Learn About Dr. Adler Lost Videos
Walther

Förord

1. Österrike

2. Indien

Förord

Walther Eidlitz var född den 28 augusti 1892 i Eisenstadt, Österrike, inte så långt från Bratislava, som son till Heinrich och Katrin Eidlitz, och dog den 28 augusti 1976 i Vaxholm, Sverige. Han var en österrikisk författare, religionshistoriker och bhaktiutövare. Sedan 1952 var han bosatt i Sverige. Han blev hedersdoktor vid Lunds universitet 1975.

Walther Eidlitz var från början skönlitterär författare med dikter, noveller och romaner och teaterpjäser. Max Reinhart ansåg honom som en av de mest lovande tyska författarna för teatern, berättade han för mig. Han företog långa utländska resor under 1930-talet, då han flera gånger besökte Sverige och lärde känna framstående kulturpersonligheter, såsom Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf.

Hans religiösa och filosofiska intresse förde honom 1938–1946 till Indien, där han först studerande Advaita Vedanta. Då Andra Världskriget brytit ut och Eidlitz var österrikare, placerades han under en period i interneringsläger. Där mötte han den tyske filologen Ernst Georg Schultze som också kallades Sadananda. Under denna tid tog Walther starka intryck av den yngre Schultze och hans version av Dvaita Vedanta och fick av honom namnet Vamandas och ansåg sig nu som bhakta.

Efter kriget återvände han till Tyskland men då hans hustru Hella med sonen Günther, tagit sig till Sverige under kriget, anslöt han sig till dem och lärde sig svenska.

1. Österrike

Walther Eidlitz kom från en välmående judisk familj i Eisenstadt, inte långt från Bratislava. Hans fader Heinrich Eiditz var försäljare av lådor. Han var en fem ålder ädre kusin till Otto Fränkl-Lundborg (1897-1979), den kände antroposofiske författaren och litteraturkritikern på tidskriften Das Goetheanum. Också Walther var intresserad av den antroposofiska livssynen men hans kunskaper blev aldrig djupgående. Antroposofin blev mer en genomgångsfas för honom, liksom även nationalsocialismen.

En stor del av sin barndom i Österrike tillbringade han på en gård i Wienerwald, det vidsträckta skogsområdet inte långt från Wien. Gården tillhörde hans morfar och kallades Waldmühle. Huvudbyggnaden var ett ståtligt gammalt hus med brant spåntak. Det hade flera tillbyggnader med lägenheter som tjänstgjorde som sommarbostäder åt barn och barnbarn.

Jag uppfattade Walther som en född romantiker och minns hur han som gammal man storögt visade en bok, Anne på Grönkulla, som han just läst en natt i mitt hus i Nordingrå 1972 och sa: "Den här är såå bra !!" För mig var det en romantiker som talade. Hans barndom i Waldmühle grundlades denna romantiska läggning, tänker jag mig. Han lekte, enligt egen utsago, i timmar på vinden till den gamla kvarnen, där det fanns breda mörka gångar med jättestora skåp, där han kunde gömma sig och vara hemlig. Där fanns breda dragremmar som försvann genom hål i golven. Där reste sig grovt tillhuggna takbjälkar, på vilka gammalt mjöldamm fortfarande låg.

Utanför kvarnbyggnaden fanns en förvildad fruktträdgård och bortom den mörka och täta Wienerwald-skogen. Bäcken som drivit kvarnen låg i ständig skugga för träden. I denna bäck byggde den unge Walther en rad konstruktioner, oändligt fascinerad av vattnets kraft att tränga genom alla fördämningar han byggde.

Hans mor var ofta sjuk och Walther satt som barn ofta vid hennes sida, ångestfylld och väntande på att hon skulle vakna. Ibland kunde han höra hennes sucka: "O Du allförbarmare!" (s 12 Den glömda världen). I skolan upplevde Walther lektionerna i språk och litteratur med glädje, de innebar ljuspunkter i en annars mycket olustig skolgång. Han älskade berättelser, bland annat tog han starka intryck av Odyssén. I en meningslös skoltillvaro började han också skriva dikter.

Han utbildade han sig till byggnadsingenjör på Tekniska Högskolan, men skrev samtidigt poesi och sände 1913 för första gången in dikter till Richard Dehmel, grundaden av tidskriften Pan som huvudsakligen publicerade poesi och litteratur på övergången från naturalism till symbolism. Dehmel var vän till August Strindberg, med vilken han tänkte starta en folklig teater.

Året innan han kallades in till militärtjänstgöring, 1915, skrev han ett versdrama som han gav titeln "Hellesponten". Det handlade om persernas kung Xerxes. Första världskriget hade brutit ut 1914 och 1916 kallades Walther Eidlitz in. Han hade också mött en flicka åt vilken han skrev skoluppsatser. Han var mycket kär i henne men förlorade henne snart då hon måste ta arbetet på ett av Wiens dansinstitut. Hon fick andra pojkvänner.

Men dagen före inryckningen 1916 inbjöd en judisk skolkamrat som fått läsa några av Walthers dikter, till ett besök hos en väninna till honom. Denna vännina var Helle Spira och hon hade bett om besöket för hon var intresserad av Walther efter att ha hört skolkamraten berätta om honom och hans diktande. Han gick till familjen spiras stora och rika hus och blev insläppt av henne själv. Hon var arton år gammal, hade rödblont hår som var flätat och virat kring hjässan som en krona. Walther kände det som om han redan kände henne sedan länge. De blev kära i varandra.

Under Första Världskriget var Walther tidvis vakt i ett fångläger för ryska krigsfångar. Han hade dessförinnan fått dubbelsidig lunginflammation och låg länge på Wiens militärsjukhus. Hella besökte honom där och försåg honom med närande mat hemifrån. Som vakt för de ryska kringsfångarna fick han ofta begrava de som dött i fläcktyfus.

Jag frågade honom om hur han upplevde kriget. Han sa: "Jag var en drömmare och förstod knappt vad som pågick !" Till min bror, efter att de båda varit bröllopsvittnen när jag gifte mig, lär han ha sagt: "Jag har levt på 1800-talet och varit med om Första Världskriget!" Vilket hade stor inverkan och förundran på min bror

Han skrev teater och poesi under denna tid. "Hölderlin. Szenen aus einem Schicksal" kom ut 1917 och fick premiär i Berlin, januari 1919, men huvudscenerna hade han skrivit redan innan mötet med Hella Spira 1916. Det var ett drama i vilket Hölderlins förhållande till Susette Gontard stod i centrum, i dramat kallad Diotima. Men också hans religiösa längtan växte med skrivandet under lediga stunder. Under åren som fångvaktare förstod han alltmer hur han längtade efter Gud, den allseende, allsmäktige store Förbarmaren. Hans skrev in denna längtan i drama om Hölderlin.

Här är några rader ur dramat:

"O store Gud som någonstans i fjärran

omfamnar världsalltet med sina armar

hör du ej klagan ur oändligheter

har du inget förmbarmande med världen?"

(s 21, Den glömda världen)

Han fick några dikter publicerade 1917 i tidskriften "Die Aktion". Denna tidskrift leddes av Franz Pfemfert, grundaren av det politiska partiet "Antinationale Sozialistenpartei" 1915 och detta parti arbetade illegalt. Pfemfert var också känd som vänsterradikalen som häftigt kritiserade det tyska skolsystemet vid denna tid. Hans bokförlag Verlag Die Aktion gav ut författare som Lenin, Alexander Herzen, Ludwig Rubiner och Karl Marx, förutom en rad poeter. Under 1920-talet verkade han som anaroko-syndikalist tillsammans med bl a Rudolf Rocker. Han försörjde sig huvudsakligen som fotograf under slutet av 1920-talet i Berlin, Karlsbad och Paris och flydde senare, under nazi-tiden till Mexico 1941. Där levde han med sin fru, mycket isolerade och fattiga och där dog han 1954 i levercancer.

Eidlitz skrev ett häfte dikter 1918 "Der Goldene Wind" i vilket religiösa begrepp är centrala, särskilt kring hur sammanvävda gott och ont är i människans själ. Ett år senare kom en grupp berättelser "Der junge Gina" som alla utspelar sig på en stjärna, själens stjärna, långt från det krigshärjade Europa

Efter kriget var Walther Eidlitz författare i Wien. Han konverterade från judendom till kristendomen, men stod också nära Martin Bubers mer humanistiska judendom. En tjänsteflicka hade i hans barndom tagit med honom till katolska mässan. De hade också införskaffat en julkrubba inför julhelgen tillsammans, vilket kostade henne mer än hon tjänade på en månad. Den unge Walther tyckte denna krubba var något av det vackraste han sett. Han berättade för mig att han älskade den judiska chassidismen och Baal Shem Tov, det är "den judiska bhaktiyogan" sa han. Han fortsatte också intressera sig för antroposofin, kanske påverkad av sin kusin Otto Fränkl-Lundborg. 1920 fick han delta i en antologi "Die Botschaft. Neue Gedichte aus Österreich" som redigerades av Emil Alphons Rheinhart.

Under några år i början av 1920-talet blev han, som så många andra vi den här tiden, mer och mer intresserad av stora ledargestalter. 1923 publicerade han dramat "Der Berg in der Wüste" -- berget i öknen -- som skildrar Moses, med klar modern inriktning på samhället i efterkrigstidens Österrike. Detta drama började han skriva redan 1918 utifrån en syn han hade under en marsch på en dammig landsväg. Han tyckte sig se på toppen av ett berg hur Gud uppenbarade sig för en människa. Romain Rolland, den franske författaren skrev: "Beim Lesen dieses Mosesdramas habe ich das Leuchten des göttlichen Feuers geuhlt". Året efter, 1924, kom diktsamlingen "Die Herbstvögel".

Han gjorde flera resor under 1924 efter att ha fått ett konstnärstipendium av Wiens stad, bland annat USA och till Norden. På dessa resor mötte han gestalter som Henry Ford, Selma Lagerlöf, Sigrid Undset och Verner von Heidenstam. Han var mycket flitig artikelskrivare och skrev även följetonger för den Wienbaserade tidskrift "Neuen Freien Presse" men också i den judiska tidskriften "Menorah".

Han gifte sig med Helena (Hella Spira) från Wien, och fick efter ett missfall där Hella var nära döden, senare en frisk son, Günther, född 1933. Hella Spira var aktiv zionist och hennes syster Maria var gift med zionisten Wilhelm Rath. I familjen Spira hade Walther även lärt känna antroposofen Ernst Müller, som senare i ett brev 1948 till Hugo Bergman berättat att Walther 1930 kom under inflytande av ockultister, bland vilka Hitler och Rudolf Hess befann sig.

Walther var under denna tid också intresserad av samhällsfrågor och lutade mot en nationalsocialistisk syn men fascinerades också av Rudolf Steiners tredelning av samhället. Steiner ansåg att nationer inte kan bygga på myten om ett enda folk. Varje folk kan inte ha sin egen stat, menade Steiner och skrev till president Wilson i USA om detta problem. Försöker man basera nationer på folk kommer ändlösa stridigheter och krig att avlösa varandra. Därför var Steiner också emot en judisk nation i Palestina. Hans tredelning av samhället uteslöt nationer byggda på ett folk.

Steiners antroposofi innebar också att en kosmisk Kristus ska vara "Licht der Welt". Men judarnas roll i historien, som var att leda fram till Kristus, kommer senare åter att vara viktigt, profeterade Steiner. Judarna kommer att återföra en materialiserad kristenhet tillbaka till Kristus i en ny messianism. Walther Eidlitz var sannolikt insatt och engagerade i dessa tankegångar, vilket hans romaner och skådespel antyder.

Kanske han även, som många unga tyskar, kände en djup besvikelse efter Versaillefreden. En poet skrev under denna tid:

Als Deutschland stürtzte waren wir noch Knaben,

wir waren jung und hatten kein Panier.

Der Sieg lag draussen vor dem Feind begraben.

Deutschland war nacht. Und Deutschland waren wir

Wir fielen mit im Schmerz des jähen Falles,

wir waren mit zertrümmert und zerschellt,

und liebten Deutschland, Deutschland über alles,

und hatten nichts mehr lieber in der Welt.

Hans tankar rörde sig uppenbarligen kring ledargestalter i ett samhälle där makt och rätt ska balanseras mot varandra. 1926 skrev han en novell-triologi "Die Gewaltigen" som försökte skildra Kung David, Alexander den Store och den samtide Lenin, bolsjevikernas ledare i Ryssland, som gjort uppror 1917 och tagit makten i Oktoberrevolutionen.

1928 kom "Kamp in Zwielicht", kanske hans viktigaste verk som europeisk diktare och som inleds med ett citat ur Judasbrevet:

"Michael aber, der Erzengel

als er Streit und Wortwechsel

hatte mit dem Teufeum den

Leichnam Moses..."

Han sysslar i detta verk med Moses-gestalten och den poetiska texten utgår från berget Nebo, Moses dödplats. Moses ser tillbaka över sitt liv och över alla tidsåldrar som Gud skapat:

"Gleich einem grenzenlosen Himmel umwölbte es ihn, aus dessen Raumlosigkeit göttlicher Geist, göttlicher Willen, göttliche Kraft sein-erzeugend in die Stoffeswelt hereinbrach. Wieder überfiel ihn abgründiges Entsetzen, das ein atmender Mensch, dass er selbst dazu ausersehen war, das es sein Erdengeschick war, dem er sich nicht entziehen durfte, die Last Gottes auf seiner Seele zu tragen, auch wenn sie ihn zu zermalmen drohte. Was wollte Gott von ihm? Was wollte die lebendige Sternenschrift, was wollte das Gesetz des Weltalls von ihm, das jahraus, jahrein in ihn niederbrach?"(s. 13)

På utsökt vacker tysk poetisk prosa skildrar Eidlitz sin egen brottning kring begreppen Folk, Makt, Lag och Rätt. En folkledare som Moses har en dubbel börda, den av folket och den av lagen som han fått skriva ned dikterad av Gud, som nu kastar bort skrivverktyget som skräp och behåller det skrivna. Moses dör klagande och skrikande, men inser att han lever vidare som själ och att detta liv är betydligt verkigare än jordelivet. Han upplever enskrämmande vacker resa där han ser de krafter som skapar världsalltet och möter den strålande ärkeängeln Mikael. Moses förvandlas nu:

"Moses ganzes Sein wurde durchflammt von dem strengen Winken des erhabenen Enels, der vor Gott stand. Michael befahl: "Schaue !"

Moses får nu se alla döda själar som inte har hans syn och som är fulla av fruktan inför domen. Han vill ropa till dem att de kommer att återfödas allt efter sina handlingar, men de hör honom inte. Utan att kunna ingripa ser han hur världar föds och förgås, hur de går under in i döden och sedan återföds som nya världar. Han ser hur de moraliskt dåliga handlingarna störtar världar och fjärmar dem från Gud. Det är en sorts apokalyps, påminnande om Johannes uppenbarelse men med antroposofiska filosofiska id'eer. Moses får även se de skrifttecken som formar kosmos, han ser de moraliska lagar som på jorden uttrycks vagt med orden "öga för öga, tand för tand, blod för blod".

