Chaitanya lärde tron ​​på en suverän Gud, som inkarnerat sig många gånger men senast i form av Krishna, tillsammans med Radha, vars makt och majestät är sekundärt till sin skönhet, kärlek och sötma. De tror att den absoluta sanningen, eller Gud, är helt attraktiv och har både en manlig och kvinnlig karaktär som är bortom påverkan av detta tillfälliga värld. Den mest populära gudinnan i Bengalen var Kali, som hade flera aspekter, bland annat de som Radha typifierar. Kanske kan man säga att Chaitanya och tidigare Jayadeva lyfte fram Kalis älskliga och erotiska aspekter just i Radha-gestalten. Jayadevas Gud som Moder och kvinna hos den bengaliske mystikern Kechab Chander Sen, som var en känd och karismatisk lärare vid den tiden, kan ha påverkar Jayadevas diktning och gjort Radha till "det evigt feminina" och Krishna till en ung pojk som förförs av henne.

När det gäller människosynen, lärde Chaitanya att medvetandet är evigt, såsom Bhagavad Gita beskriver det i andra kapitlet. Det är inte en produkt av materia och att tro detta är en förvillelse, en felaktig identifikation. Alla själar är eviga, aldrig förlorar de sin individualitet. De är samtidigt samma som Gud i naturen, men ändå olika, är alltid beroende. I sitt betingade tillstånd de är under inflytande av materia och i sitt frigjorda tillstånd de är de naturliga uttryck av ren och barnslig hängivenhet inför Gud.

Vilhelm Grönbech skrev 1926 dessa rader om Chaitanya: "Caitanyas religion har inga tankar och behöver icke heller några -- känslan är allt. Dogmatiskt sett har han tydligen varit ofantligt förnöjsam, han behövde så litet, och den teologi han uppfostrats i, tillfredsställde honom fullständigt. Vi behöva icke andraga biografiernas eller legendernas sanningsenlighet i tvivelsmål, när de prisa hans lärdom och skarpsinne. Han var uppforstrad i sin tids skolastik och uppövad i att klyva en spetsfundighet i tre à fyra ännu finare. Men det teoretiska frågorna intresserade honom knappast, så länge de icke råkade i konflikt med hans extas, och han överlämnade åt sina disciplar att göra lärosatser av tron. Det behövdes ingen annan teologi än Guds namn, ty Hari eller Krishna var tillräckligt att uttrycka allt, vad han kände. I namnet ligger frälsningen, det är ungefär hans enda dogm. 'Haris namn, Haris namn, endast och allenast Haris namn, i denna onda tod finns det ingen annan, ingen annan, ingen annan frälsningsväg' citerar han med övertygelse. När man uttalar Krishnas namn, utplånas alla de synder, som man begått under tio miljoner tillvarelseformer. Den tvivlande domare, som förföljde honom, råkade uttala Guds namn; då utbrast Caitanya: 'dina synder äro utstrukna, du har blivit full med helighet, ty du har uttalat Guds trenne namn Hari, Krishna, Narayana' och verkan uteblev ingalunda, ty genast greps domaren av sången och dansvildhetens nådegåva. När människorna frågade honom: vad skola vi göra? svarade han blott: 'Sjung Herrens namn ! Och att sjunga Herrens namn innebar för honom helt enkelt ett ideligt upprepande av 'Hari, Hari, Krishna, Krishna, hell dig, Hari', måhända med ett här och var inskjutet 'fräls mig'....Namnet var för honom läran, därför att det var levande -- det kunde framkalla den extas, som var hans enda näring, och som innefattade hela hans trosvisshet. Genom det försattes han i det svärmiska tillstånd, under vilket han sjungande och dansande kände Guds närvaro." (s 249-250 Mystik i Österland och Västerland I, 1926)