Han ser också sig själv som en liten kämpande gestalt på jorden och hur Fienden kretsar kring honom för att göra honom otillfredsställd med sitt öde. Slutligen ser han hur den kämpande människsjälen egentligen är ett med Gud, en ljus och klar medveten gudomlig själ, oskiljbar från Guds väsen. Det är det sanna självetFolket på jorden däremot tvistar om den dödes kropp, de brottas frågan om vilka som rätteligen är Moses folk, det judiska folket som vandrat genom tiderna alltifrån Moses död, sedan på Golgata och fram till våra dagar. Ändå vill Moses vara nära sitt fok och får sin vilja igenom. Men Gud säger:

"Ich bin dir nah!

Immer ween du die Seele erhobst,

Durchatmend in liebender Opferkraft

Den versteinernden Zornesdrang deiner Brust

Wari ich dir nah."

I dessa rader ser vi Walthers längtan och judiska föreställning om Fadern som är oss nära i alla situationer. Den gudsvision som finns i "Kampf in Zwielicht" är storslagen och episk. Det kan vara svårt att förstå hur den indiska fantasivärlden kunde ersätta eller ens komplettera denna vision. Här finns den europeiska förbindelsen melan Gud, individen och folket, den i grunden politiska och moraliska inkarnationen som inspireras av den Fadern Yeshua talar om i evangelierna. Moses hör åter en annan röst:

"Ich bin dir nah !

Immer wenn du mit starrer Kraft

Herrshcerhart formtest dein Volk,

Wenn du Gesetze mit kreischenden Griffel

Splitternd in den Felsen kerbstest,

War ich dir nah!"

Det transcendenta har en röst, det immanenta en annan. Det är de två aspekterna: å ena sidan lyfta sin själv till Gud, å andra som syndare, ja blasfemisk syndare, göra Gud tjänst på jorden genom handlingar, genomn Torah, genom politik. Detta är den judiska realismen som Yeshua och kristendomen fortsätter. Man lever genom rytmen i det jordiska livet:

"...Gesundheit und Krankheit, Laster und Schorf,

der Rhytmus der Tage, der Jahre,

der Generationen."

Det är också ett Faust-drama -- i hur hög grad kan en jordisk lag och rättfärdighet verkligen gå Guds kärleksärenden? Eller är det den onda kraften som vill skapa teokrati och inte skyr några medel för detta mål? Dramat handar om det som Moses ser:

"Schauernd erahnte er die geheimnisvol heilige Beziehung

zwischen den unendlichen Gotte oben

und der wogenden Sklavenmasse des Volkes unten."

Men denna realism skulle i författarens liv ersättas av en betydligt mer individualistisk och mytologiskt grundad tro, en världsflyktande och ofta svärmisk hängivenhet.

Han fortsatte under trettiotalet detta intresse för världsledare, makt och moral, med två romaner, "Zodiak" 1930 och "Das Licht der Welt" 1932. Han försökte se hur världsledande gestalter i historien leder fram och utvecklas mot en världshärskare där både andlig och politisk makt samlas i en person. Walther visar i dessa noveller och romaner en sympati för en sorts evolution fram emot nationalsocialismen men samtidigt hyser han allt större intresse för antroposofin. Den judiska zionismen i Wien, där hans fru och syster, Hella och Maria, var aktiva, hade djupa beröringspunkter med antroposofin. Man såg stort på framtida antroposofiska projekt i Palestina när judarna samlades där för att skapa en nationalstat.

Rudolf Steiner lär ha sagt till Ernst Müller, som undervisade i antroposofi vid Wiens universitet med stora judiska åhörarskaror, att den zionistiska ungdomen är det mest lovande individerna i samtiden. Helle Spira var en av dem och Walther torde ha haft nära kontakt med denna kulturrörelse. Han var också medlem några år i Anthroposofischen Gesellschaft och 1929 anslöts han till "Versuchsring anthroposophischer Landwirt". Enligt Roman Boos plagierade Walther motiv ur Rudolf Steiners verk och använde dem i sin skönlitteratur.

Tidvis bodde Walther med familj i ett av familjen Spiras två ärvda hotellbyggnader i Gnadenwald, Hall, Tyrol. Det ena hotellet hette WIesenhof och det andra Gnadenwalderhof. Men i den senare fastigheten fanns också mellan 1928 och 1938 en antroposofisk terapimottagning "Klinik-Dependance" som först drevs av Norbert Glas, läkare och antroposof från Wien och Rudolf Hauschka, senare av Ita Wegman 1942 då hon på grund av kriget måste lämna sin praktik i Arlesheim. Innehavet av dessa hotell kan ha varit till hjäp under "ariesirungen" under nazi-tiden, att få särskilda pass att flytta utomlands. Vissa uppgifter tyder också på att sonen Günther återvände till Gnadenwalderhof från Sverige. Gnadenwald och särskilt Gnadenwalderhof spelade en viktig roll i den judiska flykten från Europa till Palestina. Många judar kom till Palestina via Tyrolen som har spelat en stor roll. Många judar som hade flytt förföljelse i Östeuropa, kom till Tyrolen och förberedde sig där för att leva i framtidens Israel. Upp till 50.000 judar befann sig 1945-1948 i två läger på Gnadewaldplatån. På familjen Eidlitz's Gnadenwalderhof i St. Martin och Wiesenhof i Absams kommun. Wiesenhof var ock en kommandocentral i det judiska projektet "Bricha", vilket betyder "flykt". Här vistades flyktingar under flera veckor, som förbereder livet i Palestina. De lärde sig framför allt hur jordbruket måste skötas i det nya landet. Krönikören Peter Steindl i Absam har även foton och dokument som visar att ungdomar militärt utbildades i närstrid här på Wiesenhof. Flyktingarna var delvis överlevande från koncentrationslägren, några av dem flydde från antisemitiska attacker i Polen, Tjeckien och Ungern. Andra tvingades av hunger att fly.

Staten Israel började i Wiesenhof ,menar till och med Innsbruck-historikern Katrin Oberhammer. Några auktoritativa judiska personer vistades på Wiesenhof, vilka också hade mycket att säga till om senare i Israel.

Norbert Glas på "Klinik-Dependance" under åren 1928-38, var född i Wien och studerade medicin när kriget bröt ut. Han hamnade i rysk fångenskap och senare albansk. Där insjuknade han i tyfus. Under sjukhusvistelsen i Wien senare, studerade han antroposofin och lärde känna Eugen Koliska, senare känd waldorflärare. Rudolf Hauschka var en kemist och läkare från Wien som alltmer kommit att ägna sig åt antroposofiskt inriktad kemisk och medicin forskning. Han var aktiv i Arlesheim med sin forskning som handlade om antroposofiskt inriktgad medicin. Han anslöt sig till Glas och "Klinik-Dependance" i Gnadenwalt men kliniken stängdes av Gestapo i juni 1941 och Hauschka fick sitta i fängelse en tid. Han skrev i fängelset om sin forskning, särskilt om sin "sunstanzlehre".

I mitt bibiotek har jag Walthers bok från 1936 "Der Mantel der Grossen Mutter". Mitt ex är en gåva till den tyske författaren Ernst Wiechert, oklart om den sänts via post till Wiechert eler om han besökt Walther på Gnadenwalt. Gåvan är daterad oktober 1936, två år innan "Anschluss Österreichs". Boken är tryckt i traditionell tysk frakturstil, något som blev vanligt under trettiotalet i Tyskland. Undertiteln är "Eine Wanderung durch die nordische Welt" och den börjar på Gotland, som han menar kan betyda både "Guds and" och "Goternas land." Han vandrar runt i byar och står på stränder, han ser ut över den mytiska Östersjön och fördjupar sig på Visby bibliotek i skrifter (på svenska?) om kustländernas kulturer. Den germanistiska entusiasmen för Nordens natur och folk får honom, liksom den får Ernst Wiechert, att söka helighet och mystik i "det nordiska". Och i Östersjön: ""Dann wird dieses alte schlafende Meer wieder ein Zukunftsmeer sein". (s 14)

Han finner även helighet i stavelsen "Vi" som i Visby, Wismar, Viborg --"die gleiche heilige Silbe" och i labyrinten "Trojaburg" i Visby, där han ser barn leka, minns han att man i Hellespontens troja också hade riter i labyrinter -- "Zeugen einer erhabenen gemeinsamen Urreligion auf Erden". Att rituellt gå i labyrinten in till solens centrum vill han se som en urreligiös handing, påvisbar både i Österlandet och Västerlandet, både i Keratas söder och i Visbys norr. Soltecknet är hakkorset som betecknar solens mäktiga gång.

Hans resa går vidare till Estland, via Finland och ett andigt besök i Kalevala. Men det är i verkligheten en andig resa Wather Eidlitz gör. I Narva är det landets "Volksepos" han har som bakgrund för det han ser. Eposethandlar om knekten Kalevipoeg och Walther citerar: "In einer Herbstnacht im Sturm stand ich am Meer, borchte auf den Meereswellenschlag, wie er seine kraft and den Felsen brach. Musik, nichts als Musik war diese Nacht und Strand. Und ich wünschte mir ein Boot, das mich durch die Brandung ins Innerste dieser Musik getragen hätte." (s. 28)

I detta epos finner Walther meningen med sin resa: "Das war ja eines der grossen Geheimnisse meiner Reise in die baltischen und nordischen Länder gewesen....den der Sturm und das Meer brauste aus einer viel wirklichen Welt, der Welt des schöpferischen Wortes, der Welt der Lieder. Und diese Welt ist gross, erstreckt sich gar weit. In der alten Götterlehre der Perser und Meder heisst die Lichtwelt des Ormuzd, zu der die Seelen der Toten heimwandern, das 'Haus der Lieder'. So ist es auch in den 'laulut' der Finnen und in den 'laulud' der Esten und in der 'lauloh', den Liedern der Lappen. Und auch Odin, der Göttervater, wird ja in der Edda der Vater der Lieder genannt. Lied 'ist nich der Erd entstammt...Volkslied ist vom Himmel kommen' singen die Esten." (s. 29)

I mångt och mycket liknar hans inre resa den som Heinrich Vogelin, känd konstnär i samtidens Tyskand, som i socialism eller kommunism sökte ett gudomligt "blivande", men som även söker den germanska urguden i en rad nordiska och östliga -- men inte semitiska -- fenomen: "Odin, der Odem, der Atem, das indische Atma, den stora Vinden som Naturens andning" -- 1935 kom Walthers bok Reise nach den vier Winden: auf den Spuren der Weltgeschichte. I Sverige samma år fick den titeln "Vindrosen runt". Vad som tillkommer i "Der Mantel der Grosse Mutter" 1936, är just betoningen på den nordiska urmodern: "Wind und Woge und der Polarstern und das Sternbild des Grossen Bären fführen ihn auch übers Meer gegen Finnland zu, als er auszieht, die verlorene Mutter zu zuchen. (s.29) Walther beskriver också bolsjevismen som något ont för den estländska själen, medan Vogelin hade ett mer växlande förhållande till den.

Undertonen i Walthers text är den som många tänkare i den tyska samtiden hade, bl.a. Ludwig Roselius, den välkände förläggaren och även uppfinnare av dekaffeinerat kaffe: att den arktiska regionen är urhemmet för en nordisk ras, vaggan för mänsklig kultur och religion. Atlantis-huset i Bremen hade skulpturer och konstverk som föreställde den "nordiske Kristus", sammanförd med Oden. Den nederländska arkeologen Herman Wirth hade den av många omhuldade teorin om ett ursprungligt Norden vars kultur man kände sig hänförd av och villig att återföra i religion, konst och litteratur. Den dekadenta strömningen i samtiden borde rensas ut och ersättas av frisk nordisk kultur. Bakom den nazistiska strömning som ville förbjuda all "dekadent" konst låg denna beundran och längtan till den friska nordiska mystiken. I linje med Chamberlains syn på den nordiska ariska rasens överlägsenhet på flera plan, bland annat det konstnärliga, såg man många inslag i den samtida konsten som "undermåliga".

I reseskildringen "Der Mantel der Grosse Mutter" ser vi också en tydlig antirysk inställning, beroende på bolsjevismens förkrossande inverkan på allt andligt liv. Walther noterar hur de gamla svaga munkarna kring Valamo helt enkelt svälts ihjäl av bolsjevikerna och hur klostren förfaller. Han möter i skogen nära Valamo en god och gamal munk som endast kan bjuda på vatten, varken bröd eller fisk har han. Vid en skylt "Die Grenze" ber Walther en bön för alla som drabbats av bolsjevismen: "Ich streckte den Arm durch das Drahtgeflecht und sprach im Wind, der über mich brauste, lautlos ein Gebet über das ungeheure traurige Reich, das hier beginnt. Nun kenne ich seine umstachelte Grenze von den Fischerdörfen und deutchen kolonien am Schwarzen Meer bis zur baumlosen Tundra, bis zur äussersten halbinsel im nördlichen Eismeer."

Walther finner också midnattsolen magisk: "Das Herz zittert, da man "die Sonne um Mitternacht", welche die Eingeweihten der alter Mysterien einst met den Augen ihrer Seele schauten, hier mit den irdischen Augen sieht." Den sista natten i Kolttakängäs i norra Finland känner han närhet till Kristus: "Während ich in dieser Nacht neben Oli (en skoltsame han träffat), dem Küster, auf einem nassen, schlüprigen Steine stand und die zitternde hohe Angel hielt und der Strom so scharf an der weit hinausgeworfenen Schnur zog, dass ich fasst hinstürzte, da verstand ich besser als sonst die Worte Christi zu Petrus, dem Fischer am Galiläischen Meer: "Ich will dich zum Menschengefischer machen". Und ich ahnte, was das heisst: fischen -- in der braunsenden unendlichen, von Licht und Finsternis durchklüfteten Welt der Menschenseele." (s 79) Av andlig karaktär är ockå en ljus-upplevelse han har på det norska skepp med vilket han senare reser utmed den norska kusten söderut:"Ich blickte zurück, bis mir Tränen die Augen trübten. "Sei erlöst!" betete ich drängend in meinem herzen. Ungeheureres Licht überflutete mich." (s. 86)

När resan når Sverige fäster författaren sig vid tanken på det gamla Sverige som ett gudaland, så att de tidiga svenska kungarna var av gudomlig säkt -- medan norrmänen är senare avläggare ! Namnet Bardodalen i närheten av Torne träsk får honom att associera till det tibetanska "bardo thödol", alltså de tillstånd vi hamnar i efter döden, som är av gudomliga eller demoniska slag. Han ställer sig frågan: "War das Wort Bardo eines der heiligen Urworte der Menschheit? och kommer strax in på att Tacitus i sitt verk "Germanica" känner till ordet "barditus". Detta leder vidare till suggestionen att det finns en hemlighetsfull magisk "Bardenkultur, die versunken ist und einst wieder auferstehen mag..." De många runsångerna och Kalevala tyder på det.

Han kommer så till Stora Sjöfallet och får i de väldiga vattenmassorna ett intryck av att han omsluts av Allmoderns mantel: "Die atmende, nebelwallende, regentriefende grosse Seele dieses Landes hacht mich an. -- Die Seele Akkas, der Allmutter. Herzensbang tastete ich an den dunkelwallenden Mantel der "Grossen Mutter". (s. 103) Denna upplevelse fick ge reseskildringens titel. Men det är inte en ljus eller positiv upplevelse, snarare kvävande: "Überall lag der Mantel der Grossen Mutter dicht auf mir, pressend auf meinen Mund." (s.106) Längre fram ska han emellertid få en ljusare bild: "Nein, ich musste nich mehr die Stirn an die schwarsbasaltenen Faltendes erstarrten Mantels der Grossen Mutter pressen. Ich war nicht mehr aussen, sondern innen. Mich umfing die Nacht, die brausste und sang. Die Arme der Grossen Mutter umfingen mich. Der weiche Mantel der göttlichen Mutter hüllte mich ein." (s. 142)

Väl hemkommen till Tyrolen efter en tid hos lapparna, forskar Walther kring termen "Edda" och finner att detta "altgermanische" ord har samröre med den gamla persiska termen "avesta" och den indiska saknskrittermen "veda". Han tyder meningen så: det levande Ordet. Och här har vi kanske den motivation som leder Walther Eidlitz till Indien. Det var ett naturligt steg i den "ariska" andligheten att också söka sig till den nordindiska ariska Vedakulturen. När han bodde hos mig i Salsåker, Nordinggrå, blev han fascinerad av grannbyns namn "Veda", särskilt som byn också kallades Gammel-Veda eller Över-Veda och var en gammal stenåldersbosättning från början.

I Gnadenwalt skrev han också den filosofiska "Reise nach den vier Winden" (1935), i vars förord han känslomässigt uttrycker en stark beundran för "wahres, herrlichtes deutsches Wesen" som han upptäcker både i Tjeckoslovakien och Polen. Med tanke på att nazisterna annekterade den tyskspråkiga delen av Tjeckoslovakien i september 1938, känns denna hyllning till det tyska väsendet i Europa som kongenial. Walthers beundran för den tyska byggnadskulturen i Polen och Tjeckoslovakien, hans känsla för att stora saker är i görningen i nazisternas Tyskland uttrycker han i ord om att Tyskland nu äntligen bygger sitt eget hus i Europa: "Wir bauen endlich unser eigenes Haus".

Men samtidigt lägger han dessa ord i munnen på de tyskar som inte förstår varför han skriver en reseskildring just nu. Har vi tid eller lust att besöka andra hus i denna bråda tid? Och Walther svarar: Ja för att genom att studera andra folk lär man känna det tyska folket. "Wenig wusste ich von Deutschland, solange ich im deutschen Raume verblieb." Först när han ser det tyska väsendet i andra länder förstår han storheten i det. Han ser att ofta är det bästa i de "weiche" slaviska folkens kultur just det tyska inslaget. Och det var Tyskland som stoppade den mongoliska stormen, ej att förglömma.

I denna reseskildring finns ett romantiskt sökande efter Gud och förordet kan ha varit en anpassning till tiden, fyra fem år innan världskriget inleddes med invasion av Polen. I hans skildring av de europeiska länder i syd och i norr som han besöker, kommer enstaka referenser till nutidens politiska klimat, men det är snarare en djup beundran för det stora Europa som kommer till uttryck i ett vackert språk. På vägen till Patmos faller han i begrundan över det bysantiska riket, över kejsar Konstantins märkliga svängning till kristendomen, han som först på dödsbädden lät sig döpas.

Med sin fru Hella går han omkring i de branta trapporna på klosterön Patmos och tycker att han ser en "Gralsburg." Han ser "Patmos, der Insel des Schreckens und der Todes, ist der Ausdruck des göttlichen Antikes in der kuppel nichts als unsägliche Liebe und tiefstes Erbarmen." I klostrets bibliotek ser han gamla pergamentskrifter som minner honom om "die Zeit, da das machtvolle schwere Gottesgestein des Alten Testaments und der messianische Glanz des Neuen sich seltsam durchschmolzen." När han besöker Sicilien är det för att studera de nordiska härskarnas katedraler. Kung Roger och hans motstånd till den romerske påven är vad han fäster sig vid. Han ser en iskall bild Monreals katedral av Kristus Pantokrator och jämför känslan med den islamiska gudens distans till människan. Han ser en katolsk präst och märker dennes profithunger när han vinkar på turisterna för att de ska komma till firandet av en mässa mot en viss betalning.Han besöker katedralen i Cefalu och avslutar med orden: "Die Norrmannenfursten haben den Dom von Cefalu sehr geliebt. Der Sohn der letzten Norrmannenerbtochter, der grosse hohenstauferkaiser Friedrich II, der sich in seinemn schweren Kampfe gegen den römischen Papst tief in den Bannkreis arabischer Kultur begab, hat sich in diesem Dome begraben lassen." (s 36)

I Ravenna konstaterar Walther, efter att ha vandrat bland mosaikerna i San Appollinarie Nuevo, "....gingen wir schweigend zu dem mächtigen Turme Theoderichs, dem Grabmal des grossen Gotenkönigs. Ravenna is ja vor allem seine Stadt." En tidsatmosfär ges när plötsligt en fascistisk maktceremoni äger rum i kyrkan, då en avdelning av italienska stormtrupper lyfter sina gevär med bajonetterna på och ropar slagord. När de marscherar ut ur kyrkan följer folkmassan med och Walther med sin fru Hella blir ensamma kvar därinne bland mosaikerna. Nu begrundar han den gotiska Theoderiks väsen. Goterna blev utrotade av fältherren Belisar, men det gotiska folkets väsen finns kvar i det tyska väsendet och detta väsen sveper i nutiden över hela jorden: "Wie in eine Schale scheint da aufgefangen, was noch gar nicht auf Erden ist, was erst Zukunft weden sollet: heimlichte Sendung des Volkes, das vorgefandt war aus der deutschen Völkerwoge. Die Schale ist zerbrochen, das Gotenvolk ward serbrochen...Aber der Glanz schwebt noch immer uber der Erde. Und will er sichnicht eben herabsenken?" (s 48)

När nazisterna gick in i Österrike och genomförde "Anschluss Österreichs!" den 12 mars 1938, två år efter att reseboken publicerades, var Walther i Wien och såg festyran genom lägenhetens fönster. Eller fanns han bland de glada vimpelvinkande på trottoarerna? Vilka känslor hade han? Han utträdde ur den österrikiska organisationen PEN-Zentrum i Wien 1933 när den kritiserade Nazitysklands andliga förtryck. Han hade en pro-nazistisk inställning och tänkte sig kanske Hitler som den "Kristus-kraft" som han diktat om i flera böcker, kanske särskilt i boken "Reise nach den vier Winden".

Nazisterna var vänligt inställda till den kristna kyrkan och många goda kyrkomedlemmar stödde NSAP, kanske av fruktan för bosjevikerna. Hitler hade många anhängare inom både katolska protetstantiska kristna, särkilt de senare. Hitler själv talade ofta om att fullfölja det arbete som Martin Luther påbörjat. Han uppmanade "brunskjortorna" att gå flitigt i kyrkan. Han talade om positiv arisk teologi, han lad tonvikten på Jesus som en hjälte och ledare av folk. Han menade att uppståndelsen är det väsentliga, segern. Kristen tro ska vara en segrande tro. Hitler ville också aktivt bilägga alla partitvister inom kyrkorna. Den tyska kyrkan borde vara en enda och ha en egen nationell tysk biskop.

Så uppstod under trettiotalet en klyfta i kyrkorna mellan dem som önskade en nationell tysk kyrka med tysk biskop och ideologiskt närstående nazismen -- De Tyska Kristna -- och de som ville hävda kyrkornas oberoende -- Bekännelsekyrkan, där särskilt Karl Barth var dominerande som teolog. Kampen inom kyrkan stod mellan dessa två partier, som för varje år blev allt mer isolerade från varandra.

Även i romanen Zodiak skrev han om frågan om vad som var "världens ljus" -- Jesus Kristus trodde han redan på men vad kan vara världens ljus i politisk historia? Vem kan vara Moses i vår tid? Han bemödade sig även med framgång att bli erkänd som "Ehren-Arier" och manipulerade med denna intention födelseregistren i födelsestaden Eisenstadt. Därmed kan det sannolikt inte stämma att han, som han säger i en självbiografi, att han inte kände sig hemma hos nationalsocialisterna. Han kände sig dock hemma i det tyska språket.

Men 1938 gav han sig strax efter "Anschluss " iväg på en båtresa till Indien som var planerad att räcka flera år, förmodligen inspirerad av det urnordiska "levande Ordet", Edda som i Indien heter "Veda". Men också ett annat sökarmotiv skymtar fram i reseboken från Norden: en längtan efter att befria sig från sina "bojor". I en dröm han har i en raststuga ser han en människa från Tyrolen, en människa som han respekterar och högaktar, en människa med ett spjut som säger: Låt detta vara ett tecken på befrielse från dina bojor.

2. Indien

Jag slogs alltid av det romantiska sättet att beskriva när Walther berättade för mig om sin tid i Indien. Allt han förklarade om indiskt tänkande tedde sig för mig som placerat i artohundratalets skimmer. Jag hade läst Joseph von Görres, en av de mest betydande litterära ledarna av den tyska frihetskampen mot Napoleon. Han blev professor i historia i München och ledare för den katolska rörelsen. Han skriver i sin bok om Asien och dess myter att det har funnits ett urhem för mänskligheten i Indien, där alla folk först levde tillsammans och detta urhem betraktar Görres som ett naturligt samhälle, vilket för honom betyder en präststat, en teokrati. Denna tid skildr han som en religiös guldålder som lämnat spår i alla folks traditioner. Görres är entusiastisk över tillvaron i urhmmet vid Ganges och Indus stränder: "De blickade upp från jorden. På himmelen fanns eldens verkliga hemvist. Där brann ständigt solens eld, där lyste stjärnorna, planeter och fixstjärnor, fram ur mörkret, där flammade med en outsläcklig glöd de eldar som bara lyste sprarsamt på jorden. Agni, eldsguden blev stjärndyrkan och religionen var panteism.""

Görres visar hur europeer livligt entusiasmeras av den fornindiska litteraturen. Och Walther Eidlitz hör till denna entusiastiska skara. När han utlade sanskrittexter för mig på 1970-talet, hörde jag denna Görreska sång sjungas än en gång. Därmed blev allt poesi och dröm och föga användbart för min egna andliga utveckling.

Efter att ha stigit av båten i Bombay i mars 1938 sökte han upp en indisk brahmin, som han skrivit till ifrån Wien, men inte fått något svar från. På American Express Company i Bombay låg emellertid ett brev från brahminen advokat som Walther sökte upp för att få information om en pilgrimsfärd upp i Himalaya. Walther begav sig till Nainital där brahminen fanns och inrättade sig som elev.

Han fick ett mantra att meditera på för att försöka finna andlig frid. Han fick lära sig att fokusera på andningen och sitta bekvämt i lotus. Han bodde en tid på ett hotell i Almora där han insjuknade i dysenteri, troligen på grund av den dåliga vattenkvaliteten. Efter att ha tillfrisknat något följde han med på en pilgrimsvandring och bodde tidvis i skogsvaktarkojor i närheten av Askot. Han känner dock att mantrameditationen inte ger det han söker, han saknar den personliga Gud han har i sin sökande kristna tro. Han hör vid en tidpunkt då han vistas i Nasik, någon läsa ur verket Bhagavatapurana och där känner han igen sig.

När andra världskriget bröt ut 1939 blev han såsom tysktalande jude satt i interneringsläger, där han stannade tills krigets slut 1945. Den indiska polisen hämtade honom i Nasik och körde honom till lägret där andra européer fanns, bland annat en tysk, Ernst-Georg Schultze. Denne tysk hade doktorerat 1932 i Berlin på en avhandling med titeln "Das Prajna-Paramita-Hridaya-Sutra und seine Bedeutung für die Entwicklung der Shunyata-Spekulation". Han hade huvudsakligen studerat komparativ religionshistoria och rest till Indien 1935 efter en tid i London. Han intresserade sig vid tiden för resan till Indien för bengalisk vaishnavism i den skola Bhaktisiddhanta Srasvati hade i Mayapur.

Denna typ av hinduism kallades Gaudiya Vaishnavism (även känd som Chaitanya Vaishnavism) är en Vaishnava religiös rörelse som grundades av Chaitanya (1486-1534) i Indien. "Gaudiya" hänvisar till Gauda regionen (dagens Bengal / Bangladesh) med Vaishnavism betyder "dyrkan av Vishnu [dvs Krishna]". Dess filosofiska grunden är främst att av Bhagavad Gita och Bhagavata Purana.

Fokus för Gaudiya Vaishnavism är tron såsom hängiven dyrkan (bhakti) av Radha och Krishna, och deras många gudomliga inkarnationer som de högsta formerna av Gud. Denna dyrkan har främst formen av sång med en erotisk underton. Vår svenske Nathan Söderblom skriver i sin "Om religionens urkunder: "Viktigare är vishnuismens litteratur, som hyllar Vishnu och hans inkarnationer, framför allt Krishna. Om dess, och hela bhaktifromhetens magna charta, Bhagavad Gita, är redan talat. Även Bhagavatapurana har omnämnts. Vi möta, inom vishnu- och krishnakulten, två namn som redan eposet förbinder: pancharatra'er och bhagavata'er...Under Sandilyas namn gå också bhaktisutra'erna, grundlinjerna för hängivenheten för herren, här Govinda, herdeguden, som är ett med Krishna. Satserna med sin kommentar äga stor vikt. Blott frälsningslängtan sätter en i stånd att undersöka bhaktis väsen. I sin högsta form är bhakti hängivenhet riktad på den personlige guden. "Må en lidelse, lika stark som den oreflekterade känner den för världsliga föremål, aldrig lämna mitt hjärta som minns dig!" anför kommentatorn ur Vishnupurana. Bhakti, tron, är ingen gärning, ty den beror ej på ansträngning. Därför är dess frukt, saligheten, oändlig. Det som vinnes genom verk är förgängligt. "Tron är det väsentliga, det andra beror av den." Kunskap kan vara medel, men tro och frälsning kan även ske utan kunskap, såsom hos herdeflickorna. Man invänder mycket indiskt: tro, hängivenhet skall undvikas, ty den är sinnesrörelse. Svar: nej, ty den har här det högsta föremål. -- Trons renhet bevisas av tecken, aktning, fröjd, hel underkastelse...Även de föraktade kasterna kunna lära sig bhakti. -- Men endast den högre gudskärleken leder till hel befrielse."