Sri Chaitanya lärde att det slutliga förverkligandet av sitt verkliga själv i Gud är något intimt och personligt. Upptäckten av en personlig relation med det absoluta är den "hemligaste av alla hemligheter", den högsta sanningen som vise, yogis och filosofer har sökt sedan tidernas begynnelse och som även uttrycker sig i judendomen, kristendomen och islam. Den islamiska sufismen ligger nära bhakti, liksom den bengaliska Baul-traditionen gör, ofta under islam som övergripande religion. Bhakti är att i sitt inre tränga in i en djup, mycket förtroendefull relation till Gud, att se Herren som en person vars skönhet, charm och kärlek är allt överskuggande och utgör ett oändligt kärleksliv. Kärnan i andlig perfektion för en Bhakti-yogi är att väcka extatisk kärlek till Gud, som är den inneboende själens natur. För Walther var detta en lösning på relationen till Moses Gud som han uppfattat som vedergällande och dömande, den "kampf in zwielicht" som Walther själv sannolikt genomkämpat. Han kunde inte heller se att Kristus väsentligt förändrat denna tro och gudsbild. Namnet Krishna var honom mycket kärt, jag hörde hur han mitt i natten i sin säng låg och viskade namnet och jag associerade direkt till Jesusbönen, sådan jag lärt känna den i den ryska pilgrimens berättelse från 1850-talet, utgiven först 1884.

Schultze ordnade att Walther fick formell invigning av Bhakti Hridaya Bon, även känd som Swami Bon. Han var en lärjunge till Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakura och undervisade i Gaudiya Vaishnavas teologi. Vid tiden för sin död 1982, lämnade han bakom sig tusentals bengaliska lärjungar i Indien. Hans nuvarande efterträdare är Gopananda Bon.

Bhakti Hridaya Bon skrev "My First Year in England", "On My Way to Vaikunta", "Vaikunta Pathe" (på bengali) och "Viraha-vedana" ( på bengali). Han är känd för sin översättning till engelska av Rupa Goswami s sanskrit klassiska, Bhakti-rasamrita-sindhu [1] och för sin utbildningsverksamhet i Vraja Mandala, ett område som anses vara heligt och ligger mellan Delhi och Agra i Uttar Pradesh, Indien.

Swami Bon var rektor för Institutet för orientaliska filosofi i Vrindavana, grundare av Sri Krishna Chaitanya Academy i Nandagram, Uttar Pradesh. Han invigde några västerlänningar till förutom Walther Eidlitz.

3. Sverige

Efter invigningen hos Swami bon 1946 kunde Walther återvända till Europa och Sverige, där han kunde ansluta till sin fru och sin son. Här började nu en verksamhet med skrivande, föreläsande och resande. Huvudämnet var den indiska gudsföreställningen. Här intresserade sig Walther mindre för den religihonshistoriska aspekten på hinduismen och mer på den personliga upplevelsen av Krishna.

Den Krishna han skildrade i sina böcker och sina föreläsningar var den vi finner i Bhagavatams tionde bok, alltså myterna kring gudens födelse som människa och äventyr som barn och ung man. Krishna är herdepojken som redan som baby retas med sin styvmamma, stjäl smör i skafferiet och ger til aporna, visar hela världssystem i sin mun när han sover, busar med de andra ungarna i byn men har gudomliga krafter. Det framgår också att Krishnas kärlekslekar ute på ängarna är ett återgivande av fester som firades i byarna på den indiska landsbygden. Flickor och pojkar samlades troligen och upplevde gudens livsglädje genom att med sång och glada utrop dramatiskt härma Krishnaslustfyllda aktiviteter. Det erotiska elementet i denna kultur var inte uteslutande en yttring av livslust, det hade säkerligen betydelse som en helig handling, det heliga samlaget, i vilket fruktbarheten såväl i samhället som ute i naturen ökades genom gudens kraft.

Intressant är att Krishna alltid är den mörke och sägs har mörkblå hy. Han utgör således en motsats till den blonde ariern. Den lokala Krishnadyrkan har troligen tidigt spelat en roll i indiernas liv, redan under de oroliga tider då de i bhaktihängivelsen åt en personlig kärleksgud fann lösningen på livets invecklade problem. Krishnafiguren måste ha haft något som åtminstone i vissa trakter höjde honom till guden över alla andra osch osm lät honom uppgå i den livsstämning hos brahminerna som han blev bärare av. Han står ju i Bhagavad-Gita på furstens stridsvagn och lär honom vägen till frälsningen genom plikt.

Walther älskade att berätta dessa sagor och berättelser om den lille guden i den lantliga idylliska miljön. Krishna växer upp bland herdar och herdinnor som även har enkla småbruk och lever i en medeltida bondby ungefär som vi hade i Europa fram till industriella revolutionen på 1800-talet. Han är klart förtjust i flickor i tonåren och stjäl vid ett tilfälle deras baddräkter när de badar nakna i floden, han gömmer sig i ett träd med kläderna och får se dem komma springande för att leta efter kläderna. Längre fram lockar han ut kvinnor från sina famijer nattetid för att idka älskog i lundarna kring byn. Man påminns om Höga Visan fast i en mer direkt lantlig erotisk form men där den erotiska och gudomliga kärleken effektivt blandas i berättelsens form. Kvinnorna upplever att var och en ensam har samlag med Krishna, men han fördubblar sig med gudomlig kraft så att var och en får sin egen älskare.