Söderblom går även in en smula på den erotiska karaktären på denna form av gudskärlek: "Den yppigt sensuella krishnakulten, en sannskyldig erotisk religion, har sitt värdsta stamhåll i Bengalen. Krishna dyrkas såsom Govinda, koherden, herdeflickornas, gopiernas, älskling och Radhas gemål." (s 116-117) Inom Islam finns en parallell i poeten Hafiz, som är både sensuell och erotisk, hyllar vinets glädje och njutningarna i livet. Men tidvis förföljdes och misstänkliggjordes Hafiz. Vid hans död försökte myndigheterna förhindra en rituell islamisk begravning med hänvisning till att poeten var en kättersk libertin. En annan parallell som redan nämnts är Höga Visan i den judiska litteraturen, en text som av många, t ex Luther, anses opassande i ortodoxa sammanhang, med sitt hyllande av erotiken och sensualismen.

Kirtan, sång, är centralt kultmedel i denna indiska religion. Man sjunger namnen på gudinnan Radha och gudsavataren Krishna, även "Hare", "Krishna" och "Rama", oftast i form av Hare Krishna mantrat. Radha hade varit föremål för många tidigare folkliga traditioner. I minst tjugo verk nämn hon innan Jayadevas Gita Govinda skrivs, där hon är huvudperson som älskarinna åt Krishna. Man kan anta att det finns en lång tradition kring firandet av "hemlig kärlek" mellan denna kvinna och Krishna under vårens tid, vilket antyder en växtkult likannde den vi har i många andra kulturer. Man firar livskraftens återvändande efter vintern.

Söderblom berör också det poetiska verket Gitagovinda av Jayadeva på 1200-talet: "Krishnaerotikens yppersta alster, bengalipoeten Jayadeva govindasång, Gitagovinda, på sanskrit från det tolfte århundradet, utmärker sig för poetisk skönhet och sinnlig glöd. Krishna sätts på kärleksprov -- under det hans älskade förgås av längtan. Sist skildras kärlekslyckan.

Så här beskrivs denna religion av en modern författare, Dey, i skildringen "Bengal Peasant Life":

"The Hindu population of Bengal may be ranged under two

classes, the Shaktas and the Vaishnavas : the wor-

shippers of Shakti or the Divine Female Principle,

and the worshippers of Vishnu, or rather of Krishna,

for though the Hindus in general take the latter

deity to be only a manifestation of the former, the

Vaishnavas of Bengal regard him not as a part of

God but as Puma Brahma : that is, the full and

complete divine essence itself in human shape. The

Bengal Vaishnavas, however, are the followers of a

Bengali reformer of the name of Chaitanya, whom

they worship as a god, or, more strictly speaking,

as an incarnation of Krishna. Images of Chaitanya,

made of clay painted, and of the size of life, and

those of his two chief associates, Nityananda and

Advaitananda, are worshipped by them; and in the

Tillage of Klanchanpur a life-size image of Chaitanya

is adored, under the name of Syama Suadar, by

hundreds of the inhabitants. But the chief divinity

of the Bengal Vaishnavas is Krishna, the cow-herd

of Vrindavan near Mathura (Muttra); and his mis-

tress, Radha, the principal gopi (cow-herdess) amongst

sixteen hundred women of the same occupation,

receives equal adoration to himself. The sports and

amours of Radha and Krishna form the subject of

the Vaishnava's daily meditation ; and there is no

Vaishnava who has the slightest pretensions to piety

that does not report the name of Hari or Krishna

at least one hundred and eight times on a bead-roll

made of the stem of the sacred tulasi (basil) plant.

This institution of the repetition of the name of

Hari is called the sacrament of harinama. It is

observed ty elderly men and women, especially

widows. Alanga observed it punctually twice every

day— once before her noon-day meal, and again after

sunset. The words of this formula of devotion are

as follows:

Hare Krishna !

Hare Krishna!

Krishna, Krishna!

Hare, Hare !

Hare, Rama I

Hare, Rama!

Rama, Rama!

Hare, Hare I

Aduri also occasionally told her beads, but not so

punctually as her mother-in-law.

The visiting of holy places is another part of

Vaishnava devotion. The three holiest places of

Vaishnava pilgrimage are the groves of Vrindivan

near Mathuri, where the divine cow-herd Krishna

romped about when a lad with the milk-maids ; the

temple of Jagannatha at Puri in Orissa; and Dvaraka

- in Gujarath, once the residence of Krishna. But

in the district of Vardhamana itself and its borders

there are three places of .some sanctity. These are

Navadvipa, the residence of Chaitanya, Ambika

(Culna), where Nityananda lived for some time ; and

Agradvipa, famous for the shrine of Gopinath, the

lord of the milk-maids.

....

From Navadvipa (the new island) they proceeded

to Agradvipa (the fore island), where the great festival

of Mahotsava (literally, the great rejoicing) had already

commenced. Vaishnavas had flocked thither from all

parts of the country, Vairagis, Bauls, Nagas, Nedas,

and Nedis, in their grotesque habiliments, were all

there. The music of the khol or mridanga and of the

karatala was heard day and night. They sang the

praises of Gopinath in merry groups through the

village. They danced with wild excitement.

Now pursuing, now retreating,

Now in circling troops the/ meet;

To brisk notes in cadence beating,

Glance their many tinkling feet.

They shouted the names of Radha and Krishna till

their throats became hoarse ; they foamed at the

mouth ; they cut religious somersets ; men and women

danced together promiscuously, the latter excelling

the former in the violence of their gestures; many

mridangas and haratals were broken through violence

of striking ; and many women had fits of devotional

fainting. The excitement among the pilgrims — and

their number was about fifty thousand — was immense.

The joy of Alanga and Aduri knew no bounds. They

seemed to be translated to Vaikuntha, the Paradise of

Vaishnavas.

While Alanga, Aduri, and their two companions

were one day — for the festival lasted several days —

going round the parti-coloured groups of regular,

that is, mendicant Vaishnavas, they were attracted

to one particular group, where the music and the

singing were more vociferous, and the dancing more

violent than the rest.

There was one actor on this scene to whom every eye

was turned, partly on account of the violence of the music —

if music that could be called, which was dissonance itself — which

his karatala sent forth, and partly on account ' of

the vehemence of his devotional dance. He was in

a state of primitive nudity, save and except a small

bit of rag, called kaupin; a red cone-shaped cap

was on his head ; and his neck was encircled with a

three-fold bead roll. He was singing, dancing, and

shouting at a tremendous rate; now falling to the

ground, now jumping up, and now twisting his body

in varied contortions, as if in convulsions ; in a word,

he was conducting himself in such a manner that

anyone not acquainted with the manners of the

Vaishnavas would think that the man had gone "daft".

But the madder a Vaishnava is, the holier,

he is deemed by the people. As he was going

through all this buffoonery, to the edification, doubtless,

of the spectators, his eyes met those of Aduri.

Suddenly he fell down on the ground as if perfectly

senseless, foaming at the mouth, his body trembling

and moving like a fish hooked by an angler. His

friends immediately gave out that he was possessed

of dasa, that is to say, was under supernatural in-

fluence. When he lay thus stretched on the ground,

Alanga and Aduri at once recognised him to be Prem-

Bhakta Vairagi, the same who often came to their

house for alms, and who acted as their guru's legate

on the occasion of Govinda's marriage. His com-

panions lifted him up, and put a little water on his

lips. Being still in a state of dasa, he was asked

what he had seen. He said he had a sight of

Gopinathji, who had revealed to him the interesting

fact that there was one woman there standing

amongst the group who was destined to be one of

the most glorious of mendicant Vaishnavas. With

a view to the identification: of this favoured person,

Gopinath had told him that the woman in question

was a young widow, who had come to the festival

in the company of three other women, and who was

at that moment standing under a tree in the north-

east corner of the area. All eyes were turned to the

foot of the tree ; and sure enough four women were

standing there, one of whom Aduri, was a young

widow. The leader of the Vaishnava group went

up to Aduri, acquainted her with the subject-matter

of the revelation vouchsafed to Prem-Bhakta, con-

gratulated her on her singular good fortune, and

added that, under the circumstances, it was her

duty to take bhek, that is to put on the garb of a

mendicant nun and to join the Vairagi order.

Alanga did not know what to make of the affair.

The idea never occurred to her simple soul that any

imposture was practised; and yet she felt it difficult

to part with a friend whom she loved and who was

a member of her household. Other Vaishnavas now

came forward, and poured their oily eloquence into

the willing ears of Aduri. After a few moments

hesitation she consented to take the bhek.

As religious bigotry allows of no delay in swallow-

ing its victims, Aduri was there and then made

to go through the ceremonies, and admitted into the

order. Vairagis, as men who are destitute of

passion — for that is the meaning of the term — of

course never marry; neither are female Vairagis

given in marriage, they being like the angels in

heaven ; yet a pious Vairagi has a religious female

companion, who is to him a sort of helpmeet, and

an invaluable auxiliary in devotional exercises. For

this holy purpose Aduri was entrusted to the care of

Prem-Bhakta who was the instrument of her

conversion.

Poor Alanga, though a sincere Vaishnavi, could not

help shedding tears at the calamity which had befallen

a member of her household. With a heavy heart

she started the next morning with her two com-

panions, on her homeward journey. She had scarcely

reached the door of her house at Kanchanpur when

she set up a loud cry lamenting the loss of Aduri.

Sundari and Dhanamani rushed out on hearing

Aliuiga's cries, led her into the house, and, on

hearing of the fate of Aduri, joined their lamenta-

tion to hers". (Chapter XXIV)

Genom denna skildring får vi en autentisk bildi berättelsens form, av den verklighet vaishnavas lever i Bengalen på 1870-talet och tidigt 1900-tal.

Åter till bakgrunden av Krishnakulten. I Vedisk och indisk episk tradition finns bakgrunden för Jayadevas centrala kvinnliga figur. För Jayadeva, som skrev på 1200-talet är Radha den stora kärleksgestalten, större och viktigare än Krishna. Jayadeva var, enligt inskriptioner i templet i Madhukeswar, lärare på skolan i Kurmapataka och ägnade sig åt poesi, dans och musik.

I Jayadevas dikt, liksom i det material han bygger på, är Krishna den attraktive herdepojken, en kama-deva, älskad och beundrar av herdar och herdinnor, saknad när han inte är närvarande, överväldigande i skönhet och kärlek när han är det. Snarare än att vara en gud är han Guds skönhet uttryckt i en pojke och senare en yngling. När folk ännu i vår tid spelar upp Gita Govinda, kan spelet pågå större delen av dagen. Det är inget drama, det finns ingen kris eller något verkligt problem, ingen direkt upplösning. Det handlar hela tiden om samma sak: gopis (herdeflickors) kärlek till denna gudomlige lille herde. Vilken ålder man än är i deltar alla i samma kärleksglädje, riktat mot herden Krishna och hans skönhets kraft.

Samtidigt är Jayadevas dikt formell enligt tidens regler för den erotiska retoriken och galanteriets retorik. Det är aristokratisk hoverotik med religiös förhållning till kärleksäventyren. De judiska skrifternas realism och politiska medvetenhet saknas helt. Allt handlar om känslor hos de som fångats och förförts av skönheten i den underbara herdepojken. Det är fråga om en lyrisk andlighet, mer estetisk än någon annan jag känner till, där en ohöljd subjektivitet i Radhas gestalt visas upp utan blygsel. Det är tonåringens förälskelse och trubadurernas dyrkan av skönheten som blir till bhaktis form av yoga.

Till denna sinnliga hängivelse hör förtjusning över herdepojkens nakna fötter, ögon, läppar, händer, öronsnibbar, ja hela den sensuella kroppsliga kartan av dyrkansvärda objekt för den troende/älskande bhaktan. Samtidigt avskyr denna gudomliga herde alla blodiga offer av djur, ja hans hjärta känner ömhet för alla offerdjur. Men däremot massakrerar han utan tvekan horder av barbarer. Märkligt nog förstör han hela krigarkasten, ksatriyas -- samme Krishna som i Bhagavad Gita är körkusk åt krigaren Arjuna. Han är samtidigt Ljusets Prins och allting segrare, den överlägsne Hari. Så slutar många strofer i Ginda Govita: Seger, seger, Gud Hari !

Men betoningen ligger överlag på den erotiskt intresserade guden som leker med kvinnorna, lekar som är fulla av begär och kärlek. När svärmar av bin söker föda i överflödet av blommor, då är det dags för Hari och hans amorösa upptåg under vårens välsmakande dofter och njutningar. Kärlek och kärlekens njutningar är essensen i denna diktning. Och naturen: Vrindavans skogar genom vilka floden Yamuna slingrar sig "vars vågor skänker renheten".

Detta är en religiös form av förälskelsen som den högsta relationen till Gud. Det är tro såsom pastoral symfoni av kärlekens egen musik. Radha skildras som ung och välutvecklad flicka och det är i fantasin en nästan pedofil stämning. Hari koketterar inför denna flicka klädd i girlanger av blommor och när hon gör ofog och busar svänger och gungar hennes örhängen av juveler och slår på hennes vacka kinder. Hennes stora och tunga bröst vilar mot hans kropp medan hon kopulerar med honom. En annan flicka dyker upp med breda höfter och tar över Hari och har samlag med honom. Hennes kropp darrar av njutningen, "hon ryser därnere", säger texten. Ännu en herdeflicka drar in Hari i vassen och han tar henne när hon lyfter på tunikan. För andra flickor dansar han och spelar på sin flöjt medan de utbyter kärleksfulla blickar.

Genom sin förförelse avhela universum, säger en vers, skapar Hari skönheten överallt. Därför har flickorna och kvinnorna i Vraja en lång kärleksfest där de älskar nyckfullt och njutningsfullt och kysser alla Haris kroppsdelar. Man får tänka sig att Jayadeva var bekant med Kama sutra och det tillägg som Yashodhara skrev på 1200-talet. Kama, sexuell njutning och lusta, är klassiskt sett ett av de fyra livsmålen för varje människa. Radha är kamas inkarnation när hon smeker Haris bröst blind av begär efter honom, som texten säger.(Sång I, 11) I Gita Govinda och den vaishnavism som bygger på den förenar det målet med befrielse, mukti, genom kärleksakten till Hari. En parallell i västerlandet kan vi finna i vissa former av kristen brudmystik, men aldrig så uttalat och poetiskt skildrat som i Gita Govinda.

Som Swami Prabhupada i samma tradition som Walther, Gaudiya vaishnavismen, skriver: "Syftet med den här rörelsen är att sprida Guds namn, Guds härlighet, Guds aktiviteter, Guds skönhet och Guds kärlek. Den materiella världen är full olika företeelser och alla dessa finns också i Krishna. Den mest utmärkande företeelsen i den materiella världen är sex, och det finns också i Krishna. Vi dyrkar Radha och Krishna och mellan dem finns attraktion, men materiell och andlig attraktion är inte samma sak. I Krishna är sex verkligt, men här i den materiella världen är sex overkligt." Han menar att när en man ser en vacker kvinnas kropp attraheras han därför att han tror att den är verklig. Men alla levande varelser i denna värld är döda, inte verkliga. Kropparna är som gräs, de vissnar snart och förintas -- en syn som återfinns i NT. Kroppen är en klump organiserad materia. Så fort själen lämnar den bryr sig ingen om att titta på den vackra kvinnans nakna kropp. Den egentliga orsaken, den verkliga attraherande kraften, är den andiga själen. Det är den mannen reagerar på när han ser den vackra nakna flickans kropp.

I vår västerländska platonska tradition har vi en liknande erosuppfattning. Den materiella världen är gjord som en imitation i död materia av levande andiga ideer. Tingens verklighet existerar i den andiga världen, idevärlden. All erotisk attraktion är ett minne av skönhetens ide. I Bhagavad Gita, kap. 8 sägs: "Det finns en annan natur, som är evig och översinnlig. Denna natur är suverän och kan aldrig förintas. När allt i världen förgås, förblir denna del oförändrad."

När Radha lider av Haris frånvaro sjunger hon en kantilena där hon ser hur han älskar med de andra herdinnora, den ena efter den andra och läsaren förstår att denna smärtosamma följd av syner av andras älskade kroppar, detaljerat beskrivna, är en form av gudskärlek. Svartsjukan har transformerats till kärlek för Hari. Hon ser från en hydda hon har uppe i ett träd, hur han är fylld av lidelser och skrattar när han älskar med flickorna. Genom att han är gudomlig tillhör han alla som vill älska, det vet hon. Därför är svartsjukan detsamma som gudskärlek, ja till och med den högsta formen.

Hon berättar också för sig själv och läsaren hur hon först blygdes och rodnade när hon mötte honom, hur hon veknade av hans hundratals komplimanger och hur han tog av henne alla kläder medan komplimangerna berusade henne, hur han med ett leende som var underbart, klädde av hennes höfter och smekte dem. Därefter ser hon en episod där han sover och hon älskande ser på honom, tar honom i sina armar och kysser honom. Han vaknar och de älskar, hon känner lustans berusning fylla sig med en utsökt gudomlig kärlek. Hans fingrar och naglar kramar hennes tunga bröst och hennes hår är fyllt av blommor. Till slut, säger texten, försmäktar hon av kopulationens lidelse och hon lämnar sin hydda med en lian och återvänder hem. Jayadeva avslutar med att kalla detta "den lilla Radhas melankoli".

Jag minns väl hur Walther såg min hustrus tavlor från Indien som just skildrade Radhas erotiska äventyr i Gita Govinda, där de hängde på väggen i vårt trapphus (vi tog ner dem när föräldrar och äldre besökte oss...). Han blev rörd och sa något om att här var grunden för sanningen. Jag påpekade att det var en sorts pastoral herdediktning med en kama-deva, kärleksgud i en ung tonårings gestalt och en kvinnlig sensuell gudinnelik hjältinna, den lilla Radha med de stora brösten. Walther nickade och sa: "Som Höga Visan" -- och som äkta jude kopplade han samman de två kärlekstraditionerna. Vi pratade om herdediktning hos Vergilius, hos Racan och Segrais. "Men de bleknar alla inför Jayadeva!" utropade han.

Vi hade också, i samband med Jayadeva, ett samtal om erotisk diktning. Höga Visan tolkas av många som både mänsklig erotisk diktning och, allegoriskt, som kärlek mellan människan och Gud. På samma sätt tolkas Gita Govinda och även bhakti-traditionen i stort. Jag drogs en tid starkt till denna gudsuppenbarelse och jag glömmer aldrig hur jag satt ute på en sandhalvö mitt i Ganges i Rishikesh och läste i min nyinförskaffade Bhagavatam i två stora band, och njöt av att Gud äntligen fick skildras som den högsta form av sexualitet som kan finns. Jag var medveten om hur allt mänskligt endast är skuggbilder av det verkliga -- och just därför kan språket vara erotiskt och utmanande utan att därför bli det minsta promiskuöst eller banalt pornografiskt.

Därmed kunde jag också förstå den helomvändning Walther Eidlitz fick göra från en mosaisk judisk och kristen kulturmiljö där det erotiska och promiskuösa är ytterst tydliga lagbrott mot Guds vilja och en nedsmutsning av det andliga livet. Och av samma anledning har aldrig Walthers undervisning nått någon större publik vare sig i Tyskland eller i Sverige. Däremot har en mer opersonlig och intellektuell form av bhakti genom ISCKON och andra moderna former av vaishnavism kunnat vinna en betydligt större intressegrupp. Det gäller för övrigt också Ernst-Georg Schultze som hade en utpräglat intellektuell och teoretisk förståelse. Walther var mycket närare Gita Govinda och tionde boken i Bhagavatam.

Jag minns hur jag frågade Erwin Bischofberger, jesuitpräst vid Eugeniakyrkan i Stockholm: "Handlar inte Höga Visa om mänsklig erotik?" "Jovisst ! Men måste vi dra en gräns mellan mänskligt och gudomligt?" Walther påpekade för mig ungefär detsamma när vi talade om en ung flicka som bodde hos oss en natt, vars sensuella utstrålning var markant. Det gudomliga syns i det mänskliga. Men i Gaudiya-Vaishnavismen har man ängsligt infört minst femton distinkta "steg" som den hängivne måste utveckla för att komma ifråga som en invigd bhakta. Kärlek till Gud -- prema -- får absolut inte blandas ihop med mänsklig erotik. Denna inre motsättning har alltid funnits i denna vaishnavism. Gita Govinda är där en mer universell poesi om Gud.

Vi kan se denna ängslan i några ord av Swami Bon, han som invigde Walther i traditionen, i hans förord til verket Bhakti rasamrta sindhu av Rupa Goswami. Han säger att innan Chaitanya tvåhundra år senare kom med sin version av gudskärlek hade Jayadeva och andra, tex Chandidasa och Vidyapati besjungit denna kärlek. Men de som läste dessa poetiska verk missförstod innebörden, eftersom de själva var så fast i sensuella och sexuella njutningar i livet. För att fatta måste man vara helt fri från tankar på maskulint och feminint. Därmed blir bhakt-yogai en elitism som ytterst få skulle kunna tillgodogöra sig. Walther själv hade inte denna trånga syn, men möjligtvis hade Ernst Georg Shultze, som han mötte i det indiska interneringslägret en sådan uppfattning.

Man kan undra hur Walther Eidlitz's kristna tro flöt in i denna indiska gudskärlek. Så här försöker en annan författare vid ungefär samma tid, jämföra de båda trosformerna (Melvin T. Kennedy, 1925 i The Chaitaniya Movement):

"For of all tbe manifestations of the Hindu religious

consciousness, the Vaishnava bhakti cults come nearest

in thought and practice to the religion of Christ; and

along them the Bengali school, because of the personal

charm of its great leader and exemplar, its wealth of

mystical experience, and its particular interpretation of

the religion of love, offers many points of comparison

to Christian thought and devotion.

Let it not be thought, however, that this study is

actuated by a merely partisan desire to prove the

superiority of one's own religion. Our desire is to find

and set forth that religious truth by which men can

best live their lives. All religions, without exception,

must face the testing of human experience; slowly but

surely they are being winnowed by the centuries. Only

that which, in the long run, can best meet the insistent

needs of humanity can hope to survive in the end. It

is from such a point of view that we would pass in

review the features of these two religions which have

so many points of kinship, that we may see as cIear1y

as may be wherein lies the fuller and richer truth for

the needs of men.

Ethical standards

The first and most obvious thing that strikes one

about the ethical standards of these two reIigions is, that

they both derive their ideal and authority and power

from the person of their founder. The combination of

teaching and character, especially the exemplification of

the teaching in the life and character, is that which has

given vitality to the ethical ideas of both.

Ideas in Common.

The ethical ideas themselves have certain distinct

elements in common. In fact, the determinative prin-

ciple in both standards is very much the same. For

Chaitanya, loving humility seems to have been the ideal

of character most deserving of attainment. Humble-

ness of spirit he taught his followers with an efficacy

that made it the distinguishing characteristic of the

sect. The only writing ascribed to him, as we have

seen, is a few Sanskrit slokas, chiefly in praise of

humility. The parallel here with the Beatitudes of

Jesus, and with his constant emphasis upon humility of

spirit needs no elaboration.

The ahimsa doctrine, although not original with the Vaishnavas

became a leading characteristic of their

ethics. It is a negative statement of the Christian

doctrine of goodwill. The strict vegetarianism of the

orthodox Vaishnava is the logical result of this doctrine.

This abstention from the taking of life in the animal

world was also the law for the Vaishnava's relation to

his fel1owmen, and here it took a form closely akin to

Jesus' law of love. While never receiving so explicit

and universal an expression as in the Sermon on the

Mount, nevertheless the spirit of the true Vaishnava

was the spirit of love, deprecating the use of force and

seeking to meet evil with the power of love.

Inseparable from this spirit was the disposition to

forgiveness, which, both from Chaitanya's words and the

example set by him and his disciples, has ever been

cherished as distinctive of the Vaishnava character.

Here, again, this teaching is not set forth in what is

ascribed to Chaitanya with the directness and unforget-

table simplicity of Christ's injunctions to forgive. It is

derived rather from the behaviour of Chaitanya and his

disciples.

In these respects the Chaitany as ethical ideal comes

very close to the heart of the Christian teaching. It is

of the same spirit: it makes premabhakti (love's devotion)

the supreme expression of life and religion; and in the practice

of the ahimsa doctrine it has carried the principle of "live

and let live" consistently into its relations with the animal world,

in a way hardly known in the West.

Differing Ideas.

Over against these similarities we may point out

two fundamental weaknesses that characterise the

ethics of the Chaitanyas as compared with Christianity.

They have to do, first, with its idea of the divine; and

second, with its exemplification in the life of Chaitanya.

1. The ethical teaching of Jesus is grounded in his

conception of God. It gains its power through its

perfect expression and demonstration in his own life,

but its ultimate authority as truth is found in the

character of the righteous and fatherly God from whom

he knew alI his teaching to come. Given Jesus' idea of

God as unchanging in His love, goodness and moral

purpose, and no other ethical teaching is possible. It

is not something added to his religious ideas and separ-

able from them. The Christian ethic is of one piece

throughout with the Christian doctrine of God.

We cannot feel that this is true in the same 'way of

the ethics of Chaitanya. They do not seem to bear the

same relation to his conception of the Supreme. They

are not the inevitable issue of that conception. Their

attractiveness and appeal are all the effect of the

personality of Chaitanya, but they lack the power and

authority that can only come from their being grounded

in the character and purpose of the divine.

This grounding of a consistent and powerful body

of ethical ideas in the character and purpose of God is

not to be found in Bengal Vaishnavism. Its conception

of the Supreme and the world order are in other terms,

and its interests in religion do not furnish a stable basis

for an ethical system. A passage from the Charitamrita,

quoted in a previous chapter will throw light at this

point. Replying to one of his disciples who had asked

to suffer for the sin of humanity vicariously, Chaitanya

said:

'You have prayed for the salvation of an beings in the world.

Yes, they will find deliverance without undergoing punishment for

their sins. Krishna is not powerless; he has all kinds of power . . .

the whole world will be saved since you have wished it, for to Krishna

it is no labour to redeem all.'

It is impossible to associate such a passage with the

idea of God as ethical1y conceived. The great concepts

of religion-deliverance, redemption, salvation as used

here are meaningless from a mora1 standpoint. They

are simply emptied of ethical content." (s 217-220)

Vad det till slut handlar om är människans längtan efter den högsta absoluta kärleken. Denna kärlek hade Walther Eidlitz lärt känna bristfälligt i kristendomen, i kärleken till Han som är världens transcendenta Ljus. Denna längtan kan uttrycka sig i mänskliga, erotiska och kroppsliga uttryck eller i sofistikerad teologi där "prema" får utvecklas i mer eller mindre distinkta grader eller steg. De bengaliska kommentatorerna både under Jayadevas tid och senare under Chaitanyas renässans under 1500-talet analyserar och skapar subtila beskrivningar och utformar även dicipliner som ska kultivera denna gudskärlek. Men många ser detta som ett överdrivet och pretentiöst raffinemang som döljer den oändliga enkelhet och renhet som Guds kärlek innebär. Som Walther påpekade finns hos Jayadeva en fräschör som får de flesta andra pastoraler att blekna. Där är erotiken ohöljd och det sensuella går samma med det gudomliga.

Rörelsen Brahma-Madhva-Gaudiya Sampradaya hänvisar till sina traditionella ursprung i följden av andliga mästare (gurus) och de tros härröra från Brahma. Den klassificerar sig som en monoteistisk tradition och ser de många formerna av Vishnu som inkarnationer av en högsta Gud, adipurusha.Gaudiya Vaishnavas är anhängare av den mystiska avatar Sri Chaitanya (1486-1534). Sri Chaitanya dyrkade Radha och Krishna och populariserade bruket av kirtan (församlingssjung av namnen på Gud). Hans anhängare vördar honom som en inkarnation av Krishna, möjligtvis profetiskt förutsedd i de senare kapitlen i Srimad Bhagavatam.

Chaitanya lärde tron ​​på en suverän Gud, som inkarnerat sig många gånger men senast i form av Krishna, tillsammans med Radha, vars makt och majestät är sekundärt till sin skönhet, kärlek och sötma. De tror att den absoluta sanningen, eller Gud, är helt attraktiv och har både en manlig och kvinnlig karaktär som är bortom påverkan av detta tillfälliga värld. Den mest populära gudinnan i Bengalen var Kali, som hade flera aspekter, bland annat de som Radha typifierar. Kanske kan man säga att Chaitanya och tidigare Jayadeva lyfte fram Kalis älskliga och erotiska aspekter just i Radha-gestalten. Jayadevas Gud som Moder och kvinna hos den bengaliske mystikern Kechab Chander Sen, som var en känd och karismatisk lärare vid den tiden, kan ha påverkar Jayadevas diktning och gjort Radha till "det evigt feminina" och Krishna till en ung pojk som förförs av henne.

När det gäller människosynen, lärde Chaitanya att medvetandet är evigt, såsom Bhagavad Gita beskriver det i andra kapitlet. Det är inte en produkt av materia och att tro detta är en förvillelse, en felaktig identifikation. Alla själar är eviga, aldrig förlorar de sin individualitet. De är samtidigt samma som Gud i naturen, men ändå olika, är alltid beroende. I sitt betingade tillstånd de är under inflytande av materia och i sitt frigjorda tillstånd de är de naturliga uttryck av ren och barnslig hängivenhet inför Gud.

Sri Chaitanya lärde att det slutliga förverkligandet av sitt verkliga själv i Gud är något intim och personligt. Upptäckten av en personlig relation med det absoluta är den "hemligaste av alla hemligheter", den högsta sanningen som vise, yogis och filosofer har sökt sedan tidernas begynnelse och som även uttrycker sig i judendomen, kristendomen och islam. Den islamiska sufiesmen ligger nära bhakti, liksom den bengaliska Baul-traditionen gör, ofta under islam som övergripande religion. Bhakti är att i sitt inre tränga in i en djup, mycket förtroendefull relation till Gud, att se Herren som en person vars skönhet, charm och kärlek är allt överskuggande och utgör ett oändligt kärleksliv. Kärnan i andlig perfektion för en Bhakti-yogi är att väcka extatisk kärlek till Gud, som är den inneboende själens natur. För Walther Eidlitz var detta en lösning på relationen till Moses Gud som han uppfattat som vedergällande och dömande, den "kampf in zwielicht" som Walther själv sannolikt genomkämpat. Han kunde inte heller se att Kristus väsentligt förändrat denna tro och gudsbild.