Jag frågade Walther om man kunde se Krisha-tron som en bondreligion med fruktbarhet och livslust i centrum, som blivit erotisk mystik för brahminklassen. Han var tveksam, han var inte religionshistoriker. Men det är uppenbart att denna erotiska mystik förvandlade stoffet i Bhagavatams tionde bok och fick en ny anda. Ceremonierna, sångerna, danserna och legenderna kunde bibehållas utan några stora yttre förändringar, men stämningen förandligades varigenom Krishna blev själens favorit och Älskade partner. Hans lantliga käleksäventy fördubblas med tillhjälp av riktiga prinsessor i slott och hans historia slutar i palatset sedan han hämnasts sin släkt förnedring och satt sin morfar på hans gamla tron. Kärleken till Kristus genomgick en liknande förändring i medeltidens Rhen-mystik i Europa och i den spanska mystiken med Johannes av Korset i centrum.

Mycket energi hos de älskande kvinnorna går till humörsvängningar genom melankoli när de saknar Krishna, exstas när han kommer till dem, skönhetsupplevelser när han spelar på sin magiska flöjt, oro över att inte behaga honom när de möts, svartsjuka emot andra "gopis", alltså älskarinnor, uttråkadhet när dagar går utan ett möte, misstankar om hans möten med andra -- det är en pastoral kult i botten och en sensuell teater en mysteriekult liknande de elysis-mysterier vi hade i Grekland under antiken, men med en raffinerad teologisk underbyggnad. Det finns också beröringspunkter med medeltida bukoliska satirer och allegoriska dikter. Krishnalegenderna är mycket omtyckta bland vanligt folk i Indien än idag med olika varianter av teateruppsättningar. Särskilt på vårkanten och utomhus i någon glänta njuter många indier av denna livsinspirerande Radha-mystik, kanske liknande vår Frejakult i Norden.

Vilhelm Grönbech gav 1926 ut en skrift om mystik, i vilken han också behandlar den indiska bhakti-rörelsen. Jag vet inte om Walther Eidlitz läste denna psykologiskt mycket intressanta tolkning av hängivelsen till Krishna. Men Grönbeck kommer nära den upplevelse av hängivenhet som jag tror Walther drömde om och ville gestalta men aldrig riktigt lyckades göra i sina böcker. Trycket från dr Schultze på en logisk och teologisk skärpa i Gaudiya Vaishnavas teologi kanske hindrade honom. Grönbech skriver:

"Krishnalegenden har förandligats, tills all förbindelse med det jordiska upphört. Den besjunger själens rena förening med Gud genom försakelse. Krishna beger sig till Mathura, och han återvänder icke till Radha; det betyder enligt förklaringen att Gud, den uppenbarade guden, döljer sig för människan och beröva henne all möjlighet att finna någon lycka i jordisk tillfredsställelse. Hans avsikt är att uppfostra själen till att genom besvikelser finna saligheten i kärlekens evigt rinnande källa i hjärtat. Den lycka som Gud skänker människan är, att han lär henne att frossa i en glädje som utgår från hennes eget inre."

Detta har en klang jag känner igen från Walthers undevisning. Bhakti är hängivelse åt Gud som pressats upp i en atmosfär där man inte kan andas med lungor och ännu mindre arbeta med händer. Det heter ju hos Chaitanya att den fromme lever som flickan, vilken dagen lång går i sina husliga sysslor men har hela sin själ riktad mot nattens möte med sin älskare. Eller som hos Dan Andersson: "Det finns något bortom bergen, bakom heta hjärtat mitt..." Denna poet från Bergslagen är vår svenska Tuka Ram, som i sin tur på 1600-talet i Indien skrev: "Det oändliga ligger bortom bergen -- mitt begärs, min vredes berg reser sig framför mig. Jag kan inte gå över dess toppar och ingenstädes finner jag något pass."