Schultze ordnade att Walther fick formell invigning av Bhakti Hridaya Bon, även känd som Swami Bon. Han var en lärjunge till Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakura och undervisade i Gaudiya Vaishnavas teologi. Vid tiden för sin död 1982, lämnade han bakom sig tusentals bengaliska lärjungar i Indien. Hans nuvarande efterträdare är Gopananda Bon.

Bhakti Hridaya Bon skrev "My First Year in England", "On My Way to Vaikunta", "Vaikunta Pathe" (på bengali) och "Viraha-vedana" ( på bengali). Han är känd för sin översättning till engelska av Rupa Goswami s sanskrit klassiska, Bhakti-rasamrita-sindhu [1] och för sin utbildningsverksamhet i Vraja Mandala, ett område som anses vara heligt och ligger mellan Delhi och Agra i Uttar Pradesh, Indien.

Swami Bon var rektor för Institutet för orientaliska filosofi i Vrindavana, grundare av Sri Krishna Chaitanya Academy i Nandagram, Uttar Pradesh. Han invigde några västerlänningar till förutom Walther Eidlitz.

3. Sverige

Efter invigningen hos Swami bon 1946 kunde Walther återvända till Europa och Sverige, där han kunde ansluta till sin fru och sin son. Här började nu en verksamhet med skrivande, föreläsande och resande. Huvudämnet var den indiska gudsföreställningen. Här intresserade sig Walther mindre för den religihonshistoriska aspekten på hinduismen och mer på den personliga upplevelsen av Krishna.

Den Krishna han skildrade i sina böcker och sina föreläsningar var den vi finner i Bhagavatams tionde bok, alltså myterna kring gudens födelse som människa och äventyr som barn och ung man. Krishna är herdepojken som redan som baby retas med sin styvmamma, stjäl smör i skafferiet och ger til aporna, visar hela världssystem i sin mun när han sover, busar med de andra ungarna i byn men har gudomliga krafter. Walther älskade att berätta dessa sagor och berättelser om den lille guden i den lantliga idylliska miljön. Krishna växer upp bland herdar och herdinnor som även har enkla småbruk och lever i en medeltida bondby ungefär som vi hade i Europa fram till industriella revolutionen på 1800-talet. Han är klart förtjust i flickor i tonåren och stjäl vid ett tilfälle deras baddräkter när de badar nakna i floden, han gömmer sig i ett träd med kläderna och får se dem komma springande för att leta efter kläderna. Längre fram lockar han ut kvinnor från sina famijer nattetid för att idka älskog i lundarna kring byn. Man påminns om Höga Visan fast i en mer direkt erotisk form men där den erotiska och gudomliga kärleken effektivt blandas i berättelsens form. Kvinnorna upplever att var och en ensam har älskog med Krishna, men han fördubblar sig med gudomlig kraft så att var och en får sin egen älskare.

Mycket energi hos de älskande kvinnorna går till humörsvängningar genom melankoli när de saknar Krishna, exstas när han kommer till dem, skönhetsupplevelser när han spelar på sin magiska flöjt, oro över att inte behaga honom när de möts, svartsjuka emot andra "gopis", alltså älskarinnor, uttråkadhet när dagar går utan ett möte, misstankar om hans möten med andra -- det är en pastoral kult och en sensuell teater en mysteriekult liknande de elysis-mysterier vi hade i Grekland under antiken, men med en raffinerad teologisk underbyggnad. Det finns också beröringspunkter med medeltida bukoliska satirer och allegoriska dikter. Krishnalegenderna är mycket omtyckta bland vanligt folk i Indien än idag med olika varianter av teateruppsättningar. Särskilt på vårkanten och utomhus i någon glänta njuter många indier av denna livsinspirerande Radha-mystik, kanske liknande vår Frejakult i Norden.

-------

war in jungen Jahren als Schriftsteller sehr erfolgreich. Seine allem Anschein nach nicht tiefgehende Berührung mit Anthroposophie war für ihn eine Durchgangsstation auf seinem Weg, der ihn über den Nationalsozialismus hin zum hinduistischen Vaishnava-Glauben führte.

Walther Eidlitz, ein Cousin von Otto Fränkl-Lundborg, entstammte einer wohlhabenden jüdischen Familie aus dem westungarischen (heute burgenländischen) Eisenstadt.

Nach der Matura nahm er an der Wiener TH ein Bauingenieur-Studium auf, 1913 schickte er seine ersten Gedichte an Richard Dehmel.

Im Ersten Weltkrieg war Eidlitz zeitweise Wachsoldat in einem österreichischen Lager für russische Kriegsgefangene. Noch während des Krieges (1917) veröffentlichte er Gedichte in Franz Pfempferts expressionistischer Zeitschrift „Die Aktion“ sowie sein erstes Buch, ein Hölderlin-Drama, das 1919 in Berlin erfolgreich uraufgeführt wurde. Ein Zeitgenosse, der Dichter Ernst Waldinger, schildert ihn als still, scheu und zurückhaltend; Technikbegeisterung paarte sich bei ihm mit einer Liebe zum Griechentum. 1918 erschienen ein Prosa- und ein Gedichtband.

Nach Kriegsende konvertierte Eidlitz zum Christentum; er lebte nun in Wien als freier Schriftsteller und neigte dem humanistischen Zionismus Martin Bubers ebenso zu wie sozialistischen Gedanken, aber auch Rudolf Steiners Dreigliederung des sozialen Organismus.

Er publizierte bis 1932 weitere Dramen und Romane. Ausgiebig bereiste der 1924 mit dem Kunstpreis der Stadt Wien ausgezeichnete Autor Europa und Amerika, machte Bekanntschaften mit namhaften Persönlichkeiten (u.a. Henry Ford, Selma Lagerlöf) und schrieb regelmäßig Feuilletons, vor allem in der Wiener „Neuen Freien Presse“, aber auch in der jüdischen „Menorah“. Er war verheiratet mit Hella Spira, einer ehemaligen zionistischen Jugendführerin; sie war die Schwester der Frau von Wilhelm Rath. Im Hause Spira hatte er 1920 Ernst Müller kennen gelernt, der in einem unveröffentlichten Brief von 1948 an Hugo Bergman berichtete, dass Eidlitz ca. 1930 unter den Einfluss einer Okkultistin geriet, die auch mit Hitler und Rudolf Hess in Beziehung stand.

Durch Erbschaft war Eidlitz in den Besitz zweier Hotels im Tirol gekommen. In dem einen, Gnadenwald (bei Hall/Tirol), wurde als Dependance von Ita Wegmans Arlesheimer Klinisch-Therapeutischem Institut eine anthroposophische „Kuranstalt“ eingerichtet, deren Leitung Norbert Glas und nach dessen Emigration Rudolf Hauschka innehatte. Eidlitz selber wohnte mit seiner Familie auch dort.

Als das österreichische PEN-Zentrum sich 1933 gegen die geistige Unterdrückung in Nazideutschland wandte, trat er aus dem Verband aus. Seine pronazistische Einstellung - so setzte er etwa Hitler mit einer „Christus-Kraft“ in Beziehung - kam auch in seinem Buch „Reise nach den vier Winden“ (1935) zum Ausdruck. Er bemühte sich sogar erfolgreich um die Anerkennung als „Ehren-Arier“ und manipulierte zu diesem Zweck die Geburtsregister in Eisenstadt.

Im April 1938, nach dem „Anschluss“ Österreichs an Hitlerdeutschland, unternahm er eine auf lange Dauer angelegte Himalaya- und Indienreise, um dort den Hinduismus zu studieren. Er fand einen hinduistischen Guru, Schri Maharadsch, der ihn als Schüler aufnahm. Bei Kriegsbeginn wurde er in einem britischen Lager interniert, wo er den deutschen Hindumönch Sadananda Swami kennen lernte, der ihn in der Philosophie Sri Krischna-Chaitanyas (auch Vaishnava-Glaube oder Bhakti-Yoga) unterwies.

1946 kehrte Eidlitz nach Europa zurück und lebte bis zu seinem Lebensende im schwedischen Uppsala, wohin seine Frau mit dem gemeinsamen Kind hatte emigrieren können. Er erforschte die vedischen Schriften und veröffentlichte Bücher der Einführung in das Vaishnava-Lebensverständnis.

Er korrespondierte u.a. mit Gertrud von Le Fort und Arthur Schnitzler, um 1950 auch mit Hugo Bergman, der 1948 eine Zeitlang in Schweden gewirkt hatte.

Nach Roman Boos (1932) ist Eidlitz einige Jahre Mitglied der Anthroposophischen Gesellschaft gewesen (nachweislich allerdings nicht nach 1924). 1929 war er „dem Versuchsring anthroposophischer Landwirte“ angeschlossen. Boos zeigt in seiner ablehnenden Rezension („Journalmystik“), wie Eidlitz in plagiathafter Weise Motive aus der Geisteswissenschaft Rudolf Steiners in sein literarisches Schaffen integriert. Die Werke von Eidlitz wurden in anthroposophischen Zeitschriften bis 1930 regelmäßig positiv rezensiert. Er selber veröffentlichte Ende der 20er-Jahre vereinzelt in anthroposophischen Zeitschriften. Seine Werke nach 1945 wurden von anthroposophischer Seite anscheinend nicht wahrgenommen.

Hans-Jürgen Bracker

Werke: Der Goldene Wind (G), Berlin 1918; Der junge Gina (E), Berlin 1918, ²1919; Die Herbstvögel (D), Berlin 1921; Der Berg in der Wüste (D), Leipzig 1923; Die Laufbahn der jungen Clothilde (R), Berlin 1924, ²1926; Die Gewaltigen (E), Berlin 1926; Kampf im Zwielicht (E), Berlin 1928; Zodiak (R), Berlin 1930; Das Licht der Welt (R), Berlin 1932; Reise nach den vier Winden, Auf den Spuren der Weltgeschichte, Braunschweig 1935; Der Mantel der großen Mutter, Eine Wanderung durch die nordische Welt, Braunschweig 1937; Bhakta. Eine indische Odyssee, Hamburg [1951]; Die indische Gottesliebe, Olten 1955; Der Glaube und die heiligen Schriften der Inder, Olten 1957; Der Sinn des Lebens: der indische Weg zur liebenden Hingabe, Olten 1974; Krishna Chaitanya, Bd. I/II, Rastede-Liethe 1995; Übersetzungen ins Englische und Schwedische erschienen.

Literatur: Das große Brockhaus, Bd. V, Leipzig 1930 (15. Aufl.); Boos, R.: Journalmystik, in: Msch 1932, Nr. 6; Waldinger, E.: The Fantastic Case of Walther Eidlitz, in: Jewish Frontier 1943, Nr. Sept.; Raabe, P.: Die Autoren und Bücher des literarischen Expressionismus, Stuttgart 1985.

Bakgrund till Walther intresse för indisk mystik.

Den viktigaste prototypen för indiska heliga skrifter är Veda -- som betyder, "vad man vet" -- i en absolut mening som sann kunskap eller evig sanning -- sanatha dharma. Denna kunskap är transcendent -- apauruseya -- vilket betyder "inte av personlig karaktär". Veda är en ursprunliga kunskapen som visa män först uppfattat i ljudets form -- sabda -- eller som tal -- vaclvak. Detta första uppfattande beskrivs som "hörande" eller "seende" men det handlar aldrig om skriven text eller läsning av skriven text. Denna förmedling har en holistisk karaktär, en tvingande och överväldigande erfarenhet av en uppenbarelse. Här skiljer sig indisk gudsuppenbarelse från de semitiska religionernas mer textbaserade uppenbarelse, där "uppenbarelse" ofta syftar direkt på skrivet material.

I en av Upanishaderna sägs att "vac", det talade ordet, är Brahman själv, den gudomliga verkligheten själv. (Brihadaranyaka Upanishad 4.1.2). "Vac", det talade ordet, personifieras också i en gudinna i en av Brahmanas (Satapata Brahmana 2.1.4.10) och denna gudinna förklaras identisk med Brahman i Rig-Veda 1.164.46.

Denna muntliga grund där talet identifieras med evig verklighet och evig sanning visar sig också i beteckningen Srutis -- det som hörts sägas -- till skillnad från beteckningen Smriti -- det man har minnen av -- för andra skrifter som inte står lika högt. Sruti betonar alltså både den muntliga karaktären och den transcendenta uppenbarelseformen. Det som har "hörts" gäller den högsta sanningen och endast de människor som hört kan förmedla den.

Detta grundlägger den stränga hierarkin där även hela kastsystemet involveras. Den högsta sanningen kan inte delas med lägre kaster, det är inte ens tillåtet för icke-brahmaner som är invigda, att höra någon förmedla denna transcendenta uppenbarelse. Därför uppstår en noggrann ordning för invigning till detta "hörande", något vi inte träffar på i de semitiska religionerna där "vanligt folk" gärna sätts i centrum för spridningen av de gudomliga sanningarna.

När europeiska intresserade började studera de indiska skrifterna och frågade om Veda, kunde man få svaret: Veda finns inte i böcker ! Man syftade på den orala karaktären och tillät inte att "heliga" skrifter skulle kunna anses förmedla den ursprunliga vediska sanningen. Veda är inte en textsamling som skrivits ned under Guds inspiration eller av mystiker för att minnas vad de upplevt. Veda är själva sanningen själv i sin transcendenta och eviga form. Denna form kan endast förmedlas vidare i en auditiv sång eller recitation till invigda elever som i sin tur förmedlar vidare denna orala sanning. Renheten och kraften bevaras endast om den exakta ljudformen bevaras och förmedlas vidare.

När Walther undervisade mig i Veda, sjöng han alltid sanskritverserna eller bengaliverserna flera gånger om, innan han började översätta och förklara och jag antecknade. Jag var aldrig någon invigd elever så jag behövde inte lära mig sjunga verserna och kan därför inte vidare förmedla den orala Veda. Denna transmission utvecklade i Indien en mycket komplicera kult för vilka som kan förmedla vidare och hur det ska gå till. Walther egen lärare godkände inte hans förmedling till mig av sanskritverserna ur Veda och inte heller den förmedling som sker inom västerländska rörelser, t ex ISKCON. Man betraktade den verksamheten som "demonisk". I indisk tradition kan inte kvinnor ens lyssna till denna undervisning, inte heller någon som inte tillhör de tre högre "två gånger födda"-kasterna ksatriyas, vaishyas och shudras. I väst har detta demokratiserats.

Man använder förstås skrivna texter i förmedlingen och undervisningen men denna skriftliga version ses som lägre. Den som läser texter ses till och med som en oren person och måste genomgå rituell rening innan han kan lära sig ljuden och talet/sången som är den enda äkta former för sanningens utlärande. Däremot tillåter man för populär andvänding de många smritis -- berättande ihågkommande texter -- och till dem hör Bhagavad Gita som är ett kapitel i en längre berättande text, Ramayana.

   
    Founded by Mortimer J. Adler and Max Weismann    

Walther

Förord

1. Österrike

2. Indien

3. Sverige

4. Föredrag på filosofen i Uppsala

5. Besök i Storvreta

6. Sanskritlektioner i Nordinggrå 1

7. Sanskritlektioner i Nordingrå 2

8. Besök i Oskarshamn

9. Föredrag på Ljusbacken

Epilog

Förord

Walther Eidlitz var född den 28 augusti 1892 i Wien, och dog den 28 augusti 1976 i Vaxholm. Han var en österrikisk författare, religionshistoriker och bhaktiutövare. Sedan 1952 var han bosatt i Sverige. Han blev hedersdoktor vid Lunds universitet1975.

Walther Eidlitz var från början skönlitterär författare med dikter, noveller och romaner och teaterpjäser. Max Reinhart ansåg honom som en av de mest lovande tyska författarna för teatern, berättade han för mig. Han företog långa utländska resor under 1930-talet, då han flera gånger besökte Sverige och lärde känna framstående kulturpersonligheter, såsom Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf.

Hans religiösa och filosofiska intresse förde honom 1938–1946 till Indien, där han först studerande Advaita Vedanta. Då Andra Världskriget brytit ut och Eidlitz var österrikare, placerades han under en period i interneringsläger. Där mötte han den tyske filologen Schultze som också kallades Sadananda. Under denna tid tog Walther starka intryck av den yngre Schultze och hans version av Dvaita Vedanta och fick av honom namnet Vamandas och ansåg sig nu som bhakta.

Efter kriget återvände han till Tyskland men då hans hustru Hella med sonen Günther, tagit sig till Sverige under kriget, anslöt han sig till dem och lärde sig svenska.

1. Österrike

Walther Eidlitz kom från en välmående judisk familj i Eisenstadt, inte långt från Bratislava. Hans fader var försäljare av lådor. Han var en fem ålder ädre kusin till Otto Fränkl-Lundborg (1897-1979), den kände antroposofiske författaren och litteraturkritikern på tidskriften Das Goetheanum. Också Walther var intresserad av den antroposofiska livssynen men hans kunskaper blev aldrig djupgående. Antroposofin blev mer en genomgångsfas för honom, liksom även nationalsocialismen.

En stor del av sin barndom i Österrike tillbringade han på en gård i Wienerwald, det vidsträckta skogsområdet inte långt från Wien. Gården tillhörde hans morfar och kallades Waldmühle. Huvudbyggnaden var ett ståtligt gammalt hus med brant spåntak. Det hade flera tillbyggnader med lägenheter som tjänstgjorde som sommarbostäder åt barn och barnbarn.

Jag uppfattade Walther som en född romantiker och minns hur han som gammal man storögt visade en bok, Anne på Grönkulla, som han just läst en natt i mitt hus i Nordingrå 1972 och sa: "Den här är såå bra !!" För mig var det en romantiker som talade. Hans barndom i Waldmühle grundlades denna romantiska läggning, tänker jag mig. Han lekte, enligt egen utsago, i timmar på vinden till den gamla kvarnen, där det fanns breda mörka gångar med jättestora skåp, där han kunde gömma sig och vara hemlig. Där fanns breda dragremmar som försvann genom hål i golven. Där reste sig grovt tillhuggna takbjälkar, på vilka gammalt mjöldamm fortfarande låg.

Utanför kvarnbyggnaden fanns en förvildad fruktträdgård och bortom den mörka och täta Wienerwald-skogen. Bäcken som drivit kvarnen låg i ständig skugga för träden. I denna bäck byggde den unge Walther en rad konstruktioner, oändligt fascinerad av vattnets kraft att tränga genom alla fördämningar han byggde.

Hans mor var ofta sjuk och Walther satt som barn ofta vid hennes sida, ångestfylld och väntande på att hon skulle vakna. Ibland kunde han höra hennes sucka: "O Du allförbarmare!" (s 12 Den glömda världen). I skolan upplevde Walther lektionerna i språk och litteratur med glädje, de innebar ljuspunkter i en annars mycket olustig skolgång. Han älskade berättelser, bland annat tog han starka intryck av Odyssén. I en meningslös skoltillvaro började han också skriva dikter.

Han utbildade han sig till byggnadsingenjör på Tekniska Högskolan, men skrev samtidigt poesi och sände 1913 för första gången in dikter till Richard Dehmel, grundaden av tidskriften Pan som huvudsakligen publicerade poesi och litteratur på övergången från naturalism till symbolism. Dehmel var vän till August Strindberg, med vilken han tänkte starta en folklig teater.

Året innan han kallades in till militärtjänstgöring, 1915, skrev han ett versdrama som han gav titeln "Hellesponten". Det handlade om persernas kung Xerxes. Första världskriget hade brutit ut 1914 och 1916 kallades Walther Eidlitz in. Han hade också mött en flicka åt vilken han skrev skoluppsatser. Han var mycket kär i henne men förlorade henne snart då hon måste ta arbetet på ett av Wiens dansinstitut. Hon fick andra pojkvänner.

Men dagen före inryckningen 1916 inbjöd en judisk skolkamrat som fått läsa några av Walthers dikter, till ett besök hos en väninna till honom. Denna vännina var Helle Spira och hon hade bett om besöket för hon var intresserad av Walther efter att ha hört skolkamraten berätta om honom och hans diktande. Han gick till familjen spiras stora och rika hus och blev insläppt av henne själv. Hon var arton år gammal, hade rödblont hår som var flätat och virat kring hjässan som en krona. Walther kände det som om han redan kände henne sedan länge. De blev kära i varandra.

Under Första Världskriget var Walther tidvis vakt i ett fångläger för ryska krigsfångar. Han hade dessförinnan fått dubbelsidig lunginflammation och låg länge på Wiens militärsjukhus. Hella besökte honom där och försåg honom med närande mat hemifrån. Som vakt för de ryska kringsfångarna fick han ofta begrava de som dött i fläcktyfus.

Jag frågade honom om hur han upplevde kriget. Han sa: "Jag var en drömmare och förstod knappt vad som pågick !" Till min bror, efter att de båda varit bröllopsvittnen när jag gifte mig, lär han ha sagt: "Jag har levt på 1800-talet och varit med om Första Världskriget!" Vilket hade stor inverkan och förundran på min bror

Han skrev teater och poesi under denna tid. "Hölderlin. Szenen aus einem Schicksal" kom ut 1917 och fick premiär i Berlin, januari 1919, men huvudscenerna hade han skrivit redan innan mötet med Hella Spira 1916. Det var ett drama i vilket Hölderlins förhållande till Susette Gontard stod i centrum, i dramat kallad Diotima. Men också hans religiösa längtan växte med skrivandet under lediga stunder. Under åren som fångvaktare förstod han alltmer hur han längtade efter Gud, den allseende, allsmäktige store Förbarmaren. Hans skrev in denna längtan i drama om Hölderlin.

Här är några rader ur dramat:

"O store Gud som någonstans i fjärran

omfamnar världsalltet med sina armar

hör du ej klagan ur oändligheter

har du inget förmbarmande med världen?"

(s 21, Den glömda världen)

Han fick några dikter publicerade 1917 i tidskriften "Die Aktion". Denna tidskrift leddes av Franz Pfemfert, grundaren av det politiska partiet "Antinationale Sozialistenpartei" 1915 och detta parti arbetade illegalt. Pfemfert var också känd som vänsterradikalen som häftigt kritiserade det tyska skolsystemet vid denna tid. Hans bokförlag Verlag Die Aktion gav ut författare som Lenin, Alexander Herzen, Ludwig Rubiner och Karl Marx, förutom en rad poeter. Under 1920-talet verkade han som anaroko-syndikalist tillsammans med bl a Rudolf Rocker. Han försörjde sig huvudsakligen som fotograf under slutet av 1920-talet i Berlin, Karlsbad och Paris och flydde senare, under nazi-tiden till Mexico 1941. Där levde han med sin fru, mycket isolerade och fattiga och där dog han 1954 i levercancer.

Eidlitz skrev ett häfte dikter 1918 "Der Goldene Wind" i vilket religiösa begrepp är centrala, särskilt kring hur sammanvävda gott och ont är i människans själ. Ett år senare kom en grupp berättelser "Der junge Gina" som alla utspelar sig på en stjärna, själens stjärna, långt från det krigshärjade Europa

Efter kriget var Walther Eidlitz författare i Wien. Han konverterade från judendom till kristendomen, men stod också nära Martin Bubers mer humanistiska judendom. En tjänsteflicka hade i hans barndom tagit med honom till katolska mässan. De hade också införskaffat en julkrubba inför julhelgen tillsammans, vilket kostade henne mer än hon tjänade på en månad. Den unge Walther tyckte denna krubba var något av det vackraste han sett. Han berättade för mig att han älskade den judiska chassidismen och Baal Shem Tov, det är "den judiska bhaktiyogan" sa han. Han fortsatte också intressera sig för antroposofin, kanske påverkad av sin kusin Otto Fränkl-Lundborg. 1920 fick han delta i en antologi "Die Botschaft. Neue Gedichte aus Österreich" som redigerades av Emil Alphons Rheinhart.

Under några år i början av 1920-talet blev han, som så många andra vi den här tiden, mer och mer intresserad av stora ledargestalter. 1923 publicerade han dramat "Der Berg in der Wüste" -- berget i öknen -- som skildrar Moses, med klar modern inriktning på samhället i efterkrigstidens Österrike. Detta drama började han skriva redan 1918 utifrån en syn han hade under en marsch på en dammig landsväg. Han tyckte sig se på toppen av ett berg hur Gud uppenbarade sig för en människa. Året efter, 1924, kom diktsamlingen "Die Herbstvögel".

Han gjorde flera resor under 1924 efter att ha fått ett konstnärstipendium av Wiens stad, bland annat USA och till Norden. På dessa resor mötte han gestalter som Henry Ford, Selma Lagerlöf, Sigrid Undset och Verner von Heidenstam. Han var mycket flitig artikelskrivare och skrev även följetonger för den Wienbaserade tidskrift "Neuen Freien Presse" men också i den judiska tidskriften "Menorah".

Han gifte sig med Hella Spira och fick efter ett missfall där Hella var nära döden, senare en frisk son, Günther. Ella Spira var aktiv zionist och hennes syster Maria var gift med zionisten Wilhelm Rath. I familjen Spira hade Walther även lärt känna antroposofen Ernst Müller, som senare i ett brev 1948 till Hugo Bergman berättat att Walther 1930 kom under inflytande av ockultister, bland vilka Hitler och Rudolf Hess befann sig. Han sysslade med Moses-gestalten och skrev en stort versdrama som utgår från berget Nebo, Moses dödplats. Folket tvistar om den dödes kropp, de brottades om Moses folk, det judiska folket som vandrat genom tiderna alltifrån Moses död, sedan på Golgata och fram till våra dagar. Bokens motto är ett cittat ur NT där det talas om ärkeängeln Mikael när denne tvistade med djävulen angående Moses kropp -- ur Judas brev, 9.

Walther var under denna tid också intresserad av samhällsfrågor och lutade mot en nationalsocialistisk syn men fascinerades också av Rudolf Steiners tredelning av samhället. Steiner ansåg att nationer inte kan bygga på myten om ett enda folk. Varje folk kan inte ha sin egen stat, menade Steiner och skrev till president Wilson i USA om detta problem. Försöker man basera nationer på folk kommer ändlösa stridigheter och krig att avlösa varandra. Därför var Steiner också emot en judisk nation i Palestina. Hans tredelning av samhället uteslöt nationer byggda på ett folk.

Steiner antroposofi innebar också att en kosmisk Kristus ska vara "Licht der Welt". Men judarnas roll i historien, som var att leda fram till Kristus, kommer senare åter att vara viktigt, profeterade Steiner. Judarna kommer att återföra en materialiserad kristenhet tillbaka till Kristus i en ny messianism. Walther Eidlitz var sannolikt insatt och engagerade i dessa tankegångar, vilket hans romaner och skådespel antyder.

Kanske han även, som många unga tyskar, kände en djup besvikelse efter Versaillefreden. En poet skrev under denna tid:

Als Deutschland stürtzte waren wir noch Knaben,

wir waren jung und hatten kein Panier.

Der Sieg lag draussen vor dem Feind begraben.

Deutschland war nacht. Und Deutschland waren wir.

Wir fielen mit im Schmerz des jähen Falles,

wir waren mit zertrümmert und zerschellt,

und liebten Deutschland, Deutschland über alles,

und hatten nichts mehr lieber in der Welt.

Hans tankar rörde sig kring ledargestalter i ett samhälle där makt och rätt ska balanseras mot varandra. 1926 skrev han en novell-triologi "Die Gewaltigen" som försökte skildra Kung David, Alexander den Store och den samtide Lenin, bolsjevikernas ledare i Ryssland, som gjort uppror 1917 och tagit makten i Oktoberrevolutionen. 1928 kom "Kamp in Zwielicht" Han fortsatte detta intresse för världsledare med två romaner, "Zodiak" 1930 och "Das Licht der Welt" 1932. Han försökte se hur världsledande gestalter i historien leder fram och utvecklas mot en världshärskare där både andlig och politisk makt samlas i en person. Walther visar i dessa noveller och romaner en sympati för en sorts evolution fram emot nationalsocialismen men samtidigt hyser han allt större intresse för antroposofin. Den judiska zionismen i Wien, där hans fru och syster, Hella och Maria, var aktiva, hade djupa beröringspunkter med antroposofin. Man såg stort på framtida antroposofiska projekt i Palestina när judarna samlades där för att skapa en nationalstat.

Rudolf Steiner lär ha sagt till Ernst Müller, som undervisade i antroposofi vid Wiens universitet med stora judiska åhörarskaror, att den zionistiska ungdomen är det mest lovande individerna i samtiden. Helle Spira var en av dem och Walther torde ha haft nära kontakt med denna kulturrörelse. Han var också medlem några år i Anthroposofischen Gesellschaft och 1929 anslöts han till "Versuchsring anthroposophischer Landwirt". Enligt Roman Boos plagierade Walther motiv ur Rudolf Steiners verk och använde dem i sin skönlitteratur.

Tidvis bodde Walther med familj i ett av sina två ärvda hotellbyggnader i Gnadenwald, Hall, Tyrol. När Men i fastigheten fanns också mellan 1928 och 1938 en antroposofisk terapimottagning "Klinik-Dependance" som först drevs av Norbert Glas, läkare och antroposof från Wien och Rudolf Hauschka, senare av Ita Wegman 1942 då hon på grund av kriget måste lämna sin praktik i Arlesheim. Norbert Glas var född i Wien och studerade medicin när kriget bröt ut. Han hamnade i rysk fångenskap och senare albansk. Där insjuknade han i tyfus. Under sjukhusvistelsen i Wien senare, studerade han antroposofin och lärde känna Eugen Koliska, senare känd waldorflärare. Rudolf Hauschka var en kemist och läkare från Wien som alltmer kommit att ägna sig åt antroposofiskt inriktad kemisk och medicin forskning. Han var aktiv i Arlesheim med sin forskning som handlade om antroposofiskt inriktgad medicin. Han anslöt sig till Glas och "Klinik-Dependance" i Gnadenwalt men kliniken stängdes av Gestapo i juni 1941 och Hauschka fick sitta i fängelse en tid. Han skrev i fängelset om sin forskning, särskilt om sin "sunstanzlehre".