Alla ord såsom "arbeta" och "tjäna" eller, som Walther ofta sa, "kunskanpsrik kärlekstjänst" ha nu erhållit en ny betydelse -- de beteckna ingenting annat än att prisa Gud, att dansa och sjunga till Hans lov, att fira Hans gester och svänga lampan till Hans ära. Att tjäna Gud är att göra vad som är nödvändigt att bli i tillfälle att känna Hans skönhet och bli delaktig av njutningen av den kärlek som Han njuter. Orden "moralisk dygd" har helt och hållet befriats från all jordisk tyngd, det uttrycker endast försakelse av allt världsligt och förakt för varje gärning och upplevelse som har jordisk utgångspunkt och praktiskt syfte.

Det är endast de andliga hjältarna som kan andas i denna tunna bhakti-atmosfär, säger Grönbech. Kärlekshjälten är höjd över denna värld, där man älskar och lider, gör goda och onda gärningar. Det finns i detta ett själsaristokratiskt drag som jag kunna lägga märke till hos Walther, särskilt i hans muntliga undervisning, inte olikt det som fanns i den tidiga antroposofin. Det är en övervärldslig strävan för att nå kärleken till Gud. Själen, anden -- atman -- är den enda realiteten. Det främsta gudaälskaren kan göra är att ge sig hän som ett mellanled mellan Gud och människor.

Efterord

För mig blev Walther en central lärare när jag hörde honom tala på filosofiska institutionen i Uppsala en vårkväll 1970. Jag hade tidigare läst Dan Andersson och särskilt hans dikt Krishna. Jag hade läst Bhagavad Gita med Walthers förord. Jag kände en djup inre längtan efter denna kärlek som Krishna till sitt väsen var. Nu hörde jag, djupt överraskad, denna hänförelse i Walthers föredrag och tog genast ett samtal med honom efter föredraget. "Vem är du? Är du en luffare i denna värld, som jag?" minns jag att han utbrast med ett skratt som klingade där på andra våningen på Villavägen 5, där den filosofiska institutitonen höll hus. Jag bestämde mig efter detta samtal för att någon gång resa till Indien för att finna källan till denna kärlek.

Två år senare, efter avlagd fil.kand. var jag på väg. Innan jag lämnade Sverige hälsade jag på Walther på ett äldreboende i Storvreta. Han varnade mig för att Indien "inte längre finns", inte det Indien jag längtade efter. Han var pessimistisk kring att finna en äkta lärare på bhaktis väg i det nutida Indien. Han fick rätt. Ett halvår senare var jag tillbaka i Sverige, men nu med Bhagavatam i ryggsäcken. I Rishikesh, i en liten bokbod, fanns jag denna skrift i två volymer, "rendered into English by C.L. Goswami, M. A, Sastri". Jag började studera och njuta denna skrift och har gjort det sedan dess.

Den är den ljuvaste frukten på Vedas stora önsketräd som blommade särskilt under seklerna efter "nazarenerna" kommit till Sydindien, de tomaskristna. Den inspirerade min längtan efter den rena kärlekens Person, Gud själv. Jag skulle komma att finna denna Person i Jesus Kristus som i Sig inkluderar Chaitanya och all den längtan som finns i den indiska bhakti-traditionen. Det "Nya Förbundet" i Jesus förenar i verkligheten öst och väst, det fullföljer på ett underbart sätt den Euro-Asiatiska kyrkan och inbjuder välkomnande Indiens alla bhaktas till Kristus.

Ännu är inte tiden inne för detta att manifesteras tydligt och historiskt, det moderna Indiens alla "gurus" förminskar i regel det andliga livet till ett slätstruket sentimental nonsens, som t ex ISCKONs babblande smågurus (med några få undantag). Och den "filosofi" som indiska swamis predikar för att förbättra världen är ett osmakligt sammelsurium där bitar av europeisk psykologi blandsas i en utstpädd och starkt sockra lösning av buddhism och vedanta. Det är hjärtslitande att se hur amerikanska ashrams förstör livet för tusentals lurade västerlänningar och lika hjärtslitande är det att se hur dessa indiska gurus behandlar sina egna kulturella rikedomear. Men den tiden kommer. Den kommer då att fullfölja vad Baboo Keshub Chunder Sen startade och som på olika sätt utvecklas av tänkare som Chenchia, Chakkarai, Kalagara Subba Rao, Brahmobhava, Appasamy och Dayanand Bharati för att nämna några.

Walther kom och bodde i vår enkla stuga i Nordingrå under två perioder, 1972 och 1973. Han visade mig att livet har tre kvaliteter, den djuriska, den företagsamma rastlösa och den rent andliga. Jag märkte att jag dominerades av den animaliska delen och till en mindre del av den rastlösa företagsamheten. Men jag hade också en tydlig andlig längtan. Walther visade mig hur Bhagavatam undervisar oss om att vara realistiska och inse hur vi domineras av dessa tre egenskaper och att alla livsresor i olika kroppar handlar om att närma sig den rent andliga dominansen genom ren bhakti. Att kropparna vi får tillfälle att leva genom, är till för denna utveckling till att leva ett rent andligt liv.

Med denna realistiska inställning kunde jag meditera på Guds namn och form och kvaliteter med hjälp av Bhagavatam och se allting i ett perspektiv med en lång rad kroppsliga liv på jorden för att närma mig sattva, närma mig verklig bhakti, den gudskärlek som Jesus visar oss i NT. Tills dess måste jag leva med animalisk dominans och i rastlös företagsamhet och en mindre del andlig längtan efter Herren själv i sin rena kärlek och barmhärtighet.

Jag började nu närma mig den ålder då jag måste finna stadigt arbete för att försörja familjen. Jag valde att bli lärare i filosofi och undervisade i närmare fyrtio år i detta ämne, men även i religionskunskap och ämnet svenska. Walther gick vidare till nästa kroppsliga existens några år efter vår sista träff i vårt hus. Jag är tacksam för hans ivriga undervisning och ständiga hänvisning till längtan efter bhakti, kärleksfullt tjänande av den rena kärlekens Gud.

Praktiska lärdomar

Den första praktiska lärdomen jag fick av Walther och av studiet i Bhagavatam var den realistiska självkännedomen. Vi har en kropp, vi är inte den kroppen. Den kropp vi tillfälligt har domineras av vissa impulser och det gäller att helt enkelt känna igen dem -- domineras de av tamas, av det animaliska, eller av aktivitet och handligslusta, rajas, eller av den andliga längtan efter kärleken i Gud?

På varje nivå finns objekt för uppmärksamheten, på den animaliska är det sex och mat, överlevnad, kamp eller flykt, sökandet efter mättnad och förnöjsamhet, njutning och slöhet. På den rastlösa verksamhetens nivå är det att vinna, segra i någon kamp, bli bättre, lyckas och besegra olika hinder, uppnå vissa materiella eller intellektuella mål. Mitt liv var starkt påverkat av dessa objekt.

Bhagavatam lär att det centrala för oss är den tredje nivåns mål -- kärleken i Gud, Krishnas egenskaper, handlingar, berättelserna om honom särskilt i tionde boken av Bhagavatam. När Hans namn och form och egenskaper är framför våra inre ögon, går vi bhaktis väg.

Jag visste hur djupt jag var fast i materiella och animaliska objekt och Walther betonade att vi fått den kropp vi fått denna gång och utifrån den riktar vi oss mot Gud som objekt för vår uppmärksamhet. Jag lärde mig att efter ett pass yoga, öppna Bhagavatam på yogamattan och ta emot dess ljuva frukter genom att ha Gud som objekt via texten. Även Koranen och de bibliska skrifterna fungerar, men nektarn är Bhagavatam. Det är förstås inte ett intellektuellt eller teologiskt läsande. Det handlar bara om längtan efter ren bhakti i Gud.

En annan praktisk aspekt jag fick lära mig är att det är mellan mig och Gud allt sker. Eftersom Vaishnava-traditionerna är indiska och svåra att översätta till Europeiska kulturella former -- Walther utdömde t ex ISKCON som mycket otillräcklig, rent av demonisk -- handlar det om den enskilda själen och Gud. Med Bhagavatam på sanskrit, bengali eller i översättning till något europeiskt språk, måste själen genom sin längtan komma allt närmare en återfödelse i en mer andlig utvecklad kropp. Det är en kurs i gudomlig kärlek vårt liv följer, varje gång vi lever med en ny kropp. (Några kommentarer till detta liv har jag i humlebo.nu/korkprincipen.pdf)

Det är alltså själen inför Gud. Alla yttre former kan överges. Som Bhagavatam säger i Diskurs 2:17 ff: "Sri Hari (Gud) can be won neither by means of austerities nor through the study of the Vedas, nor through spiritual elightenment nor even through righteous actions; He can be won only through Devotion.....Fondness for Devotion is in fact engendered in the mind of men after thousands of lives. In Kali Yuga, in the age of Kali, Bhakti alone is supreme as a result of Bhakti Sri Krishna reveals Himself and stands at our very door.....Have done with undertaking pilgrimages to sacred places, have done with spiritual disciplines. Have done with sacrificial performances and have done with discourses on spiritual enlightenment. Bhakti alone is capable of conferring Liberation."