När nazisterna gick in i Österrike och genomförde "Anschluss Österreichs!" den 12 mars 1938 var Walther i Wien och genom lägenhetens fönster. Vilka känslor hade han? Han utträdde ur den österrikiska organisationen PEN-Zentrum i Wien 1933 när den kritiserade Nazitysklands andliga förtryck. Han hade en pro-nazistisk inställning och tänkte sig kanske Hitler som den "Kristus-kraft" som han diktat om i flera böcker, kanske särskilt i boken "Reise nach den vier Winden". Även i romanen Zodiak skrev han om frågan om vad som var "världens ljus" -- Jesus Kristus trodde han redan på men vad kan vara världens ljus i politisk historia? Vem kan vara Moses i vår tid?

Han bemödade sig med framgång att bli erkänd som "Ehren-Arier" och manipulerade med denna intention födelseregistren i födelsestaden Eisenstadt. Därmed kan det sannolikt inte stämma att han, som han säger i en självbiografi, att han inte kände sig hemma hos nationalsocialisterna. Han kände sig dock hemma i det tyska språket.

Men 1938 gav han sig strax efter "Anschluss " iväg på en båtresa till Indien som var planerad att räcka flera år.

2. Indien

Efter att ha stigit av båten i Bombay sökte han upp en indisk brahmin, som han skrivit till ifrån Wien, men inte fått något svar från. På American Express Company i Bombay låg emellertid ett brev från brahminen advokat som Walther sökte upp för att få information om en pilgrimsfärd upp i Himalaya. Walther begav sig till Nainital där brahminen fanns och inrättade sig som elev.

Han fick ett mantra att meditera på för att försöka finna andlig frid. Han fick lära sig att fokusera på andningen och sitta bekvämt i lotus. Han bodde en tid på ett hotell i Almora där han insjuknade i dysenteri, troligen på grund av den dåliga vattenkvaliteten. Efter att ha tillfrisknat något följde han med på en pilgrimsvandring och bodde tidvis i skogsvaktarkojor i närheten av Askot. Han känner dock att mantrameditationen inte ger det han söker, han saknar den personliga Gud han har i sin kristna tro. Han hör vid en tidpunkt då han vistas i Nasik, någon läsa ur verket Bhagavatapurana och där känner han igen sig.

När andra världskriget bröt ut 1939 blev han såsom tysktalande jude satt i interneringsläger, där han stannade tills krigets slut 1945. Den indiska polisen hämtade honom i Nasik och körde honom till lägret där andra européer fanns, bland annat en tysk, Ernst-Georg Schultze. Denne tysk hade doktorerat 1932 i Berlin på en avhandling med titeln "Das Prajna-Paramita-Hridaya-Sutra und seine Bedeutung für die Entwicklung der Shunyata-Spekulation". Han hade huvudsakligen studerat komparativ religionshistoria och rest till Indien 1935 efter en tid i London. Han intresserade sig vid tiden för resan till Indien för bengalisk vaishnavism i den skola Bhaktisiddhanta Srasvati hade i Mayapur.

-------

war in jungen Jahren als Schriftsteller sehr erfolgreich. Seine allem Anschein nach nicht tiefgehende Berührung mit Anthroposophie war für ihn eine Durchgangsstation auf seinem Weg, der ihn über den Nationalsozialismus hin zum hinduistischen Vaishnava-Glauben führte.

Walther Eidlitz, ein Cousin von Otto Fränkl-Lundborg, entstammte einer wohlhabenden jüdischen Familie aus dem westungarischen (heute burgenländischen) Eisenstadt.

Nach der Matura nahm er an der Wiener TH ein Bauingenieur-Studium auf, 1913 schickte er seine ersten Gedichte an Richard Dehmel.

Im Ersten Weltkrieg war Eidlitz zeitweise Wachsoldat in einem österreichischen Lager für russische Kriegsgefangene. Noch während des Krieges (1917) veröffentlichte er Gedichte in Franz Pfempferts expressionistischer Zeitschrift „Die Aktion“ sowie sein erstes Buch, ein Hölderlin-Drama, das 1919 in Berlin erfolgreich uraufgeführt wurde. Ein Zeitgenosse, der Dichter Ernst Waldinger, schildert ihn als still, scheu und zurückhaltend; Technikbegeisterung paarte sich bei ihm mit einer Liebe zum Griechentum. 1918 erschienen ein Prosa- und ein Gedichtband.

Nach Kriegsende konvertierte Eidlitz zum Christentum; er lebte nun in Wien als freier Schriftsteller und neigte dem humanistischen Zionismus Martin Bubers ebenso zu wie sozialistischen Gedanken, aber auch Rudolf Steiners Dreigliederung des sozialen Organismus.

Er publizierte bis 1932 weitere Dramen und Romane. Ausgiebig bereiste der 1924 mit dem Kunstpreis der Stadt Wien ausgezeichnete Autor Europa und Amerika, machte Bekanntschaften mit namhaften Persönlichkeiten (u.a. Henry Ford, Selma Lagerlöf) und schrieb regelmäßig Feuilletons, vor allem in der Wiener „Neuen Freien Presse“, aber auch in der jüdischen „Menorah“. Er war verheiratet mit Hella Spira, einer ehemaligen zionistischen Jugendführerin; sie war die Schwester der Frau von Wilhelm Rath. Im Hause Spira hatte er 1920 Ernst Müller kennen gelernt, der in einem unveröffentlichten Brief von 1948 an Hugo Bergman berichtete, dass Eidlitz ca. 1930 unter den Einfluss einer Okkultistin geriet, die auch mit Hitler und Rudolf Hess in Beziehung stand.

Durch Erbschaft war Eidlitz in den Besitz zweier Hotels im Tirol gekommen. In dem einen, Gnadenwald (bei Hall/Tirol), wurde als Dependance von Ita Wegmans Arlesheimer Klinisch-Therapeutischem Institut eine anthroposophische „Kuranstalt“ eingerichtet, deren Leitung Norbert Glas und nach dessen Emigration Rudolf Hauschka innehatte. Eidlitz selber wohnte mit seiner Familie auch dort.

Als das österreichische PEN-Zentrum sich 1933 gegen die geistige Unterdrückung in Nazideutschland wandte, trat er aus dem Verband aus. Seine pronazistische Einstellung - so setzte er etwa Hitler mit einer „Christus-Kraft“ in Beziehung - kam auch in seinem Buch „Reise nach den vier Winden“ (1935) zum Ausdruck. Er bemühte sich sogar erfolgreich um die Anerkennung als „Ehren-Arier“ und manipulierte zu diesem Zweck die Geburtsregister in Eisenstadt.

Im April 1938, nach dem „Anschluss“ Österreichs an Hitlerdeutschland, unternahm er eine auf lange Dauer angelegte Himalaya- und Indienreise, um dort den Hinduismus zu studieren. Er fand einen hinduistischen Guru, Schri Maharadsch, der ihn als Schüler aufnahm. Bei Kriegsbeginn wurde er in einem britischen Lager interniert, wo er den deutschen Hindumönch Sadananda Swami kennen lernte, der ihn in der Philosophie Sri Krischna-Chaitanyas (auch Vaishnava-Glaube oder Bhakti-Yoga) unterwies.

1946 kehrte Eidlitz nach Europa zurück und lebte bis zu seinem Lebensende im schwedischen Uppsala, wohin seine Frau mit dem gemeinsamen Kind hatte emigrieren können. Er erforschte die vedischen Schriften und veröffentlichte Bücher der Einführung in das Vaishnava-Lebensverständnis.

Er korrespondierte u.a. mit Gertrud von Le Fort und Arthur Schnitzler, um 1950 auch mit Hugo Bergman, der 1948 eine Zeitlang in Schweden gewirkt hatte.

Nach Roman Boos (1932) ist Eidlitz einige Jahre Mitglied der Anthroposophischen Gesellschaft gewesen (nachweislich allerdings nicht nach 1924). 1929 war er „dem Versuchsring anthroposophischer Landwirte“ angeschlossen. Boos zeigt in seiner ablehnenden Rezension („Journalmystik“), wie Eidlitz in plagiathafter Weise Motive aus der Geisteswissenschaft Rudolf Steiners in sein literarisches Schaffen integriert. Die Werke von Eidlitz wurden in anthroposophischen Zeitschriften bis 1930 regelmäßig positiv rezensiert. Er selber veröffentlichte Ende der 20er-Jahre vereinzelt in anthroposophischen Zeitschriften. Seine Werke nach 1945 wurden von anthroposophischer Seite anscheinend nicht wahrgenommen.

Hans-Jürgen Bracker

Werke: Der Goldene Wind (G), Berlin 1918; Der junge Gina (E), Berlin 1918, ²1919; Die Herbstvögel (D), Berlin 1921; Der Berg in der Wüste (D), Leipzig 1923; Die Laufbahn der jungen Clothilde (R), Berlin 1924, ²1926; Die Gewaltigen (E), Berlin 1926; Kampf im Zwielicht (E), Berlin 1928; Zodiak (R), Berlin 1930; Das Licht der Welt (R), Berlin 1932; Reise nach den vier Winden, Auf den Spuren der Weltgeschichte, Braunschweig 1935; Der Mantel der großen Mutter, Eine Wanderung durch die nordische Welt, Braunschweig 1937; Bhakta. Eine indische Odyssee, Hamburg [1951]; Die indische Gottesliebe, Olten 1955; Der Glaube und die heiligen Schriften der Inder, Olten 1957; Der Sinn des Lebens: der indische Weg zur liebenden Hingabe, Olten 1974; Krishna Chaitanya, Bd. I/II, Rastede-Liethe 1995; Übersetzungen ins Englische und Schwedische erschienen.

Literatur: Das große Brockhaus, Bd. V, Leipzig 1930 (15. Aufl.); Boos, R.: Journalmystik, in: Msch 1932, Nr. 6; Waldinger, E.: The Fantastic Case of Walther Eidlitz, in: Jewish Frontier 1943, Nr. Sept.; Raabe, P.: Die Autoren und Bücher des literarischen Expressionismus, Stuttgart 1985.

Bakgrund till Walther intresse för indisk mystik.

Den viktigaste prototypen för indiska heliga skrifter är Veda -- som betyder, "vad man vet" -- i en absolut mening som sann kunskap eller evig sanning -- sanatha dharma. Denna kunskap är transcendent -- apauruseya -- vilket betyder "inte av personlig karaktär". Veda är en ursprunliga kunskapen som visa män först uppfattat i ljudets form -- sabda -- eller som tal -- vaclvak. Detta första uppfattande beskrivs som "hörande" eller "seende" men det handlar aldrig om skriven text eller läsning av skriven text. Denna förmedling har en holistisk karaktär, en tvingande och överväldigande erfarenhet av en uppenbarelse. Här skiljer sig indisk gudsuppenbarelse från de semitiska religionernas mer textbaserade uppenbarelse, där "uppenbarelse" ofta syftar direkt på skrivet material.

I en av Upanishaderna sägs att "vac", det talade ordet, är Brahman själv, den gudomliga verkligheten själv. (Brihadaranyaka Upanishad 4.1.2). "Vac", det talade ordet, personifieras också i en gudinna i en av Brahmanas (Satapata Brahmana 2.1.4.10) och denna gudinna förklaras identisk med Brahman i Rig-Veda 1.164.46.

Denna muntliga grund där talet identifieras med evig verklighet och evig sanning visar sig också i beteckningen Srutis -- det som hörts sägas -- till skillnad från beteckningen Smriti -- det man har minnen av -- för andra skrifter som inte står lika högt. Sruti betonar alltså både den muntliga karaktären och den transcendenta uppenbarelseformen. Det som har "hörts" gäller den högsta sanningen och endast de människor som hört kan förmedla den.

Detta grundlägger den stränga hierarkin där även hela kastsystemet involveras. Den högsta sanningen kan inte delas med lägre kaster, det är inte ens tillåtet för icke-brahmaner som är invigda, att höra någon förmedla denna transcendenta uppenbarelse. Därför uppstår en noggrann ordning för invigning till detta "hörande", något vi inte träffar på i de semitiska religionerna där "vanligt folk" gärna sätts i centrum för spridningen av de gudomliga sanningarna.

När europeiska intresserade började studera de indiska skrifterna och frågade om Veda, kunde man få svaret: Veda finns inte i böcker ! Man syftade på den orala karaktären och tillät inte att "heliga" skrifter skulle kunna anses förmedla den ursprunliga vediska sanningen. Veda är inte en textsamling som skrivits ned under Guds inspiration eller av mystiker för att minnas vad de upplevt. Veda är själva sanningen själv i sin transcendenta och eviga form. Denna form kan endast förmedlas vidare i en auditiv sång eller recitation till invigda elever som i sin tur förmedlar vidare denna orala sanning. Renheten och kraften bevaras endast om den exakta ljudformen bevaras och förmedlas vidare.

När Walther undervisade mig i Veda, sjöng han alltid sanskritverserna eller bengaliverserna flera gånger om, innan han började översätta och förklara och jag antecknade. Jag var aldrig någon invigd elever så jag behövde inte lära mig sjunga verserna och kan därför inte vidare förmedla den orala Veda. Denna transmission utvecklade i Indien en mycket komplicera kult för vilka som kan förmedla vidare och hur det ska gå till. Walther egen lärare godkände inte hans förmedling till mig av sanskritverserna ur Veda och inte heller den förmedling som sker inom västerländska rörelser, t ex ISKCON. Man betraktade den verksamheten som "demonisk". I indisk tradition kan inte kvinnor ens lyssna till denna undervisning, inte heller någon som inte tillhör de tre högre "två gånger födda"-kasterna ksatriyas, vaishyas och shudras. I väst har detta demokratiserats.

Man använder förstås skrivna texter i förmedlingen och undervisningen men denna skriftliga version ses som lägre. Den som läser texter ses till och med som en oren person och måste genomgå rituell rening innan han kan lära sig ljuden och talet/sången som är den enda äkta former för sanningens utlärande. Däremot tillåter man för populär andvänding de många smritis -- berättande ihågkommande texter -- och till dem hör Bhagavad Gita som är ett kapitel i en längre berättande text, Ramayana.

If there is some end of the things we do...will not knowledge of it, have a great influence on life? Shall we not, like archers who have a mark to aim at, be more likely to hit upon what we should? If so, we must try, in outline at least, to determine what it is.   —Aristotle

 

Mission

The Great Ideas

The Great Books

Liberal Education

Mortimer J. Adler

Become a Member

 

Weekly Journal Samples

Quarterly Journal Sample

Discussion Forum

Resource Links

Videos DVD/CD

Contact Us

THE LONG LOST VIDEOS

Mortimer J. Adler

Find:

The Center is a not-for-profit 501(c)(3) educational corporation deriving its funding from membership donations, seminar and lecture tuitions and private gifts.   
Donations are tax deductible as the law allows. .