Detta var vad Walther lärde mig och det förklarade varför han själv höll sig undan alla organisationer och traditioner, varför han valde att undervisa enskilda individer, sökande själar och längtande efter verklig Gudskärlek. En aspekt av detta personliga undervisande var att jag kunde erkänna svårigheter, t ex den matthet eller trötthet jag kände efter starka känslor av längtan och kärlek till Gud. Jag kunde känna mig tom och orkeslös i flera veckor. Walther förstod det av egen erfarenhet och kunde råda mig att invänta nästa våg av glädjefull längtan efter tjänande bhakti. Inte skynda på med våld eller rastlöst be, utan just ödmjukt invänta nästa flöde av tjänande kärlek. "Bhakti alone is capable of conferring Liberation."

Bhāgavatam visade sig för en tid vara essensen av alla skrifter, den pekar ut vad som är gynnsamt och ogynnsamt för själen. Den beklagar den stora mångfalden av rekommendationer om vad som är fördelaktigt och ofördelakligt för själen som härrör från människors olika kvalifikationer och från olika filosofiska åsikter.

Epilog

Genom hörandet/läsandet av Bhāgavatam, fångades Herren omedelbart i mitt hjärta och denna glädje gjorde att jag längtar efter vidare hörande och läsande. På något sätt har detta mitt läsande/hörande kraften att locka Gud in i mitt hjärta. Jag visste att Kristus var Gud Son i vår bibliska tradition. Men jag hade inte tänkt på Kristus som min personliga Räddare. Först ungefär fem år efter att Walther gått vidare, när jag arbetade som lärare och körde 7 mil till jobbet, gjorde någonting att jag i mitt hjärta hade ett inre vittne som längtade efter Honom, "våre egen Chaitanya". Joh. 7:37 blev en verklighet för mig "Du som törstar, kom till Mig och drick!" säger Jesus där.

Jag började nu ana innebörden i att Jesu blod hade utgjutits för mig, så att mina synder kunde helt och fullt renas och glömmas för evigt. Jag började ana att Gud var min Fader och att faktiskt var på väg till himlen, inte helvetet. En glädje som jag känt i mitt sysslande med Bhagavatam var nu på ett mer direkt sätt i mitt hjärta och Jesus hade blivit en levande Frälsare för mig. Detta var livet - evigt liv. Borta var karma och återfödelse och stigande mot sattvas karaktär. Istället en direkt förlåtelse och envis kärlek från Jesus.

Men det var bara början på vad jag sökte. Jag började gradvis upptäcka att det så att säga finns en skillnad mellan solen vid gryningen och solen vid middagstid. Jag hade hittills endast upplevt gryningen och den var underbar nog, tack Walther för det ! Men det inre vittnet ville ha det som kunde vara ett totalt svar för mig, en fullständig tillfredsställelse, en rationell mening för allt liv, en idiotsäker fungerande nyckel till det dagliga livet, en färdplan som jag kunde visa en kollega och säga: ”Det här är vägen."

Och idag fyrtio år senare säger jag lite våghalsigt att det totala svaret har hittats och middagssolen lyser. Sanningen om Jesus Kristus är fullständig för en människa, för de båda förenas. Det är inte längre fråga om sökande, utan av spännande nya upptäckter av detta ”utlovade land” som identiteten är.

För länge sedan frågade psalmisten: "Vad är människan?" Och det är en rättvis fråga. Grekerna sa: "Känn dig själv". Bhagavatam och Bhagavad Gita gick längre. Låt oss se på detta faktum - att allt vi har är oss själva, och vi borde bättre veta vem vi är och varför vi är, och hur vi kan vara oss själva och vad vårt öde är. Jag har grävt i Nya Testamentet runt denna viktiga fråga för egen del och försökt sprida till mina elever under tre decennier. Det har skrivits en hel del om det, särskild bland evangeliska nytänkare.

Sanningen är enkel, det är därför Jesus talade så enkelt. Komplikationerna härrör från våra partiella förståelser och därför partiella förklaringar.Det första stadiet är att "Inte heller jag dömer dig" som Jesus säger till kvinnan som skulle stenas. Denna glädje och vila som inställer sig när detta är helt sant inom dig, är så att säga ingången. Det andra stadiet är mognaden som består i identitet med Jesus. Han är den som låter levande gudomligt vatten strömma ut ur ditt inre. Han är egentligen Den som lever dig.

"Döm inte efter det yttre" säger Jesus, det vill säga: lämna det begränsade mänskliga tänkandet och ge rum åt Jesus i ditt inre. Det fanns aldrig någon begränsad karmisk entitet "jag" eller jiv-atman, utan Gud var hela tiden verkligheten Själv.

En text om bhakti

Till mina elever skrev jag följande korta text om vad bhakti-yoga var för mig. Jag inbillar mig att Walther skulle nicka gillande om han läste den.

"Den här världen är Guds maya — den är inte skild från Gud på något begripligt sätt. Den är identisk med Gud.

Visst, du som är människa lider av mycket i denna maya, det kallar vi synd, men det är en inlärning som ska ske, så att du gör dig gudomlig allt mer och mer för varje existens du får i maya. Gudomliggörandet är en gåva från Gud men du måste göra yoga — tänka på Gud hela tiden, säga Hans Heliga Namn. Bhakti yoga är högst av alla, ständig tjänande kärlek. Ju mer vi deltar i bhakti, ju mer renar vi maya så att verklighet och sanning dominerar alltmer. Sålänge det är blandning och dualism, lider alla varelser.

Men kvar står att det här är Guds maya, bländande vacker ibland, fruktansvärd ibland. Alltid förändringar, alltid osäkerhet, alltid smärta som dyker upp, inre eller yttre eller båda. Det är Guds maya, Guds egen verklighet för själar som är under träning, på väg till verklig bhaktiyoga, ren nåd och sanning, det Ljus som Jesus Kristus är i Sig.

Om du lever i slott eller koja spelar ingen roll. Om du får framgång eller helt saknar framgång spelar ingen roll. Det handlar alltid om tjänande kärlek till Gud. Tänk ständigt på Gud, tjäna Honom i hjärtat, med läpparna, förståndet och hjärtat. Det är lätt när du ser att den här världen är identisk med Gud. Allt är av Gud och därför är det mycket lätt att tänka på Gud hela tiden och säga Hans Heliga Namn.

Jesus såg syndaren som en förlorad son som kommit långt bort från Fadern, eller som ett lamm som irrat och blivit isolerat. Det betyder att bhakti är medicinen för att komma hem till Fadern, bli hämtad som förlorat får av Jesus den Gode Herden. Vi sjunger Hans Heliga Namn och Han hör oss och hämtar oss. Mer än så behöver vi inte tänka på synden. Den är ett overkligt avstånd till Gud.

Jesus Kristus är Gud inkarnerad, Fadern manifesterad. Hans Namn är heligt, säg detta Namn ständigt ! Det ger dig evigt liv. Håll inte på att spekulera i lidande och död, synd och bättring, dom och frälsning — utan fokusera på Jesus det Gudomliga Ordet som är ljuset som kommer till alla om vi tar emot det. Denna värld är identisk med Gud och Jesus är inkarnation av Gud Själv. Håll dig till det !

Som P. Chenchiah säger ger Jesus evigt liv — det är det viktiga med att ständigt säga Hans Heliga Namn. Kärleken från Gud är att ge oss evigt liv, inte i att låta sig torteras och korsfästas av romerska staten. Jesus är Ljuset som ger oss ljus och evigt liv, nåd och sanning och evigt liv. Det är ett evigt liv i härlighet och kärlek.

Utanför Jesus Kristus är ingenting intressant då Han är Evigt Liv och Hans Namn ger evigt liv för var och en av oss, inte för någon kyrka eller denomination. Som V. Chakkarai säger: “Att finna Kristus, det är att finna den harmoniska principen som undanröjer kaos och skapar ett nytt universum…Det är livet för vårt liv, ögat bakom våra ögon, hjärtat bakom vårt hjärta, atman bakom oss själva.”

Den Helige Ande är så som Jesus Kristus nu lever och bor i oss. Från pingsten är det så och vi kan aldrig skilja Anden från Jesus. Det är HAN i oss. Fadern inkarnerar i Jesus Kristus under en kort tid — och Jesus Kristus inkarnerar efter första pingsten som Helig Ande inom oss.

När vi gör allt under dagen som rent offer till Anden i kärleksfull tjänst, sjungande Hans Heliga Namn, blir vi befriade från handlingens frukter och kan hela tiden se framåt till det eviga livets fröjd med Jesus Kristus.

Jesu död på korset var en gudomlig “shakti”, alltså gudomlig energi som omvandlade all synd till befrielse och uppståndelse. Genom Jesus Kristus är allting till och genom Hans korsdöd omvandlades all synd till uppståndelsens härlighet för all framtid. Vi har Anden i oss nu för att känna denna härlighet redan i kroppsligt liv.

Jesus uttryckte denna shakti när han sa att vi skulle äta brödet, Hans kropp, och dricka vinet, Hans blod. Det betyder att vi förenas med Honom, för Han är redan i allt, liksom Han offrar sig för allt. Hans natur är utgivande Mig-för-alla-natur.

V. Chakkarai föreslår att vi ser det Eviga Ordet som en första gudomlig tes, Ordet blev kött som antitesen och Jesus Kristus som vår erfarenhet i Anden som syntesen i denna rörelse i maya. På detta sätt kommer potentiellt maya att bli förverkligad i Jesus Kristus. Som Lukas 1 säger: “Han skall komma ned till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga och styra våra fötter in på fredens väg.” Detta instyrande av våra fötter tar sina millenier förstås.

Gud gör i Jesus Kristus denna nya inriktning genom korsets manöver, där Jesus som Guds Son går ner till noll i fullständigt uppgivande av all själv-för-själv-tillvaro. När Jesus ropar “Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” är vi i denna nollpunkt då allt är över. Det är som den euklidiska geometriska punkten utan något rum alls, en gudomlig nystart. Efter denna nollpunkt kan Uppståndelsen och givandet av Anden under pingsten verkligen förnya mänsklighetens liv.

Därmed kan vi i vår Herre Jesus Kristus se den verkliga Frälsaren eftersom Han är helt utan själv-för-själv-naturen, vårt ego och vår benägenhet till självupptagenhet. Genom att Han är ett med Fadern och Han nollade denna falska självföreställning, är Han vår ende Frälsare till vilken vi ständigt vänder oss i bönen.

Sålänge den minsta grand av själv-illusion består, nödvändiggörs temporell existens. Att ge upp illusionen helt i bönen är att identifiera sig med Jesus Kristus, låta Honom leva oss istället för denna illusion. Vi ser då hur Jesus Kristus hela tiden ÄR detta liv i mig och i denna form. Detta är den högsta formen av kristen bhakti. Vi kan inte låta bli att fyllas av kärlek då vi igenkänner Honom i själva livet i denna form.

Den minsta grad av själv-illusion är att “binda” och allt medvetande om Jesus som vårt verkliga liv är att “lösa”. Jesus säger i Matt. 16:19 att allt vi löser på jorden blir löst i himlen. Hur löser vi? Genom att tydligt se Hans närvaro som Liv och Ljus i mig. Det är bhakti-tjänst, den centrala aktiviteten för oss."

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Notiser

***

Eidlitz selbst nahm eine konservativ-esoterische Entwicklung. In der sogenannten "Vermögensanmeldung", die Eidlitz 1938 bei der nationalsozialistichen "Vermögensverkehrsstelle" auszufüllen gezwungen war, findet sich die Abschrift eines Schreibens des Landeskulturleiter der NSDAP Österreich vom 14.4 1939, in dem bestätigt wurde, dass Eidlitz sich "seit Jahren werktätig im Sinne der Bewegung tätigt" habe. Mit "Rücksicht auf seiner Verdienste" werde ihm von "Herrn Präsidenten der Reichskulturkammer Reichminister Dr. Goebbels" ein "Sonderausweis" ausgestellt. "Dies ist ein ganz besonderer Ausnahmefall. Obwohl es sich um Nicht-Arier handelt, bestehen keine Bedenken für Parteigenossen, mit Herr und Frau Walther Eidlitz zu Verkehren."

				Mission The Great Ideas The Great Books Liberal Education Mortimer J. Adler Become a Member		Weekly Journal Samples Quarterly Journal Sample Discussion Forum Resource Links Videos DVD/CD Contact Us
									THE LONG LOST VIDEOS
	Mortimer J. Adler			Find:
									• NOW AVAILABLE •
									CLICK TO LEARN MORE

	The Center is a not-for-profit 501(c)(3) educational corporation deriving its funding from membership donations, seminar and lecture tuitions and private gifts.    Donations are tax deductible as the law allows. .